I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett-två år sedan” återpubliceras denna artikel som är aktuell i högsta grad. Alltför få känner till ”imperialismen”.
Denna artikel av Aidan O’Brien har 23 oktober 2022 publicerats i Covert Magazine. Översatt av Rolf Nilsson.
Paul Wolfowitz, Pentagons själ , av Paul Labarique
[Källa: voltairenet.org]
___________________________________________________________________
Wolfowitzdoktrinen ledde till det katastrofala kriget i Irak: Nu leder den till ett potentiellt ännu mer katastrofalt krig i Asien.
Projektet för ett nytt amerikanskt rasistiskt århundrade finns överallt i Europas huvudstäder idag. Från Dublin till Berlin – ukrainska färger finns på flaggstänger, busshållplatser och byggnader. Undertexten är blont hår och blå ögon.
USA och dess europeiska klienter (Nordatlantiska fördragsorganisationen-Nato) ser nu Ukraina ungefär som Israel ser Västbanken – en gräns bortom vilken det finns asiatiska undermänniskor.
Medan Israel har byggt en apartheidmur – 708 kilometer lång och upp till 8 meter hög – som skiljer landet från palestinierna, har Nato just byggt en apartheidregim som åtskiljer sig från ryssarna.
Genom att sanktionera, upphäva, blockera och demonisera Ryssland förklarar Nato att Ryssland (och i förlängningen Asien) är bortom all kritik, är oberörbart, underlägset, ociviliserat, barbariskt – med ett ord, ”inte som vi”.
Den liberala kapitalistiska masken har plötsligt ersatts av en ukrainsk flagga. Etnicitet och extrem nationalism – den nazistiska sorten – har återigen blivit ett vapen i Europa. Och det var Nato som gjorde det. Varför?
USA är den största boven i dramat när det gäller situationen i Ukraina och den europeiska säkerheten | MR Online
[Källa: mronline.com]
Det som är anmärkningsvärt med dagens russofobi är att den så snabbt har blivit total. Över en natt har en strömbrytare slagits på och allt är gult och blått. Detta är dock inte resultatet av rättfärdig västerländsk indignation – angående Rysslands militära operation i Ukraina – utan är resultatet av USA:s imperialistiska strategi.
Detta är en långsiktigt genomtänkt generalplan. För att vara exakt, den härrör från Wolfowitzdoktrinen.
Vargarnas tid
Kärnvapenvalvet: The Making of the Cheney Regional Defense Strategy, 1991-1992
[Källa: nsarchive2.gwu.edu]
Wolfowitzdoktrinen uppstod i Pentagon, omedelbart efter Sovjetunionens sammanbrott 1991. Den är det amerikanska evangeliet efter det kalla kriget – unipolarism på steroider – Monroe-doktrinen projicerad på hela världen. För alltid.
Doktrinen förklarar att Förenta staterna aldrig får tolerera att en annan stormakt uppstår. Det är ett amerikanskt åtagande att förstöra eller ”förhindra att någon fientlig makt dominerar en region vars resurser, under konsoliderad kontroll, skulle vara tillräckliga för att generera global makt”.
Paul Wolfowitz var Pentagons Under Secretary for Policy 1992. Det årets ”Defense Planning Guidance for the 1994-99 fiscal years” – skriven av Wolfowitz och hans medhjälpare (I. Lewis ”Scooter” Libby och Zalmay Khalilzad) och övervakad av Wolfowitz chefer (Dick Cheney och Colin Powell) – var enligt New York Times en ”U.S. Strategy Plan For Insuring No Rivals Develop”[1].
Efter 1992 återkom Wolfowitz & Co. som ryggraden i George W Bushs presidentskap (2001-09). Och som sådana formade de Bushdoktrinen som upprepade Wolfowitzdoktrinen: USA:s unilateralism – USA:s rätt att agera preventivt i hela världen för att försvara sina intressen.
Bushdoktrinen, Stand Your Ground och det moderna G.O.P. | Random Blather
[Källa: random-blather.com]
Pentagons makt
Den amerikanska militären är nyckeln till Wolfowitz agenda. Sovjetunionens slut innebar inte en mindre och fredligare amerikansk militär. Tvärtom innebar det en större och mer aggressiv amerikansk militär.
