”Break-a-Leg” (den gamla maffiavarningen) – Trump har hotat Iran med ett ultimatum som sannolikt inte kan uppfyllas.

Red.: Många blev glatt överraskade över att Trump vill ha möte mellan USA och Iran för att diskutera Irans – inte USA:s eller Israels (eventuella) kärnvapenprogram. Han sa detta vid ett möte med pressen i Vita Huset, i närvaro av Netanyahu. Iran är positiv till samtal och säger 9 april ”Iran är redo för dialog med USA, men alla samtal måste vara indirekta och backas upp av garantier, har president Masoud Pezeshkian sagt. En brist på förtroende ligger bakom Irans position, tillade han”. https://www.rt.com/news/615475-iran-us-nuclear-talks/

Senare samma dag hotar Trump Iran med att leda bombanfall mot Iran om samtalen kollapsar. https://www.rt.com/news/615497-trump-iran-military-action/

Och 10/4 ”Iran har lämnat in ett formellt klagomål till FN:s säkerhetsråd angående USA:s president Donald Trumps hot om militära åtgärder, och stämplat hans uttalanden som ”vårdslösa och krigförande”. Trump hotade nyligen Iran med bombanfall ”vilka de aldrig har sett” om de inte accepterar ett kärnkraftsavtal. Den iranska ledningen fördömde uttalandet och lovade repressalier om de attackerades.” https://www.rt.com/news/615097-iran-trump-threat-un-security-council/

En artikel av Alastair Crooke 7 april. Strategic Culture, Översatt av Rolf Nilsson.

_________________________

Vad man förstår nu är att ”vi spelar inte längre schack”. Det finns inga regler längre.

Trumps ultimatum till Iran? Överste Doug Macgregor jämför Trumps ultimatum till Iran med det som Österrike-Ungern ställde till Serbien 1914: Ett erbjudande, kort sagt, som ”inte kunde avslås”. Serbien accepterade nio av de tio kraven. Men man vägrade ett – och Österrike-Ungern förklarade omedelbart krig. (Och Första världsakriget startade).

Den 4 februari, strax efter sin installation, undertecknade president Trump ett National Security Presidential Memorandum (NSPM), det vill säga ett juridiskt bindande direktiv som kräver att myndigheter utför de angivna åtgärderna exakt.

Kraven är att Iran ska nekas kärnvapen, nekas interkontinentala missiler och nekas andra asymmetriska och konventionella vapenkapaciteter. Alla dessa krav går utöver NPT (icke-spridnings-avtalet, se här, ö.a.) och det befintliga JCPOA-avtalet (se här, ö.a.). För detta ändamål föreskriver NSPM att maximala ekonomiska påtryckningar ska införas, att USA:s finansdepartement ska agera för att driva Irans oljeexport till noll, att USA ska arbeta för att utlösa JCPOA Snapback av sanktioner (dvs. Ett återinförande av FN:s sanktioner utan att någon tillåts lägga veto mot det, se här, ö.a.) och att Irans ”skadliga inflytande utomlands” – dess ”ombud” – ska neutraliseras.

FN:s sanktioner löper ut i oktober, så tiden är knapp för att uppfylla de procedurmässiga kraven för att de ska upphöra. Allt detta talar för att Trump och israeliska tjänstemän sätter våren som deadline för ett förhandlat avtal.

Trumps ultimatum till Iran verkar leda USA in på en väg där krig är den enda utvägen, vilket inträffade 1914 – en utväg som i slutändan utlöste 1:a världskriget.

Kan detta bara vara Trumps bluff? Möjligen, men det låter som om Trump ställer juridiskt bindande krav som han måste räkna med inte kan uppfyllas. Om Trumps krav accepteras skulle Iran åtminstone bli neutraliserat och berövas sin suveränitet. Det finns också en underförstådd ”ton” i dessa krav, nämligen att man hotar med och förväntar sig ett regimskifte i Iran som resultat.

Det kanske är Trump som skryter, men presidenten har ”form” (tidigare övertygelser) i den här frågan. Han har utan att blinka följt Netanyahus linje om Iran, att JCPOA (eller något annat avtal med Iran) var ”dåligt”. I maj 2014 drog Trump tillbaka USA från JCPOA på Netanyahus uppmaning och utfärdade istället en ny uppsättning med 12 krav till Iran – inklusive att permanent och verifierbart överge sitt kärntekniska program för all framtid och upphöra med all anrikning av uran.

Vad är skillnaden mellan dessa tidigare Trump-krav och dem från februari i år? I allt väsentligt är de desamma, förutom att han i dag säger: Om Iran ”inte ingår ett avtal kommer det att bli bombningar. Det kommer att bli bombningar som de aldrig tidigare har sett maken till”.

