Craig Murray: Din man i Haag – Dag 2

Craig Murray: Your Man in The Hague — Day 2

Bild: ICJ-domare inför det israeliska försvaret (Skärmdump från FN:s TV)

Den före detta brittiske diplomaten Craig Murray ger sin personliga bild av att vara i rättssalen för Israels försvar på fredagen i det folkmordsmål som Sydafrika väckt mot landet. https://www.craigmurray.org.uk/archives/2024/01/your-man-in-the-hague-in-a-good-way-part-2/ och https://consortiumnews.com/2024/01/15/craig-murray-your-man-in-the-hague-day-2/

_________________

Liksom i den sydafrikanska pläderingen inleddes den israeliska pläderingen på fredagen enligt domstolsförfarandet av deras ”agent”, Tal Becker från det israeliska utrikesministeriet, som är permanent ackrediterad till domstolen. Han inledde med standardformuleringen ”det är en ära att få framträda inför er igen på uppdrag av staten Israel”, och lyckades genom formulering och tonfall antyda att äran låg i att representera Israel, inte i att framträda inför domarna.

Becker inledde med att gå direkt till förintelsen och sade att ingen visste bättre än Israel varför folkmordskonventionen existerade. Sex miljoner judar hade dödats. Konventionen skulle inte användas för att täcka krigets normala brutalitet.

Det sydafrikanska rättsfallet syftade till att deslegitimera staten Israel, sade han. Den 7 oktober hade Hamas begått massaker, lemlästning, våldtäkt och bortförande. 1.200 hade dödats och 5.500 lemlästats. Han berättade om flera hemska individuella grymheter och spelade upp en inspelning som han uppgav var en Hamas-krigare som på WhatsApp skröt för sina föräldrar om att begå massmord, våldtäkt och lemlästning.

Läs gärna: Hur israeliska styrkor stängde in och dödade festdeltagare på Nova Festival

Det enda folkmordet i det här fallet begicks mot Israel. Hamas fortsatte att angripa Israel, och om domstolen skulle vidta interimistiska åtgärder skulle det innebära att Israel förnekades rätten till självförsvar.

Provisoriska åtgärder bör i stället vidtas mot Sydafrika och dess försök att med lagliga medel främja folkmord genom sin relation med Hamas. Gaza var inte ockuperat: Israel hade lämnat det med stor potential att bli en politisk och ekonomisk framgång. I stället hade Hamas valt att göra det till en terroristbas.

Bild: Tal Becker. Skärmdump från FN:s TV-

Hamas var inbäddat i civilbefolkningen och därför ansvarigt för de civila dödsfallen. Hamas hade tunnlar under skolor, sjukhus, moskéer och FN-anläggningar och tunnelingångar i dem. De rekvirerade sjukvårdsfordon för militärt bruk.

Sydafrika talade om förstörda civila byggnader, men berättade inte för er att de hade förstörts av Hamas försåtsmineringar och Hamas missilavfyrningar.

De siffror över antalet döda som Sydafrika uppgav kom från Hamas källor och var inte tillförlitliga. De sade inte hur många som var stridande? Hur många av barnen var barnsoldater? Sydafrikas rättssak var dåligt underbyggd och dåligt motiverad. Det var förtal.

Detta var verkligen en hård och kompromisslös start. Domarna verkade vara mycket uppmärksamma när han inledde med självförsvarsargumentet från den 7 oktober, men några av domarna började definitivt skruva på sig och bli obekväma när han talade om Hamas som opererade från ambulanser och FN-anläggningar. Kort sagt, han gick för långt och jag tror att han förlorade sin publik vid den tidpunkten.

Nästa talare var professor Malcolm Shaw KC ( Kings Counsel, en titel för särskilt erfarna och kvalificerade jurister i Storbritannien och vissa länder i brittiska samväldet, ö.a.).

Shaw betraktas som en auktoritet när det gäller förfarandet i internationell rätt och är redaktör för standardverket i ämnet. Detta är en intressant aspekt av advokatyrket, där standardiserade referensböcker om särskilda ämnen regelbundet uppdateras för att inkludera viktiga utdrag från de senaste domarna, och passager läggs till eller ändras för att förklara effekterna av dessa domar. Att vara redaktör inom detta område är en väg till framträdande positioner för de pedantiska som stretar på i en trög lunk.