Efter det kalla kriget ökade Pentagons budget väldigt mycket. År 1991 var den cirka 300 miljarder dollar, medan den 2021 var cirka 700 miljarder dollar. Rysslands militärbudget för 2021 var däremot ungefär 70 miljarder dollar och Kinas 290 miljarder dollar[2].
Som ett resultat av denna exempellösa investering i krig spreds de amerikanska militärbaserna som en smitta runt om i världen. År 2021 fanns det minst 800 amerikanska baser utanför USA:s gränser[3].
År 1991 var amerikanska soldater placerade i 40 länder. År 2021 fanns amerikanska soldater i 80. Som jämförelse kan nämnas att Ryssland år 2021 hade militärbaser i sex, eller kanske åtta, länder och Kina i ett, kanske två eller tre,[4].
Motiveringen till denna mängd amerikanska baser – ”little Americas” och ”lily pads” – kallas för ”forward strategy” – vilket i praktiken innebär att man ska gå nära inpå på både vänner och fiender – överallt. Det innebär att den amerikanska militären är i stånd att slå till aggressivt – på ett ögonblick – överallt i världen.
För att förvalta detta ”imperium av baser” har Pentagon delat upp världen i sex kommandostrukturer – Northern Command (Nordamerika), Southern Command (Sydamerika), Central Command (Mellanöstern och Centralasien), Africa Command, Indo-Pacific Command och European Command.
Pentagon har till och med en kommandostruktur som förvaltar jordens atmosfär: Rymdkommandot. Detta totalitära system är avsett att uppfylla USA:s imperialistiska dröm: ”full spectrum dominance”.
I korthet kan man alltså säga att USA:s utrikespolitik på 2000-talet är avsiktligt auktoritär och krigisk eftersom den försvarar USA:s unilateralism. Och dogmen eller den rigida logik som den vilar på är Wolfowitzdoktrinen.
USA:s ”eviga krig” sedan 2000 är ett bevis på detta. Genom att rikta in sig på geopolitiska hotspots, energikällor och etniska skiljelinjer har USA – öppet och i det fördolda – fört krig mot världen. Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien, Jemen och nu Ukraina är de uppenbara offren för denna strategi för att reta upp och kontrollera planeten.
Ryssland säger nej
Det enda land som öppet motsätter sig Wolfowitzdoktrinen är Ryssland. Och det gjorde det först vid säkerhetskonferensen i München 2007. Vid konferensen sade Rysslands president Vladimir Putin följande: ”Vad är en unipolär värld? ….den hänvisar till en typ av situation, nämligen ett centrum för auktoritet, ett centrum för styrka, ett centrum för beslutsfattande. Det är en värld där det finns en mästare, en suverän….denna är fördärvlig… Jag anser att den unipolära modellen inte bara är oacceptabel utan också omöjlig i dagens värld…”[5].
Vladimir Putin talar vid säkerhetskonferensen i München 2007. [Källa: blogs.prio.org]
Rysslands underliggande oro var framryckningen av amerikanska militärbaser, fram till landets gränser. Det stod klart, även före 2007, att USA:s imperium av baser, som opererade under täckmantel av Nato, expanderade provocerande i Östeuropa. Långt från Nordatlanten rörde sig ”Nato” österut mot olje- och gasfälten runt Svarta havet och Kaspiska havet. Med andra ord trängde det unipolära USA aggressivt in i Rysslands gränsområden.
Och den ryske presidenten klargjorde detta i sitt tal 2007:
”Jag tror att det är uppenbart att Natos expansion … utgör en allvarlig provokation … Mot vem är denna expansion avsedd? … [USA] försöker införa nya skiljelinjer och murar i [Europa] …”[6].
[Källa: reddit.com]
Ryssland tillbakavisar Wolfowitz-doktrinen i Georgien och Syrien – och USA ger igen i Ukraina
Rysslands modiga ord riktade mot det amerikanska imperiet började omedelbart materialiseras. I april 2008, i Bukarest, ”lovade Natos ledare Ukraina och Georgien [att] de en dag skulle ansluta sig till den västerländska försvarsalliansen”. Och fyra månader senare (7 augusti), efter att ha integrerats i USA:s ”främlingslegion” i Afghanistan och Irak, attackerade Georgien utbrytarregionen Sydossetien nära Tbilisi, som då skyddades av Ryssland.
