Denna artikel av Tollef Hovig har letats upp och översatts av en dam med ankytning till både Norrbotten och Väst-Sverige. Tusen tack!
Coronakrisen slår upp portarna till kapitalismens ålderdom med ett brak.
Corona krisen kommer lämpligt för kapitalismen. Lämpligt då det inte finns någon som kan skylla denna kris, som ändå skulle ha kommit, på kapitalismen.
För det vore omöjligt att skylla finanskrisen på något annat än kapitalism, men det kommer inte att ske den här gången. Jag har tidigare antagit att det jag kallar kapitalismens ålderdom skulle börja omkring 2020 i länder med hög BNP, men just denna ingång till krisen har varit speciell. Termen kapitalismens ålderdom skulle jag tro är okänd för de flesta människor, låt oss därför ta en närmare titt på vad den betyder.
För att bäst kunna förutsäga historiens utveckling, så kan man använda tekniken att dela upp den i stadier. Zarathustra kan ha varit den första att utveckla denna teknik ( tiden före livet på jorden- livet på jorden-domedagen –tiden efter livet på jorden), men Karl Marx var inte dålig på att använda stadier heller. (Urkommunism-slavsamhället-feodalism-kapitalism-socialism – kommunism)
Lenin använde också denna teknik i sin bok Imperialismen som kapitalismens högsta stadium , där han beskriver monopolkapitalismen som slutfasen före socialismen. Med andra ord är presentationen av historien i stadier en väl använd och effektiv metod för att illustrera en historisk utveckling. Jag har använt den, och delat upp kapitalismens historiska utvecklingen i barndom – ungdom – vuxenålder – ålderdom.
Kapitalismens barndom sträcker sig från början av när textilbranschen började industrialiseras i England 1750 till 1870. Det som var typiskt för denna period var visserligen inte industrialisering, utan hur förutsättningen för industrialismen mognade. Det var först och främst koncentrationen och konsolidering av nationer. England hade tidigt nationella gränser, men andra länder hade en mycket längre väg att gå för att bygga upp sina nationer. Både USA, Italien och Tyskland färdigställde sitt nationsbyggande omkring 1870. De två viktigaste delarna i nationsbyggandet var utvecklandet av inhemska marknader med ett nationellt genomsnitt, och uppbyggandet av en nationell penning-och kreditorganisation. Före järnvägstågens genombrott på 1820-talet, byggdes det intensivt kanaler för att få igång en inhemsk transport av varor på vatten, så att marknader skulle kunna etableras i landet. Det vanliga till dess hade varit sjötransporter, men det blev aldrig någon nationell marknad av det. Först när järnvägslinjerna började korsa landet fick man tillräckligt med transporter som kunde användas överallt.
Transporten möjliggjorde specialisering och specialisering möjliggjorde produktion i större serier, vilket var en förutsättning för industrialisering – farväl naturahushållning. Under den här perioden etablerades systemet med centralbanker och deras nät av banker för penning- och kreditorganisationen. Innan den inrättades, var det upp till varje bank att acceptera en insättning eller en utlåning. Det var lätt hänt att banken “tog miste ” och lånade ut mycket mer än den hade i insättningar. Om alla blev osäkra och ville ha ut sina insättningar gick banken omkull. Det var ett alltför instabilt finansiellt system för att tjäna en systematisk industrialisering. Kapitalismens barndom gjordes till stor del färdigt 1870 för dagens länder med hög BNP .
Från 1870 till 1970 utspelar sig kapitalismens ungdom. Det är de år då industrialiseringen sker i snabb takt. Kraftkällor och mekaniska maskiner utvecklas i stor skala. Detsamma gäller materialkunskap och kunskap om olika kemiska processer etc. Utöver denna industrialisering kännetecknas den här perioden av utvecklingen inom penning- och kreditorganisationen. Utvinningen och fördelningen av guld i nationerna var inte ens i närheten av att hänga med i ekonomins tillväxt.
Låt oss tänka oss verksamheten i ett samhälle som en ström av transaktioner. De kan vara små, som inköp av bröd i en butik, eller stora, som byggandet av en flygplats. I kapitalismens ungdom växte detta flöde av transaktioner så snabbt att det inte på långt när fanns guld och pengar för att tillgodose alla transaktioner. Detta medförde att transaktionsströmmen stryptes, och som en följd därav kom den stora depressionen. Allteftersom länderna övergav guldmyntfoten och gick över till papperspengar, så fanns det tillräckligt med pengar för att tillgodose transaktionerna, depressionen släppte taget. Det faktum att papperspengar ersatte guldet, kan vi också kalla att monetär standard ersatte guldmyntfotstandard.
