”Kapitulation” av Petr Krivonogov, målad 1946

Detta är en ingående, grundläggande artikel av Jacques Baud. Vi har tidigare publicerat andra artikel av J Baud – se längst ned. Artikeln är mycket lång – men den är mycket läsvärd och grundläggande. Fast den publicerades 1 april. https://www.thepostil.com/the-military-situation-in-the-ukraine/

Rolf Nilsson har aktualiserat och översatt artikeln. Han skrev igår kväll ”Är du intresserad av en gammal Jacques Baud från 1/4? Jag översatte den till en släkting”

Andra artiklar här finns på här. Den 3 september publicerade jag Jacques Baud – ger han en trovärdig bild av kriget i Ukraina och dess bakgrund?

__________________________________________________________________

Den militära situationen i Ukraina

Del 1: Vägen till kriget

I åratal, från Mali till Afghanistan, har jag arbetat för fred och riskerat mitt liv för det. Det handlar därför inte om att rättfärdiga krig, utan om att förstå vad som ledde oss dit. Jag märker att de ”experter” som turas om i TV analyserar situationen på grundval av tvivelaktig information, oftast hypoteser som upprättas som fakta – och då lyckas vi inte längre förstå vad som händer. Det är på detta sätt som panik skapas.

Problemet är inte så mycket att veta vem som har rätt i denna konflikt, men att kunna ifrågasätta hur våra ledare fattar sina beslut.

Låt oss försöka undersöka konfliktens rötter. Det börjar med dem som under de senaste åtta åren har talat om ”separatister” eller ”oberoende” från Donbass. Detta är inte sant. De folkomröstningar som genomfördes av de två självutnämnda republikerna Donetsk och Lugansk i maj 2014 var inte folkomröstningar om ”självständighet” (независимость), som vissa skrupelfria journalister har hävdat, utan folkomröstningar om ”självbestämmande” eller ”autonomi” (самостоятельность). Bestämningsordet ”proryska” antyder att Ryssland var en part i konflikten, vilket inte var fallet, och termen ”ryskspråkiga” hade varit mer ärlig. Dessutom genomfördes dessa folkomröstningar mot Vladimir Putins inrådan.

I själva verket ville dessa republiker inte separera sig från Ukraina, utan de ville ha en status som autonomi, vilket garanterade dem användningen av det ryska språket som officiellt språk. Den första lagstiftningsåtgärden från den nya regering som kom till makten, till följd av störtandet av president Janukovytj, var att den 23 februari 2014 avskaffa Kivalov-Kolesnitjenko-lagen från 2012, vilken gjorde ryska till officiellt språk. Ungefär som om kuppmakare hade beslutat att franska och italienska inte längre skulle vara officiella språk i Schweiz (utan bara tyska).

Beslutet orsakade en storm i den rysktalande befolkningen. Resultatet blev ett våldsamt förtryck mot de rysktalande regionerna (Odessa, Dnepropetrovsk, Charkov, Lugansk och Donetsk) som genomfördes med början i februari 2014 och som ledde till en militarisering av situationen och vissa massakrer (i Odessa och Marioupol, som de mest anmärkningsvärda). I slutet av sommaren 2014 återstod endast de självutnämnda republikerna Donetsk och Lugansk.

I detta skede, alltför stelbent och uppslukad av en doktrinär inställning till konsten att manövrera, underkuvade den ukrainska generalstaben fienden utan att lyckas segra. Undersökningen av förloppet av striderna 2014-2016 i Donbass visar att den ukrainska generalstaben systematiskt och mekaniskt tillämpade samma operativa scheman. Det krig som fördes liknade dock i hög grad det som vi observerade i Sahel: mycket rörliga operationer som genomfördes med lätt utrustning. Med ett mer flexibelt och mindre doktrinärt tillvägagångssätt kunde rebellerna utnyttja de ukrainska styrkornas tröghet för att upprepade gånger ”fånga” dem.

År 2014, när jag var med Nato, var jag ansvarig för kampen mot spridning av handeldvapen, och vi försökte upptäcka ryska vapenleveranser till rebellerna, för att se om Moskva var inblandat. Den information vi fick då kom nästan helt och hållet från polska underrättelsetjänster och ”stämde” inte med den information som kom från OSSE – trots ganska grova påståenden fanns det inga leveranser av vapen och militär utrustning från Ryssland.

Rebellerna var beväpnade tack vare att ryskspråkiga ukrainska förband hoppade av och gick över till rebellsidan. I takt med att de ukrainska misslyckandena fortsatte, ökade stridsvagns-, artilleri- och luftvärnsbataljonerna i autonomisternas led. Det var detta som fick ukrainarna att förbinda sig till Minsk-avtalen.

Men strax efter undertecknandet av Minsk 1-avtalen inledde Ukrainas president Petro Porosjenko en massiv antiterroristoperation (ATO/Антитерористична операція) mot Donbass. Bis repetita placent: med dåliga råd av Nato-officerare led ukrainarna ett förkrossande nederlag i Debaltsevo, vilket tvingade dem att engagera sig i Minsk 2-avtalen.

Det är viktigt att här påminna om att Minsk 1-avtalet (september 2014) och Minsk 2-avtalet (februari 2015) inte föreskrev att republikerna skulle separeras eller bli självständiga, utan att de skulle få autonomi inom ramen för Ukraina. De som har läst avtalen (det är mycket, mycket, mycket, mycket få som faktiskt har gjort det) kommer att notera att det framgår av texten att republikernas status skulle förhandlas mellan Kiev och republikernas företrädare, för en intern lösning i Ukraina.

