Dagens propaganda 5 december: DN vill att ukrainare dör i hundratusentals i Västs proxykrig

Precis!
Fakta spelar ingen roll i neocon/sionist anhangens värld. Däremot besvärjelser á la Vodoodarski ”Putin kommer att förlora kriget” eller ”så länge som det behövs” á la hon som kallas Kallas dito, är grundstenar i västs löjeväckande politik gentemot Ryssland.

Vi påminner besvärjelse makarna att man kan försäkra sig att besvärjelserna slår till genom att alla ryssofober upprepar följande besvärjelse ter gånger samtidigt i närheten av en klagomur: ”vi ska övervinna, vi ska övervinna, vi ska övervinna” – annars blir det besvärjelse bumerang av det hela

”Västerländska eliter och deras totalt underordnade stenografer i Fri press kunde inte bry oss mindre om ukrainarna.”

Jag förstår det som
Västerländska eliter och deras totalt underordnade stenografer i Fri press kunde inte bry sig mindre om ukrainarna.

Det är dessvärre inte enkom påstådda eliter som inte bryr sig om ukrainarna, eftersom det mesta av den så-kallade vänstern stödjer ultranationalisterna och röstar igenom krigskrediterna. Det är helt barockt att krigsmotstndet tycks finnas inom högern!

Erfarna militärer, exempelvis pensionerad överste Jacques Hogard (främlingslegionen), anser att kriget är förlorat och att soldater dör till ingen nytta. https://reseauinternational.net/la-profondeur-strategique-russe-mise-a-lepreuve-chocs-du-monde-avec-le-colonel-jacques-hogard

Finlands president Paasikivi uppmanade på sin tid oss finländare att titta på kartan. Estniskan Kaja Kallas kunde också göra det.

USA började sin planering att ta hand om och stycka upp Ryssland för mer än 100 år sedan. USA har ”alltid” sett Ryssland som största hotet mot världsherraväldet.

Nja, riktigt så är det inte. Amerika såg länge britterna och Japan som de största konkurrenterna. Ryssland har aldrig varit ett seriöst ekonomiskt hot mot Washington -tvärtom så medförde en gång den sovjetiska och lika hopplöst ineffektiva som misslyckade modellen med planekonomin att amerikanerna fick en lätt ekonomisk match i det avseendet- och ekonomiskt idag är det självklart såväl Kina som Europa som är Washingtons allvarligaste ekonomiska konkurrenter. BRICS? Knappast ännu – de ingående länderna är inte i sina politiska system minsta kompatibla med varandra och saknar all värdedelande inriktning: så fort den politiska vinden skiftade, så gick Argentina ur inom en dag.

I stort sett alla pengar som det amerikanska parlamentet ger i ”Ukrainastöd” lämnar aldrig amerikanskt territorium. De går direkt som statligt stöd till den amerikanska vapenexportindustrin -som i sig inte är en ekonomiskt vinstgivande industri om de bara sålde vapensystem till det egna amerikanska ”försvaret”.

Men frågan man måste ställa sig här i Andi Olluris ämne är den enda självklara:

Vill Ukrainas folk leva under sitt eget styre och sina egna inrikesaffärer som man sköter själv, eller vill man leva under den högernationalistiska och kleptokratiska putinismen som också i sitt eget land tar kål på precis all politiskt liv, debatt, opinionsbildning och numera är en samhällsmodell som sedan över tio år tillbaka har sjunkande reallöner, en stegrande hyperinflation och ett samhälle där det idag kraftigt skärs ned i de sociala sektorerna: sjukhus, skolor och äldrevård – tre krisinstitutioner i dagens ryska putinism. Ukraina kommer att välja att ha sin egen armé och sitt eget politiska system på det egna territoriet i detta det sista europeiska kolonialkriget. Imperialismens sista stadium: landövertagande. Och idag är det putinistiskt.

Envar här som betänker frågan bör också själv tänka tanken: skulle vi i Sverige vilja leva under något som är en korsning av Franco-Spanien och Pinochets Chile som social-ekonomisk och lika anti-politisk samhällsmodell? Nä, förmodligen inte. Dessa svenskar går inte att uppbringa. Detta exakta val är nämligen det som också ukrainska folket står inför: demokratins, rättsstatens och frihetens överlevnad mot en totalitär och rättslös regim. Vill man leva under putinismen får man helt enkelt själv flytta till dagens Ryssland. Men gör det fort: snart kan systemet vara historia. Stalin dog vid 73 års ålder, ingen räddade hans liv under de fem dagar han låg på golvet efter ett slaganfall, medan folk sprang omkring och försökte ordna upp annat politiskt för framtiden. Ingen fortsatte eller ville fortsätta hans verk.

Putin är idag 72 år och ryktas enligt de senaste tv-bilderna med inklippta helt stillaliggande händer i åtta minuters tv-tal, ha precis som president Biden dragit på sig Parkinsons sjukdom: en åkomma som inte är bra för hjärnans verksamhet, nej. Ukraina kommer förhoppningsvis att förbli fritt, och Ryssland kommer förmodligen i en snar framtid välja en fri samhällsmodell. Närapå tre miljoner unga ryssar har under flera decennier lämnat Ryssland: befolkningstillväxten är negativ: landet förlorar över 600 000 människor per år, då fler dör än föds. När CERN-laboratoriet i Schweiz häromdagen valde att stänga av Ryssland för alltid från det europeiska kärnforskningssamarbetet var ett svar från en rysk kärnfysiker: ”ja, i Ryssland behöver man inga som oss nu”.

Landet Armenien har dragit samma slutsats: man lämnade för några dagar sedan det Putinledda ”försvarssamarbetet” CSTO. Armenien, inklämt och utsatt mellan Turkiet och ärkefienden Azerbajdzjan, lämnade det i alla fall. Armenien anser att bl.a. Lukasjenkas Vitryssland, CSTO-medlem, försett azererna med vapensystem som gjorde det möjligt att bekämpa den armeniska exklaven Artsach och medförde att Nagorno-Karabach-kriget fick avslutas. Men något minsta stöd från det Moskvaledda CSTO fick man inte – inte en patron: så var det med den försvarssolidariteten. Så lojal är det Putin-Ryssland, vars nära utlandet-allierade som Kazachstan alltmer distanserar sig bort från Moskva. Inte ens i det icke-invaderade Kazachstan tycks putinismen ha en framtid. I Armenien är den nu slut. I Syrien åker den på stryk: alla det dryga 10-12 flottenheterna i flottbasen Tartus i Syrien har nu gått till havs. ”Russkij mir” den Ryska världen, en slags Putinistisk nyversion av stalinismen, i Putins imperialism håller sakta på att falla ihop. Någon entusiasm finns inte att uppbringa.

Svaret på Andi Olluris fråga är: att precis som det svenska folket, vi, så väljer det ukrainska folket friheten. Och för den får man dö ibland. Uppbringa ni den ukrainare som vill leva under Moskva-styre: så får ni svaret på Andis fråga. Det kommer att vara givet.

Hegemonen kämpar för sin överlevnad.
En prorysk presidentkandidat vann första om gången i Rumäniens presidentval.
Detta kan vare sig Hegemonen eller Demokratin acceptera.
Valet, Sammanställningen av Folkets åsikter, måste därför göras om.
Nu, måste statlig media och MSM media samt Bryssels byråkrater satsa 110% på valkampanjen så resultatet inte failar en gång till.

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/resultatet-i-rumaniens-presidentval-upphavs