Jag hade stött på Shaw i hans egenskap av medgrundare till centret för mänskliga rättigheter vid Essex University. Jag hade hållit ett par föredrag där för ungefär tjugo år sedan om angreppen på de mänskliga rättigheterna i ”kriget mot terrorismen” och min egen erfarenhet som visselblåsare när det gällde tortyr och extraordinära överlämnanden. För att vara en påstådd expert på mänskliga rättigheter verkade Shaw vara ovanligt benägen att stödja statens nationella säkerhetsintressen framför individens frihet.

Jag säger inte att jag tänkte särskilt mycket på det. Vid den tidpunkten kände jag inte till Shaws engagemang som extrem sionist och i synnerhet inte hans långsiktiga intresse av att undertrycka det palestinska folkets rättigheter.

Efter det att 139 stater hade erkänt Palestina som stat ledde Shaw för Israels räkning det rättsliga motståndet mot Palestinas medlemskap i internationella institutioner, däribland Internationella brottmålsdomstolen. Shaws ganska oinspirerade åberopande av Montevideokonventionen från 1933 är knappast någon juridisk kraftansträngning, och det fungerade inte.

Varje brottsling förtjänar ett försvar, och ingen bör hålla det emot en advokat att de försvarar en mördare eller våldtäktsman, eftersom det är viktigt att skuld eller oskuld prövas av en domstol. Men jag tror att det är rättvist att säga att försvarsadvokater i allmänhet inte försvarar dem som anklagas för mord eftersom de håller med om mord och vill att en mördare ska fortsätta att mörda.

Detta är dock fallet här: Malcolm Shaw talar för Israel eftersom han faktiskt vill att Israel skall kunna fortsätta att döda palestinska kvinnor och barn för att förbättra Israels säkerhet, enligt hans åsikt.

Det är skillnaden mellan detta och andra fall, inklusive i ICJ. I allmänhet skulle de ledande advokaterna gladeligen byta sida, om den andra sidan hade anlitat dem först. Men detta är något helt annat.

Här tror advokaterna (med möjligt undantag för Christopher Straker KC, en annan advokat som företrädde Israel på fredagen) djupt på det fall de stöder och skulle aldrig uppträda för den andra sidan. Det är bara ytterligare ett sätt att visa att detta är ett så extraordinärt fall, med så mycket dramatik och så viktiga konsekvenser, inte minst för den internationella rättens framtid.

Av de skäl som jag just har förklarat är Shaws roll här inte att vara en vanlig enkel advokat som utövar sitt yrke. Hans försök att utöka dödandet bör få honom att betraktas som en paria av anständiga människor överallt, under resten av hans utan tvekan högt betalda existens.

Bild: Shaw vid domstolen. (Skärmdump från FN:S TV.)

Shaw inledde med att säga att man i det sydafrikanska fallet hela tiden talade om kontext. De talade om de 75 år som staten Israel har existerat. Varför stanna där? Varför inte gå tillbaka till Balfourdeklarationen eller det brittiska mandatet över Palestina?

Nej, kontexten för dessa händelser var massakern den 7 oktober och Israels efterföljande rätt till självförsvar. Han tog fram och läste ett långt citat från mitten av oktober av Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, där det sades att Israel hade utsatts för ett terroristövergrepp och hade rätt till självförsvar.

Sanningen är att detta inte är folkmord utan en väpnad konflikt, som har pågått sedan den 7 oktober, sade han. Det var brutalt, och krigföring i städer innebär alltid fruktansvärda civila förluster, men det var inte folkmord.

Han övergick sedan till frågan om folkmord. Han hävdade att Sydafrika inte kunde väcka detta mål och att ICJ inte hade någon jurisdiktion, eftersom det inte fanns någon tvist mellan Israel och Sydafrika som ICJ kunde döma i, vid den tidpunkt då målet väcktes.

Sydafrika hade meddelat sina synpunkter till Israel, men Israel hade inte gett något substantiellt svar. Därför fanns det ännu inte någon tvist vid tidpunkten för inlämnandet. En tvist måste inbegripa interaktion mellan parter och argumentet hade bara varit på en sida.

Detta intresserade domarna mycket. Som jag noterade den första dagen fick detta dem mer aktiva än något annat när professor John Dugard tog upp samma punkt för Sydafrika. Som jag rapporterade:

”Domarna tyckte särskilt mycket om Dugards punkter, och bläddrade entusiastiskt igenom dokument och strök under saker. Att hantera tusentals döda barn var lite svårt för dem, men ge dem en bra jurisdiktionsfråga och de var i sitt rätta element.”

