Dags för en polsk-rysk ”non-aggressionspakt” om Vitryssland och Ukraina?

Ingress: Denna artikel av den amerikanske politiske analytikern har vänligen översatts av Rolf Nilsson. Andrew Korybko: http://oneworld.press/?module=articles&action=view&id=2120
Man kan gott säga att hans åsikter säkert är kontroversiella för många. Själv är jag . avvaktande. Visst är Tusk ett slags ombud för USA-imperialismen. Åtminstone har jag inte hört/läst honom kritisera detta. Korybko menar uppelbarligen att Polens inom EU så kritiserade auktoritarism kan vara en räddning för att inte mer ”hamna i klorna” på USA och EU-imperialism. Motsättningar mellan Tyskland och USA ventileras föga.

Dags för en polsk-rysk ”non-aggressionspakt” om Vitryssland och Ukraina

Polens aktuella misstankar mot de amerikanska och tyska strategiska motiven, efter att USA har avstått från de flesta av Nord Stream II-sanktionerna, förra månadens toppmöte Biden-Putin och Berlins stöd till den tidigare premiärministern Tusk:s nyupplivade försök att avsätta landets regerande parti, försätter den centraleuropeiska ledaren i en ogynnsam position, men skapar också oväntat en möjlighet att förhandla om en informell ”non-aggressionspakt” med Ryssland, för att Warszawa ska omdirigera sin uppmärksamhet till att motverka de nyfunna hot som dess, till namnet, allierade utgör mot dess suveränitet.

Bakgrundsinformation

Polen befinner sig i en knipa efter nyligen gjorda drag, visavi dess till namnet, amerikanska och tyska allierade. Att USA har avstått från de flesta av sina sanktioner mot Nord Stream II, förra månadens toppmötet mellan Biden och Putin och Berlins stöd till den tidigare premiärministern Tusk’s återupplivade försök att avlägsna landets regeringsparti, väckte allvarlig misstanke om deras strategiska motiv. Det sätter också de centraleuropeiska ledaren i en ofördelaktig position, efter att ansvarslöst ha formulerat sin utrikespolitik utifrån en förväntan om att USA:s förre president Trump skulle bli omvald och fortsätta att omforma den europeiska geopolitiken på ett sätt, som ligger i nära anslutning till polska intressen.

Jag har under de senaste månaderna bevakat detta i följande avsnitt, som intresserade läsare bör granska för att bli snabbt uppdaterade på vad som har hänt i denna dynamiska nya kalla krigs-skådeplats:

* 9 april 2021: ”En diskussion om Polens geopolitiska framtid”

* 14 april 2021: ”Polen måste vakna upp till hotet från det tyska hybridkriget”

* 18 maj 2021: ”Negativ nationalism är ett potentiellt medel för politisk mobilisering i delar av Europa”

* 2 juni 2021: ”Polens kontraproduktiva utrikespolitik bär ansvaret för dess nuvarande situation”

* 11 juni 2021: ”Mot en alltmer komplex multipolaritet: Scenarier för framtiden”

* 15 juni 2021: ”Hur seriösa är Polens stora strategiska meningsskiljaktigheter med USA?”

* 24 juni 2021: ”Polsk-amerikanskt samarbete kring missilförsvar är en strategisk rökridå”

* 12 juli 2021: ”Förre polske premiärministern Tusk kom med ett löjligt påstående om en konspiration från Kaczynski-Putin”

För att göra en lång historia kort anser Polen att USA satte en kniv i ryggen på det, genom att göra en överenskommelse om Nord Stream II med Ryssland, på vad man uppfattade som på Polens bekostnad. Det är också oroligt för att detta kommer att uppmuntra Tyskland att fortsätta med sin regionala färgrevolutions-kampanj för att stödja liberal-globalistiska oppositionella mot deras konservativ-nationalistiska regeringar i Central- och Östeuropa (CEE), som det som för närvarande händer på dess egen hemmafront med Tusk, och i Ungern beträffande den växande anti-kinesiska rörelsen där. Samtidigt fortsätter USA och Tyskland att på ett mästerligt sätt manipulera Polens ”negativa nationalism” gentemot Ryssland, för att övertyga dess ledarskap om att Ryssland utgör ett militärt hot mot landets suveränitet, trots att Natos artikel 5 gör ett sådant värsta scenario praktiskt taget omöjligt.