Keynes och Milton Friedmans teorier är giltiga för den monetära standardepoken. I slutet av kapitalismens ungdom, omkring 1970, hade industrialiseringen förlorat sin makt, och serviceindustrin hade börjat växa. Den växte visserligen inte mer än den totala tillväxthastigheten gick ner. Industrialisering och omvandling av penning- och kreditorganisationen, var alltså de två dominerande dragen under hela kapitalismens barndom.
Från 1970 till 2020 har vi så kapitalismens vuxenålder.
Den kännetecknas av två särdrag. Det första är den fortsatta omvandlingen av penning- och kreditorganisationen, och det andra är att industrialiseringen stagnerar, samtidigt som tjänstesektorn fortsätter att öka. Problemet med den monetära standarden i penning- och kreditorganisationen var att om man tryckte för mycket pengar ledde det förr eller senare till inflation. En inflation innebär att varor blir dyrare än pengar, något som egentligen ger som resultat en nedskrivning, inte bara av pengar, utan av allt kapital.
Keynes menade att det tog tid innan inflationen uppstod, och i tidsgapet mellan då pengar trycktes och inflationen kom, fungerade penningtryckningen stimulerande på ekonomin i samhället. Friedman menade att det tog mycket kort tid innan tryckning av pengar ledde till inflation, så tryckning av pengar var inte bra för någonting. Friedman försvarade naturligtvis kapitalägarnas intressen, de var inte intresserade av någon nedskrivning av kapital, varken på kort eller lång sikt.
Vad som hände i denna monetära verklighet var att pengar och transaktionsströmmar levde i två skilda världar. Man hade en värld av pengar, och en värld med konkret verksamhet i samhället som skapade strömmar av transaktioner. Dessa flöden styrde behovet av pengar. Om mer pengar sattes i omlopp än detta flöde behövde, blev dessa så småningom mindre värda – inflation. Om mindre pengar sattes in, stryptes transaktionsströmmen.
Utvecklingen i kapitalismens tidiga vuxenålder förändrade denna penning- och kreditorganisation. Penga- och kreditorganisation gick från den monetära standarden till vad jag kallar kontostandard. Alla människor fick, allt eftersom dataåldern gjorde det möjligt, sitt eget bankkonto, ja, gärna flera. Som ett resultat av detta var varje penningutskrift, i form av varje lån, kopplad till en viss transaktion.
Centralbankernas tryckning av pengar ersattes av att en privat bank tryckte på en knapp på sin dator, ett lån skapades för en kund att användas till ett eller annat, en konkret transaktion. Det faktum att genererandet av pengar och transaktioner kopplades samman, gjorde att den gamla huvudmekanismen för inflationen försvann.
En enorm ökning av penning- och kredittillgången blev plötsligt möjlig utan att inflationen steg. Denna utveckling har kanske varit det viktigaste inslaget i kapitalismens vuxenålder. Detta har lett till att den ekonomiska aktiviteten i kapitalismens vuxenålder har hållits uppe av en växande skuldsättning. Denna skulddrivna tillväxt har jag kommenterat i många tidigare artiklar här på steigan.no. I stället för den monetära standardens inflation, har kontostandardens resultat varit en sjunkande ränta.
Först en sjunkande finansiell ränta och en motsvarande ökande mängd kapital. Detta kapitalbelopp har dels drivit upp priserna skyhögt på bostäder och fast egendom, dels drivit upp priserna lika högt på produktionskapital (t.ex. aktier) och dels stimulerat tillväxten i råvaru- och tjänstecirkulationen. Högre priser på resurs- och produktionskapital har lett till att räntan omräknad i procent av detta kapital har sänkts. Den ökade varu- och tjänstecirkulationen, dvs. att fler och fler transaktioner har genomförts, har skett på grund av att vinstkraven har blivit lägre och lägre.
Sammanfattningsvis har det finansiella kapitalet till en början ökat, vilket i sin tur har lett till att andra kapitalformer har svällt, men det har sin motsvarighet i en allt lägre ränta för alla former av kapital, och även i den dagliga råvaru- och tjänstecirkulationen.