Därför har Ryssland sedan 2014 systematiskt krävt att de ska genomföras, samtidigt som man har vägrat att delta i förhandlingarna, eftersom det är en intern fråga för Ukraina. Å andra sidan försökte västvärlden – med Frankrike i spetsen – systematiskt att ersätta Minskavtalen med ”Normandieformatet”, som ställde ryssar och ukrainare ansikte mot ansikte. Låt oss dock komma ihåg att det aldrig fanns några ryska trupper i Donbass före den 23-24 februari 2022. Dessutom har OSSE:s observatörer aldrig observerat det minsta spår av ryska enheter som verkar i Donbass. Den amerikanska underrättelsekarta som Washington Post publicerade den 3 december 2021 visar till exempel inga ryska trupper i Donbass.

I oktober 2015 erkände Vasyl Hrytsak, chef för Ukrainas säkerhetstjänst (SBU), att endast 56 ryska stridande soldater hade observerats i Donbass. Detta var exakt jämförbart med antalet schweizare som åkte iväg för att slåss i Bosnien på helgerna på 1990-talet, eller antalet fransmän som åker iväg för att slåss i Ukraina i dag.

Den ukrainska armén befann sig då i ett bedrövligt tillstånd. I oktober 2018, efter fyra års krig, uppgav den ukrainska militära chefsåklagaren Anatolij Matios att Ukraina hade förlorat 2 700 män i Donbass: 891 på grund av sjukdomar, 318 på grund av trafikolyckor, 177 på grund av andra olyckor, 175 på grund av förgiftningar (alkohol, droger), 172 på grund av vårdslös hantering av vapen, 101 på grund av brott mot säkerhetsbestämmelser, 228 på grund av mord och 615 på grund av självmord.

Armén undergrävdes i själva verket av korruptionen bland dess kadrer och hade inte längre befolkningens stöd. Enligt en rapport från det brittiska inrikesministeriet dök 70 procent av reservisterna vid återkallandet i mars/april 2014 inte upp till den första sessionen, 80 procent till den andra, 90 procent till den tredje och 95 procent till den fjärde. I oktober/november 2017 dök 70 procent av de värnpliktiga inte upp till återkallningskampanjen ”Höst 2017”. Detta är utan att räkna självmord och deserteringar (ofta över till autonomisterna), som nådde upp till 30 procent av personalen i ATO-området. Unga ukrainare vägrade åka och slåss i Donbass och föredrog emigration, vilket också förklarar, åtminstone delvis, landets demografiska underskott.

Det ukrainska försvarsministeriet vände sig då till Nato för att få hjälp att göra sina väpnade styrkor mer ”attraktiva”. Efter att redan ha arbetat med liknande projekt inom ramen för FN blev jag tillfrågad av Nato att delta i ett program för att återupprätta bilden av väl utrustade ukrainska väpnade styrkor. Men detta är en långsiktig process och ukrainarna ville agera snabbt.

Så för att kompensera bristen på soldater tog den ukrainska regeringen sin tillflykt till paramilitära miliser. De består i huvudsak av utländska legosoldater, ofta högerextrema militanter. År 2020 utgjorde de cirka 40 procent av de ukrainska styrkorna och uppgick till cirka 102 000 man, enligt Reuters. De beväpnades, finansierades och utbildades av USA, Storbritannien, Kanada och Frankrike. Det fanns mer än 19 nationaliteter – däribland schweiziska.

Västländerna har alltså tydligt skapat och stött ukrainska högerextrema miliser. I oktober 2021 slog Jerusalem Post larm genom att fördöma Centuria-projektet. Dessa miliser hade varit verksamma i Donbass sedan 2014 med västerländskt stöd. Även om man kan diskutera begreppet ”nazist” kvarstår det faktum att dessa miliser är våldsamma, förmedlar en obehaglig ideologi och är våldsamt antisemitiska. Deras antisemitism är mer kulturell än politisk, varför termen ”nazist” egentligen inte är lämplig. Deras hat mot judar härrör från de stora svältkatastroferna på 1920- och 1930-talen i Ukraina, som var ett resultat av Stalins konfiskering av skördar för att finansiera moderniseringen av Röda armén. Detta folkmord – i Ukraina känt som Holodomor – utfördes av NKVD (föregångare till KGB), vars övre ledningsskikt huvudsakligen bestod av judar.

Redaktör Romelsjö: Holodomor är verkligen omdiskuterar. Läs gärna denna artikel: Vad vet man om Holodomor-katastrofen i Ukraina? ”Vems fel”?

Det är därför som ukrainska extremister i dag uppmanar Israel att be om ursäkt för kommunismens brott, vilket Jerusalem Post noterar. Detta är fjärran från Vladimir Putins ”omskrivning av historien”.

Dessa miliser, som har sitt ursprung i de högerextrema grupper som iscensatte Euromaidan-revolutionen 2014, består av fanatiska och brutala individer. Den mest kända av dessa är Azovregementet, vars emblem påminner om SS Das Reichs andra pansardivision, som vördas i Ukraina för att ha befriat Kharkov från Sovjet 1943, innan den utförde massakern i Oradour-sur-Glane i Frankrike 1944.