Som svar på detta förde Ryssland ett fem dagars krig mot Georgien. Det var en vändpunkt i geopolitiken efter det kalla kriget. En annan makt – Ryssland – var inte rädd för att militärt utmana en US/Natoproxy. USA:s expanderande unipolära nätverk fick mothugg.
För fjorton år sedan angrep Georgien enligt EU. Vad sa utrikesministern?
Fyra år senare i Syrien, i kölvattnet av upproren 2010/11 i Tunisien och Egypten, inledde USA:s Central Intelligence Agency (CIA) en hemlig aktion i Syrien på flera miljarder dollar kallad ”Timber Sycamore” (2012-2017).
Läs om Timber Sycamore och annat här.
Amerikanska marinkårssoldater utbildar syriska styrkor i Amman, Jordanien, som en del av operation Timber Sycamore. [Källa: wikipedia.org]
USA hade i årtionden riktat in sig på den syriska regeringen. Men denna inriktning blev uttalad efter att Syrien kritiserade USA:s invasion av Irak 2003.
Richard Perle och Douglas Feith – bland de neokonservativa arkitekterna bakom USA:s invasion av Irak – hade faktiskt redan 1996 uppmanat till en direkt konfrontation med Syrien[7].
Syriens olyckliga plats i USA:s planer klargjordes dessutom för den amerikanske generalen Wesley Clark 2003 – när en tjänsteman i Pentagon gav honom en lista över ”sju muslimska stater” som USA planerade att attackera (Syrien, Irak, Libanon, Iran, Sudan, Libyen och Somalia)[8].
”Timber Sycamore” var förverkligandet av den syriska delen av denna övergripande idé, att en gång för alla erövra det oljerika Västasien. Det fanns dock ett hinder: Ryssland.
Sommaren 2013 – precis när USA var redo att bomba Syrien direkt – på grund av den påstådda kemiska attacken i Ghouta – ingrep Ryssland diplomatiskt. Och fick framgångsrikt USA:s unipolära rätt att föra krig att spåra ur.
Genom att blockera USA:s krigshundar hade Ryssland kastrerat USA:s förmåga att forma världsordningen. Och de neokonservativa förespråkarna för Wolfowitzdoktrinen visste det. Inom några veckor slog de neokonservativa, ledda av Victoria Nuland, inom utrikesdepartementet, tillbaka mot Ryssland i Ukraina.
Victoria Nuland – Wolfowitz ser utan tvekan en likasinnad ande i henne. [Källa: defensenews.com]
Med journalisten Robert Parrys ord:
”[Ryssland] hade gjort sig till ett stort irritationsmoment i den neokonservativa världen….
…. [Ryssland hade] förmedlat ett avtal där Assad gick med på att överlämna Syriens arsenal av kemiska vapen…. Arrangemanget var en stor besvikelse för neokonservativa och israeliska tjänstemän som hade dreglat över utsikten att en amerikansk bombkampanj skulle tvinga Assad på knä och ge ett strategiskt slag mot Iran, Israels nuvarande huvudfiende….
…Så det besvärliga [Ryssland] måste sättas i spel. Och [Carl] Gershman från National Endowment for Democracy var snabb att notera en viktig rysk sårbarhet, grannlandet Ukraina, där en demokratiskt vald … president, Viktor Janukovytj, kämpade …”[9].
NED:s (National Endowment for Democracy) ordförande Carl Gershman går i pension 2021 – Carl Gershman-neo-Con Rysslands hök. [Källa: ned.org]
USA säger att Ryssland måste bort
Rysslands räddning av Sydossetien, Krim och Syrien tog Amerikas unipolära chefer på sängen. När Ryssland agerade inkvisitoriskt i var och en av dessa regioner var USA:s unipolarister fast i kaotiska krig i Västasien – i ena stunden kämpade de mot islamism och i nästa mot sekularism.
