Den obeboeliga jorden. Rött och/eller gönt perspektiv?

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som är lika aktuell idag. Eller hur?

En översättning i februari 2021 av en utförlig recension av Den obeboeliga jorden har inkommit från Catarina Östlund.

”Boken ger utmärkta detaljer när det gäller fakta om klimatförändringar men författaren misslyckas med att dra den avgörande slutsatsen – att man måste vara röd för att vara grön.” ”

Men enligt recensionen har boken också viktiga brister som är vanliga i dagens debatt om ”klimatet.”

Läs vidare!

Den obeboeliga jorden

Förra året i april togs den litterära världen med storm av ett skrämmande, apokalyptiskt verk. Det beskriver det domedagsscenario som mänskligheten står inför, om den inte i tid tar itu med klimatförändringarna; de stigande havsnivåerna som dränker större städer och kraftigt minskar odlingsbar mark, de alltmer förödande vädermönstren, värmen som förstör många arter av växt- och djurliv, de döende haven, luften som inte går att andas.

Det otäckaste med scenariot är att det inte bygger på science fiction, utan på vetenskapliga fakta. Författaren till den här boken heter David Wallace-Wells och titeln lyder The Uninhabitable Earth/Den obeboeliga jorden och publiceras av Penguin Random House.

Författaren dök upp i ett TV-program för några månader sedan och koncentrerade sig på de överhängande farorna med den globala uppvärmningen, ett ämne som vi anser måste tas på största allvar och därför fick vi tips om denna författare, och vi köpte hans bok. Men tyvärr, även om boken pekar på utmärkta detaljer om klimatförändringarna, visade den sig vara totalt misslyckad när det gäller att ge råd om vad som behöver göras för att avvärja katastrofer.

Även om vi kommer att beröra några få utvalda av dem, så är syftet med denna recension inte att redogöra för klimatförändringarnas katastrofala konsekvenser. Vi kommer inte att försöka upprepa detaljerade bevis på klimatförändringarna här.

Vi kommer att fokusera på författarens politik, och dela med oss av våra tankar om hur vi ska engagera klimatrörelsen för klimaträttvisa.

Antropocen

Enligt Wikipedia är ” Antropocen en föreslagen geologisk epok som räknas från den tid då människan började påverka jordens geologi och ekosystem, och som inbegriper antropogena klimatförändringar men inte begränsar sig till dem.” Antropogena klimatförändringar beskriver framtidsbilden för en jord som helt ödelagts på grund av mänsklig aktivitet. Ordets etymologi (av grekiskan antrophos-människa och genese-skapat) används för att beskriva jorden som återskapas till människans egen avbild. Det är faktiskt mänskligheten som gör att jorden blir allt mindre beboelig inte bara för oss människor, utan för alla andra livsformer – växt- som djurbaserade.

”Under de senaste decennierna har termen ’antropocen’ klättrat ut ur den akademiska diskursen och in i populärvetenskapen – det är ett namn som getts till den geologiska era vi nu lever i, och som visar att det är en era, som definieras av människans påverkan på klimatet och ekosystemet. Ett problem med termen är att den förutsätter erövring av naturen, och att den ekar av bibliskt ’herravälde’.”

Wallace-Wells analyserar vad vi kan ha framför oss, om vi allt för länge fortsätter att nonchalera klimatkrisen, genom att citera historiska exempel på fem historiska massutdöenden, varav det viktigaste var:
”Det mest förödande skedde för 250 miljoner år sedan; Det började när koldioxid värmde planeten med fem grader Celsius, och accelererade när uppvärmningen utlöste metanutsläpp, en annan växthusgas, och slutade med att allt utom en spillra av liv på jorden dog. Nu sker ökningen av CO2 i atmosfären i en betydligt snabbare takt; de flesta uppskattar den till minst tio gånger snabbare. Hastigheten är hundra gånger snabbare än någon gång i mänsklighetens historia före industrialiseringens början.

”Faktum är att mer än hälften av den CO2 som släpps ut i atmosfären genom förbränning av fossila bränslen har skett under bara de senaste tre decennierna.”
Om vi inte ändrar kurs, kan vi mycket väl få se en ny våg av massutrotning.