Det finns alltså både historia och det faktum att Trump – åtminstone i denna fråga – är omgiven av en fientlig kabal av israeliska förstahandsmän och superhökar. Witkoff är där, men är dåligt insatt i frågorna. Även Trump har visat sig vara praktiskt taget totalitär när det gäller all kritik av Israel i den amerikanska akademiska världen.

Och i Gaza, Libanon och Syrien ger Trump sitt fulla stöd till Netanyahus högerextrema provokativa och expansionistiska agenda.

Dessa nuvarande krav avseende Iran går också stick i stäv med den 25 mars 2025 senaste årliga amerikanska underrättelsehotbedömningen att Iran INTE bygger kärnvapen. Denna underrättelsebedömning ignoreras i praktiken. Några dagar innan den publicerades uttalade Trumps nationella säkerhetsrådgivare, Mike Waltz, tydligt att Trumpadministrationen eftersträvar en ”fullständig avveckling” av Irans kärnenergiprogram: ”Iran måste ge upp sitt program på ett sätt som hela världen kan se”, sade Waltz. ”Det är dags för Iran att helt avstå från sin önskan att skaffa sig kärnvapen”.

Å ena sidan verkar det som om det bakom dessa ultimatum står en president som blivit ”förbannad och arg” över sin oförmåga att få slut på kriget i Ukraina nästan omedelbart – som han först föreslog – tillsammans med påtryckningar från ett bittert splittrat Israel och en instabil Netanyahu att komprimera tidslinjen för en snabb ”avslutning” av den iranska ”regimen” (som, hävdas det, aldrig har varit svagare). Allt för att Israel ska kunna normalisera sina relationer med Libanon – och till och med Syrien. Och när Iran förmodligen är ”utslaget” kan man fortsätta genomförandet av projektet Stor-Israel (se här, här och här, ö.a.), som ska normaliseras i hela Mellanöstern.

Vilket å andra sidan kommer att göra det möjligt för Trump att genomföra den ”länge efterlängtade” stora svängen mot Kina. (Och Kina är energimässigt sårbart – ett regimskifte i Teheran skulle vara en katastrof, ur kinesiskt perspektiv).

För att vara tydlig måste Trumps Kinastrategi också vara på plats för att kunna främja Trumps planer på att balansera om det finansiella systemet. För om Kina skulle känna sig belägrat skulle det mycket väl kunna fungera som ett hinder för Trumps omarbetning av det amerikanska och globala finanssystemet.

Washington Post rapporterar om ett ”hemligt” Pentagon-memo från Hegseth om att ”Kina [nu] är avdelningens enda hot som avgör takten, [tillsammans] med förnekandet av ett kinesiskt fait accompli-övertagande av Taiwan – samtidigt som USA:s hemland försvaras”.

Enligt Pentagons ”force planning construct” (ett koncept för hur Pentagon kommer att bygga upp och förse försvarsmakten med resurser för att möta upplevda hot) kommer man endast att ta hänsyn till konflikten med Peking när man planerar för ett stormaktskrig, vilket innebär att hotet från Moskva till stor del kommer att hanteras av de europeiska allierade.

Trump vill vara tillräckligt mäktig för att trovärdigt kunna hota Kina militärt och vill därför att Putin snabbt ska gå med på vapenvila i Ukraina, så att militära resurser snabbt kan flyttas till Kina.

På sin flygresa tillbaka till Washington i söndags kväll upprepade Trump sin irritation över Putin, men tillade: ”Jag tror inte att han kommer att bryta sitt ord, jag har känt honom länge. Vi har alltid kommit bra överens”. På frågan om när han vill att Ryssland ska gå med på eldupphör svarade Trump att det finns en ”psykologisk deadline” – ”Om jag tror att de lurar oss kommer jag inte att vara glad över det”.

Trumps utspel mot Ryssland kan kanske ha ett inslag av reality-TV i sig. För den inhemska publiken måste han uppfattas som en som för med sig ”fred genom styrka” – han måste upprätthålla bilden av alfahanne för att inte sanningen om hans bristande inflytande över Putin ska bli alltför uppenbar för den amerikanska allmänheten och för världen.

En del av orsaken till Trumps frustration kan också vara hans kulturella bakgrund som affärsman i New York; att en överenskommelse handlar om att först dominera förhandlingarna och sedan snabbt ”dela på skillnaden”. Det är dock inte så diplomati fungerar. Det transaktionella synsättet återspeglar också djupa konceptuella brister.