Bland de kända personerna i Azovregementet fanns opponenten Roman Protasevitj, som arresterades 2021 av de vitryska myndigheterna, efter fallet med RyanAirs flyg FR4978. Den 23 maj 2021 nämndes den avsiktliga kapningen av ett passagerarflygplan med en MiG-29 – som uppgavs skulle ha godkänts av Putin – som ett skäl till att arrestera Protasevitj, även om den information som fanns tillgänglig vid den tidpunkten inte alls bekräftade detta scenario.

Redaktören: Läs gärna även USA-finansierade Roman Protasevitj, på flygplanet, tjänstgjorde med nynazister i Ukraina och Roman Protasevitj ger en lång intervju i vitrysk TV och namnger sina ”anhängare”

Men då var det nödvändigt att visa att president Lukasjenko var en skurk och Protasevitj en ”journalist” som älskade demokratin. En ganska avslöjande undersökning som en amerikansk icke-statlig organisation genomförde 2020 visade dock på Protasevitjs militanta aktiviteter på den yttersta högerkanten. Den västerländska konspirationsrörelsen startade då, och skrupelfria medier ”förbättrade” uppgifterna om honom. Slutligen, i januari 2022, offentliggjordes ICAO-rapporten som visade att Vitryssland trots vissa procedurfel agerade i enlighet med gällande regler och att MiG-29:an lyfte 15 minuter efter det att RyanAirs pilot beslutat att landa i Minsk. Det fanns alltså ingen vitrysk komplott och ännu mindre någon sådan av Putin. Ah!… Ytterligare en detalj: Protasevitj, som grymt torterats av den vitryska polisen, är nu fri. De som vill korrespondera med honom kan gå in på hans Twitterkonto.

Att karaktärisera de ukrainska paramilitärerna som ”nazister” eller ”nynazister” anses vara rysk propaganda. Kanske. Men det är inte den åsikt som Times of Israel, Simon Wiesenthal Center eller West Point Academy’s Center for Counterterrorism har. Men det kan fortfarande diskuteras, för 2014 verkade tidningen Newsweek förknippa dem mer med… Islamiska staten. Välj själv!

Västvärlden stödde alltså och fortsatte att beväpna miliser som sedan 2014 har gjort sig skyldiga till många brott mot civilbefolkningen: våldtäkter, tortyr och massakrer. Men medan den schweiziska regeringen har varit mycket snabb med att vidta sanktioner mot Ryssland har den inte antagit några mot Ukraina, som har massakrerat sin egen befolkning sedan 2014. Faktum är att de som försvarar de mänskliga rättigheterna i Ukraina länge har fördömt dessa gruppers handlingar, men de har inte fått stöd av våra regeringar. För i själva verket försöker vi inte hjälpa Ukraina utan bekämpa Ryssland.

Integreringen av dessa paramilitära styrkor i nationalgardet åtföljdes inte alls av en ”avnazifiering”, som vissa hävdar. Bland de många exemplen är Azovregementets insignier talande:

 

År 2022 var de ukrainska väpnade styrkorna som kämpade mot den ryska offensiven organiserade enligt följande, mycket schematiskt:

 

• Armén, underställd försvarsministeriet. Den är organiserad i tre armékårer och består av manöverförband (stridsvagnar, tungt artilleri, missiler osv.).
• Nationalgardet, som är underställt inrikesministeriet och är organiserat i 5 territoriella kommandon.

Nationalgardet är alltså en territoriell försvarsstyrka som inte är en del av den ukrainska armén. Den omfattar paramilitära miliser, som kallas ”frivilligbataljoner” (добровольчі батальйоні), även kända under det suggestiva namnet ”repressalie-bataljoner”, och som består av infanteri. De är främst utbildade för stadsstrider och försvarar nu städer som Kharkov, Mariupol, Odessa, Kiev osv.

Del två: Kriget

Som tidigare chef för Warszawapaktsstyrkorna i den schweiziska strategiska underrättelsetjänsten konstaterar jag med sorg – men inte förvåning – att våra tjänster inte längre kan förstå den militära situationen i Ukraina. De självutnämnda ”experter” som paraderar på våra TV-skärmar förmedlar outtröttligt samma information, regelmässigt med påståendet att Ryssland – och Vladimir Putin – är irrationella. Låt oss ta ett steg tillbaka.

 

1. Krigets utbrott

Sedan november 2021 har amerikanerna ständigt hotat med en rysk invasion av Ukraina. Ukrainarna verkade dock inte hålla med. Varför inte?

Vi måste gå tillbaka till den 24 mars 2021. Den dagen utfärdade Volodymyr Zelensky ett dekret om återerövring av Krim och började placera ut sina styrkor i södra delen av landet. Samtidigt genomfördes flera Nato-övningar mellan Svarta havet och Östersjön, tillsammans med en betydande ökning av spaningsflygningar längs den ryska gränsen. Ryssland genomförde sedan flera övningar för att testa sina truppers operativa beredskap och för att visa att man följde utvecklingen av situationen.

Läget lugnade ner sig fram till oktober-november, då övningarna ZAPAD 21 avslutades, vars truppförflyttningar tolkades som en förstärkning inför en offensiv mot Ukraina. Även de ukrainska myndigheterna tillbakavisade dock tanken på ryska krigsförberedelser, och Oleksiy Reznikov, Ukrainas försvarsminister, uppger att det inte skett någon förändring vid dess gräns sedan i våras.