Problemet med människans passivitet

Det går inte längre att försvara okunnighet, att erkänna att människan orsakar klimatförändringar är ett viktigt steg för att på ett meningsfullt sätt bidra till att skapa en lösning på krisen. Wallace-Wells påpekar:

”FN: s mellanstatliga panel om klimatförändringar (IPCC) tillhandahåller hög standard när det gäller bedömningar av tillståndet på planeten och hur klimatförändringarna förlöper – men bara delvis hög standard, eftersom panelen är konservativ, och endast integrerar ny forskning som passerar tröskeln för det som är entydigt. En ny rapport väntas 2022, men den senaste säger att om vi inom kort vidtar åtgärder mot utsläppen, och omedelbart uppfyller alla löften som gavs i Paris- men ingenstans har de faktiskt ännu genomförts-kommer vi sannolikt att få ungefär 3,2 graders uppvärmning, och jordens medeltemperatur att höjas ungefär tre gånger mer än vid industrialismens början.”

Wallace-Wells polemiserar tvetydigt mot det så kallade ”internationella samfundet”, han påpekar den skandalösa graden av passivitet trots dess kunskap om hur farliga effekterna av klimatförändringarna är:

”Förenta nationerna fastställde sin ram för klimatförändringar 1992, och publicerade vetenskaplig konsensus inför världen; det innebär att vi nu medvetet har fördärvat så mycket, mer än vi någonsin lyckades göra när vi inte hade förstått konsekvenserna…

”Vi rusar stadigt och bekymmerslöst fram mot mer än fyra graders uppvärmning år 2100. Enligt vissa uppskattningar skulle det innebära att hela regioner i Afrika och Australien och USA, delar av Sydamerika norr om Patagonien, och Asien söder om Sibirien skulle göras obeboeliga på grund av hetta, ökenspridning och översvämningar …”

”Kyotoprotokollet uppnådde praktiskt taget inte någonting ; trots alla våra rekommendationer om klimatet och all lagstiftning och framsteg i fråga om grön energi, har vi släppt ut mer växthusgaser än under de föregående 20 åren. “

”2016 fastställde Parisavtalet två grader som ett globalt mål, och enligt våra tidningar var den uppvärmningsnivån ungefär det mest skrämmande scenario som det ens var ansvarsfullt att överväga; bara några år senare, utan att en enda industrination är på väg att uppfylla sina Parisåtaganden, ser två grader mer ut som ett ”i bästa fall resultat”, något som för närvarande är svårt att tro på, med en hel klockkurva av ännu mer fruktansvärda möjligheter som sträcker sig bortom den, och som hitintills är försiktigt dold för allmänhetens insyn.” ( vår betoning)

Så frågan uppstår om varför regeringar i hela världen har varit så ovilliga att ta itu med klimatförändringarnas gissel. Orsaken tillskrivs ekonomin, men tyvärr är författarens förståelse av ekonomi, och av den politik som den ger upphov till i bästa fall rudimentär, vilket innebär att en stor del av boken består av att han famlar i mörkret och misslyckas med att komma på lösningar.

Han deklarerar: ”Det senaste arbetet av Nobelpristagaren William Nordhaus tyder på att en ekonomisk tillväxt som är bättre än förväntat, innebär mer än ett av tre odds för att våra utsläpp kommer att överstiga FN: s värsta ”business as usual”- scenario. Med andra ord, en temperaturökning på fem grader eller möjligen mer.”

Med andra ord är den ekonomiska tillväxten orsaken till skadliga klimatförändringar.

Han beklagar Kinas och Indiens framväxt som industriella jättar med människor som gradvis befrias från fattigdom, och hänvisar till teorin om att industrialismen kräver okontrollerbara utsläpp som leder till klimatförändringar, och att välstånd innebär högre nivåer av konsumtion något som i sin tur driver på en ökning av produktionen.

Likafullt är poängen att utsläpp från industrin inte är omöjliga att kontrollera – utom i en ekonomi som drivs av vinstintresse– och som på grund av detta- avstår från att bekosta åtgärder för att kontrollera utsläppen – dvs en kapitalistisk ekonomi.