Denna skulddrivna tillväxt är inte den enda anledningen till att räntorna stadigt har sjunkit. Det finns andra bakomliggande orsaker till räntefallet i kapitalismens vuxenålder. Tjänsteandelen har ökat, produktivitetsökningsvinsterna har avlösts av omfördelningsvinsterna, ökande brist på resurser gör ägandet av resurser viktigare än att öka produktiviteten, fler och fler 2/3 -samhällen där 1/3 är fattiga och 2/3 är helt okay osv. En underliggande utveckling som totalt leder till en allt lägre tillväxt i samhället, oavsett den plötsliga nedgången i tillväxten som uppstår när räntan sjunker till 0.
Huvuddragen i kapitalismens vuxenålder kan för det första sammanfattas som omvandlingen av penning- och kreditorganisationen till kontostandard med en efterföljande skulddriven tillväxt, och för det andra en underliggande utveckling mot allt lägre tillväxt, driven av flera sammanfallande faktorer.
Kapitalismens ålderdom?
Den rimliga frågan blir då, vilka huvuddrag kommer att prägla kapitalismens ålderdom, som coronakrisen 2020 just har öppnat dörrarna till. Om vi tittar på de andra tre perioderna har de haft en längd på respektive 120 – 100 – 50 år . Då är det inte orimligt att anta att den sista perioden kommer att pågå i 30-50 år, kanske längre – kanske kortare. Jag tror att det som kommer att dominera kapitalismens ålderdom, är att samhällets sociala organisation hamnar i motsättning till näringslivets utveckling. Detta kommer att sammanfalla på många områden. Jag nöjer mig med att lista dem, för att senare komma tillbaka till dem i mina artiklar här på steigan.no.
• Penning- och kreditorganisationen kommer att ändra karaktär. När räntorna blir noll och utvecklas till negativ ränta, kommer centralbankens förmåga att bromsa krisen med tillskott av pengar och krediter kraftigt att minskas. Den skulddrivna tillväxten kommer att upphöra.
• Marknaden har för närvarande två mekanismer, en på produktionssidan och en på konsumtionssidan. Marknadsmekanismen på produktionssidan är på väg att underprestera
Vilket innebär en total förändring med långtgående konsekvenser.
• Vinsternas källor i samhället förändras från vinstformer som ger tillväxt, till belöningsformer som bara ger omfördelning. Förtjänstens källor i samhället ändras från förtjänstformer som ger tillväxt till förtjänstformer som bara medför omfördelning.
• Antalet fattiga kommer att öka. En hög BNP behöver två tredjedelar ganska rika och en tredjedel fattiga, i stället för tre tredjedelar av “ hjälpligt rika”. De ganska rika fokuserar på det
som är mest populärt för tillfället, inte vad som är den bästa möjliga effektiva produktionen, medan de fattiga konsumerar så lite att de knappast betyder något alls.
• Den stora andelen i tjänstesektorn i samhället leder till att förbättringar i produktionen får andra konsekvenser än vad industrialismen fick.
• Länder med hög BNP går från 150 år med kapitaltillväxt, till 30-50 år av kapitalreduktion.
Kanske kan det också vara intressant att titta på vad som kan komma efter kapitalismens ålderdom.
Kapitalismens ålderdom?
Ja, på sätt och vis kan det ligga något i det. Men till några personers besvikelse här tror jag inte kapitalismen kommer att dö. Möjligen anpassas eller förändras med samhällets dynamik.
Kapitalismen är människorna så egentligen inget konstigt med det.
Ska kapitalismen radikalt förändras måste människorna tänka annorlunda. Tyvärr tror jag inte det händer så lätt.
Intellektuella eliter med dylika idéer förvandlas lätt till filterbubblor i ett samhälle som blir allt mer medialt, motstridigt och spretigt. Förresten har jag knappast någon övertro på intellektuella själv. En erfarenhet ersätter inte alltid en annan. Den intellektuelle tillhör också ofta en annan miljö.
