En ny analys av M. K. Bhadrakumar https://www.indianpunchline.com/demons-creep-up-from-europes-attic/
ARTIKELN HAR VARIT NEDSTÄNGD EN TID PGA TEKNISKA PROBLEM.
Bild: ”Reichsbürger” (riksmedborgare) vid en demonstration i Berlin: Neonazist eller bara en knäppgök?
Den tyska utrikesministern Annalena Baerbocks besök i New Delhi fick ett antiklimax som avslutning. Baerbock talade vältaligt om Tyskland som en förebild för demokratiska värderingar och hävdade att hon kände samhörighet med Indien. Hon hoppades kunna övertala Modis regering att avbryta det strategiska partnerskapet med det ”auktoritära” Ryssland.
När Baerbock återvände hem kom ”katten ur säcken” – ett (påstått) kuppförsök i hennes land av den högerextrema nationalistiska gruppen ”Reichsbürger”, som förnekar existensen av den moderna tyska staten med dess demokratiska fjättrar.
Reichsbürgers använder delar av de antisemitiska konspirationsmyter som spreds av nazisterna och är fast beslutna att utvidga Tysklands gränser till att omfatta territorier i Östeuropa, som ockuperades under nazisternas styre.
Den aktiva närvaron av högerextrema nätverk inom Tysklands säkerhetsmyndigheter och de tyska väpnade styrkorna har varit känd i flera år. I juli förra året upplöste den dåvarande försvarsministern Annegret Kramp-Karrenbauer ett helt kompani i den tyska arméns elitstyrka, Special Commando Forces, efter flera högerextrema incidenter, där den förbjudna Hitlerhälsningen påstods ha använts och där högerextrem musik spelades på fester.
Det är en öppen hemlighet att anhängare av nazistisk ideologi fann skydd i det tyska samhället under åren efter andra världskriget. Många personer med nazistisk bakgrund steg så småningom till höga positioner. Och de hjälpte i hemlighet varandra att rehabilitera sig själva och återupprätta sina referenser och blomstra. Sådana incestuösa relationer bland de forna nazisterna gav dem ett slags privilegier, som vida översteg de vanliga tyskarnas.
Den extremistiska ideologin och revanchismen fann en fruktbar jordmån under 1920- och 1930-talen i Tyskland. Om den ekonomiska krisen fördjupas i Tyskland kan liknande förhållanden uppstå igen. Förvisso är extremismen på väg uppåt i Tyskland.
Med detta sagt misstänker de flesta att tillslagen mot Reichsbürger till stor del innebär politisk teater. Är en högerextremistisk kupp möjlig i Tyskland – ett väpnat uppror ”för att eliminera den fria demokratiska grundordningen” genom att attackera politiker, storma parlamentsbyggnader, störta den federala regeringen, upplösa rättsväsendet och ta över militären? Omöjligt.’
Så vad har koalitionsregeringen under förbundskansler Olaf Scholz för sig? Uppriktigt sagt tjänar skapandet av sådana konspirationsmyter till att splittra den politiska opinionen, som håller på att utvecklas till en lavin mot Scholz-regeringens politik. För det andra kan tillslaget mot Reichsbürger leda till att det politiska partiet Alternative für Deutschland (AfD), som stadigt förbättrar sina valresultat och är känt för sitt motstånd mot EU och atlantismen, förtrycks. För det tredje är det en användbar distraktion vid en tidpunkt då social oro på grund av den ekonomiska krisen (återverkningar av Rysslandssanktionerna) kan utlösa politisk oro. Det finns rapporter om att regeringen har satt polisstyrkorna i beredskap.
I en artikel i tidskriften Foreign Affairs förra veckan tog Scholz öppet ställning för militarismens sak. Han skrev: ”Tyskarna är fast beslutna att bli garanten för den europeiska säkerheten … Den avgörande rollen för Tyskland i detta ögonblick är att ta steget upp som en av de viktigaste leverantörerna av säkerhet i Europa genom att investera i vår militär, stärka den europeiska försvarsindustrin, förstärka vår militära närvaro på Natos östra flank … Tysklands nya roll kommer att kräva en ny strategisk kultur och den nationella säkerhetsstrategi som min regering kommer att anta om några månader kommer att återspegla detta faktum …”.