Enligt hans sätt att se på ekonomisk tillväxt syftar den främst att tillgodose mänsklighetens behov. Det är bara under kapitalismen som den ekonomiska tillväxten drivs av profitörer som kontrollerar större delen av världsekonomin, och författaren misslyckas därför konsekvent att förstå det uppenbara – dvs. att det är för vinstens skull som planetens hälsa offras (och naturligtvis en stor del av dess befolknings hälsa) inte ekonomiskt tillväxt som sådan.

Det är sant, även om författaren är omedveten om faktumet att profitkvotens fallande tendens* (se nedan) obönhörligt driver den kapitalistiska klassen att öka produktionen som det bästa sättet att göra vinst på (något som leder till periodiska krascher i marknaden när den utökade produktionen misslyckas att hitta en effektiv efterfrågan), men det är inte utökad produktion som orsakar klimatförändringar utan det faktum att planetens välbefinnande ställs åt sidan i profitens intresse. Inga försök görs av enskilda producenter att till exempel använda grön energi, eftersom den undantagslöst skulle öka produktionskostnaderna och minska vinsten.

Den reaktionära teorin att ekonomisk tillväxt i sig är orsaken till den globala uppvärmningen leder författaren obönhörligen att raskt förneka rätten för länder – som Kina och Indien – att utvecklas, eftersom de därigenom oundvikligen kommer att bidra katastrofalt till den globala uppvärmningen. Med hänvisning till faktumet att miljontals människor har fått det bättre på senare tid på grund av den industriella utvecklingen i sina länder, genom att ansluta sig till ”en global medelklass som utökats till hundratals miljoner”, fortsätter han med att säga:
”Den historien handlar om det välstånd som industrialiseringen fört med sig, och omvandlingen av samhällen som nyligen blivit rika tack vare att de använt fossila bränslen. Det är en berättelse som till stor del åskådliggörs av Kina och i mindre utsträckning av resten av länderna i tredje världen som har utvecklats genom industrialisering. Det som har gjort det möjligt för miljarder människor i den globala södern att nå medelklasställning är industrialismen, och i den andra vågskålen, klimatförändringarna.”

Författaren avhåller sig emellertid från att precisera de nödvändiga slutledningarna (som man bara kan beskriva som malthusianska**) av denna analys.

Han erkänner vagt att kapitalismen spelar en negativ roll, i den mån företagen inte kommer att använda ”grön” teknik om den innebär minskade vinster, men han försöker sedan argumentera att utgifterna för klimatförändringarna kommer att bli så stora att de kommer att kosta enormt mycket mer än det kostar att vidta skyddsåtgärder:

”Enligt beräkningar kostar varje grad av uppvärmning ett tempererat land som USA ungefär en procentenhet av BNP, och enligt en nyligen publicerad studie [oidentifierad] skulle världen vid 1,5 grader vara 20 triljoner dollar rikare än vid 2 grader. Höj temperaturen en grad eller två, och kostnaderna pressas upp – av miljökatastrofer. 3,7 graders uppvärmning skulle åstadkomma 551 triljoner dollar i kostnader för de skador det åsamkar, föreslår forskningen [ospecificerad] ; den totala globala rikedomen är 280 triljoner dollar.”

Med andra ord har han konstruerat ett orsakssamband mellan den globala uppvärmningen och fallande BNP bara för att de sammanfaller i tid, omedveten som han är om att kapitalismens ekonomiska lagar står för fallande BNP helt oberoende av den globala uppvärmningen.

Även om det vore sant att ingripanden för att bromsa den globala uppvärmningen skulle kunna leda till större nationell ekonomisk nytta, drivs de enskilda kapitalistiska och imperialistiska företagen som fattar besluten om vad som ska produceras och hur de ska produceras av vinstintressen, inte av det ”nationella intresset”. Det som gäller för dem är ”Det som är bra för General Motors är bra för USA.”

Imperialistiskt krig utelämnas ur bilden

Inte bara klandrar han den globala uppvärmningen för ekonomisk nedgång, han ger den skulden för Amerikas krig: ”Från och med 2011 spreds ungefär en miljon syriska flyktingar över Europa på grund av ett inbördeskrig vars början orsakades av klimatförändringar och torka.”

Han nämner inte den amerikanska imperialismens roll när det gäller att utbilda och finansiera jihadister, de flesta icke-syrier, som ett sätt att försöka störta en syrisk regering som (a) satt på enorma oljereserver och (b) vägrade att lyda den amerikanska diktaten.