De blev ännu mer exalterade när Shaw tog sig an samma fråga. Detta gav dem en utväg! Fallet kunde vara tekniskt ogiltigt, och då skulle de varken behöva uppröra de stora västmakterna eller göra bort sig genom att låtsas som att ett folkmord som hela världen hade sett inte ägde rum. Ett tag såg de synbart lättade ut.

Shaw borde ha gett upp medan han var på topp, men han plöjde på i en timme, med viss lättnad när han ständigt rörde ihop sina anteckningar. En senior KC med noll förmåga att improvisera och återhämta sig var en intressant syn, eftersom han hela tiden stannade upp och blandade papper.

Shaw hävdade att ribban för att bedöma om Sydafrika hade ett prima facie-fall (se här, ö.a.) måste vara betydligt högre på grund av den höga militära och politiska kostnaden för Israel om domstolen ville vidta provisoriska åtgärder.

Det var också nödvändigt att visa folkmordsavsikt även i detta skede. I annat fall var folkmordet en ”bil utan motor”. Om några olagliga handlingar hade ägt rum inom ramen för Israels noggrant riktade militära åtgärder, skulle Israels egna militärdomstolar utreda och agera på dem.

Att slumpmässiga israeliska ministrar och tjänstemän gjorde känslomässiga uttalanden var inte viktigt. Officiell politik för att skydda civila skulle finnas i protokollen från det israeliska krigskabinettet och det nationella säkerhetsrådet. Israels ihärdiga försök att flytta civila utom fara var en accepterad åtgärd enligt internationell mänsklig rätt och bör inte betraktas som massfördrivning.

Det var Sydafrika som gjorde sig skyldigt till delaktighet i folkmord i samarbete med Hamas. Sydafrikas anklagelser mot Israel ”gränsar till det upprörande”.

Israels nästa advokat var en kvinna vid namn Galit Raguan från det israeliska justitieministeriet. Hon sade att verkligheten på plats var att Israel hade gjort allt för att minimera antalet civila dödsoffer och för att bistå med humanitär hjälp. Krigföring i städer resulterade alltid i civila dödsfall. Det var Hamas som var ansvariga för förstörelsen av byggnader och infrastruktur.

Det fanns överväldigande bevis för Hamas militära användning av sjukhus. På varje enskilt sjukhus i Gaza hade IDF bevis för att Hamas hade använt det militärt. Massevakuering av civila var en humanitär och laglig åtgärd. Israel hade levererat mat, vatten och medicin till Gaza, men leveranserna hade beskjutits av Hamas. Hamas stjäl hjälpen till sina krigare.

Nästa talare var advokaten Omri Sender. Han uppgav att fler matlastbilar per dag nu kör in i Gaza än före den 7 oktober. Antalet hade ökat från 70 matbilar till 109 matbilar per dag. Bränsle, gas och elektricitet levereras och Israel har reparerat avloppssystemen.

Vid det här laget hade Israel återigen förlorat domarna. En eller två tittade på den här mannen på ett mycket frågande sätt. Ett par hade definitivt somnat – det finns en gräns för hur många lögner man kan absorbera, antar jag. Ingen gjorde några anteckningar om detta trams.

Domarna kanske hittar ett sätt att inte fördöma Israel, men de kan inte förväntas gå med på detta extraordinära nonsens. Sender fortsatte med att säga att omfattningen och intensiteten i striderna nu minskade när operationen gick in i en ny fas.

Kanske märkte Sender att ingen trodde på honom och förklarade att domstolen inte kunde vidta några interimistiska åtgärder utan snarare var tvungen att acceptera Israels ord om sina goda avsikter på grund av lagen om staters ensidiga förklaringar.

Jag måste erkänna att detta var en del av den internationella rätten som jag inte visste existerade. Men det gör den, särskilt i samband med ICJ-förfaranden. Vid en första genomläsning gör den en ensidig avsiktsförklaring till Internationella domstolen bindande för den stat som gör den.

Jag kan inte se att det tvingar ICJ att acceptera den som tillräcklig eller att tro på dess uppriktighet. Det verkar ganska långtgående, och jag undrade om Israel höll på att få slut på saker att säga.

Det verkade vara sant, eftersom nästa talare, Christopher Straker, nu tog till orda och bara gick igenom samma Hamas-grejer ännu en gång, bara med extra teatralisk indignation. Straker är den advokat som jag misstänker gladeligen skulle ha ställt upp för endera sidan, eftersom han uppenbarligen bara uppträdde i alla fall. Och inte särskilt bra.

Straker sade att det var häpnadsväckande att detta mål kunde väckas. Syftet var att hindra Israel från att försvara sig medan Israel fortfarandeskulle utsättas för Hamasattacker. Hamas har sagt att de kommer att fortsätta attackerna.