År 2015 upprepade Rysslands president Vladimir Putin sitt budskap från 2007:
”Jag kan inte låta bli att fråga dem som har tvingat fram den situationen [de amerikanska imperialisterna]: Faktum [är att Ryssland] inte längre kan tolerera det nuvarande läget i världen.”[10]
USA reagerade på denna historiska olydnad genom att omkalibrera sin utrikespolitik. De svarade genom att uppdatera Wolfowitzdoktrinen.
År 2017 släppte USA sin nya nationella säkerhetsstrategi och 2018 släppte Pentagon sin nationella försvarsstrategi – den senare är Pentagons tolkning av den förra. Budskapet var kortfattat och djupgående:
”Strategisk konkurrens mellan stater, inte terrorism, är nu det främsta problemet för USA:s nationella säkerhet”[11].
Den 11 september (9/11) och de ansvariga för den glömdes officiellt bort. Nu (2018 och därefter) skulle de länder som inte agerade i enlighet med USA:s överlägsenhet bli de främsta målen för USA:s makt – i synnerhet Ryssland.
Vid sidan av Kina stämplades Ryssland som en ”revisionistisk” stat eftersom den i USA:s ögon ”underminerade” den ”internationella ordningen” och ”trafikreglerna”; Ryssland hade blivit en ”långsiktig strategisk…[prioritet]” för Pentagon. [12].
Med andra ord: Från och med 2018 var Ryssland USA:s officiella fiende. Pentagons uppgift var därför att ”avskräcka eller besegra” Ryssland. Enligt Pentagons nationella försvarsstrategi:
”Tillsammans med våra allierade och partners [Nato/EU] kommer vi att utmana [Ryssland] genom att manövrera [Ryssland] in i ogynnsamma positioner, frustrera [dess] ansträngningar, utesluta [dess] alternativ samtidigt som vi utökar våra egna, och tvinga [Ryssland] att konfrontera en konflikt under ogynnsamma förhållanden.”[13]
Detta var de facto en krigsförklaring. Och det gällde inte bara USA:s imperium av baser. Enligt Pentagon självt innebar det att hela den amerikanska makten – från och med 2018 – var riktad mot Ryssland. Detta innefattade: ”Utrikes-, finans-, justitie-, energi-, nationella säkerhets-, handels- och USAID-ministerierna samt underrättelsemyndigheten, brottsbekämpande myndigheter och andra….”[14] Det innefattade: ”diplomati, information, ekonomi, finans, underrättelseverksamhet, brottsbekämpning och militär.”[15]
Wolfowitzdoktrinen får RAND-behandling
USA:s allmänna inriktning på Ryssland blev mer specifik och detaljerad i en studie som släpptes av RAND Corporation 2019 – RAND Corporation är det prestigefyllda Kalifornienbaserade och Pentagon-kopplade forskningscentret.
Rapporten behandlas här.
RAND:s studie har titeln ”Overextending and Unbalancing Russia” och den förebådade den kris som uppstod kring Ukraina 2021-2022.
[Källa: sana.sy]
Syftet med studien var att identifiera Rysslands sårbarheter och källor till oro – och föreslå sätt att utnyttja dem. Man talar om ”geopolitiska åtgärder för att locka Ryssland”; att sanktionera Rysslands ”jämförelsevis lilla” ekonomi; att blockera exporten av Rysslands energi; att öka Natos makt i Europa; och att öka stödet med dödliga vapen till Ukraina[16].
Studien är en 500 sidor lång plan för att tränga in Ryssland i ett hörn för att fatalt försvaga det. Och det är en plan som USA:s nuvarande försvarsminister, Lloyd Austin, tycks ha tagit till sig helt och hållet. Hans ord, i april i år, är ett eko av RAND-studien: ”Vi vill se Ryssland försvagat”[17].
RAND-studien inledde i själva verket en officiell amerikansk process som har slutat i tankar på Rysslands fullständiga förintelse. I juni i år (2022) argumenterade kommissionen för säkerhet och samarbete i Europa (den amerikanska Helsingforskommissionen) offentligt för att det är ett ”moraliskt och strategiskt imperativ” att balkanisera eller splittra upp Ryssland[18].