I strid med Minskavtalen genomförde Ukraina flygoperationer i Donbass med hjälp av drönare, inklusive minst en attack mot en bränsledepå i Donetsk i oktober 2021. Den amerikanska pressen noterade detta, men inte européerna, och ingen fördömde dessa överträdelser.

I februari 2022 påskyndades händelserna. Den 7 februari, under sitt besök i Moskva, bekräftade Emmanuel Macron för Vladimir Putin sitt engagemang för Minskavtalen, ett engagemang som han skulle upprepa efter sitt möte med Volodymyr Zelensky dagen därpå. Men den 11 februari i Berlin, efter nio timmars arbete, avslutades mötet med de politiska rådgivarna för ledarna i ”Normandieformatet” utan något konkret resultat: ukrainarna vägrade fortfarande att tillämpa Minskavtalen, uppenbarligen under påtryckningar från USA. Vladimir Putin konstaterade att Macron hade gett tomma löften och att västvärlden inte var beredd att tillämpa avtalen, liksom under de gångna 8 åren.

De ukrainska förberedelserna i kontaktzonen fortsatte. Det ryska parlamentet blev oroligt; och bad den 15 februari Vladimir Putin att erkänna republikernas självständighet, vilket han vägrade att göra.

Den 11 februari meddelade president Joe Biden att Ryssland skulle anfalla Ukraina de närmaste dagarna. Hur visste han detta? Det är ett mysterium. Men sedan den 16 februari ökade artilleribeskjutningen av befolkningen i Donbass dramatiskt, vilket OSSE-observatörernas dagliga rapporter visar. Naturligtvis reagerar eller ingriper varken medierna, Europeiska unionen, Nato eller någon västerländsk regering. Det kommer senare att sägas att detta är rysk desinformation. I själva verket verkar det som om Europeiska unionen och vissa länder medvetet har hållit tyst om massakern på befolkningen i Donbass, i vetskap om att detta skulle provocera fram ett ryskt ingripande.

Samtidigt fanns det rapporter om sabotage i Donbass. Den 18 januari gensköt stridskrafter från Donbass sabotörer som talade polska och var utrustade med västerländsk utrustning och som försökte skapa kemvapen-incidenter i Gorlivka. De kan ha varit CIA-soldater, ledda eller ”rådgivna” av amerikaner och bestående av ukrainska eller europeiska kämpar, för att utföra sabotageaktioner i Donbassrepublikerna.

 

Faktum är att Joe Biden redan den 16 februari visste att ukrainarna hade börjat beskjuta civilbefolkningen i Donbass, vilket ställde Vladimir Putin inför ett svårt val: att hjälpa Donbass militärt och skapa ett internationellt problem, eller att stå bredvid och se på när det rysktalande folket i Donbass krossades.

Om han beslutar att ingripa kan Putin åberopa den internationella skyldigheten att skydda (Responsibility to Protect, R2P). Men han visste att oavsett art och omfattning skulle ingripandet utlösa en storm av sanktioner. Oavsett om Rysslands ingripande begränsades till Donbass eller om det gick längre, för att sätta press på väst om Ukrainas status, skulle priset att betala vara detsamma. Detta är vad han förklarade i sitt tal den 21 februari.

Redaktören: R2P är omdiskuterat och kritiserat. Lanserat av USA, och kan ses som ett verktyg att gå förbi FN-stadgan. Är ”humanitär intervention” verkligen humanitärt?

Den dagen gick han med på dumans begäran och erkände de två Donbassrepublikernas självständighet, och samtidigt undertecknade han vänskaps- och biståndsavtal med dem.

Det ukrainska artilleribombardemanget mot befolkningen i Donbass fortsatte, och den 23 februari bad de två republikerna om militär hjälp från Ryssland. Den 24 februari åberopade Vladimir Putin artikel 51 i FN-stadgan, vilken föreskriver ömsesidigt militärt bistånd inom ramen för en försvarsallians.

För att göra den ryska interventionen helt olaglig i allmänhetens ögon doldes medvetet det faktum att kriget faktiskt började den 16 februari. Den ukrainska armén förberedde sig på att anfalla Donbass redan 2021, vilket vissa ryska och europeiska underrättelsetjänster var väl medvetna om. Jurister kommer att döma.

I sitt tal den 24 februari uppgav Vladimir Putin de två målen för sin operation: ”Demilitarisera” och ”avnazifiera” Ukraina. Det handlar alltså inte om att ta över Ukraina, inte ens om att ockupera det, och definitivt inte om att förstöra det.

Från och med nu är vår insyn i operationens förlopp begränsad: ryssarna har en utmärkt operationssäkerhet (OPSEC) och detaljerna i deras planering är inte kända. Men ganska snabbt gör operationens förlopp det möjligt för oss att förstå hur de strategiska målen omsattes på operativ nivå.

Demilitarisering:

• Förstöring av ukrainska flyg på marken, luftförsvarssystem och spaningstillgångar;
• Neutralisering av kommando- och underrättelsestrukturer (C3I) samt de viktigaste logistiska vägarna i djupet av territoriet;
• Inringning av huvuddelen av den ukrainska armén, som är samlad i den sydöstra delen av landet.

Avnazifiering:

• Förstörelse eller neutralisering av frivilligbataljoner som är verksamma i städerna Odessa, Charkov och Mariupol samt i olika anläggningar inom territoriet.