Om man ser på operationen som helhet, inklusive hjälpinsatserna, var det uppenbart att det inte fanns någon folkmordsavsikt. Israel var i oerhörd fara. De föreslagna provisoriska åtgärderna stod inte i proportion till sin effekt.

Kan ni föreställa er om en domstol under andra världskriget hade beordrat de allierade att sluta slåss på grund av civila dödsfall, och tillåtit axelmakterna att fortsätta döda?

Den sista talaren var Gilad Noam, Israels biträdande riksåklagare. Han sade att merparten av de föreslagna provisoriska åtgärderna borde avvisas eftersom de utsatte Israel för ytterligare Hamasattacker. Ytterligare tre bör avvisas eftersom de hänvisar till Palestina utanför Gaza.

Det fanns ingen folkmordsavsikt i Israel. Ministeriella och officiella uttalanden som gjordes i stundens hetta var snarare exempel på demokratins och yttrandefrihetens tradition. Åtal för anstiftan till folkmord övervägdes.

Domstolen får inte blanda ihop folkmord och självförsvar. Det sydafrikanska fallet nedvärderar folkmord och uppmuntrar terrorism. Förintelsen illustrerade varför Israel alltid var utsatt för ett existentiellt hot. Det var Hamas som begick folkmord.

Och så var det med det. Israel hade till slut inte fått visa sin omtvistade video om illdåd, och det kändes som om deras presentation hade blivit repetitiv och bara gick ut på att fylla ut tiden.

Det är viktigt att inse detta. Israel hoppas kunna vinna på sina processuella punkter om förekomsten av en tvist, ensidiga försäkringar och jurisdiktion. Det uppenbara nonsens de sade om skadorna på bostäder och infrastruktur som orsakats av Hamas, lastbilar som kör in i Gaza och antalet dödsoffer, var inte seriöst. De förväntade sig inte att domarna skulle tro på något av detta. De processuella punkterna var för domstolen. Resten var masspropaganda för media.

I Storbritannien sände både BBC och Sky nästan hela den israeliska pläderingen live, medan de inte sände något av den sydafrikanska live. Jag tror att något liknande gällde i USA, Australien och Tyskland också.

Medan domstolen var i session har Tyskland meddelat att man kommer att ingripa i det viktiga fallet för att stödja Israel. De hävdar uttryckligen att de, som världens största förövare av folkmord, är unikt lämpade att döma. Det är i själva verket ett upphovsrättsligt anspråk. De skyddar Tysklands intellektuella egendom i folkmordskonsten. Kanske kan de i framtiden licensiera folkmord, eller tillåta Israel att fortsätta folkmord på franchisebasis.

Jag är säker på att domarna vill komma ur det här och de kanske går efter procedurfrågorna. Men det finns ett verkligt problem med Israels ”ingen tvist”-argument. Om det godtas skulle det innebära att ett land som begår folkmord helt enkelt kan låta bli att svara på en utmaning, och då kommer rättsliga åtgärder inte att vara möjliga eftersom inget svar betyder ”ingen tvist”. Jag hoppas att denna absurditet är uppenbar för domarna. Men de kan naturligtvis önska att de inte märker det…

Vad tror jag kommer att hända? Någon form av ”kompromiss”. Domarna kommer att utfärda provisoriska åtgärder som skiljer sig från Sydafrikas begäran och be Israel att fortsätta vidta åtgärder för att skydda civilbefolkningen, eller något sådant trams. Utan tvekan har USA:s utrikesdepartement redan utarbetat något liknande för domstolens ordförande, amerikanskan Joan Donoghue.

Jag hoppas att jag har fel. Jag skulle hata att ge upp den internationella rätten. En sak vet jag med säkerhet. Dessa två dagar i Haag var helt avgörande för att avgöra om det finns någon mening kvar i begreppen internationell rätt och mänskliga rättigheter.

Jag tror fortfarande att åtgärder från domstolens sida skulle kunna få USA och Storbritannien att backa och skapa ett visst mått av lättnad. Låt oss nu alla be eller önska, var och en på sitt sätt, för barnen i Gaza.

Craig Murray är författare, programledare och människorättsaktivist. Han var brittisk ambassadör i Uzbekistan från augusti 2002 till oktober 2004 och rektor för University of Dundee från 2007 till 2010. Hans bevakning är helt beroende av läsarnas stöd. Prenumerationer för att hålla denna blogg igång tas tacksamt emot.