De tre stora NATO-myterna

Återigen denne Thomas Fazi, en av våra favoriter: https://www.thomasfazi.com/p/the-three-big-nato-myths?utm_source=post-email-title&publication_id=560592&post_id=147548976&utm_campaign=email-post-title&isFreemail=true&r=103ae5&triedRedirect=true&utm_medium=email

________________________

En ny bok av den tyska parlamentsledamoten Sevim Dağdelen krossar Natos främsta myter: varför alliansen inte har något att göra med försvar, demokrati eller mänskliga rättigheter.

Jag läser en mycket intressant bok som just har kommit ut. Den heter NATO: A Reckoning with the Atlantic Alliance, och den är skriven av Sevim Dağdelen (@SevimDagdelen), som har varit ledamot av det tyska parlamentet, Bundestag, sedan 2005. Hon är ledamot i utskottet för utrikesfrågor och utrikespolitisk talesperson för partiet Sahra Wagenknecht Alliance – Reason and Justice (BSW) i den tyska förbundsdagen. Dagdelen är medlem av de parlamentariska vänskapsgrupperna Tyskland-Kina, Tyskland-Indien och Tyskland-USA. Hon är en av Tysklands ledande experter på säkerhets- och utrikespolitik och har länge varit medlem av Natos parlamentariska församling.

Det som följer är ett utdrag ur inledningen:

År 2024 firar North Atlantic Treaty Organisation (NATO) sin 75-årsdag, till synes på toppen av sin makt. Mer än någonsin tidigare är Nato inriktat på expansion. I Ukraina har Nato fört ett krig mot Ryssland genom ombud som en reaktion på Rysslands olagliga angreppskrig. Nato deltar i kriget genom att utbilda ukrainska soldater i hanteringen av Natovapen, genom massiva vapenleveranser, genom att dela underrättelser, genom att tillhandahålla måldata och genom att skicka soldater som strider på plats. Det har förekommit diskussioner om leverans till Ukraina av tyska Taurus-kryssningsmissiler, som har en räckvidd på 500 kilometer och kan nå Moskva och Sankt Petersburg, och om utplacering av Natotrupper i stor skala. Det är en storm på väg att blåsa upp.

Dessutom utökar Nato sin närvaro i Asien. Genom att integrera nya partnerstater som Japan och Sydkorea rör sig militäralliansen framåt i Indo-Stillahavsområdet och söker en konfrontation med Kina. USA:s och de andra NATO-medlemmarnas militärutgifter når rekordhöjder. Medan de stora försvarsindustrierna låter champagnekorkarna smälla vältras de enorma kostnaderna för den militära upprustningen över på den breda allmänheten. Nackdelen med denna expansionistiska maktpolitik är att den leder till överexpansion, ökande sociala spänningar och ökad risk för eskalering, vilket utmanar alliansen på ett aldrig tidigare skådat sätt.

Desto mer måste Nato nu förlita sig på vissa historieförfalskningar. Från Natos grundande till i dag har tre stora myter följt denna militärpakts brutala historia, vilken jag nu ska undersöka.

MYT 1: ALLT HANDLAR OM FÖRSVAR OCH FOLKRÄTT

Nato är en defensiv allians. Det är den berättelse som vi förväntas tro på och som upprepas i det oändliga. Men en tillbakablick på militärpaktens historia ger en helt annan bild. Varken när Nato grundades var det ömsesidiga försvaret huvudmotivet, och inte heller kan man kalla Natos agerande under de senaste decennierna för defensivt.

Precis som i fallet med det interamerikanska fördraget (se här, ö.a.) är de stater som undertecknat den nordatlantiska pakten helt ojämlika i fråga om makt och militär förmåga. Det är därför ganska uppenbart att USA vid grundandet av Nato inte sökte hjälp från de andra allianspartnerna om det skulle bli nödvändigt för USA att försvara sig självt. I själva verket har Washington redan från början strävat efter att skapa en ”Pax Americana”, ett exklusivt inflytelseområde som ger USA, som den oomstridda ledande makten, kontroll över de övriga allierades utrikes- och säkerhetsfrågor.

Inom ramen för militärpakten skulle de övriga NATO-medlemmarna då bli enbart klientstater i likhet med dem som en gång i tiden brukade fungera som militära buffertzoner i romarrikets östra delar för att stärka imperiets maktställning.

Varje inrikespolitisk förändring som kunde ha utmanat dessa klientstaters utrikespolitiska inriktning förbjöds och bestraffades genom att de krossades. Under det kalla kriget organiserade Nato sina egna kupporganisationer för att förhindra en sådan utveckling. Dessa var de s.k. ”stay behind-grupperna”.

Dessa grupper använde bland annat terroristiska medel för att förhindra att politiska krafter som ifrågasatte sina länders medlemskap i Nato skulle få politiskt inflytande eller makt.

Slutet på systemkonkurrensen med Sovjetunionen förändrar på ett påtagligt sätt NATO:s tidigare primära syfte, vilket bestod i att skapa en ”Pax Americana”. Sedan det kalla krigets slut har Nato alltmer sett sig själv som världens polisman.

Med angreppet på Förbundsrepubliken Jugoslavien 1999, som då fortfarande bestod av Serbien och Montenegro, förde militärpakten sitt första krig. Detta var ett klart brott mot folkrätten. Till och med Tysklands dåvarande förbundskansler Gerhard Schröder erkänner detta 15 år senare: ”Vi skickade våra flygplan […] till Serbien, och tillsammans med Nato bombade de en suverän stat – utan att det fanns något beslut i säkerhetsrådet i frågan”.