2. Demilitarisering

Den ryska offensiven genomfördes på ett mycket ”klassiskt” sätt. Till att börja med – precis som israelerna hade gjort 1967 – förstördes flygvapnet på marken redan under de första timmarna. Därefter såg vi en samtidig utveckling längs flera axlar enligt principen om ”rinnande vatten”: man gick fram överallt där motståndet var svagt och lämnade städerna (som är mycket krävande i fråga om trupper) till senare. I norr ockuperades kraftverket i Tjernobyl omedelbart för att förhindra sabotagehandlingar. Bilderna av ukrainska och ryska soldater som vaktade kraftverket tillsammans visas naturligtvis inte.

Föreställningen om att Ryssland försöker ta över Kiev, huvudstaden, för att eliminera Zelenskij, kommer typiskt nog från väst – det är vad de gjorde i Afghanistan, Irak, Libyen och vad de ville göra i Syrien med hjälp av Islamiska staten. Men Vladimir Putin hade aldrig för avsikt att skjuta eller störta Zelenskij. I stället försöker Ryssland hålla honom vid makten genom att pressa honom att förhandla, genom att omringa Kiev. Hittills har han vägrat att genomföra Minskavtalen. Men nu vill ryssarna få till stånd Ukrainas neutralitet.

Många västerländska kommentatorer var förvånade över att ryssarna fortsatte att söka en förhandlingslösning, samtidigt som de genomförde militära operationer. Förklaringen ligger i det ryska strategiska synsättet sedan sovjettiden. För västvärlden börjar kriget när politiken tar slut. Det ryska synsättet följer dock en Clausewitzisk (känd militär strateg, ö.a.) inspiration: krig är politikens kontinuitet och man kan flytande gå från det ena till det andra, även under strid. Detta gör det möjligt att skapa tryck på motståndaren och tvinga honom att förhandla.

Ur operativ synvinkel var den ryska offensiven ett exempel i sitt slag: på sex dagar intog ryssarna ett territorium lika stort som Storbritannien, med en högre framryckningshastighet än vad Wehrmacht hade uppnått 1940.

Större delen av den ukrainska armén var utplacerad i södra delen av landet som förberedelse för en stor operation mot Donbass. Detta är anledningen till att ryska styrkor kunde omringa den från början av mars i ”grytan” mellan Slavjansk, Kramatorsk och Severodonetsk, med en stöt österifrån genom Charkov och en annan söderifrån från Krim. Trupper från republikerna Donetsk (DPR) och Lugansk (LPR) kompletterar de ryska styrkorna med en framstöt österifrån.

I detta skede drar de ryska styrkorna långsamt åt snaran, men är inte längre under tidspress. Deras demilitariseringsmål är så gott som uppnått och de kvarvarande ukrainska styrkorna har inte längre någon operativ och strategisk kommandostruktur.

Den ”avmattning” som våra ”experter” tillskriver dålig logistik är bara en konsekvens av att de har uppnått sina mål. Ryssland verkar inte vilja engagera sig i en ockupation av hela Ukrainas territorium. I själva verket verkar det som om Ryssland försöker begränsa sin framryckning till landets språkliga gräns.

Våra medier talar om urskillningslösa bombningar mot civilbefolkningen, särskilt i Charkov, och bilder från Dantean sänds om och om igen. Gonzalo Lira, en latinamerikan som bor där, presenterar dock en lugn stad för oss den 10 mars och 11 mars. Det är sant att det är en stor stad och att vi inte ser allt – men detta verkar tyda på att vi inte befinner oss i det totala krig som vi ständigt får se på våra TV-skärmar.

När det gäller Donbassrepublikerna har de ”befriat” sina egna territorier och kämpar i staden Mariupol.

3. Avnazifiering

I städer som Charkov, Mariupol och Odessa försvarar sig paramilitära miliser. De vet att målet med ”avnazifieringen” i första hand är riktat mot dem.

För en angripare i ett urbaniserat område är civila ett problem. Det är därför Ryssland försöker skapa humanitära korridorer för att tömma städerna på civila och bara lämna kvar miliserna, för att lättare kunna bekämpa dem.

Omvänt försöker dessa miliser hålla kvar civila i städerna för att avskräcka den ryska armén från att slåss där. Det är därför de är ovilliga att genomföra dessa korridorer och gör allt för att se till att de ryska ansträngningarna misslyckas – de kan använda civilbefolkningen som ”mänskliga sköldar”. Videor som visar civila som försöker lämna Mariupol och som misshandlas av soldater från Azovregementet censureras naturligtvis noggrant här.

På Facebook betraktades Azovgruppen i samma kategori som Islamiska staten och omfattades av plattformens ”policy för farliga individer och organisationer”. Det var därför förbjudet att glorifiera den, och ”inlägg” som var positiva till den förbjöds systematiskt. Men den 24 februari ändrade Facebook sin policy och tillät inlägg som var gynnsamma för milisen. I samma anda godkände plattformen i mars, i de forna östländerna, uppmaningar till mord på ryska soldater och ledare. Så mycket för de värderingar som inspirerar våra ledare, som vi ska se.

Våra medier sprider en romantisk bild av det folkliga motståndet. Det är denna bild som har fått Europeiska unionen att finansiera distributionen av vapen till civilbefolkningen. Detta är en kriminell handling. I min egenskap av chef för fredsbevarande doktrin vid FN arbetade jag med frågan om civilskydd. Vi konstaterade att våld mot civila förekommer i mycket specifika sammanhang. Särskilt när det finns gott om vapen och det inte finns några ledningsstrukturer.