Det är den globala ekonomin, dummer!- George F. Kennan-doktrinen
Wolfowitz-doktrinen utgör inte originalet. Paul Wolfowitz är inte den extraordinära strateg som har format de senaste tre decennierna av imperiet. Han vidmakthöll bara den amerikanska imperialismens banala logik – det amerikanska näringslivets logik som uppstod efter andra världskriget.
Syftet med denna banala imperialism är att upprätthålla ekonomisk ojämlikhet i global skala. Gudfadern till USA:s utrikespolitik under det kalla kriget, George F. Kennan, förklarade det tydligt i ett topphemligt dokument från 1948.
”Dessutom har vi ungefär 50 procent av världens rikedomar men bara 6,3 procent av dess befolkning. Denna skillnad är särskilt stor mellan oss och Asiens folk. I denna situation kan vi inte undgå att bli föremål för avund och förbittring. Vår verkliga uppgift under den kommande perioden är att utforma ett mönster för förbindelserna som gör det möjligt för oss att upprätthålla denna ojämlika position utan att det skadar vår nationella säkerhet. För att göra detta måste vi avstå från all sentimentalitet och alla dagdrömmar, och vår uppmärksamhet måste överallt koncentreras på våra omedelbara nationella mål. Vi behöver inte lura oss själva att vi i dag kan kosta på oss lyxen av altruism och välgörenhet i världen.”[19].
År 2022 fortsätter USA:s utrikespolitik enligt dessa dolda linjer. Det handlar om att skydda koncentrationen av den globala rikedomen i amerikanska händer och de ekonomiska relationer som denna koncentration vilar på. Det är grov kapitalism, men det är avgörande för att förstå USA:s behov av eviga krig.
Det viktigaste problemet för det amerikanska imperiet i dag är att ”Asiens folk” för närvarande håller på att avsluta den grundläggande ojämlikhet som Kennan framhöll 1948.
Enligt Financial Times:
”Asien är redan hemvist för mer än hälften av världens befolkning. Av världens 30 största städer ligger 21 i Asien, enligt FN:s uppgifter. Nästa år kommer Asien också att bli hemvist för hälften av världens medelklass, definierad som de som lever i hushåll med dagliga inkomster per capita på mellan 10 och 100 dollar i 2005 års köpkraftsparitet (PPP). Sedan 2007 har asiater köpt fler bilar och lastbilar än människor i någon annan region – omkring 2030 kommer de att köpa lika många fordon som resten av världen tillsammans…”.
För att sätta detta i perspektiv stod Asien för drygt en tredjedel av världens produktion år 2000.[20].
grafik som visar Asiens och övriga världens andel av BNP; källa IMF
Ryssland i sig utgör inget existentiellt hot mot det amerikanska imperiet, men Asiens ekonomi är det. Och Ryssland är en viktig del av denna asiatiska ekonomi.
År 2001 blev Ryssland en av grundarna av Shanghai Cooperation Organization (SCO) som knyter samman de politiska ekonomierna i Ryssland, Kina och Centralasien.
År 2022 hade SCO utvidgats till att omfatta även Indien och Pakistan. Och det är SCO:s ram som håller ihop världens största infrastrukturprojekt någonsin – Kinas Belt and Road Initiative (BRI eller nya sidenvägen, ö.a.).
[Källa: defense.info]
Ryssland är den naturliga bron som förbinder BRI med Berlin – Europas mest dynamiska ekonomi. Eller, Ryssland var den bro som kopplade samman öst och väst, innan USA:s president Joe Biden förstörde den i år.
När USA:s president ensidigt berättade för den tyske förbundskanslern (Olaf Scholz) – den 7 februari förra året – att den nya gasledningen som förbinder Ryssland och Tyskland (Nord Stream 2) inte var en möjlighet ”om Ryssland ingrep” i östra Ukraina – en intervention som USA entusiastiskt provocerade – saboterade USA Eurasiens ekonomi och den ytterligare stimulans som detta skulle ha gett den asiatiska makten.
