Stort polskt oppositionsmöte inför valet, Warszawa, 1 oktober 2023
AV M.K. Bhadrakumar
Det råder ingen tvekan om att söndagens överraskande val i Polen kommer att bli det mest betydelsefulla valet i Europa i år. Det är ett avgörande val för Polens demokrati och en geopolitisk vändpunkt för Europeiska unionen, kriget i Ukraina och Ryssland.
Att PiS, som regeringspartiet kallas, förlorade efter åtta år vid makten innebär ett slut på Polens omfamnande av social katolsk konservatism, nationalism som övergår i chauvinism och statligt förmynderi. Ångesten över det upplevda existentiella hotet mot Polens demokratiska struktur efter kalla kriget håller på att skingras.
Polen kan på vissa sätt tyckas likna Indien och Turkiet, där politiken också är högljudd och bryter igenom ganska lätt, men förlorar sin dragningskraft om folket känner sig inspirerat att göra seriösa, rationella val. Men det som skiljer Polen från andra länder är att även om landet styrs av populister på den politiska högerkanten med höga decibelnivåer, är det fortfarande knappast en autokrati. PiS använde visserligen statliga medier och statskassor för att få väljarna att rösta och utnyttjade de vanliga fördelarna med att sitta kvar i ämbetet, men demokratin fungerade trots allt.
Stigande inflation, avtagande tillväxt och korruptionsskandaler – och bakslag från en bisarr regeringsåtgärd för att införa drakoniska restriktioner för abort som alienerade yngre och kvinnliga väljare – utgjorde en brännbar blandning och arbetade mot PiS. Alliansen av tre oppositionspartier fick 54 procent av rösterna (jämfört med 35 procent för PiS).
Det avgörande var möjligen att den begåvade politiker som ledde oppositionsalliansen, Donald Tusk, återvände. Donald Tusk, en tidigare premiärminister som tog timeout från aktiv politik för ett toppjobb i Bryssel på Europeiska unionen 2015 som ordförande för Europeiska rådet, och som har återvänt till Warszawa för att återta sin mantel som ledare – en god kommunikatör som får kontakt med sina väljare och vet hur man navigerar i den moderna politikens medier.
PiS-ledaren Jaroslaw Kaczynskis åtta turbulenta år vid makten innebar stora förändringar av landets rättsstat, mediefrihet, migrationspolitik och HBTQ+-rättigheter. Oppositionspartierna har lovat att upphäva dessa reformer, som de ser som ett hot mot demokratin.
Men det är inte bara i Polen som effekterna av regeringsskiftet kommer att märkas. Förändringen har betydande konsekvenser för Europa som helhet. Till att börja med kommer den antieuropeiska retoriken från Warszawa att upphöra – och därmed också den ständiga tiraden mot Tyskland, vilket i sig kommer att förändra dynamiken inom EU:s bredare beslutsfattande och öka det mer liberala blockets tyngd inom EU.
Detta kommer att visa sig som en vilja att föra seriösa diskussioner om en EU-omfattande migrationspolitik och en mer human strategi, utan demonisering av migranter. Polen kommer även fortsättningsvis att vara en stark och konsekvent anhängare av Ukraina.
Sedan kommer det att bli en rikocheteffekt på andra europeiska länder när Polen rör sig bort från högerpopulismen och undergrävandet av demokratiska institutioner och rättsstatsprincipen. Polens återgång till EU:s värderingar under en Tusk-regering kan få en positiv spridningseffekt på länderna i Östeuropa, eftersom Polen har fungerat som en inspiration för många länder i regionen.
Det är uppenbart att den nuvarande ordningen i Ungern och Storbritannien kommer att förlora en vän. Storbritannien försökte använda Polen som en motvikt mot EU-institutionerna när landet fortfarande var medlem i EU, men å andra sidan skulle en tillträdande Labourregering, om den försöker återuppbygga ett närmare förhållande till EU, ha en vän i Donald Tusk.
När det gäller europeisk säkerhet är det mycket möjligt att den brutna axeln Paris-Berlin-Warszawa kommer att repareras i och med Tusks tillträde som premiärminister, eftersom han säkert kommer att återupprätta banden med Tyskland. Frankrikes president Emmanuel Macron och Tusk har också en god relation. Den trojka som är det bästa hoppet för Europa att ta säkerhetsfrågorna på allvar kommer alltså att vara på plats. Detta kommer att bli viktigt om USA:s stöd till Nato och Ukraina minskar och Europa uppmanas att ta sitt ansvar.