På grund av kapitalismen måste expandera kontinuerligt kunde de länder som utvecklades tidigt inte göra annat än att gripa tillfället och bli imperialistiska och söka dominera svagare makter för att vinna över sina rivaler och gynna de egna folkens välstånd. De imperialistiska länderna är beroende av deras stöd för att kunna fördjupa sin överexploatering av de svagare länderna.

Motiven bakom det syriska kriget, och andra krig som förts av USA antingen med dess egen militär eller genom fullmakter, är att de är ekonomiskt nödvändiga. Den imperialistiska plundringen av svagare länder, som numera främst sker genom utsugning av räntebetalningar på lån, och ofördelaktiga lånevillkor, och offrandet av lokala producenter till förmån för import från imperialistiska länder, är orsak till den massfattigdom som driver iväg miljoner för att hitta sin försörjning någon annanstans.

Tyvärr är författaren blind för imperialismen och dess skurkaktighet, och han hamnar i förvirring upprepar till och med imperialistiska fördomar och lögner. Han är rentav beredd att befria de imperialistiska energimonopolen från ansvaret för global uppvärmning, även om han medger att de är ”ondskefulla”:

”Moderna dramer behöver antagonister … De naturliga skurkarna är oljebolagen – och i en ny undersökning av filmer som visar klimatapokalyps fann man att flertalet av dem faktiskt handlade om företags girighet. Men impulsen att ställa dom till svars kompliceras av det faktum att transport och industri utgör mindre än 40 procent av de globala utsläppen [förmodligen är dessa de största konsumenterna av fossila bränslen].”

”Företagens desinformation-och-förnekelse kampanjer pekar förmodligen på ondskefullhet …….Men ondskefullhet är inte samma sak som ansvarsfullhet…… Att tro att felet för den globala uppvärmningen ligger uteslutande hos det republikanska partiet eller dess fossila bränslefinansiärer är en form av amerikansk narcissism.”

Vi skulle gärna hålla med honom på denna punkt om han med den menade att skulden för den globala uppvärmningen inte enbart kan tillskrivas energimonopolen utan måste delas av andra imperialistiska intressenter som vapenindustrin, de monopolistiska jordbruksföretagen, och det kapitalistiska systemets exploatering i sin helhet.

Men han menar att dom som verkligen bär skulden är världens fattig-och medelklass-konsumenter, de Oliver Twist karaktärer som insisterar på att efterfråga mer – det folk som han refererar till som ”vi”:

”Det är därför denna bok också är så översållad med beklämmande ’vi’, hur arrogant det än kan tyckas. Klimatförändringarna angår oss alla, och vi alla måste ta del av ansvaret så att inte bara en del av oss tvingas lida – åtminstone inte så frustrerande mycket på alla sätt.”

Lägg märke till hur snyggt han blandar ihop ”vårt ansvar” att få kontroll på den globala uppvärmningen med ”vårt ansvar” för dess existens. Vi accepterar, att vi måste ta på oss att ta itu med det mycket allvarliga problem som har uppstått, men det innebär att förstå kapitalismens och imperialismens skuld och marknadsmekanismers absoluta nödvändighet, det som gör det omöjligt att lösa problemet så länge som kapitalismen och imperialismen förblir dominerande i världen – något som Wallace-Wells absolut vägrar att inse.

Vi skulle till och med kunna acceptera att vi bara förtjänar en rättvis och hållbar framtid om vi är villiga att kämpa för den. Likväl är huvuddelen av mänskligheten inte den främsta orsaken till klimatförändringarna – utan de som skickar pengar till förbränning av fossila bränslen för att hålla jämna steg med efterfrågan i den kapitalistiska ekonomin, och de som för förödande aggressiva imperialistiska krig.

Wallace-Wells nämner inte bidraget till den globala uppvärmningen av de oupphörliga krig som främjas av imperialismen och som tillhandahålls av dess vapenindustrier, fastän USA:s militär har det största institutionella utsläppet av CO2 i världen, större än många länders.