Detta öppna sabotage var nödvändigt ur USA:s imperialistiska synvinkel, eftersom logiken tyder på att om Kina, Ryssland och Tyskland kopplar ihop sig med ledningar och infrastrukturprojekt som skulle förändra världsläget (om Asien ekonomiskt förenas med Europa), kommer Amerika till slut att hamna i bakvattnet och bli ett eftersatt land.
Rörledningen Nord Stream 2 skulle vara en viktig länk mellan öst och väst som skulle kunna göra USA marginellt och irrelevant. [Källa: euronews.com]
De krigsliknande ekonomiska sanktioner som USA införde mot Ryssland med början den 28 februari var ännu ett desperat försök att slå undan benen för ”Asiens/Eurasiens folk” och rädda det amerikanska imperiets ekonomiska överläge.
Wolfowitzdoktrinen innebär ett permanent raskrig
Som Financial Times anger ovan har det asiatiska århundradet redan börjat. Och bortsett från krig kan USA inte göra något åt det. Så det blir krig. Men när har det varit annorlunda?
Som George Kennan antydde: När det gäller Asien måste USA prioritera sina intressen och ingenting annat. Amerika måste vara minst sagt omoraliskt/inhumant. Sedan 1948 har USA:s planerare följt hans råd. USA:s eviga krig i Asien är ett bevis på detta – Korea, Vietnam, Afghanistan, Palestina, Irak, Libyen, Syrien, Jemen och nu Ryssland.
För att rationalisera detta 70-åriga aggressionskrig har USA bara ett kort att spela ut: rasism. En motsättning då det gäller världen är den officiella täckmanteln för USA:s permanenta fientlighet mot Asien.
Detta kombineras med det falska påståendet att Amerika är demokratiskt och Kina auktoritärt, vilket innebär att USA måste försöka exportera demokrati för att förhindra att länder faller in i Kinas auktoritära bana.
USA:s ”eviga krig” är här för att stanna – Washington Times
[Källa: washingtontimes.com]
När Ryssland förkastade USA:s anspråk på överlägsenhet 2007 gick Moskva in i denna svartvita USA-matris. Russofobin som följde var en fortsättning på islamofobin – den tillverkade rädsla som höll det amerikanska imperiet igång i decennier efter kommunismens kollaps.
I dag är detta amerikanska förakt för Ryssland överladdat, så mycket att russofobin nu är en fortsättning på orientalismen – den rasistiska superideologi som drev västvärldens imperialism i århundraden. Som Edward Said skrev:
”Den allmänna grunden för orientalistiskt tänkande är en fantasifull geografi som delar upp världen i två ojämlika delar, den större och ”annorlunda” som kallas Orienten, och den andra, även känd som vår värld, som kallas västerlandet eller väst.”[21]
Wolfowitzdoktrinen vill inte ha det på något annat sätt. Den är strukturellt oförmögen att på ett rationellt sätt öppna sig för ett framgångsrikt oberoende eller en framgångsrik utveckling för något folk på jorden. Om den gjorde det skulle det innebära den amerikanska imperialismens självmord.
Wolfowitzdoktrinen har låst in USA i en nollsummavärld: All kritik av USA är ett existentiellt hot mot USA; det handlar om antingen ett nytt amerikanskt århundrade eller slutet för Amerika.
I detta manichéiska tankesätt (en dualistisk världsbild, se här, ö.a.) finns det inget utrymme för kompromiss med den andre. Om den andre inte underkastar sig USA utlöses ett utrotningskrig mot den andre.
I denna världsåskådning finns ingen jämlikhet, bara hierarkier. I denna värld av vinnare och förlorare avfärdas förlorarna – deras ras och kultur – som andra eller tredje klass.
I denna mening beter sig USA eller västerlandet som Israel, Amerikas dystopiska allierade i Västasien. Med andra ord är Amerika fångat i en ändlös konfrontation med Orienten – en konfrontation som det självt har skapat. Likt en kolonist-koloni som genomsyras av rasism och vapen kan Amerika inte se bortom apartheid överallt.
Den här gången utgör den ukrainska flaggan den ögonbindeln – en ögonbindel som är mest framträdande i USA:s viktigaste brohuvud på Orientens stränder, inte Israel utan Europa. Vad som än krävs är USA fast besluten att dominera Orienten. Haken är naturligtvis att Orienten – efter Ryssland – nu är redo att slå tillbaka.
