Demokratiska val i USA och Venezuela?

Radionyheterna rapporterar att EU-parlamentet föreslår att medlemsstaterna erkänner Juan Guaidó som Venezuelas legitima interimspresident.

Tycker att detta visar att EU-parlamentets majoritet inte respekterar elementär demokrati, Venezuela konstitution eller Venezuelas folk. Att främja USA:s intressen synes viktigare.

Detta får mig att göra en slags jämförelse mellan vissa viktiga drag i USA:s och Venezuelas demokrati. Inleds med ett par Twitter som var aktuella för några dagar sedan då jag skrev artikeln nedan.

The citizens of Venezuela have suffered for too long at the hands of the illegitimate Maduro regime. Today, I have officially recognized the President of the Venezuelan National Assembly, Juan Guaido, as the Interim President of Venezuela. https://t.co/WItWPiG9jK

— Donald J. Trump (@realDonaldTrump) 23 januari 2019

Today @POTUS announced the U.S. officially recognizes Juan Guaidó as the Interim President of Venezuela. To @JGuaido & the people of Venezuela: America stands with you & we will continue to stand with you until #Libertad is restored! pic.twitter.com/4W3hlGplql

— Donald Tusk (@eucopresident) 23 januari 2019

Val i Venezuela

Venezuela har haft hela 25 fria val på 20 år – betydligt fler än t.ex. Sverige där 85 % uppger att de saknar politiskt inflytande mellan valen enligt Demokratiutredningen.

”Maduro omvaldes som president i Venezuela söndagen den 20 maj. Han fick 5,8 miljoner av de 8,6 miljoner avlagda rösterna (67%), vid ett valdeltagande på 46 procent. Hans närmaste utmanare, Henri Falcon, fick 1,8 miljoner röster. Processen övervakades av ca 200 internationella valobservatörer från ett 30-tal länder. Bland observatörerna fanns Spaniens tidigare premiärminister Zapatero, som kommenterade: ”Jag hyser inga tvivel om valprocessen. Det är ett avancerat och automatiserat valsystem.” En annan observatör var Ecuadors förre president Rafael Correa som skrev: ”De venezolanska valen fortskrider fullt normalt.”

Stor valseger för Maduro i valet i Venezuela. Vad skriver media?

Naturligtvis är det låga valdeltagandet en svaghet, frammanat bl.a. av den dominerande högerpressens skriverier innan om orättvis val etc och högerns partiella bojkott. Maduro fick 31 % av rösterna från de röstberättigade. Det är en något högre andel som Barack Obama fick 2008 och mer än vad han fick 2012 Trump fick 26 % av de röstberättigas röster 2016 vid ett valdeltagande på drygt 50 %. (Slut kommentaren)

Men västerländska media har intagit en totalt annan syn på händelserna, som de enhälligt framställer som bristfällig i bästa fall, och som en total bluff ledd av en diktator, i sämsta. New York Times skriver på valdatumet att valen är en ”tävlan som kritiker säger var uppgjort i hans (Maduros) favör).” Huffington Post skriver dagen efter att ”en röstning förkastad som en fars och som cementerar autokrtin i det krisdrabbade OPEC-landet.”

* Dock har jag inte sett några belägg eller fakta som stödjer denna bedömning.

Kritik mot valet av nationalförsamling 2015.

Det finns kritik vid valet till nationalförsamlingen i december 2015. Oppositionen vann valet, men 3 ledamöter från Amazonas blev inte godkända av Valmyndigheten pga dokumenterat valfusk. Nationalförsamlingen vägrar underkasta sig Högsta Domstolens beslut om dett. HD beslöt då att beslut som Nationalförsamlingen fattar inte har juridisk status. Om de tre ledamöterna godkänts så hade högern fått kvalificerad majoritet och kunnat utse en ny Valkommission, samt ledamöter i HD och ändrat status för Nationalbanken till ”oberoende”
.
En ganska ingående redogörelse finns i denna artikel av Dick Emanuelsson.
Venezuela – demokrati eller diktatur? Frågor och svar.

Och i denna om valet 31/7 2017 av Francisco Contreras Påståenden om valfusk i Venezuela saknar stöd?

Man hade kunnat göra om valet 2015 vilket Nationalförsamlingens majoritet vägrade att göra. Kanske för att oppositionens plan var att avsätta Maduro. Det stod tidigt klart att den mest radikala delen av oppositionen inte ville göra opposition mot Maduro genom Nationalförsamlingen utan hade som enda målsättning att avsätta Maduro. Ramos Allup, som valdes till talman ,sa när han tillsattes att Maduro skulle avsättas innan 6 månader.

Enligt Venezuelas konstitution (artikel 347-350) är det möjligt att ta initiativ till val av en överordnad konstitutionell församling (Asamblea Constituyente). Det framgår också hur initiativet kan tas. Vilket gjordes och valet till denna församling genomfördes i juli 2017. Allting står reglerad i konstitutionen och därför finns det inget brott. Högeroppositionen vägrade att delta i valet till den konstitutionella församlingen.