Polens belägrings-mentalitet

Under press från alla håll, även om den ryska är en fantasiprodukt av USA:s och Tysklands samordnade infokrigs-kampanj för att distrahera från deras pågående regimförändringsförsök i Warszawa, återkommer det polska ledarskapets historiska ”belägringsmentalitet”. Man ser fiender överallt, både inom sina gränser och bortom, och fruktar att man återigen kan tappa sin suveränitet, om något inte snart förändras.

Det största hotet mot Polen kommer dock från USA och Tyskland, inte från Ryssland, men Polen har drivits till att fungera som deras förtrupp för inblandning i Vitrysslands och Ukrainas inre angelägenheter. Dess ledarskap tror att det ligger i deras nationella intressen att stödja den förstnämnda antiregeringsrörelsen, parallellt med att stärka den senare efter regeringsrevolutionen, för att införliva dem båda i ”Three Seas Initiative” (3SI, ett forum för 12 EU-stater, som sträcker sig från Östersjön till Adriatiska havet och Svarta havet, ö.a.).

Polen är CEE:s sista hopp

Redaktören: Definition: Central and Eastern European Countries (CEECs) is an OECD term for the group of countries comprising Albania, Bulgaria, Croatia, the Czech Republic, Hungary, Poland, Romania, the Slovak Republic, Slovenia, and the three Baltic States: Estonia, Latvia and Lithuania. Wikipedia.

Hur man än känner för detta mål, är det förmodligen sekundärt för att skydda polsk suveränitet från de nyvunna hot som dess, till namnet, amerikanska och tyska allierade utgör för det.

Om det styrande partiet under nästa val skulle falla på ett ”demokratiskt” sätt, som ett resultat av att det pågående försöket till färgrevolution framgångsrikt lyckats omforma väljarnas uppfattningar (och man bör komma ihåg att man bara vann förra årets val med en knivskarp marginal), kommer den då därefter tyskstyrda och Tusk-ledda proxy-regeringen i Polen troligen att överge sitt uppdrag att samla CEE-staterna under sitt ideologiska ledarskap genom 3SI, i avsikt att motsätta sig en ”federalisering av Europa”.

Ungern är den ideologiska källan för denna rörelse, men Polen har sedan dess, på grund av sitt större inflytande, tagit ledningen för att göra sig till en regional styrka att räkna med.

Man kan därför säga att Polens regerande konservativ-nationalistiska parti är det sista hopp som CEE-länderna har, för att på något meningsfullt sätt, behålla sin suveränitet inför Tysklands förnyade försök att ta över Europa, om än denna gång utan att avlossa ett skott, utan genom att utnyttja ekonomiska, finansiella, institutionella och hybridkrigs-medel. Följaktligen måste man motverka färgrevolutionen på hemmaplan, tillsammans med att utvidga TSI:n (Technical Support Instrument eller Third Sector Impact? båda är EU-program, oklart vilket som avses, ö.a.) över CEE. Just nu distraheras dess uppmärksamhet efter att man gått med på att bli USA:s och Tysklands bulldog i Vitryssland och Ukraina. Polen kan inte bekämpa alla dessa post-moderna krig på en gång och måste således gå före med ett av dem, för att koncentrera sig på de viktigare fronter som just beskrivits. Med detta i åtanke bör man på allvar undersöka möjligheten till en ”icke-aggressionspakten” med Ryssland.