Referenser
- Utdrag ur 1992 års utkast till ”Defense Planning Guidance”, Frontline, https://www.pbs.org; Patrick E. Tyler, ”U.S. Strategy Plan Calls for Insuring No Rivals Develop”, The New York Times, 8 mars 1992. ↑
- ”U.S. Military Spending/Defense Budget 1960 -2022”, Macrotrends, https://www.macrotrends.net; Niccolo Conte, ”Ranked: Top 10 Countries by Military Spending”, 18 augusti 2022, https://www.visualcapitalist.com ↑
- Ruqaiyah Zarook, ”Veckans karta”: Mapping the Global U.S. Military Bootprint”, UBIQUE, 5 november 2021, https://www.ubique.americangeo.org ↑
- David Vine, ”The United States Probably Has More Foreign Military Bases Than Any Other People, Nation, or Empire in History”, The Nation, 14 september 2015, https://www.thenation.com ↑
- ”Tal och efterföljande diskussion vid säkerhetspolitiska konferensen i München”, Vladimir Putin, 10 februari 2007, https://www.en.kremlin.ru ↑
- ↑
- Dan Sanchez, ”Clean Break to Dirty Wars”, 29 juni 2015, https://www.original.antiwar.com ↑
- ”U.S. ’plans to attack seven Muslim states'”, 22 september 2003, https://www.aljazeera.com ↑
- Robert Parry, ”Neocons’ Ukraine-Syria-Iran Gambit”, Consortium News, 19 mars 2014, https://www.consortiumnews.com ↑
- ”Read Putin’s UN General Assembly Speech”, The Washington Post, 28 september 2015, https://www.washingtonpost.com ↑
- ”Sammanfattning av USA:s nationella försvarsstrategi 2018”, https://www.dod.defense.gov ↑
- ↑
- ↑
- ↑
- ↑
- ”Overextending and Unbalancing Russia”, https://www.rand.org ↑ ↑
- Natasha Bertrand, Kylie Atwood, Kevin Liptak och Alex Marquardt, ”Austin’s assertion that U.S. wants to ’weaken’ Russia underlines Biden strategy shift,” April 26, 2022, CNN Politics, https://www.amp.cnn.com ↑
- Ben Norton, ”U.S. gov’t body plots to break up Russia in name of ’decolonization’;” 27 juni 2022, https://www.mronline.org ↑
- ”Report by the Policy Planning Staff”, ”Top Secret PPS/23”, George F. Kennan, 24 februari 1948, https://www.history.state.gov ↑
- Valentina Romei och John Reed, ”The Asian century is set to begin”, Financial Times, 26 mars 2019, https://www.ft.com ↑
- Edward Said, ”Islam Through Western Eyes”, The Nation, 16 april 1980, https://www.thenation.com ↑
Jätte bra och mycket informativ artikel.
Skulle lägga till dock att det är de neokonservativ/zionisters doktrin vi har att göra med – inte västländers stater eller regeringars. Wolfowitz, Victoria F**k EU Nuland (Nudelman). Kristol (fader & son), Kagan, Perle, mm.
NEDs f.d. chef Carl Gershman är en zionist.
Följande sionister sitter i Rands styrelse: Michael E. Leiter, Kenneth R. Feinberg, Michael Gould, Joel Z. Hyatt, Peter Lowy, Michael Lynton, Jason Matheny, Gerald L. Parsky.
I Rands styrelsen sitter även svensken och CIA spionen Carl Bildt
Zionismen är helt och hållet det brittiska imperiets skapelse och tillika är Israel dess skapelse. Zionister är en proxy för angloamerikanska imperiet och inget separat. Men den här typen av teater iscensatt av anglosaxerna håller iakttagarna sysselsatta i vad dom tror är relevant kritik medan allt löper på i det anglosaxiska imperiets intresse.
”I denna mening beter sig USA eller västerlandet som Israel, Amerikas dystopiska allierade i Västasien”
Den och många andra saker som skrivs om Israel får Israel att verka mäktigt.
Men Israel är ett anglosaxiskt kolonialprojekt så överensstämmelsen är inte förvånande.