Efter denna ursprungliga synd utvecklas Nato till en krigspakt, som dessutom är beredd att bryta mot folkrätten. Denna utveckling strider klart mot dess egen stadga, där NATO-staterna enligt artikel 1 förbinder sig ”att i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld på något sätt som är oförenligt med Förenta nationernas syften”. Försvaret av alliansområdet har nu bara blivit en del av NATO:s anspråk på att fungera som en världsomspännande ordningsmakt.

År 2003 anföll NATO-medlemmarna USA och Storbritannien Irak i ett olagligt angreppskrig. … Även om kriget mot Irak officiellt inte var ett NATO-krig finns det allvarliga skäl att betrakta detta angrepp som en operation inom ramen för militärpakten. NATO-medlemmar som Tyskland nekade inte USA att använda NATO:s militärbaser på sitt territorium och vägrade inte heller de amerikanska styrkorna överflygningsrättigheter.

Mot denna bakgrund måste därför de viktigaste alliansmedlemmarnas krigspolitik hänföras till själva militärpakten – åtminstone om vi ska ta Natos självdefinition på allvar. USA med sina olagliga krig står alltså som pars pro toto, som en del för helheten se här, ö.a.).

I Afghanistan hade Nato fört ett katastrofalt krig i 20 år, ett krig som kostade mer än 200.000 civila livet. För första – och hittills enda – gången, i denna militära operation, efter attackerna den 11 september 2001, åberopade alliansen kapitel 5 i Natofördraget. Man försökte vilseleda världsopinionen att tro att västvärldens frihet och säkerhet nu försvaras vid Hindu Kush.

Förutom Belgrad, Bagdad och Kabul leder Natos blodiga spår även till Libyen. År 2011 bombade Nato Libyen i bitar, bröt mot internationell rätt och missbrukade en resolution från FN:s säkerhetsråd i processen. Tusentals människor dödades och hundratusentals tvingades fly.

Denna katastrof som Nato har orsakat måste också tillskrivas dess enskilda medlemsstater. Totum pro parte; här står helheten för var och en av dess delar. Detta gäller även för de medlemsländer som inte direkt deltar i attackerna.

MYT 2: DEMOKRATI OCH RÄTTSSÄKERHET

Enligt den legitimerande myten i ingressen till Natos grundstadga är dess medlemmar fast beslutna att ”värna om sina folks frihet, gemensamma arv och civilisation, grundade på demokratins, individens frihet och rättsstatens principer”. Men redan 1949 var detta en ren och skär lögn. USA lierade sig inte bara med diktaturer och fascistregimer i Latinamerika, utan även dess NATO-allierade i Europa var långt ifrån alla rena demokratier (t.ex. Portugal, ö.a.). Det avgörande kriteriet för medlemskap var att man var beredd att ansluta sig till en front mot Sovjetunionen.

Faktum är att Nato helt enkelt inte handlar om demokrati och rättsstatsprincipen, utan enbart om geopolitisk lojalitet mot Förenta staterna. Precis som i andra fall av imperier som byggts på lögner, frodas Nato på sagor som denna. I skolorna och på universiteten är dessa lögner en del av Natos utbildningsprogram.

MYT 3: VÄRDEGEMENSKAP OCH MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER

”Vi binds samman av gemensamma värderingar: individuell frihet, mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatsprincipen”. Så presenterar sig Nato som en värdegemenskap i sitt strategiska koncept från 2022.

Men enligt det välrenommerade Brown University i Rhode Island, USA, har mer än fyra och en halv miljoner människor dött bara under de senaste tjugo åren på grund av de krig som USA och dess allierade har fört.

Denna bild är inte förenlig med den allmänt spridda självbilden av Nato. Nato är ingen gemenskap som skyddar de mänskliga rättigheterna. Tvärtom fungerar Nato som ett skyddande paraply för sina medlemmars kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Och detta gäller inte alls bara kränkningen av de sociala mänskliga rättigheterna under diktaturen med en massiv upprustning. Nato bedriver snarare en politik som innebär total straffrihet för alla krigsförbrytelser som begås av dess medlemsstater.

I det globala syd möts denna västerländska dubbelmoral av allt större kritik. Natoländernas retorik kring mänskliga rättigheter ses som rent instrumentell, som ett verktyg för att både dölja och stödja ländernas egna geopolitiska intressen. För länderna i det globala syd framstår Nato som en väktarorganisation för en djupt orättvis världsordning med neokoloniala tendenser.

Detta visas av det faktum att de mäktigaste Natoländerna i sitt ekonomiska krig mot Ryssland försöker använda sekundära sanktioner för att påtvinga ”tredje stater” som Kina, Turkiet och Förenade Arabemiraten sin egen politik, och därmed kränker dessa staters suveränitet.

NATO-myterna romantiserar människors syn på verkligheten. Om vi vill hitta vägar ut ur den nuvarande krisen måste vi demaskera dem. Det är vad den här boken gör. I dag, 75 år efter att Nato grundades, driver denna militärpakt, dess globala expansion och dess konfrontationspolitik världen till randen av tredje världskriget mer än någonsin tidigare