Kina, Ryssland och Iran: Basen för en ny världsordning.

Denna artikel ”China, Russia and Iran: Basis of the New Geopolitical Order” av geopolitiske analytikern och juristen James O’Neill i Australien har i vanlig ordning översatts av tandläkare Dr Martin O. Gelin, DMD, i Australien. Den har nyligen publicerats i New Eastern Outlook. NEO

---

Kina, Ryssland och Iran: Basen för en ny världsordning.

Analytikern Alistair Crooke hävdade nyligen i en mycket insiktsfull artikel att USA är institutionellt oförmöget att göra ett genomgripande deal med Iran. ‘The New Normal’: Trump’s ‘China Bind’ Can Be Iran’s Opportunity.

Artikeln skrevs innan USAs säkerhetsrådgivare John Bolton blev avlägsnad från sin regeringspost. Mr Crooke säger att decennier av gamla sanktioner har blivit som en ”knut”, svår eller omöjlig att lösa upp. Boltons avsked kan potentiellt förbättra förbindelserna mellan USA och Iran, men andra faktorer finns som ser ut att få långsiktigt inflytande vid bedömningen av förhållandet mellan de två länderna. Dessa faktorer ligger både i det förflutna, men enligt Crookes åsikt, mest i framtiden.

Bolton föddes 1948. Han var ett litet barn när britterna och CIA (USA) iscensatte kuppen som ledde till Irans politiske ledare Mossadeqs år 1953. Han ersattes med Shahen av Persien, som styrde med despotisk ’terrorism’ tills han i sin tur avsattes under den islamiska revolutionen 1979.

Amerikanerna kunde aldrig förlåta iranierna för denna kupp och har i en eller annan form fört krig mot Iran sedan dess.

JCPOA-avtalet från 2015, underskrivet av säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar (inkluderande USA) plus Europeiska unionen, åstadkom en resolution runt det långvariga, om än falska argumentet, “Irans påstådda kärnkraftsambitioner”.

Det ensidiga amerikanska tillbakadragandet (från JCPOA) bekräftade tydligt iransk skepsis kring integriteten gällande USAs utrikespolitik. Trots positiva rapporter från International Atomic Energy Agency om att Iran uppfyllt sina skyldigheter enligt avtalet, drog sig USA unilateralt ur avtalet i Maj 2018.

Oavsett om tillbakadragandet berodde på israeliska påtryckningar eller inte, förblir Trumps egna idiosynkratiska utrikespolitiska initiativ, faktorer och kombinationer till stor del irrelevanta. För iranierna, och för många andra länder, bekräftas enkelt genom president Putins iakttagelser att amerikanerna helt tydligt ”inte är i stånd till att fatta/hålla avtal.”

USAs avtalsbrott har fått ett antal viktiga konsekvenser. Det är inte bara Iran som har förstått att USA ”inte kan hålla sig till underskrivna avtal.” Den turkiska ledaren Recep Erdogan, som själv överlevde ett kuppförsök, har vidtagit en hel rad åtgärder för att omorientera sitt land bort från USA. Detta demonstreras genom handelsavtal med Iran, men kanske mer betydelsefullt, med en ökad anknytning till ryska och kinesiska initiativ för att söka förändra den globala maktbalansen bort från USA.

Under de senaste månaderna har Erdogan utvidgat sitt lands åtaganden gentemot Shanghai Corporation Organization (SCO). Turkiet har stärkt handelsbanden med Iran och köpt det ryska S-400 anti-missilförsvarssystemet. Alla dessa ambitioner går stick i stäv mot USAs representationer och ansträngningar för att förhindra att affärer görs med Ryssland och försöken att ytterligare isolera Iran.

SCO, är bara ett del-initiativ bildat av geografiskt länder utspridda ända från Kina till Europa för att underlätta handel plus andra arrangemang som strider mot amerikanska önskemål. Ett exempel är ryskbyggda oljeledningar till Europa.

Ta Tyskland som exempel, nu deltagare i nya ryska olje/gasprojekt. Tyskland vågar nu motsätta sig amerikanska direktiv vilket skulle ha varit otänkbart för inte så länge sedan. Egenintresse är alltid en kraftfull, motiverande faktor, och ett ökande antal europeiska länder har vidtagit viktiga steg under de senaste månaderna för att förstärka eget oberoende. Som en manifestation av detta har 152 länder hittills tecknat avtal med Kina om att delta i Belt and Road Initiative (BRI).

BRI-avtalet visar en häpnadsväckande grad av acceptans av det kinesiska initiativet som först föreslogs år 2013. Undertecknande länder kommer från alla världens hörn.
Anmärkningsvärda undantag inkluderar USA, Japan (dock troligtvis inte länge till) och lojala amerikanska stater som t.ex.Australien. Australien tjänar som en illustration av hur lydnad till Förenta staternas önskemål kan ersätta det egna nationella intresset. Kina är landets (Australiens) största handelspartner (med nästan tre gånger större handelsandel än det näst största landet, Japan).