Dessa kommandostrukturer är kärnan i arméer: deras funktion är att kanalisera användningen av våld mot ett mål. Genom att beväpna medborgarna på ett slumpmässigt sätt, vilket för närvarande är fallet, förvandlar EU dem till kombattanter, vilket leder till att de blir potentiella måltavlor. Utan ledning och utan operativa mål leder vapenutdelningen dessutom oundvikligen till uppgörelser, banditism och handlingar som är mer dödliga än effektiva. Kriget blir en fråga om känslor. Kraft blir våld. Detta är vad som hände i Tawarga (Libyen) den 11-13 augusti 2011, där 30 000 svarta afrikaner massakrerades med hjälp av vapen som Frankrike (olagligt) släppte ner med fallskärm. Det brittiska Royal Institute for Strategic Studies (RUSI) ser för övrigt inget mervärde i dessa vapenleveranser.

Genom att leverera vapen till ett land som befinner sig i krig utsätter man sig dessutom för risken att betraktas som krigförande. De ryska angreppen den 13 mars 2022 mot flygbasen Mykolayev följer på ryska varningar om att vapenleveranser skulle behandlas som fientliga mål.

EU upprepar den katastrofala erfarenhet som Tredje riket gjorde under de sista timmarna av slaget om Berlin. Kriget måste överlåtas till militären och när en sida har förlorat måste detta erkännas. Och om det skall finnas motstånd måste det ledas och struktureras. Men vi gör precis tvärtom – vi uppmanar medborgarna att gå ut och slåss och samtidigt godkänner Facebook uppmaningar till mord på ryska soldater och ledare. Så mycket för de värderingar som inspirerar oss.

Vissa underrättelsetjänster ser detta oansvariga beslut som ett sätt att använda den ukrainska befolkningen som kanonmat för att bekämpa Vladimir Putins Ryssland. Denna typ av mordiska beslut borde ha överlåtits till kollegerna till Ursula von der Leyens farfar (som var nazist, ö.a.). Det hade varit bättre att inleda förhandlingar och på så sätt få garantier för civilbefolkningen än att lägga bränsle på elden. Det är lätt att vara stridbar med andras blod.

4. Förlossningssjukhuset i Mariupol

Det är viktigt att på förhand förstå att det inte är den ukrainska armén som försvarar Mariupol, utan Azovmilisen, som består av utländska legosoldater.

I sin sammanfattning av situationen den 7 mars 2022 uppgav det ryska FN-sändebudet i New York att ”Invånare rapporterar att de ukrainska väpnade styrkorna utvisade personal från Mariupol stads förlossningssjukhus nr 1 och upprättade en skjutpostering inne på anläggningen”.

Den 8 mars publicerade det oberoende ryska mediet lenta.ru vittnesmål från civila från Mariupol, som berättade att förlossningssjukhuset togs över av milisen från Azovregementet och att de drev ut de civila som fanns där genom att hota dem med sina vapen. De bekräftade den ryska ambassadörens uttalanden några timmar tidigare.

Sjukhuset i Mariupol intar en dominerande ställning, perfekt lämpad för installation av pansarvärnsvapen och för observation. Den 9 mars slog ryska styrkor till mot byggnaden. Enligt CNN skadades 17 personer, men bilderna visar inga offer i byggnaden och det finns inga bevis för att de offer som nämns har något samband med denna attack. Det talas om barn, men i verkligheten finns det ingenting. Detta kan vara sant, men det kanske inte är sant. Detta hindrar inte EU:s ledare från att betrakta detta som ett krigsbrott. Och detta gör det möjligt för Zelensky att kräva en flygförbudszon över Ukraina.

Redaktören: Påminner om Varför avvisas Amnestys rapport om att Ukraina bryter mot folkrätt och utsätter civila för livsfara?

I verkligheten vet vi inte exakt vad som hände. Men händelseförloppet tenderar att bekräfta att ryska styrkor slog till mot en av Azovregementets positioner och att förlossningsavdelningen vid den tidpunkten inte innehöll några civila.

Problemet är att de paramilitära miliser som försvarar städerna uppmuntras av det internationella samfundet att inte respektera krigets sedvänjor. Det verkar som om ukrainarna har spelat upp scenariot med Kuwait Citys förlossningssjukhus 1990, som totalt iscensattes av företaget Hill & Knowlton (amerikansk PR-firma, ö.a.) för 10,7 miljoner dollar, för att övertyga FN:s säkerhetsråd om att ingripa i Irak i samband med Operation Desert Shield/Storm.

Västliga politiker har accepterat civila attacker i Donbass i åtta år, utan att anta några sanktioner mot den ukrainska regeringen. Vi har sedan länge gått in i en dynamik där västliga politiker har gått med på att offra internationell rätt för sitt mål att försvaga Ryssland.

Tredje delen: Slutsatser

Som före detta underrättelseexpert är det första som slår mig att västliga underrättelsetjänster inte alls har deltagit i beskrivningen av situationen under det senaste året. I Schweiz har tjänsterna kritiserats för att de inte har gett en korrekt bild av situationen. I själva verket verkar det som om underrättelsetjänsterna i hela västvärlden har tagits över av politikerna. Problemet är att det är politikerna som bestämmer – världens bästa underrättelsetjänst är värdelös om beslutsfattaren inte lyssnar. Det är vad som hände under denna kris.