Volvo Cars försäljning rasar läser jag på SVT idag. Förmodligen vill de jag ska se det som en ekonomisk katastrof och en allvarligare skada på samhällskroppen. Men så fort jag ger mig ut så både häpnar jag och störs av antalet bilar. Överallt finns dom. I långa rader. Nya bilar som bara blir fler och fler. Snabbt kommer bilarna. Som pilar. Ingen avgaslukt heller. Men ett fruktansvärt dånande från de breda däcken som gör att det går att köra så fort även i kurvor. Dånet är egentligen luften som måste blåsas undan för den breda däcksytan ska nå asfalten för bästa grepp. För att inte dånet ska störa människorna inne i bilen måste bilen isoleras noga för blåsljudet. Bland annat den omfattande isoleringen gör bilarna tunga. En ”normalbil” idag väger ungefär lika mycket som en ”jänkare” eller amerikansk bil gjorde på 1950 och 60-talet. Men det talas det sällan om.
Faktum är att om Volvo Cars försäljning rasar blir det för mig en framgång samhället och miljön. Men tyvärr otillräcklig.
Alla bilar som rusar fram i ”min” stad och där det oftast sitter en människa i bilen. Är den bilresan verkligen nödvändig?
Vad är egentligen välstånd? Är välstånd att ta sig fram med bil var och när som helst man vill?
Många tycker säkert det, men vad blir resultatet?
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/volvo-cars-rasar-i-sin-forsaljning
Jag skulle vilja se någon form av bilbegränsning i städerna. Det är en auktoritär åtgärd.
Dessvärre ej genomförbar i ett vänsterliberalt samhälle.
Corona-krisen tycker jag visar Sverige borde vara bland de mest extrema vänsterliberala samhällena i hela världen.
Men den insikten fick jag redan för några år sedan. Med den så kallade ”flyktinginvandringen”
Ja Sverige är ett av de många högerliberala samhällena. Skrivfel?
I mitt perspektiv finns bara ett högerliberalt parti i Sverige och de heter Moderaterna.
Partiet Moderaterna saknar tradition i den s.k. arbetarrörelsen där Socialdemokraterna har sin historia. De blev istället motsatsen.
Moderaterna (f.d. Högerpartiet) hade en föregångare i Svenska Folkförbundet som skiljde sig därför det var för kvinnlig rösträtt. Moderata kvinnoförbundet har sitt ursprung i Svenska Folkförbundet.
Svenska Folkförbundet var ett svar på arbetarrörelsen kraftiga expansion vid förra sekelskiftet samt en organisering vid unionsupplösningen med Norge.
SAP var pacifister men Sv. Folkförbundet ville Sverige skulle bygga ett starkt försvar efter upplösningen med Norge.
Därav traditionen att Moderaterna är allmänt försvarsvänliga.
Sv. Folkförbundet byggde upp en organisation med ”Folkets Hem” på olika platser i Sverige. Det fanns ett sådant i staden där jag bor. Men riktigt vad de hade för verksamhet vet jag inte. Förmodligen väldigt begränsad. SAP:s Folkets Park och Folkets Hus rörelse var ju så mycket större. Men idag återstår inte så värst mycket av dem heller. Men i Stockholm kanske? Du brukar vara där?
Artikeln beskriver kapitalismens utveckling från konkurrensdriven industriell utveckling där vinsten skapas i en materiell produktion till ett stadium där vinsterna skapas i en immateriell värld av finansiella transaktioner och där bankerna skapar nya pengar ur tomma luften genom att bevilja ständigt nya lån utan täckning i materiella tillgångar. Han ”tror att det som kommer att dominera kapitalismens ålderdom, är att samhällets sociala organisation hamnar i motsättning till näringslivets utveckling”. Och 150 år med kapitaltillväxt kommer att följas av 30-50 år med kapitalreduktion.
I marxistisk terminologi talar man om profitkvotens sjunkande tendens, det blir allt svårare att hitta nya områden att exploatera, och svårare att upprätthålla mervärdet på en lönsam nivå. I jakten på nya exploateringsobjekt går en våg av privatisering av gemensamma och skattefinansierade samhällsresurser över världen. Vattentillgångar, gemensamt ägda och skyddade naturresurser, infrastruktur, sjukvård, omsorg, skolor mm görs till exploateringsobjekt på den kapitalistiska marknaden.
Nu avslöjas inför mänsklighetens ögon det kapitalistiska systemets öesdigra inverkan på människans grundläggande livsmiljö. Kapitalismen kräver för att överleva som system en ständig och destruktiv materiell tillväxt, som förvandlar livsviktiga naturresurser till olönsamt avfall, förgiftar atmosfären och utrotar växt- och djurarter i allt snabbare tempo. Den åldrande kapitalismen hotar att dra med sig hela mänskligheten i den katastrof och det kaos som bryter ut när den går under. Om vi inte gemensamt lyckas lösa problemet med en fredlig och genomtänkt övergång till ett hållbart samhälle där samarbete ersätter förödande konkurrens. Det behöver knappast nämnas att förutsättningarna inte är de bästa.
