Bränner man globalistiska strukturer för att rädda den globalistiska ”liberala ordningen”?

Denna artikel ”Bränner globalistiska strukturer för att rädda den globalistiska ”liberala ordningen”, av förre brittiske diplomaten Alistair Crooke och ursprungligen på Strategic Culture publicerades 8 mars sedan https://www.strategic-culture.org/news/2022/03/06/burning-globalist-structures-to-save-the-globalist-liberal-order/ och sedan på
https://steigan.no/2022/03/brenner-globalistiske-strukturer-for-a-redde-den-globalistiske-liberale-orden/. En hel del har hänt sedan dess, men den innehåller relevant information, som inte behandlats och som fortfarande är aktuell tycker jag. Översatt av Rolf Nilsson.

_________________________________________________________________

Bränner man globalistiska strukturer för att rädda den globalistiska ”liberala ordningen”?

Biden har äntligen fått sin utrikespolitiska ”framgång”: Europa bygger murar mot Ryssland, Kina och den framväxande integrerade asiatiska marknaden.

I sitt trefaldiga påförande av sanktioner mot Ryssland var EU från början inte ute efter att få det ryska finansiella systemet att kollapsa.

Långt därifrån: EU:s första instinkt var att hitta medel att fortsätta handeln för att täcka sina energibehov (vilket har blivit desto viktigare, eftersom nivån på europeiska gaslager närmar sig noll). Inköp av energi, specialmetaller, sällsynta jordartsmetaller (alla nödvändiga för högteknologisk produktion) och jordbruksprodukter skulle undantas. Kort sagt, vid det första utkastet var det meningen att det globala finansiella systemets bärande delar skulle förbli intakta.

Huvudmålet var snarare att blockera kärnan i det ryska finansiella systemets förmåga att skaffa kapital – kompletterat med specifika sanktioner mot Alrosa, en stor aktör på diamantmarknaden, och Sovcomflot, en operatör av tankfartygsflottan.

Så, i lördags morse (26 februari), förändrades allt. Det ser ut som ett blixtkrig: ”Vi för ett totalt ekonomiskt och finansiellt krig mot Ryssland. Vi vill orsaka den ryska ekonomins kollaps”, sa den franske finansministern Le Maire (ord som han senare sa att han ångrade).

Den lördagen 5/3 handlade EU, USA och några allierade för att frysa den ryska centralbankens valutareserver utomlands. Och några ryska banker (så småningom sju) skulle utvisas från SWIFTs finansiella betalningstjänst. Avsikten erkändes öppet i en amerikansk briefing, som inte kunde tillskrivas någon avsändare: Det var att utlösa en ”björnattack” (dvs. en orkestrerad massförsäljning) av rubeln följande måndag, vilket skulle få valutans värde att kollapsa.

Syftet med att frysa centralbankens reserver var tvåfaldigt: för det första att hindra banken från att stödja rubeln. Och för det andra, att skapa en brist på likviditet i affärsbanker i Ryssland, för att åstadkomma en samlad kampanj den helgen för att skrämma ryssarna att tro att vissa inhemska banker kan misslyckas – och därmed skapa en trängsel vid uttagsautomaterna och med andra ord starta en bankrusning.

För mer än två decennier sedan, i augusti 1998, misslyckades Ryssland med att betala sin skuld och devalverade rubeln, vilket utlöste en politisk kris som kulminerade i att Vladimir Putin ersatte Boris Jeltsin som president. Under 2014 gjordes ett liknande försök i USA att krascha rubeln genom sanktioner och genom att (med hjälp från Saudiarabien) åstadkomma ett prisfall på olja på 41 %, i januari 2015.

Helt klart bevittnade vi liknande på morgonen 5/3, när Ursula von der Leyen meddelade att ”utvalda” ryska banker skulle uteslutas från SWIFT och det internationella finansiella betalningssystemet; och meddelade den unika frysningen den ryska centralbankens valutareserver, en upprepning av 1998. Ekonomins kollaps (som Le Maire sa), en bankrusning mot inhemska banker och utsikterna till skyhög inflation. Denna kombination förväntades åstadkomma en politisk kris – även om man den här gången avsåg att se Putin ersättas av en ny Jeltsin – även kallat regimförändring i Ryssland, som en högt uppsatt amerikansk tänkare föreslog denna vecka.

Så småningom föll rubeln, men den kollapsade inte. Snarare återhämtade sig den ryska valutan, efter ett första fall, ungefär till hälften av det tidiga fallet. Ryssar stod i kö vid uttagsautomaterna på måndagen, men det blev ingen rusning på detaljhandelsbankerna. Det ”hanterades” av Moskva.