Processen med vapenvila i Ukraina har gått i stå, inte på grund av rysk omedgörlighet, utan snarare för att Team Trump har bestämt sig för att en lösning i Ukraina för det första ska uppnås genom att insistera på en ensidig och omedelbar vapenvila – utan att införa tillfälliga styrelseskick för att möjliggöra val i Ukraina eller ta itu med de grundläggande orsakerna till konflikten. Och för det andra för att Trump rusade in utan att lyssna på vad ryssarna sade, och/eller utan att höra det.

Nu när de inledande artighetsfraserna är över och Ryssland säger rakt ut att de nuvarande förslagen om ”eldupphör” helt enkelt är otillräckliga och oacceptabla, blir Trump arg och går till angrepp mot Putin och säger att 25-procentiga tullar på rysk olja kan införas när som helst.

Både Putin och Iran har nu ”tidsfrister” (en ”psykologisk” sådan i Putins fall), så att Trump kan fortsätta med att på ett trovärdigt sätt hota Kina att snart komma fram till ett ”avtal” – eftersom den globala ekonomin redan vacklar.

Trump skummar och sprutar eld. Han försöker skynda på saker och ting genom att göra en stor sak av att bomba houthierna och skryter med att de har drabbats hårt och att många houthiledare har dödats. Men en sådan känslokyla gentemot jemenitiska civila dödsfall rimmar illa med hans påstådda hjärtskärande empati för de tusentals ”vackra” ukrainska unga män som i onödan dör vid fronten.

Det hela blir till reality-TV.

Trump hotar Iran med ”bombningar [som] de aldrig har sett förut” över ett ultimatum som sannolikt inte kan uppfyllas. Enkelt uttryckt framförs inte detta hot (som inkluderar eventuell användning av kärnvapen) för att Iran utgör ett hot mot USA. Men det ges som ett alternativ. En plan; en ”sak” som lugnt placeras på det geopolitiska bordet och som är avsedd att sprida rädsla. ”Städer fulla av barn, kvinnor och äldre som ska dödas: Inte moraliskt fel. Inte en krigsförbrytelse”.

Nej, bara ”verkligheten” att Trump anser att det iranska kärnvapenprogrammet är ett existentiellt hot mot Israel. Och att USA har förbundit sig att använda militärt våld för att eliminera existentiella hot mot Israel.

Detta är kärnan i Trumps ultimatum. Det beror på det faktum att det är Israel – inte USA och inte heller den amerikanska underrättelsetjänsten – som ser Iran som ett existentiellt hot. Professor Hudson, som har direkt kännedom om bakgrundspolitiken (se här och här), säger: ”Det handlar INTE bara om att Israel – som vi känner det – måste vara tryggt och säkert och fritt från terrorism”. Det är Trump och hans teams ”linje”; det är den israeliska och dess anhängares berättelse också. ”Men mentaliteten [bakom det] är annorlunda”, säger Hudson.

Det finns omkring 2-3 miljoner israeler som ser sig själva som förutbestämda att kontrollera hela det som vi nu kallar Mellanöstern, Levanten, det som vissa kallar Västasien – och andra kallar ”Storisrael”. Dessa sionister tror att de har fått i uppdrag av Gud att ta detta land – och att alla som motsätter sig dem är Amalek. De tror att Amalek är besatt av en överväldigande önskan att döda judar och att de därför bör förintas.

Torah berättar historien om Amalek: Parshat Ki Teitzei, när Torah säger, machoh timcheh et zecher Amalek – att vi måste utplåna Amaleks minne. ”Varje år är vi [judar] skyldiga att läsa – inte hur Gud ska förgöra Amalek – utan hur vi ska förgöra Amalek”. (Även om många judar undrar hur de ska kunna förena denna mitzva (ett påbud i Torah, ö.a.) med sina djupt rotade motstridiga värderingar om medkänsla och barmhärtighet).

Detta bud i Torah är i själva verket en av de nyckelfaktorer som ligger till grund för Israels besatthet av Iran. Israelerna uppfattar Iran som en Amalekstam som planerar att döda judar. Inget avtal, ingen kompromiss är därför möjlig. Det handlar förstås också om Irans strategiska utmaning (om än sekulär) mot den israeliska staten.

Och det som har gjort Trumps ultimatum så angeläget i Washingtons ögon – bortsett från övervägandena om Kina – var mordet på Sayyed Hassan Nasrallah. Mordet innebar en stor förändring i USA:s sätt att tänka, för innan dess levde vi i en tid av noggranna beräkningar och stegvisa förflyttningar uppför en upptrappad stege. Vad man förstår nu är att ”vi spelar inte längre schack”. Det finns inga regler längre.

Israel (Netanyahu) gör allt för att mildra splittringen och oron hemma i Israel genom att tända den iranska fronten – även om denna väg mycket väl kan hota Israels undergång.

Detta senare perspektiv markerar den rödaste av ”röda linjer” för djupt rotade Deep State-strukturer.