Kina är också Australiens största källa av utländska turister (turism är en mycket betydande del av den inhemska ekonomin), den största källan av utländska studenter och den tredje största källan av utländska investeringar. Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på lojalitet till en nedåtgående militaristisk hegemon där nationens egna intressen helt förbigås.

USAs mobbning och stora olaglighet i sitt förhållande med Iran (och även mot allierade), är tveklöst smärtsamt för det iranska folket. USAs aggression har dock inte kunnat stoppa en serie utvecklingar där Iran spelar en allt viktigare roll. Kina och Iran undertecknade ett omfattande strategiskt partnerskapsavtal 2016. Som mått på hur liten uppmärksamhet Kina nu skänker olagliga amerikanska åtgärder/sanktioner mot Iran, är att de två länderna nyligen undertecknade ett utökat strategiskt partneravtal, då Irans utrikesministern Mohammed Zarif besökte Peking.

Många delar av avtalet undertecknat av Zarif och Kinas Wang Li förblir klassificerade, dvs. hemliga.

Tillräckligt har emellertid avslöjats för att kunna presentera en radikalt förändrad bild av deras Pekings och Teherans förhållande, vilket nästan helt förbigås i västs MSM. Till exempel kommer Kina att investera motsvarande 280 miljarder US-dollar inom Irans olje-, gas- och petrokemiska sektor. Ytterligare motsvarande 120 miljarder dollar kommer att investeras för att hjälpa till med att uppgradera Irans infrastruktur, speciellt transportsektorn. Betalning för de olika projekten kommer att ske i en kombination av utländska valutor från Kinas handelsöverskott, plus i kinesiska renmimbi. Inte en enda amerikansk dollar, hittills den viktigaste valutan i internationell handel, kommer att användas.

Under många år användes US-dollarn främst som ett instrument för finans inom handeln, men numera används den istället ofta som ett vapen i USAs krigföring mot länder som är motvilliga att lyda dess utrikespolitiska önskemål.

Konsekvenserna av USAs finansiella mobbning utomlands, börjar nu återspeglas i en snabbt ökande användning av andra valutor än den amerikanska dollarn inom internationell handel.
Iran har också mottagit enorma bidrag till elektrifieringen av den 920 km långa järnvägsförbindelsen mellan Teheran och Mashhad (Översättaren: Mashhad ligger i östra Iran), en geografiskt viktig stad i relation till Pakistan, Afghanistan och de andra ”Stans” som ingick i fd Sovjetunionen, nu viktiga beståndsdelar i SCO, “Shanghai Corporation Organization”. (Översättaren: projektstart 2017, den dubbelspåriga järnvägen blir kapabel till 200 km/tim).

Detaljer om SCO är nästan helt obefintliga i västerländsk media, men ändå är det en av de viktigaste utvecklingarna i världen, som nu omfattar mer än 40% av världens befolkning.

Utvecklingen i Teheran-Mashhad består av ett antal olika projekt, viktiga för att tillhandahålla inte bara transportförbindelser, men också planer och finansiering av olje- och gastransport via ”Stans” österut till Kina och via Turkiet till Europa i väst. Ryssarna är en viktig partner i denna utveckling, delvis stimulerad av sina historiska kopplingar till ”Stansländerna” men också genom nyare, strategisk partnerskap med Kina.

Ett mått på västs försummelse av denna utveckling återspeglas t.ex. av minimal rapportering i västs MSM från det senaste EEF (Eastern Economic Forum) mötet i Vladivostok i Ryssland. Deltagandet av Japans premiärminister Shinzo Abe och hans varmhjärtade möten med både Putin och Xi, saknades också i västs media. De flesta i väst känner inte till att forumet stod som värd för mer än 8500 deltagare från 65 länder. Den centrala punkten i resonemanget är att denna utveckling sker utan USA: s samarbete och stöd.

Utveckling kommer att fortsätta och påskyndas när de senaste nyheterna från Iran och från andra håll i regionen blir tydligare.

Det stora flertalet länder i världen, vilket framgår av den snabba tillväxten av BRI-medlemskapet, har tröttnat på USA och dess minskande antal allierade som driver evigt krig för egen vinst.

Det multinationella samarbetet, med Kina i öst, via Iran till Ryssland i väst och tillsammans med deras europeiska grannar, visar att ett bättre alternativ redan finns tillgängligt.
Det är upp till motsträviga länder som t.ex. Australien att erkänna att världen förändras. Såvida man inte erkänner detta faktum, är risken stor att bli bortglömd i ett icke önskvärt och föråldrat förflutet.