Vad som hände i 5/3 och som ledde till att EU gick från moderata sanktioner till att bli en fullvärdig deltagare i ett finansiellt krig à outrance (fullskaligt, ö.a.) mot Ryssland är inte klart: Det kan ha varit ett resultat av intensivt amerikanskt tryck, eller så kom det inifrån, när Tyskland grep tillfället att skaffa sig ett bekvämt alibi för att komma tillbaka på banan för militarisering, för tredje gången under de senaste decennierna: att omkonfigurera Tyskland som en stor militärmakt, en mäktig deltagare i global politik.

Och detta kunde – helt enkelt – inte ha varit möjligt utan tyst amerikansk uppmuntran.

Ambassadör Bhadrakumar noterar att de underliggande förändringar som manifesterades av von der Leyen i lördags ”förkunnar en djupgående förändring i europeisk politik. Det är frestande, men i slutändan meningslöst, att kontextuellt placera denna förändring som en reaktion på Rysslands beslut att inleda militära operationer i Ukraina. Förevändningen ger bara alibin, medan skiftet bottnar i maktspel och har sin egen dynamik ». Han fortsätter,

«Utan tvekan markerar de tre utvecklingarna

• Tysklands beslut att intensifiera sin militarisering [spendera ytterligare 100 miljarder euro];
• EU:s beslut att finansiera vapenleveranser till Ukraina, och
• Tysklands historiska beslut att vända sin politik att inte leverera vapen till konfliktområden

ett radikalt avsteg i europeisk politik sedan andra världskriget. Tänket mot en militär uppbyggnad, behovet av att Tyskland ska vara en ”mäktig” deltagare i global politik och förkastandet av dess skuldkomplex och göra det ”stridsberett” – allt detta hände långt innan den nuvarande situationen runt Ukraina.”

Von der Leyens ingripande kan ha varit opportunistiskt, drivet av ett återupplivande av SPD-tyska ambitioner (och kanske av hennes egen fiendskap mot Ryssland, som härrörde sig från hennes familjeanknytning till SS-tyska erövringen av Kiev), men konsekvenserna kommer sannolikt att bli djupgående.

Bara för att vara tydlig, på en lördag tryckte von der Leyen på knappen för att stänga av primära delar av den globala finansiella funktionen: blockera interbankbetalningar, konfiskera valutareserver och skära av srukturerna för handel. Uppenbarligen görs denna ”bränning” av globala strukturer (som att bränna byar i Vietnam) för att ”rädda” den liberala ordningen.

Detta måste dock ses i samband med Tysklands och EU:s beslut att leverera vapen (inte till vilken gammal ”konfliktzon” som helst), utan specifikt till styrkor som kämpar mot ryska trupper i Ukraina. ”Kick ass”-delarna av de ukrainska styrkorna som ”motsätter sig” Ryssland är nynazistiska styrkor, med en lång historia av att begå grymheter mot det rysktalande ukrainska folket. Tyskland ska tillsammans med USA träna dessa nazistiska element i Polen. CIA har gjort det sedan 2015. (Så, när Ryssland försöker avnazifiera Ukraina, uppmanar Tyskland och EU europeiska volontärer att gå med i en USA-ledd ansträngning för att använda nazistiska element för att motsätta sig Ryssland, precis som jihadister blev tränade att bekämpa Ryssland i Syrien).

Vilken paradox! Effektivt övervakar von der Leyen byggandet av en ”Berlinmur” från EU – fast nu med motsatt syfte – för att skilja EU från Ryssland. Och för att fullborda parallellen meddelade hon till och med att Russia Today och Sputnik-sändningar skulle förbjudas i hela EU. Européer kan bara tillåtas höra auktoriserade EU-meddelanden – (men en vecka efter den ryska invasionen uppstår sprickor i detta hårt kontrollerade västerländska narrativ – ”Putin är INTE galen och den ryska invasionen misslyckas INTE”, varnar en ledande militäranalytiker i The The Daily Mail: ”Bara att tro att Rysslands attacker går dåligt kan få oss att må bättre, men strider mot fakta”, skrev Roggio. ”Vi kan inte hjälpa Ukraina om vi inte kan vara ärliga om deras situation.” ).

Så äntligen har Biden fått sin utrikespolitiska ”framgång”: Europa bygger en mur mot Ryssland, Kina och den framväxande integrerade asiatiska marknaden. Man har sanktionerat sig bort från ”beroende” av rysk naturgas (utan utsikter till några omedelbara alternativ) och man har kastat sig in i Biden-projektet. Blir nästa drag att EU inför sanktioner mot Kina?

Kommer detta att bli varaktigt? Det verkar osannolikt. Den tyska industrin har en lång historia av att sätta sina egna merkantila intressen före bredare geopolitiska ambitioner – till och med före EU:s intressen. Och i Tyskland utgör affärsklassen faktiskt den politiska klassen och behöver energi till konkurrenskraftiga priser.