Patriotisk pragmatism

Den grå eminensen, Jaroslaw Kaczynski, är kanske den mest politiskt russofoba individen i världen idag, driven av rent hat mot sitt lands historiska granne, efter att, trots alla bevis på motsatsen, uppriktigt ha trott att Moskva hade ett hemligt finger med i flygkraschen 2010, som dödade hans tvillingbror (Lech Aleksander Kaczyński, ö.a.), som var Polens president vid den tiden. Icke desto mindre är han, när det kommer till kritan, mer en polsk patriot än en politisk russofob, vilket säger mycket om hans nationalistiska ideal, oavsett om observatörer instämmer i den associerade politiken hemma och utomlands, som påverkades av denna vision. Med Tusks tyskstödda återkomst till polsk politik, står Kaczynski inför det största hotet hittills mot sitt de facto-styre. Han kanske till och med har insett att det så kallade ”Rysslandhotet”, som hissades upp av hans egna nationalister, Tyskland och USA, bara var en distraktion.

Mot en polsk-ryska ”icke-aggressionspakten”

Polen lyckades visserligen på den ukrainska fronten, i sitt regionala hybridkrig mot Ryssland över deras historiskt överlappande ”inflytande-sfärer”, men politiken har hittills misslyckats på den vitryska fronten. Situationen är för närvarande stillastående: Ukraina förblir farligt dysfunktionellt, underutvecklat och instabilt, trots att det nu är tillbaka under Polens hegemoniska dominans, medan Vitryssland fortfarande lever vidare, men med ett ökat beroende av ryskt stöd, efter att ha avvisat flera vågor av försök till färgrevolutioner under förra året. Det är extremt osannolikt att Polen kan ändra status quo i något av dessa länder, oavsett hur mycket ansträngning och resurser det fortsätter att ösa in i dessa sammanlänkade operationer. Istället för att slösa bort sin värdefulla tid på att försöka ”innesluta” Ryssland i öst, bör man omdirigera alla krafter till att motverka Tyskland inuti själva Polen.

Det är oklart exakt hur villkoren för en informell polsk-rysk ”icke-aggressionspakt” i Vitryssland och Ukraina skulle kunna se ut, men det kan ha som förebild den mycket större, som USA och Ryssland också informellt försöker förhandla fram, efter förra månadens toppmöte mellan Biden och Putin. Det viktigaste är att deras hotbedömningar av varandra, påverkade som de är av sina respektive misstankar om varandras strategiska motiv, gradvis minskar till den punkt där en så kallad ”nytt normalt tillstånd” kan etableras för att åstadkomma en mer ansvarsfull reglering av deras regionala konkurrens. Det bästa scenariet skulle vara att båda länderna kunde ”köpa sig tid” för att fokusera på mer angelägna prioriteringar, vilka relaterar till ett Polen, som försvarar sig mot Tysklands nyligen intensifierade hybridkrigs-angrepp, medan Ryssland koncentrerar sig på att kalibrera om sin eurasiska ”balans” genom “Ummah Pivot” (ummah är det nationsöverskridande muslimska världen, ö,a,) .

Avslutande tankar

Till varje pris måste Polen hindra Tysklands försök att under nästa val ”på ett demokratiskt sätt”, genom Tusk, störta dess regerande parti. Ett misslyckande där skulle innebära slutet på CEE:s konservativ-nationalistiska drömmar och för alltid reducera dessa länder till tyska vasaller. Det enda hopp som de har är den polskledda 3SI, som emellertid skulle överges under en tyskstödd proxyregering. Berlin skulle följaktligen sprida sina hegemoniska tentakler över deras samhällen och kväva varje återstående patriotiska kraft, vilket gör det omöjligt för dem att någonsin motverka Tysklands tredje försök att ta över Europa. Till skillnad från Trump stöder Biden av ideologiska skäl detta scenario, som en liberal-globalist-kollega, men om Polen överlever denna gemensamma regimförändringsoperation, skulle de konservativa nationalisterna i Central- och Östeuropa äntligen kunna inleda en motoffensiv för att rädda Europa.