Läsaren Bertil Carlman i Småland har översatt denna artikel, som han erbjuder mig att publicera. Pål Steigan: De historiske dimensjonene over det Kina har oppnådd siden 1949 Jag tackar förstås JA. Den är skriven av Pål Steigan, den förträfflige norske mycket kunnige skribenten och analytikern (vars åsikter jag som regel delar).
Passar mycket bra efter publiceringen av de fem föredragen från vårt webbinarium ”Kinas plats 2 världen” under de fem senaste dagarna.
Och inte nog med det. Pål inbjöds att som ung marxist-leninist att komma till Kina och där träffa även Mao Zedong och Chou-en-lai, och har besökt Kina och talat med kinesiska ledare även senare vid olika tillfällen. Själv har jag bara besök Kina 2006. Men har alltid ångrat så att jag avstod från en plats på den första Kina-resan 1971 efter Kulturrevolutionen. (Hade lovat att genomföra assistenttjänstgöring i kirurgi, men hade troligen kunnat slingra mig ur det).
De historiska dimensionerna av vad Kina har uppnått sedan 1949
För att förstå den enorma historiska betydelsen av vad folkrepubliken Kina har uppnått sedan dess befrielse 1949 är det nödvändigt att ta ett steg tillbaka och sätta utvecklingen i ett historiskt sammanhang och se det som en relief mot vad andra stater har uppnått, när de har moderniserats. Vi citerar här ett utdrag från en officiell artikel från Learning from China och kommenterar det. Först till texten:
Som redan nämnts lyftes Kina mellan 1949 och 2020 från att nästan vara ett av världens fattigaste länder till att bli en höginkomstekonomi enligt internationell definition – enligt världsbankens kriterier kommer Kina att uppnå en sådan rang 2022 eller 2023. Alltsedan lanseringen av ”Reform and Opening Up” (Deng Xiaoping-reformer, etc.) utvidgades Kinas ekonomi mellan 1978 och 2020 med en genomsnittlig årlig tillväxt på 9,2%, ekonomin växte i storlek mer än 40 gånger. Inget annat land i historien har uppnått en så hög tillväxttakt under en så lång period.
För att förstå den globala effekten av detta är det helt enkelt nödvändigt att notera att Kina har en större befolkning än alla höginkomstekonomier tillsammans – Kina är nästan 18% av världens befolkning, medan alla befintliga höginkomstekonomier utgör 16 %. Kina, som ansluter sig till höginkomstekonomierna, kommer därför att mer än fördubbla antalet människor i världen som lever i höginkomstekonomier – en händelse som kraftigt kommer att förändra världen.
Kinas snabba ekonomiska expansion innebar också med stor marginal att en större andel av mänskligheten än något annat land har upplevt en snabb ekonomisk utveckling. Det första landet i mänsklighetens historia som upplevde snabb ekonomisk tillväxt var Storbritannien vid den industriella revolutionens tid – det var då 2% av världens befolkning. Efter inbördeskriget, upplevde USA, en snabb tillväxt med 3,2% av världens befolkning. Sovjetunionens snabba tillväxt efter 1929 var med 8,4% av världens befolkning. Men i början av sin snabba ekonomiska tillväxt hade Kina 22% av världens befolkning. Kinas ekonomiska tillväxt innefattade därför en nästan tre gånger större andel av mänskligheten än något annat land som någonsin har upplevt en snabb ekonomisk utveckling.
När det gäller nyttan för befolkningen avseende genomsnittlig levnadsstandard ökade Kinas hushållskonsumtion med 1800 procent mellan 1978 och 2020 – den genomsnittliga hushållskonsumtionen i Kina ökade 18 gånger. Nästa större land efter detta var Indonesien, med en ökning med 920% under samma period. Kina förbättrade hushållens konsumtion mer än dubbelt så mycket som något annat stort land.
Sedan 1981 har Kina lyft 853 miljoner människor ur det som Världsbanken internationellt definierat som fattigdom – tre av fyra personer som lyfts ut ur fattigdom i världen bor i Kina.
Utöver de direkta effekterna av ekonomisk utveckling vet ekonomer, att det bästa indexet för allmänna sociala förhållanden är den genomsnittliga livslängden. Den absolut viktigaste faktorn i detta är BNP per capita – statistiskt sett står det för 73% av livslängden. Därför är det möjligt att mäta effekten av andra sociala förhållanden genom att titta på livslängden.
Som exempel lever USA:s befolkningen i genomsnitt två år kortare än väntat utifrån USA: s BNP per capita. I Kina är den genomsnittliga livslängden över två år mer än förväntat från BNP per capita. Därför är icke-direkta ekonomiska faktorer (hälsa, utbildning, miljö, etc.) för Kina ännu bättre än den ekonomiska tillväxten.
Dessa uppgifter bekräftar att utvecklingsmålet inte är att få ekonomin att växa snabbt som ett mål i sig. Målet är att förbättra människors levnadsförhållanden – och uppgifterna visar att det kinesiska folkets liv förbättrades ännu mer än vad som framgår av Kinas bokstavligen oöverträffade ekonomiska utveckling.
Pål Steigans kommentar:
Vi är inte anhängare av någon regering i världen och vi har inte heller uppdraget att främja någon stats intressen. Vår uppgift är att analysera verkligheten och skära igenom illusioner och vanföreställningar. Man behöver inte vara ”pro-Kina” för att säga att det som står i denna kommentar är korrekt. När Mao Zedong utropade upprättandet av folkrepubliken Kina den 1 oktober 1949 och sa, ”Det kinesiska folket har rest sig,” hade han väl knappast någon aning om hur korrekt det skulle visa sig vara 72 år senare.
Kinas våldsamma omvandling från att vara ”världens sjuka man” till att vara världens främsta industriella nation, handelsnation och drivkraft för många industriella och tekniska innovationer, samtidigt som folket upplever en tillväxt i välfärd och livskvalitet, är något som ingen stor befolkning har upplevt tidigare i historien. Det är bara att erkänna och konstatera, att detta är ett resultat utan motstycke, och det förtjänar definitivt att studeras och uppskattas.
1998 reste jag runt Kina för att prata med människor från lokal, provinsiell och regional nivå och upp till chefen för planeringskommissionen, och jag förstod då för första gången att Kina skulle komma ikapp och gå om USA på mindre än tre decennier. Min reskamrat var en välutbildad engelsktalande ordboksredaktör. Hans föräldrar hade varit analfabeter och fattiga bönder. Alla hans tre bröder hade en universitetsexamen – och han tyckte inte ens att det var anmärkningsvärt när jag påpekade det för honom. Det är i mikrokosmos en bild av vad Kina har uppnått i makrokosmos.
Det är antagligen för mycket att förvänta sig att norska [och svenska] politiker och prathuvuden på ”sändningsytorna” skall ta till sig och förstå detta. De fortsätter med en retorik som inte skiljer sig mycket från de rasistiska gamla uppfattningarna om ”den gula faran”.