Om detta sägs ingenting i Tollef Hovings text. Och det framgår inte på vilket sätt coronakrisen skulle gynna kapitalismen. Den bidrar tvärtom till att avslöja konsekvenserna av den vinstdrivna marknadens styrning för den gemensamma skattefinansierade välfärden. Men det kommer i efterhand att bli hård konflikt om hur erfarenheten av coronakrisen ska tolkas.
Problemet med denna typ av analys är att den pekar med hela handen och därmed missar det som egentligen händer. Det är den amerikanska modellen som inte längre fungerar och att den överhuvudtaget har kunnat komma så här långt beror på att den fortsatt subventioneras av den övriga världen som brukar dollarn som reservvaluta.
Globalt växer industrierna så det knakar även om tjänstesektorn relativt sett växer än mer. Fattigdomen har ökat i USA men minskat kraftigt i Kina och på andra ställen. Asien går framåt och om det vill sig väl lyfter Asien även Afrika ur misären. Det är i USA och den övriga västvärlden där finanssektorn har tagit över och strypt den övriga ekonomin. Michael Hudson skrev sin första bok om denna parasitära kapitalism redan för femtio år sedan. Han har sagt att han hade förväntat sig att vänstern skulle ha intresserat sig för hans bok som blev till som ett resultat av hans arbete som balansanalytiker för Chase Manhattan på 60-talet. Men vänstern var upptagen av ideologiska drömmerier och trodde redan då att kapitalismens sammanbrott var inne. I stället var det ett departement, Pentagon eller motsvarande som köpte tusentals exemplar av Hudsons bok. Skälet var att de uppfattade beskrivningen som så träffande då den bl.a. beskrev utsugningen av Sydamerika att de ville lära sig hur man skulle dra åt skruvarna än mer för ökade profiter.
Om man med kapitalismens sammanbrott menar att varu- och tjänstemarknaderna försvinner får man nog vänta ett tag till. Blandekonomier av olika typ kommer att dominera. Men är lyckan god kommer den militaristiska imperialismen av västligt snitt att sakta avvecklas. Hellre med en pysning än en smäll. Världen är konkret och bör studeras i historiska termer. Begreppet kapitalism är så pass mångtydigt att det blir ett slag i luften att hävda att den vips skulle kollapsa. Världen är på väg att bli multipolär och behöver nya former för att reglera det ekonomiska samarbetet. Ett enskilt lands valuta skall inte fungera som reservvaluta och den samlade styrningen av världsekonomin kräver att IMF ersätts av nya organ. Någon allmän undergångsstämning råder inte globalt men nog i västvärlden som är benägen att betrakta sig som alltings krona.
Tack Jan Nybondas för din optimism och vi är båda medvetna om vad som är fel och hur det borde vara. Men undergångsstämningen är tyvärr inte bara ett uttryck för att västvärlden betraktar sig som alltings krona. Problemet är att jakten på nya marknader att exploatera hela tiden får nya följder, som växande förstörelse av världens urskogar, allt snabbare utrotning av växt- och djurarter, allt värre nersmutsning av haven och hänsynslös utfiskning med bland annat trål som efterlämnar förstörda havsbottnar och korallrev, miljöförstörande oljeutvinning i haven, där nu Norge planerar att borra för olja i hittills orörda områden i Norra ishavet. Haven, som vi hittills bara börjat utforska, ställs nu inför ett nytt hot: industriell gruvbrytning i stor skala för att utvinna guld och åtrådda metaller i modern elektronik. Och det går fort – försöken att hejda utvecklingen hänger hittills inte med.
Vi närmar oss en punkt när förstörelsen av människans livsmiljö har nått en gräns för den kapitalistiska ekonomins tillgång till nya naturreurser att exploatera. Då väntar ett tillstånd av kaos eller anarki som vi inte kan föreställa oss idag, men vi är tillräckligt nära för att se det komma.
Det är inte bra om vi övermannas av hopplöshet inför en oundviklig katastrof, men en grundläggande kunskap om situationens orsak och konsekvenser krävs också om vi gemensamt ska ta itu med problemet.