Samtidigt som vissa underrättelsetjänster hade en mycket korrekt och rationell bild av situationen hade andra uppenbarligen samma bild som den som våra medier spred. I denna kris spelade underrättelsetjänsterna i länderna i det ”nya Europa” en viktig roll. Problemet är att jag av erfarenhet har funnit att de är extremt dåliga på den analytiska nivån – de är doktrinära och saknar det intellektuella och politiska oberoende som krävs för att bedöma en situation med militär ”kvalitet”. Det är bättre att ha dem som fiender än som vänner.

För det andra verkar det som om politikerna i vissa europeiska länder medvetet har ignorerat sina underrättelsetjänster för att kunna reagera ideologiskt på situationen. Därför har denna kris varit irrationell från början. Det bör noteras att alla dokument som presenterades för allmänheten under denna kris som presenterades av politiker, var baserade på kommersiella källor.

Vissa västerländska politiker ville uppenbarligen att det skulle bli en konflikt. I Förenta staterna var de attackscenarier som Anthony Blinken presenterade för säkerhetsrådet endast en produkt av fantasin hos ett Tiger Team som arbetade för honom – han gjorde precis som Donald Rumsfeld gjorde 2002, som alltså hade ”förbigått” CIA och andra underrättelsetjänster, vilka var mycket mindre bestämda när det gällde irakiska kemiska vapen.

Den dramatiska utveckling som vi bevittnar i dag har orsaker som vi kände till men vägrade att se:

• På strategisk nivå är det Natos expansion (som vi inte har behandlat här);
• På den politiska nivån: västvärldens vägran att genomföra Minsk-avtalen;
• och på operativ nivå, de kontinuerliga och upprepade attackerna mot civilbefolkningen i Donbass under de senaste åren och den dramatiska ökningen i slutet av februari 2022.

Med andra ord kan vi naturligtvis beklaga och fördöma den ryska attacken. Men VI (det vill säga USA, Frankrike och EU i spetsen) har skapat förutsättningarna för att en konflikt ska bryta ut. Vi visar medlidande med det ukrainska folket och de två miljoner flyktingarna. Det är bra. Men om vi hade haft ett minimum av medkänsla för samma antal flyktingar från den ukrainska befolkningen i Donbass, vilka massakrerades av sin egen regering och som sökte skydd i Ryssland under åtta år, skulle förmodligen inget av detta ha hänt.

Civila offer orsakade av aktiva fientligheter 2018-2021, per territorium.        

 

	I territorium som kontrolleras av de självutropade ”republikerna”	I regerings-kontrollerat territorium	I ”ingenmans-land”	Totalt	Minskning jämfört med föregående år, procent.
2018	128	27	7	162	41,9
2019	85	18	2	105	35,2
2020	61	9	0	70	33,3
2021	36	8	0	44	37,1
Total	310	62	9	381
Procent	81,4	16,3	2,3	100

 

Som vi kan se var mer än 80 procent av offren i Donbass resultatet av den ukrainska arméns beskjutning. I åratal förblev västvärlden tyst om Kievregeringens massaker på rysktalande ukrainare, utan att någonsin försöka sätta press på Kiev. Det är denna tystnad som tvingade den ryska sidan att agera. [Källa:“Conflict-related civilian casualties,“ United Nations Human Rights Monitoring Mission in Ukraine.]]

Huruvida termen ”folkmord” är tillämplig på de övergrepp som folket i Donbass utsatts för är en öppen fråga. Termen är i allmänhet reserverad för fall av större omfattning (Förintelsen etc.). Men den definition som ges i konventionen om folkmord är förmodligen tillräckligt bred för att kunna tillämpas på det här fallet. Juridiska experter kommer att förstå detta.

Det är uppenbart att denna konflikt har lett oss in i hysteri. Sanktioner tycks ha blivit det föredragna verktyget i vår utrikespolitik. Om vi hade insisterat på att Ukraina skulle följa Minskavtalen, som vi hade förhandlat fram och godkänt, skulle inget av detta ha hänt. Vladimir Putins fördömande är också vårt. Det är ingen idé att gnälla i efterhand – vi borde ha agerat tidigare. Varken Emmanuel Macron (som garant och medlem av FN:s säkerhetsråd), Olaf Scholz eller Volodymyr Zelensky har dock respekterat sina åtaganden. I slutändan är det verkliga nederlaget för dem som inte har någon röst.

Europeiska unionen kunde inte främja genomförandet av Minskavtalen – tvärtom reagerade den inte när Ukraina bombade sin egen befolkning i Donbass. Om EU hade gjort det hade Vladimir Putin inte behövt reagera. EU var frånvarande i den diplomatiska fasen och utmärkte sig genom att underblåsa konflikten. Den 27 februari gick den ukrainska regeringen med på att inleda förhandlingar med Ryssland (ett avtal var i princip klart, men efter att Boris Johnson meddelat Zelensky att väst inte var redo för fredsavtal avslutade Ukraina förhandlingarna, ö.a.). Men några timmar senare röstade Europeiska unionen igenom en budget på 450 miljoner euro för att leverera vapen till Ukraina, vilket gav bränsle åt elden. Från och med då kände ukrainarna att de inte behövde nå en överenskommelse. Azovmilisens motstånd i Mariupol ledde till och med till en ökning till 500 miljoner euro för vapen.