Till skillnad från Sverige har Venezuela ett maktfördelningssystem som bygger på 5 makter Presidenten, Nationalförsamlingen, Högsta Domstolen, Valmyndigheten och Medborgarmakten. De fem makter har olika befogenheter och står inte över varandra. Enbart en Asamblea Constituyente är överordnad alla 5 makter.

Presidenten har till skillnad från den svenska statsministern mycket starkare befogenheter bl a att skriva internationella avtal och leda utrikespolitiken. Nationalförsamlingen kan enbart blockera internationella avtal.

Denna beskrivning har jag fått av en Latinamerikakännare. Säkert finns andra uppfattningar om valen i Venezuela.

Val i USA

Det finns också olika uppfattningar om val i USA. Uppenbarligen har USA en del brister i sitt valsystem som Venezuela inte har. Bland annat den reella kraven på stora ekonomiska tillgångar i valen, vilket ofta leder till beroende. Inbyggd risk för korruption?
I USA har demokratin till och med upphört enligt ex-president Carter, och där råder plutokrati då det gäller valet, vilket beskrivits i flera blogginlägg. Detta är tillräckligt skäl att åter granska valsystemet. Jag utgår längre ned från en artikel som publicerats tidigare. Carters bedömning kom flera år före presidentvalet 2016, där kritik riktats mot Trumps metoder och mot Demokraternas behandling av Bernie Sanders kandidatur.

Förre presidenten Jimmíe Carter har upprepade gånger påstått att USA inte längre är en demokrati, t.ex. i Oprah Winfreys program ”Former President Jimmy Carter thinks the United States is no longer a democracy, calling the nation an ”oligarchy” during an interview with Oprah Winfrey.” Är han ute och cyklar, eller bakom flötet?
Jimmy Carter säger till Oprah Winfrey att USA inte längre är en demokrati

Något om USA:s valsystem

Frågan är viktig då USA är världens dominerande stormakt (supermakt). Än mer, då USA kritiserar andra länder för bristande demokrati. Och än mer då USA startar krig med det uppgivna motivet att införa demokrati (förre presidenten GW Bush prisar sig för att ha infört demokrati i Irak). Jag har i tidigare blogginlägg påvisat att demokratin under senare år minskat på olika områden i USA, baserat på bedömningar av jurister i USA. I debatt har jag då bl.a. replierat på bedömning av statsvetare och andra att det finns grader av demokrati och mellanformer mellan diktatur och demokratin. En dikotom uppdelning av demokrati och diktatur är inte möjlig menar dessa forskare.

I boken ”Dollarocracy – how the money and media election complex is destroying America” ges en ingående och skrämmande analys som påvisar hur valsystemet i USA alltmer fjärmat sig från att vara demokratiskt. Den är skriven av ansedde professor Robert E McChesney och John Nichols som är journalist vid tidningen Nation.

I inledningskapitlet får vi veta att presidentvalet 2012 kostade 10 000 000 000 dollar, dvs. motsvarande 65 miljarder svenska kronor, efter en kraftig ökning sedan 2008. Enligt en opinionsundersökning av ett slumpvis urval i USA 2012 trodde 59 % att valen i USA är riggade för att ge resultat som är bortom väljarnas kontroll. Enligt en annan opinionsundersökning i USA året innan menade 45 % att det var bättre att välja medlemmar till USA:s kongress genom lottning bland telefonnummer i telefonkatalogen än i valen. Vi minns att Obama fick motsvarande 100 miljoner kronor i kampanjstöd från Wall Street 2008, varav 7 miljoner från Guldman Sachs.

* Man beräknar att mer än 5,2 miljarder dollar (5 200 000 000) dollar kommer att spenderas på mellanårsvalet i USA 2018, och det är ingen hemlighet att hundratals miljoner kommer från miljardärer. Är detta förenligt med verklig demokrati?

Andra viktiga karakteristika för valsystemet i USA

1. Svårigheter att få rösta. I USA måste man registrera sig en viss tidpunkt före valet. DN skriver 25/9 2012 att ”Nya vallagar gör det svårare för minoriteter att rösta” och ”Vid valet 2008 missade 6 miljoner amerikaner sista datum för registrering och kunde ej rösta.” Vid valet 2008 var bara 71 % (146 miljoner invånare) av alla röstberättigade registrerade enligt USA:s SCB. Genom de nya vallagarna med skärpta krav på foto-id (som 11 % saknar, 25 % bland svarta), ökar svårigheter för röstregistrering och poströstning. Detta drabbar särskilt dem med mindre resurser, en grupp som anses främst vilja rösta på demokraterna. Vidare saknar de miljontals medborgare i USA som är dömda till fängelse rösträtt.