Förstå problemet för att hitta lösningen

Wallace-Wells levererar inte något trovärdigt argument mot att kapitalismen måste störtas och centralt planerade icke-marknadsekonomier måste upprättas för att på allvar kunna hantera det apokalyptiska problemet med den globala uppvärmningen. I stället gör han allt för att vifta bort själva idén: ”globala inkomstskillnader … är en orsak till att många till vänster pekar på det allomfattande systemet, och säger att industrikapitalet bär skulden”.

Stackars dårar! Förstår de inte att de verkliga bovarna är vi, där ”du och jag” ingår, som tillsammans med ”majoriteten av resten av världen som andelsägare” ivrigt “har köpt in oss” i ”en giftig investeringsfond”, och som ”i själva verket njuter ganska mycket av vår nuvarande livsstil”?

Författaren går ännu längre, och förtalar energiskt kommunismen – t.ex. genom att upprepa illvilliga imperialistiska lögner om det Stora Språnget i Kina, som han påstår dödade 50 miljoner människor. Han baktalar också Kina vid många andra tillfällen, till exempel genom att hävda, apropå ingenting, att landet intar en aggressiv hållning i Sydkinesiska havet, när det egentligen bara bygger upp sitt försvar, för att gardera sig mot verklig aggressiv amerikansk imperialism.

Om han här och där nämner de framsteg som Kina gör på olika områden för att hjälpa till med att bromsa klimatförändringarna, tar han genast tillbaka dessa landvinningar. De har utvecklat jordbruksmetoder som minimerar användningen av gödningsmedel – bra, men för dyrt. Det har sanerat förorenade städer – bra men fortfarande dör en miljon kineser varje år av luftföroreningar (det är onödigt att säga att inget belägg för detta påstående ges) Kineserna har tagit på sig stora uppgifter för att bekämpa klimatförändringarna – men i det här skedet är de naturligtvis ”bara retoriska”! Han fortsätter därefter att hänvisa till ”Xi Jinpings klimatdespoti”.

Wallace-Wells syfte kan bara vara att utesluta idén att bara kommunismen kan rädda planeten. Istället uppmanar han människor att använda sina röster till att välja regeringar som drastiskt kommer att tvinga ’oss’ att gradera ner vår levnadsstandard – till exempel genom att göra alla till veganer: ”klimatförändringen kalkyl är sådan att enskilda livsstilskällor inte spelar så stor roll om de inte omfattas av politiska beslut”. Och: ”Vi kommer inte att nå dit genom att individen ändrar på sin kost, utan bara genom politiska förändringar … Äta ekologiskt är trevligt … men om ditt mål är att rädda klimatet är din röst mycket viktigare.”

Vi i de rika länderna måste använda våra röster för att uppoffra oss för alla, eftersom vi har så mycket mer nytta av en livsstil som alstrar stora CO2-utsläpp än majoriteten av mänskligheten, och därför måste vi offra mycket mer – även om de naturligtvis också måste göra uppoffringar. Så uppfattar Wallace-Wells det hela. Han leker sedan med tanken på någon form av världsregering eller myndighet som kan införa denna typ av regim, samtidigt som han suckar över att ingen av de befintliga internationella institutionerna kan ta på sig uppgiften, och att det internationella samarbetet för närvarande snarare bryter samman än förbättras.

Efter att på så sätt ha målat upp en hopplös vision av framtiden, hävdar han att han fortfarande är optimistisk: ”eftersom människan har visat sig vara anpassningsbar, och sannolikt kommer att fortsätta att anpassa sig till att manövrera ett dödligt hot; och eftersom de förödande effekterna av uppvärmningen snart kommer att bli för extrema för att ignoreras, eller förnekas, om de inte redan har hänt; på grund av allt det, är det osannolikt att klimatförändringarna kommer att göra planeten verkligt obeboelig”.

Och vidare:
”Saken är den, att jag är optimistisk. Med tanke på att människor skulle kunna ge upphov till ett klimat som är 6 eller till och med 8 grader varmare under de närmaste århundradena – och göra stora delar av planeten helt obeboelig – detta förkrossande kaos betyder, för mig, en uppmuntrande framtid. ”

Vi håller med – det finns allt hopp om framtiden, men inte för att någon tar Wallace-Wells teorier på allvar, utan för att kommunismen skänker oss det! Wallace-Wells uttrycker mer än en gång sin fasa över horder av blottställda människor som tvingas fly från sina hem eftersom klimatförändringarna har gjort dem omöjliga att bo i. Även om han kan känna för deras lidande, ser han med skräck på möjligheten av en tillströmning av flyktingar som destabiliserar de samhällen som de tvingas fly till.

