CIA Army i Afghanistan: Vilka är dess medlemmar och hur fungerar den?

Denna artikel ”CIA Army: Vilka är dess medlemmar och hur fungerar de?” har skrivits av Antonio De Lauri och Astri Suhrke från Chr. Michelsens institut i Bergen Armed governance: the case of the CIA-supported Afghan militias. Ett utdrag har även publicerats av på Pål Steigans blogg, och det har översatts av Rolf Nilsson och publiceras nedan.

Det är inte första gången vi skriver om en ”hemlig armé”. En hemlig amerikansk armé – tio gånger större än CIA. Men artikeln nedan handlar alltså om en hemlig armé i Afghanistan.

CIA Army: Vilka är dess medlemmar och hur fungerar den?

”Lite är känt offentligt om CIA:s afghanska ’armé.’ Trots det har undersökande journalister, bekymrade analytiker och människorättsaktivister sammanställt grunderna i det hemliga programmet.”

Det här skriver Antonio De Lauri och Astri Suhrke från Chr. Michelsens institut i Bergen, i artikeln Armed governance: the case of the CIA-supported Afghan militias..

Den beskriver situationen i Afghanistan innan USA:s och Västs spektakulära nederlag. Följande är en sammanfattning av deras beskrivning av CIA:s armé i Afghanistan, en sammanfattning som står för vår egen räkning. Det finns anledning att tro att många av dessa strukturer fortfarande finns kvar och att CIA kommer att kunna utnyttja dem i ett pågående skuggkrig i Afghanistan.

”Armén” har två typer av komponenter. Den ena är en uppsättning äldre enheter vars relation till CIA går tillbaka till de offensiva operationer som utfördes under och omedelbart efter invasionen 2001. De arbetar nära CIA. Den mest kända och kraftfulla av dessa är Khost Protection Force (KPF), som verkar utanför CIA:s Camp Chapman i den nordöstra provinsen Khost. KPF är en illegal väpnad grupp i den meningen att den inte har någon grund i afghansk lag och ingen formell plats i statens säkerhetsapparat eller budget, vilket FN har betonat.

En annan typ av enhet är de formellt utsedda specialstyrkorna för den afghanska underrättelsetjänsten, NDS. Det finns fyra huvudenheter, numrerade från 01 till 04, var och en med ett eget regionalt verksamhetsområde: NDS-01 verkar i Centralregionen, NDS-02 i östra regionen, NDS-03 i södra regionen och NDS- 04 i norra regionen.

Detta är den enda transparenta och offentligt kända delen av organisationen. NDS specialstyrkor finns i en skuggzon. NDS är tungt finansierat av CIA, och deras specialstyrkor har ett nära samarbetsförhållande till CIA-operatörer: enligt de flesta rapporter tränas och betalas de direkt av CIA.

Som ett resultat av detta förhållande publiceras inte information om deras storlek, verksamhet, finansiering och kommandostruktur. På det dämpade språket i FN:s biståndsmission i Afghanistan (UNAMA), opererar NDS -specialstyrkor såsom KPF.

’Verkar samordnas med internationella militära aktörer, det vill säga utanför den normala regeringskedjan.’ 22 I UNAMA -rapporter syftar termen ’militära aktörer’ ofta till CIA, till skillnad från termen ’amerikanska militära styrkor’. Afghansk institutionell kontroll över NDS -specialstyrkor verkar också vara svag. FN drog slutsatsen 2018 att ”dessa styrkor ser ut att operera utanför den vanliga NDS-kommandokedjan, vilket resulterar i brist på tydlig kontroll och ansvar.”

Det finns ingen offentlig information om storleken på de CIA-stödda enheterna, men de har förmodligen mer än fördubblats sedan uppskattningen på 3 000, som Woodward gav 2010. En journalist hävdade 2017 att NDS-02 ensamt hade 1200 man.

Bland äldre enheter sades det att KPF hade 4000 medlemmar under 2015. Tre år senare, 2018, var uppskattningar av KPF-storleken ”allt från 3000 till över 10 000”.

Bortsett från det, är allt vi vet att de CIA-sponsrade styrkorna är uniformerade och välutrustade, ibland arbetar de med män som talar amerikansk engelska under räder, använder amerikanska fraser och har kunnat tillkalla luftangrepp, varav de flesta utförts av den amerikanska militären.

De paramilitära krafterna är också mycket välbetalda, vilket kan vara en huvudorsak till att skickliga och dugliga afghaner vill gå med i enheterna. Tystnadsplikten för CIA-programmet gör det mycket svårt att hitta fakta om civila offer och våld som begås av dessa styrkor.

Trots dessa problem har FN, människorättsorganisationer och utredningsanalytiker dokumenterat ett mönster av övergrepp och möjliga krigsförbrytelser av det slag som är kännetecknande för paramilitära krafter som arbetar ostraffat, obegränsat av politiskt eller rättsligt ansvar.

De paramilitära enheterna används huvudsakligen i nattliga operationer mot bostadsområden som inrymmer misstänkta militanta, i så kallade sökoperationer. Operationerna leder vanligtvis till stora civila skador. UNAMA, som rapporterar om civila offer i Afghanistan årligen sedan 2009, pekar nu på paramilitära operationer kopplade till CIA som ett allvarligt problem. I FN:s uppdragsrapport 2019 citerades ”fortsatta rapporter om KPF som begår kränkningar av mänskliga rättigheter, avsiktligt dödar civila, olagligt kvarhåller människor och avsiktligt skadar och bränner civil egendom under sökoperationer och nattliga attacker. ”

Enligt FN-siffror för 2018 orsakade NDS Special Forces och KPF nästan lika många civila dödsfall som det totala antalet som tillskrivs alla afghanska nationella säkerhetsstyrkor det året.

Dessutom var paramilitära styrkor mycket mer benägna än vanliga afghanska styrkor att döda civila istället för att skada dem. Det höga antalet dödsfall i förhållande till skador, enligt FN-rapporten, antyder ett mönster av överlagt dödande och överdriven användning av våld. Den kraftiga ökningen i Civila dödsfall från sökoperationer återspeglar Mike Pompeos löfte 2017 att CIA skulle inleda en ”aggressiv”, ”oförsonlig” och ”hänsynslös” kampanj.

Artikeln av De Lauri och Suhrke har följande underrubriker:

En kort stamtavla över CIA: s afghanska armé

 CIA:s armé: vilka är dess medlemmar och hur opererar de?

 Oansvarig användning av våld

 USA-stödda miliser och afghansk väpnad styrning

 CIA -miliser och fredsförhandlingar

Politiska konsekvenser

Kommentar:

Som artikeln visar har USA ett omfattande system av hemliga militära styrkor i Afghanistan, vilka CIA kontrollerar, och som de inte nödvändigtvis drar tillbaka trots talibanernas seger. Förutom det som nämns här finns det ännu mer skumma enheter av typen ISIS-Khorasan och al-Qaida, och USA/CIA kommer att kunna använda dem i många år framöver, om talibanerna inte lyckas spåra upp dem och passivera dem, som Pepe Escobar skriver i artikeln Blowback: Taliban retter seg mot CIAs skyggearmé.