2. Lågt valdeltagande. Vid president- och kongressval röstar sedan decennier endast 50-60 % av de röstberättigade. Vid presidentvalet 2008 röstade knappt 130 miljoner, vilket var knappt 62 % av alla röstberättigade (Wikipedia), den högsta siffran sedan 1968. Obama fick knappt 53 % av rösterna, vilket innebär att knappt 33 % av de röstberättigade aktivt röstade för Obama. Då GW Bush vann över Al Gore år 2000 hade den senare fler röster, valdeltagande var lägre, varför den valde presidenten bara fick drygt 25 % av de röstberättigades röster. Trump fick 26 % av de röstberättigas röster i presidentvalet 2016, och Obama knappt 30 % år 2012.

Jämfört med 51 % för Putin vid presidentvalet i Ryssland 2018, med 7 presidentkandidater.
Andel röster är viktig för legitimiteten som är en viktig komponent i demokratin.
Ändå säger etablerade journalister, som Anna-Lena Laurén och politiker om att Ryssland inte är demokratiskt. Varför?

3. Elektorsystemet, som gynnar delstater med mindre befolkning. Detta kan innebära att den kandidat som får flest röster inte vinner. Vid valet 2000 fick Al Gore 48,4 % av rösterna medan segraren GW Bush fick 47,9 %. Elektorsystemet medför att valdeltagandet lätt sjunker i delstater som anses säkra för ena parten, varför en del av dem som sympatiserar med motståndaren avstår.

4. En stark ekonomi behövs hos presidentkandidaterna, med ekonomiskt stöd från näringslivet i praktiken. Detta ger lätt ett beroende, och inte för inte kommer många av GW Bush och Obamas män från näringslivet.

Smutskastning

5. Smutskastning av motståndaren i annonser och reklam dominerar. Vid presidentvalet 2008 användes 2 800 miljoner dollar till TV-reklam, medan beloppet i år beräknas bli 5 000 miljoner dollar.
År 1972 spenderades 37 miljoner USD totalt på politisk reklam i TV, vilket var fyra gånger mer än 1960. Dessa 37 miljoner USD 1972 motsvarar 200 miljoner år 2012. I presidentvalet 2012 spenderar man alltså 25 gånger mer på TV-reklam än 1972. Forskning visar att andelen negativa politiska TV-inslag, inkl. de med smutskastning, ökat från 50 % år 2000 till 60 % år 2008. Och andelen var större vid kongressvalen 2010 och var mer framträdande vid presidentvalet 2012.

6. Smutskastningen har effekt. Ett känt exempel är från presidentvalskampanjen 1988. Då ledde den demokratiske kandidaten Dukakis över G Bush den äldre med 17 %. Bush kampanjgäng kom på att Dukakis gett permission till en färgad fånge, som under permissionen våldtog en vit kvinna. De kunde blåsa upp detta till, liksom en nedsmutsning av hamnen i Boston, till orimliga proportioner. Vid presidentvalet 2004 ledde under sommaren ledde demokraten John Kerry (nu utrikesminister). Hans insatser i Vietnam som dekorerad soldat i framträdanden med hans ”band of Vietnam brothers” kontrasterade mot Bush som undvikit att ta värvning. Då framträdde en oberoende grupp ”Swift Boart Veterans for Truth”, talesmän för GW Bush som i en serie TV-annonser med framgång förde fram budskapet att Kerry egentligen varit en fegis och förrått sin soldatkompisar i Vietnam.

7. Politiska budskap har fått minskad sändningstid.1952 fick kandidaterna 60 minuter på sig att presentera sitt budskap, 1972 20 minuter medan tiden var nere i 5 minuter år 1988. Att man har 3 timslånga debatter på TV mellan presidentkandidaterna i år är förstås bra. De drunknar dock tidsmässigt i all massmediareklam.

8. TV-bolagen skär guld med täljknivar genom den kraftig ökning av betalda politiska TV-inslag. I början av 1990-talet svarade dessa för 2 % av vinsten medan de beräknas svara för 20 % 2012. Och här behövs knappast några säljinsatser av TV-bolagen och de får betalt i förväg.

* Innan USA kallar andra länders val för ”fars” kan man måhända se sig själva i spegeln?

Sammanfattningsvis innebär utvecklingen en kraftig ökad kommersialisering av politiken där presidentkandidaterna blivit en handelsvara som ska säljas in, och som då också blivit mycket beroende av rika och av storbolag. Den ökade smutskastningen, de fula tricken och den minskade tiden för seriös debatt innebär att demokratin kraftigt urholkats, hur än den definieras. Om detta påverkar valdeltagandet i USA vet jag inte, men folk är där kanske lika trötta på politisk TV-reklam som på annan TV-reklam – ett sundhetstecken.

Relaterat
I denna artikel jämför val i USA med val i Ryssland. Fördel ? Stackars impopuläre Putin! Om valen i Ryssland och USA.