”Detta beslut markerar den skarpaste förändringen i den tyska säkerhetspolitiken sedan Bundeswehr bildades 1955… Dessa förändringar återspeglar ett nytt tankesätt i det tyska samhället… Zeitenwende (Vändpunkt) ledde också till att min regering omprövade en decennier gammal, väletablerad princip i den tyska politiken för vapenexport. I dag levererar vi för första gången i Tysklands nyare historia vapen till ett krig som utkämpas mellan två länder… Och Tyskland kommer att fortsätta att upprätthålla sitt åtagande för Natos arrangemang för delning av kärnvapen, bland annat genom att köpa dubbelkapabla F-35 stridsflygplan…” [Understrykning tillagd].
Han skriver: ”Tyskland är redo att nå överenskommelser för att upprätthålla Ukrainas säkerhet som en del av en eventuell fredsuppgörelse efter kriget. Vi kommer dock inte att acceptera den olagliga annekteringen av ukrainskt territorium… För att avsluta detta krig måste Ryssland dra tillbaka sina trupper.”
Scholz överdriver och förbiser inte bara Tysklands tidigare historia av aggression i Östeuropa utan också dess svagheter som militärmakt, när han presenterar landet som ett bålverk mot Ryssland. Även om man antar att Scholz kan hitta pengar till ett så ambitiöst militariseringsprogram skulle Tyskland orsaka chockvågor i hela Europa om man gick vidare med en sådan plan.
Samtidigt som Tyskland går in på denna militaristiska väg frikopplar Tyskland Frankrike. Den fransk-tyska axeln har varit den europeiska politikens stöttepelare under de senaste decennierna. Men Scholz’ initiativ European Sky Shield Initiative med 14 andra europeiska stater om att skapa ett gemensamt luftförsvarssystem i Europa, utesluter Frankrike! När det gäller försvarstekniska frågor håller Tysklands samarbete med Frankrike snabbt på att försvinna i bakgrunden.
Paris är också upprört över att Scholz’ stöd på 200 miljarder euro till den tyska industrin tillkännagavs utan att Frankrike rådfrågades. Scholz besök i Peking i november, där han signalerade att han var beredd att ta emot kinesiska investeringar, ignorerade återigen den franske presidenten Emmanuel Macrons förslag att planera ett gemensamt fransk-tyskt initiativ mot Kina.
Allt detta signalerar Berlins ambitioner att lägga det europeiska ledarskapet i tyska händer, både i politiska och ekonomiska termer. Ett stort frågetecken hänger över framtiden för Aachenfördraget från 2018, som undertecknades av Macron och dåvarande förbundskansler Angela Merkel. Scholz förespråkar att Europeiska unionen bör övergå till majoritetsbeslut i stället för koncensus. Tyskland är ett ekonomiskt kraftcentrum och har ett enormt inflytande, och Scholz’ plan är att utnyttja det för att etablera landets dominans i Europa.
Men det kommer att stöta på motstånd. Ungern motsätter sig ytterligare EU-sanktioner mot Ryssland. Ungern lade in sitt veto mot EU-kommissionens vilja att låna pengar (ackumulera skulder) för att finansiera Ukrainas sviktande ekonomi och bekämpa Ryssland. Det senaste uttalandet från Frankrikes president Emmanuel Macron om att en europeisk säkerhetsarkitektur bör ”garantera” Rysslands intressen belyser också skiljelinjerna.
Intressant nog har vetot mot Rumäniens och Bulgariens Schengenmedlemskap kommit från Nederländerna och Österrike. Argumentet är att båda länderna inte har infört tillräckligt robusta system för att registrera flyktingar vid sina gränser mot länder utanför EU. Flyktingpolitiken är det område där Europa är mest sårbart och splittrat.
Samtidigt har tyngdpunkten i europeisk politik och geostrategi på senare tid förskjutits mot ”Mitteleuropa” – Tyskland och dess östra grannländer – i takt med att konflikten i Ukraina accelererar. Medan den fransk-tyska tandemet tidigare var motorn i den europeiska integrationen måste Paris och Berlin nu söka nya stödjepunkter inom EU och till och med välja alternativa samtalspartners.
Under den kommande perioden kommer Tysklands huvudsakliga intressekoncentration att riktas mot EU:s nordöstra gränser – Polen, de baltiska staterna och Finland – vilket i kombination med fortsatt militärt stöd till Ukraina kommer att innebära en ökad ”atlantisering” av den tyska strategin.
Ur ett indiskt perspektiv innebär den Zeitenwende (Vändpunkt), som Scholz talar om i sin essä, också att Tysklands strategi för Indo-Stilla havet kommer att kännetecknas av en ovilja att söka konfrontation med Kina.