Däremot är den interna maktfördelningen mellan imperiet och dess koloni Israel föremål för en anglosaxisk bluff.
Den om judisk makt och den har förstärkts kraftigt sen mitten av 1800-talet genom britternas stora makt inom frimureriet.
Det var en smart taktik att framställa judarna som mycket mäktigare än dom egentligen var.
Och det är fortfarande en smart taktik men också farlig för alla.
Taktiken går sen mitten av 1800-talet ut på att å den ena sidan skapa en polarisering runt judarna så att alla hatar dem och att samarbete mellan dem och motståndare till imperiet försvåras.
Å den andra sidan får finansvärlden förmånen att organisera och förmera imperiets kassa.
Men det innebär inte att dom skulle kunna förfoga över ’sina’ rikedomar om de så att säga bytte sida.
Det brukar heta att privata bankirer finansierar båda sidor av krig men då missas vanligen att det är imperiet men inte dess motståndare som får de mest förmånliga villkoren.
Dvs det var aldrig meningen att imperiets moståndare skulle ha samma chans.
Det var bara imperiet som behövde ett mer omfattande krig genom ombud inte minst för att slå mot Ryssland och då behövde även motståndaren finansieras. Karl XII, Napoleon Hitler och nu Ukraina är fyra exempel. All fyra finansierades och uppmuntrades av anglosaxerna.
Om den till synes mäktiga och mestadels judiska gruppen agerar ständigt symbiotiskt med imperiet och aldrig med dess rivaler går det inte att bevisa något om dess verkliga makt.
Däremot går det att förstå varför anglosaxerna vill ha polariseringen runt judarna:
Det är för att symbiosen ska säkras. Och för att de numerärt underlägsna judarna ska behöva anglosaxernas beskydd.
Det betyder inte att kritik mot Israel är orättvis utan det betyder att man inte har ett bra grepp om var makten egentligen finns.
Och därför lever vi alla i större fara enligt min uppfattning.
Våga tänka mer kritiskt beträffande denna anglosaxernas bluff.
Hur kan dödläget brytas? Är det genom att köra på i gamla spår med socialism mot kapitalism under det att man talar tyst om den nämnda polariseringen? Tror ni på det innerst inne?
Då tänker jag, Var kommer den anspråkslösa och fredliga ön Cuba in i detta maktspel. Ett land förvisso nära USA;s gräns i Karibien, men som inte på något sätt utgör ett militärt hot.
Bare denna tanke borda mena till eftertanke hos varje upplyst människa med frågan ; varför skall vårt Sverige överge sin tvåhundraåriga tradition som ett fredsälskande land och dra denna fina tanke, vi förespråkade om en fredlig världsordning, i den värsta skitigaste smuts.
Nu lämnar vi vår stadiga utblick i mening att påverka mot en fredlig världsordning och väljer istället att underordna oss en maktordning-USA, som bygger på destruktiva metoder där andra uppbyggda kulturer skall raseras. Spåren förskräcker med tanke på vilka katastrofala följder detta maktbegär avsatt varhelst i vår omvärld.
En slående bra artikel,
den får mig att tänka på
fascismens öppna terroristdiktatur av de mest reaktionära, mest chauvinistiska och mest imperialistiska delarna av finanskapitalet som väljer de mest militanta, mest reaktionära grupperna för att försvara det kapitalistiska systemet och de gigantiska kapitalmagnaternas/oligarkernas privata egendom med hjälp av terror. Fascismen försvara härskarelitens intressen som klass och fokuserar på intressena hos den mest imperialistiska reaktionära delen av storfinansen.
Västvärldens härskar-elit med sitt politiker-etablissemang visar sin alltmer öppna fascism för att utföra extrema utsugningsåtgärder mot det arbetande folken och rovdriftsimperialistiska krig, öka kolonialt förtryck och omfördela världen genom krig. För detta behöver de
imperialistiska kretsarna(USA, EU, UK och NATO)en förrädisk politik som ger en gynnsam miljö för fascistisk demagogi,
fascism är deras motto.
[…] Läs gärna Dagens USA-imperialism, Ryssland och Wolfowitzdoktrinen […]