Medan resten av världen visar liten eller ingen entusiasm för att gå med i sanktioner mot Ryssland (Kina har uteslutit sanktioner mot Ryssland), är Europa i hysteri. Detta kommer inte att snabbt blekna bort. Den nya ”järnridån”, som rests av Bryssel, kan vara i många år.

Men hur är det med de oavsiktliga konsekvenserna av förra lördagens ”sanktionsblitzkrieg”: de ”unknowable unknowns” – i Rumsfelds berömda mantra? Den unika avstängningen som påverkade en nyckeldel av det globalistiska systemet ägde inte rum utan en kontext – den utvecklades till en känslomässigt hyperladdad atmosfär av russofobi.

Medan EU-länderna hade hoppats kunna undanta rysk energiexport, tog de inte hänsyn till galenskapen mot Ryssland. Oljemarknaden har gått i strejk och fungerar som om energin redan omfattades av det västerländska sanktions-ramverket: Oljetankers hade redan börjat undvika ryska hamnar, på grund av rädsla för sanktioner, och fraktpriserna för oljetankers på ryska råoljerutter har exploderat så mycket som niofaldigt de senaste dagarna. Men nu, mitt i en växande rädsla för att hamna i komplexa restriktioner i olika jurisdiktioner, är raffinaderier och banker ovilliga att köpa rysk olja alls, säger handlare och andra inblandade på marknaden. Marknadsaktörerna fruktar också att åtgärder kan komma att införas, som riktar sig mot direkt oljeexport, om striderna i Ukraina intensifieras.

Råvarumarknaderna har varit oroliga alltsedan början av den särskilda militära operationen. Den europeiska naturgasen steg så mycket som 60 % på onsdagen, eftersom köpare, mäklare och rederier undvek rysk gas. En kombination av sanktioner och kommersiella beslut från frakt- och försäkringsbolag, för att komma undan, har kraftigt minskat detta bidrag till globala leveranser under den senaste veckan. En störtflod av inställda betalningar bland västerländska företag är fullt möjlig. Och avbrott i försörjningskedjorna är oundvikliga.

Många kommer att påverkas av störningarna i varuförsörjningen, men där Ryssland står för 25 % av det globala veteutbudet, kommer ökningen av priset på vete med 21 % och 16 % ökning av majspriserna sedan den 1 januari att utgöra en katastrof för många stater, i bland annat Mellanöstern.

Alla dessa störningar på marknaderna kommer redan innan Moskva reagerat med sina egna motåtgärder. De har varit tysta hittills – men tänk om Moskva kräver att framtida betalningar för energin ska göras i Yuan?

Sammanfattningsvis skulle förändringarna från von der Leyen och EU, med stigande råoljekostnader, potentiellt kunna tippa globala marknader i kris, vilket utlöser en inflationsspiral. Kostnadsökningar, som skapas av en eskalerande ökning av energikostnader och störningar i livsmedelsförsörjningen, är inte så lätt mottagliga för ekonomiska botemedel. Om det dagliga dramat från kriget i Ukraina börjar försvinna ur allmänhetens åsyn och inflationen består, kommer de politiska kostnaderna för von der Leyens lördagsdrama sannolikt att bli en alleuropeisk lågkonjunktur.

”Sedan långt före den ryska invasionen av Ukraina har européer kämpat under tyngden av energiräkningar som har löpt amok”, noterar OilPrice.com. I Tyskland kostar, för en del, en månads energi lika mycket som de tidigare brukade betala för ett helt år; i Storbritannien har regeringen höjt pristaket för elräkningar med så mycket som 54 %, och i Italien kan en nyligen ökad inhemsk elkostnad nu nästan fördubblas med 40 %.

New York Times beskriver denna påverkan på lokala företag och industrier som inget annat än ”skrämmande”, eftersom alla typer av småföretag över hela Europa (innan förra veckans händelser) har tvingats lägga ner, eftersom energikostnaderna överstiger vinsterna. Stora industrier har inte heller varit immuna mot prischocken. ”Nästan två tredjedelar av de 28 000 företag som undersöktes av den tyska handelskammaren och industrikammaren denna månad, bedömde energipriserna som en av sina största affärsrisker… För dem i industrisektorn var siffran så hög som 85 procent.”

Man minns den gamla förutsägelsen från Mellanöstern, att västerländska värderingar skulle komma att vända sig mot Västländerna själva och så småningom uppsluka dem.”

Alastair Crooke är en före detta brittisk diplomat, grundare och chef för det Beirut-baserade konfliktforumet som arbetar för möten mellan politisk Islam och Väst