Det räcker med att säga att vändningen i den polska politiken kan bidra till att isolera den europeiska säkerheten och Nato från de två tumultartade strömmar som för närvarande blåser – förändrade vindar i den amerikanska politiken och en stor konflikt som håller på att bryta ut i Västasien. Ryssland kan dock inte vara nöjda med detta, särskilt inte om Tusk hittar ett gemensamt språk med Tysklands Olaf Scholz.
Tusk var under sina år i Bryssel känd som en ”rysshök” som försökte övertyga sin vän i Berlin, dåvarande förbundskansler Angela Merkel, att hårddra tonen mot Moskva efter annekteringen av Krim 2014. Annorlunda uttryckt har Kiev inte haft någon närmare allierad i världen än Warszawa, där polackerna ser konflikten med Ryssland i existentiella termer nästan lika starkt som ukrainarna gör.
Slutsatsen kvarstår dock: en brasklapp måste läggas till för att en ordnad maktöverföring ska kunna äga rum i Warszawa. Detta är ingen självklarhet eftersom PiS upprepade gånger tidigare har brutit mot den polska konstitutionen. Politisk tribalism är naturligt för PiS, och det kommer säkert att finnas en bitterhet över att man vann flest platser men ändå kan förlora makten, enbart på grund av sin oförmåga att få ihop en majoritetsregering.
För övrigt råkar landets president också vara en PiS-kandidat. Det polska samhället är nu djupt splittrat och polariseringen har nått en punkt där de två politiska lägren är fast förankrade och ingen dialog är möjlig. En högt uppsatt medarbetare till den sittande presidenten Andrzej Duda har faktiskt antytt att PiS av tradition kommer att få den första möjligheten att bilda en ny regering, eftersom det är det parti som fick störst andel av rösterna.
Nu har högernationalistiska stockkonservativa partier åkt på flera bakslag i Europa; först i Spanien och nu i Polen. Det är bra för det politiska klimatet, umgänget, grannskapet och samtalet i vårt gemensamma europeiska hus.
Demokrati är en skräpideologi.
Det som saknas är kontinuitet som gör politiken stabil men som istället i demokratin kastas hit och dit och fram och tillbaka.
Anledningen är att demokrati (som föder en vänster) som är progressiv och ständigt vill ha förändringar.
Det syns inte minst i vårt land Sverige där politiken blivit ”två lag” som ömsom vinner och ömsom förlorar i de allmänna valen.
Dessa ständiga politikskiften har tvingats medföra att mandatperioderna varit tvungna att förlängas för att överhuvudtaget ha en fungerande politik.
Jag har för mig att över 90% av folket i Sverige vill se ett militärt stöd till Ukraina.
Som en rak följd av det skänker vår regering bort stora delar av vårt hårt nedbantade försvar + militär utbildning till Ukraina.
Åtminstone en svensk fallskärmsjägare har dessutom återvänt till Sverige i en säck av plast.
I den situationen kan inte svensk regering hävda annat än ett svenskt medlemskap i den (amerikanska) krigsorganisationen NATO.
Allt annat blir ju en omöjlighet.
Tacka ”vänstern” för allt det här som inte krökt ett finger för att vara emot.
Den ”allmänna” vänstern är de absolut värsta kapitalist- och imperialistslickarna vilket de helt öppet visar nu i terrorstatens Israels försök att fördriva palestinierna.
Samma folkrättsvidriga etniska rensning som ukronazisterna tillsammans med USA och Västeuropa försökt att göra med den ryska befolkningen i Donbass.
Men som tur är finns där Ryssland som den Globala Rättvisans förkämpe som effektivt kommer sätta stopp för den imperialistiska Västeuropéns försök att erövra Världen med något de själva döpt till ”Demokrati”.
Men som i själva verket ska göra Västvärlden till Världsmakten.
Dessvärre, eller dessbättre, är den tiden ute, och då är det bara kriget som återstår vid sådana försök.
Ryssland har nu varnat Israel om de gör för stora åthävor mot palestinierna.
Förresten förstår jag inte vad Israel har i Mellanöstern att göra.
Det har väl aldrig passat med Västerländska ”upplysningsdemokratier” där?
”Västerländska upplysningsdemokratier” är liktydigt med imperialism. Och det passar inte någon stans i världen!
Skräpideologi?
Så ”arbetarklass” tycker alltså att landet potentiellt skulle kunna ledas av Carl Bildt till dennes dödsdag och att hans son tar över makten i trettio år till?
Vi har en kung här i Sverige som suttit vid sin position långt mer än trettio år.