I Ukraina har man med västländernas välsignelse eliminerat dem som är för en förhandling. Detta är fallet med Denis Kirejev, en av de ukrainska förhandlarna, som mördades den 5 mars av den ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) eftersom han var alltför positiv till Ryssland och ansågs vara en förrädare. Samma öde drabbade Dmitrij Demjanenko, tidigare biträdande chef för SBU:s huvuddirektorat för Kiev och dess region, som mördades den 10 mars för att han var alltför positiv till ett avtal med Ryssland – han sköts av Mirotvorets (”fredsmäklare”) milis. Denna milis är kopplad till webbplatsen Mirotvorets, som listar ”Ukrainas fiender” med deras personuppgifter, adresser och telefonnummer, så att de kan trakasseras eller till och med elimineras, vilket är straffbart i många länder, men inte i Ukraina. FN och vissa europeiska länder har krävt att denna webbplats ska stängas, men Rada har vägrat att göra det.

 

I slutändan kommer priset att bli högt, men Vladimir Putin kommer sannolikt att uppnå de mål han satt upp för sig själv. Hans band med Peking har stärkts. Kina framstår som en medlare i konflikten, medan Schweiz ansluter sig till listan över Rysslands fiender. Amerikanerna måste be Venezuela och Iran om olja för att ta sig ur den återvändsgränd de har försatt sig i – Juan Guaido lämnar scenen för gott och USA måste patetiskt backa från de sanktioner som införts mot dess fiender.

De västerländska ministrar som försöker få den ryska ekonomin att kollapsa och låta det ryska folket lida, eller som till och med kräver att Putin ska mördas, visar (även om de delvis har ändrat formen på sina ord, men inte innehållet!) att våra ledare inte är bättre än de vi hatar – att sanktionera ryska idrottsmän i de paraolympiska spelen eller ryska konstnärer har inget att göra med att bekämpa Putin.

Väst erkänner alltså att Ryssland är en demokrati, eftersom vi anser att det ryska folket är ansvarigt för kriget. Om så inte är fallet, varför försöker vi då straffa en hel befolkning för en mans misstag? Låt oss komma ihåg att kollektiv bestraffning är förbjuden enligt Genèvekonventionerna.

Den lärdom som vi kan dra av denna konflikt är vår känsla är variabel för mänsklighet. Om vi brydde oss så mycket om freden och Ukraina, varför uppmuntrade vi då inte Ukraina att respektera de avtal som landet hade undertecknat och som medlemmarna i säkerhetsrådet hade godkänt?

Mediernas integritet mäts genom deras vilja att arbeta inom ramen för villkoren i Münchenstadgan. De lyckades sprida hat mot kineserna under Covid-krisen och deras polariserade budskap leder till samma effekter mot ryssarna. Journalistiken blir alltmer oprofessionell och militant.

Som Goethe sade: ”Ju starkare ljuset är, desto mörkare är skuggan.” Ju mer oproportionerliga sanktionerna mot Ryssland är, desto mer framhäver de fall där vi inte har gjort någonting vår rasism och underdånighet. Varför har inga västerländska politiker reagerat på attackerna mot civilbefolkningen i Donbass under åtta år?

För vad gör slutligen konflikten i Ukraina mer klandervärd än kriget i Irak, Afghanistan eller Libyen? Vilka sanktioner har vi antagit mot dem som medvetet ljög för det internationella samfundet för att föra orättvisa, omotiverade och mordiska krig (syfter på när Colin Powell ljög i FN om att Irak hade massförstörelsevapen, ö.a.)? Har vi försökt ”låta det amerikanska folket lida” för att de ljög för oss (eftersom de är en demokrati!) före kriget i Irak? Har vi antagit en enda sanktion mot de länder, företag eller politiker som levererar vapen till konflikten i Jemen, vilken anses vara den ”värsta humanitära katastrofen i världen”? Har vi sanktionerat de länder i Europeiska unionen som tillämpar den mest avskyvärda tortyren på sitt territorium till förmån för Förenta staterna?

Att ställa frågan är att besvara den… och svaret är inte vackert.

Jacques Baud är före detta överste i generalstaben, före detta medlem av den schweiziska strategiska underrättelsetjänsten och specialist på östliga länder. Han har utbildats inom den amerikanska och brittiska underrättelsetjänsten. Han har varit politisk chef för FN:s fredsoperationer. Som FN-expert på rättsstatsprincipen och säkerhetsinstitutioner utformade och ledde han den första multidimensionella FN-underrättelseenheten i Sudan. Han har arbetat för Afrikanska unionen och var under fem år ansvarig för Natos kamp mot spridningen av handeldvapen. Han deltog i diskussioner med de högsta ryska militär- och underrättelsetjänstemännen strax efter Sovjetunionens fall. Inom Nato följde han 2014 års Ukrainakris och deltog senare i program för att hjälpa Ukraina. Han är författare till flera böcker om underrättelseverksamhet, krig och terrorism, särskilt Le Détournement utgiven av SIGEST, Gouverner par les fake news, L’affaire Navalny. Hans senaste bok är Poutine, maître du jeu? utgiven av Max Milo.

Denna artikel publiceras med tillstånd av Centre Français de Recherche sur le Renseignement, Paris. Översatt från franska av N. Dass..