Den som fruktar en ström av flyktingar till det egna landet, sviker det borgerliga tänkesättet som misslyckas med att se människors oskattbara värde. Borgarklassen ser på arbetslösa proletärer som några som på grund av marknadsvillkoren inte kan utnyttja som ohyra, de ovärdiga fattiga, som lever som parasiter på samhället.

Ett kommunistiskt samhälle, som befriats från marknadens tyranni, ser dock inte på någon på det sättet, inte på några andra än på fåtalet exploatörer. De som i ett kapitalistiskt system är arbetslösa eller undersysselsatta, vare sig de är infödda eller migranter kommer att få arbeta för samhällets bästa.

Ju mer hjärna och muskler som används för att ta itu med klimatförändringarnas nödsituation, desto snabbare kommer planetens återhämtning att ske. Uppskattningsvis var 172 miljoner människor i världen arbetslösa 2018 – ett antal som har vuxit snabbt under de senaste månaderna. Ett ännu större antal är undersysselsatta.

Kan någon tvivla på att när miljontals tar sig an uppgiften att beskydda klimatet, kommer varje nödvändigt steg att tas dubbelt så fort, dels genom det fysiska arbetet att bygga vettig infrastruktur, och dels genom det intellektuella arbetet för att skapa lösningar, och att detta kan och kommer att ske medan resten av världens arbetskraft fortsätter att producera det som är nödvändigt för att säkra anständiga liv. Hur kraftfullt ställs nu inte världens proletariat inför valet mellan revolution och barbari.

Noter

* profitkvotens fallande tendens: En kapitalist kan bara göra vinst på den vara som arbetaren säljer till honom, nämligen ”varan” arbetarens ”arbetskraft”.
Det vet inte kapitalisten om.
En kapitalist kommer på att om han satsar på robotar och den nya tekniken, så kan han göra större vinster….. för då får han konkurrensfördelar framför andra kapitalister….och kan avskeda arbetare och slippa betala arbetarlöner.
Kapitalisten kan bara göra det under en viss period, för snart har dom andra kapitalisterna också börjat satsa på robotar och ny teknik.
Eftersom kapitalisten nu har färre arbetare som han kan suga ut, så faller hans vinst, och då måste kapitalisten öka utsugningstakten…eller börja satsa på andra mer vinstdrivande projekt…
Som på finansmarknaden, eller offentliga sektorn, eller som speciellt i USA, på krigsindustrin…..
Profitkvot är förhållandet mellan profiten och hela det satsade kapitalet. (ö a)
** ”Malthusianism” är en nationalekonomisk och statsvetenskaplig teori som går ut på att befolkningen ökar mycket snabbare än produktionen av mat och matresurserna.” (Wikipedia)

Relaterat.

Rädda klimatet och mänskligheten – nödvändigt att avskaffa kapitalismen? Olika energialternativ diskuteras också.
Vad är egentligen “New Green Deal”? Reform eller revolution?
Grön ekonomisk tillväxt är omöjlig.
De rika i den gröna klimatpolitiken – Vad vill de?
Miljardärernas övergripande plan – New Green Deal – stärks efter fjolårets klimat-fiaskomöte!
Varför säger världsledande företag att de vill stödja FN:s klimatarbete?
Vad är egentligen “New Green Deal”? Reform eller revolution?
Bill Gates: “Kapitalismen kan inte rädda klimatet” – Är han socialist?
Nu tvingas vi inse klimatförändringen – och behovet av samhällsplikt.
“Får jag en kopp sol, tack”? Forskare har omvandlat solenergi till flytande bränsle.

Bra klimatavtal eller ett avtal som inte är ett avtal
Ett klimatavtal för de rika till skada för de fattiga
Kan man verkligen hindra klimatkatastrofen?
Hur bör socialister diskutera och formulera klimatfrågan?
NY FN-rapport om klimatet
Bra klimatavtal? Eller ett ”avtal” som inte är ett avtal. Publicerat 13/12 2015.