Kan inte minnas jag hört dig klaga om det?
Nej, Carl Bildt är ingen bra ledare.
Bildt har varit en betjänt åt USA i alla år även om det på ytan under senare kunnat se annorlunda ut.
Som betjänt åt USA kan man aldrig bli ledare i Ryssland.
Du minns hur det gick för Baris Eltsin.
Landsförrädare.
Det var väl på den tiden du var i Ryssland och landet höll på att gå under och ätas upp av de demokratiska Västländerna.
Men jag tycker du har en bra syn på Israel.
Där har inte Västdemokratin lurat med dig.
Jag läste tidigare på Swebbtv idag att det är Västvärlden som står på Israels sida i en här konflikten.
Resten av Världen försvarar palestiniernas intressen.
Är det inte Västvärlden som skapat landet Israel som väl tidigare inte funnits någon annanstans än i Bibeln?
Palestina var tidigare ett brittiskt protektorat.
Det angloamerikanska väldet bestämde då som nu.
Frågan är bara hur mäktigt det angloamerikanska väldet är om resten av Världen sätter emot?
Här menar jag både Ryssland och Kina har ett stort ansvar för att försvara palestinierna från folkfördrivning och etnisk rensning.
Ryssland vet, de har högst aktuell erfarenhet från Donbass där ukrainare och deras ukronazister i åratal skjutit artilleri rakt in i bostadsområden liksom Israel bombat civila bostäder i Gaza.
Det är de här som är folkrättens kriminella förbrytare.
Den demokratiska delen av Världen.
Tack bäste kollega!
Min syn på Israel-Palestinakonflikten grundar jag helt på faktiskt mycket civiliserad internationell lag. Det är synd, och märkligt, att denna ståndpunkt aldrig förs fram i ”västvärlden”.
Demokratiska system har den fördelen att de vädrar ut gammal luft och släpper in ny fräsch luft i varje samhälle vid regelbundna mellanrum. Varje försök som gjorts i den moderna världen att ersätta regelbundna politiska tidsbestämda val har i princip alltid slutat med något långt värre.
Många stridshärdar i världen av idag är just gamla brittiska koloniala tragedier: Afghanistan/Pakistan, Palestina-regionen och många i Afrika, liksom den politiska tragedi som det amerikanska politiska systemet inneburit: den vite mannens missionerande börda att lägga sig i allting och reda ut allt. I modern tid har det bara avslutats med amerikanska förluster och just rena fiaskon. Som den palestinska tragedin.
Samma skrot tyvärr. Blir ingen skillnad. Bortsett från att Tusk som tidigare redan lett Polen bara kommer ge bort landets all självbestämmande och inflytande till EU Nato diktaturen precis som oss Sverige har. Så ingen skillnad. Usa äger EU Nato diktaturen och Tusk kommer bara göra som husse säger och bestämmer. Ja exakt så som vi har de i Sverige alltså. Världen är delat i två delar/läger som jag ser det senaste decenniet nu. Där Usa Nato har EU som en delstat på ALLA sätt tyvärr. Ihop med några till som Sydkorea och Japan som man ens ALDRIG lämnade sedan man kärnvapen bombade landet. Latinamerika, Mellanöstern, Asien och Afrika ihop med arabländerna är väl andra lägret. Med Brics länderna i täten då Kina och Ryssland som kanske kändaste länderna. Nya polska regeringen kommer vara ytters bedrövlig,så som de varit en längre tid nu
Men polska väljare går inte till valurnan för att strategiskt planera de kommande 37 årens stormaktsrivalitet till år 2060 mellan Kina och Amerika i Stillahavsregionen.
Politik är byns och stadens styre, sedan den grekiska antiken.
I den mycket politiska staden Gdansk röstade nu bara kring 20% av befolkningen på högernationalistiska Lag och Rättvisa (PiS) medan 64% på Medborgarplattformen (som består av tre partier: ett rent vänsterparti, Lewica, ett liberalt parti och ett liberalkonservativt parti).
Man röstade bort lokala diskriminerande samhällsfenomen som främlingsfientlighet, brott mot kvinnors och sexuella liksom etniska minoriteter och domstolsväsendets politisk-korruptiva förfall.
Det är ett mänskligt hälsotecken. Trumpismen gick på grund inne i Polen.
Politik fungerar. Även i Polen, numera.
Det är dags för en sammanfattning. Quo vadis Polen?
https://dziennik-polityczny.com/2023/10/19/galas-nadszedl-czas-na-podsumowanie-quo-vadis-polsko/