Den store reportern Seymour Hersh har äntligen skrivit sina spännande memoarer

Seymour Hersh, född 1937 i Chicago, har skrivit sina memoarer ”Reporter”. På tiden kunde man tycka, men faktiskt hade han tänkt vänta ett tag till. Han skulle skriva en bok om Dick Cheney, vicepresidenten under G.W.Bush, men fann att så många av hans källor kunde ha fått sina karriärer avkortade, då de hade kunnat identifieras. Därför fick den boken vänta i stället.

I denna recension kommer jag att dröja mest vid bokens avslutning därför att den innehåller material som är fortsatt aktuellt och som kan förmodas vara okänt för svenska läsare. Först dock en sammanfattning av det övriga innehållet.

Hershs föräldrar drev ett tvätteri i de södra stadsdelarna av Chicago, där mest svarta bodde. Det gav Hersh en tidig inblick både i rasismen liksom i spelets regler på stadens gator. Hans första scoop som journalist gällde skjutningen av en svart man i ghettot. Enligt polisrapporten hade mannen flytt från brottsplatsen och därför skjutits i ryggen av polisen. Hersh lyckades finna ut att vad som i själva verket hänt var en ren avrättning av en svart person, som polisen uppmanat att försvinna från platsen för att därefter skjuta honom. Men till Hershs överraskning ville redaktionschefen inte publicera artikeln. Skälet var klart: Den andra polisen som varit vittne skulle komma att förneka vad han berättat och ord skulle stå mot ord, sådant kan inte publiceras.

En första läxa: kolla alltid med flera källor för att säkerställa att uppgifterna är korrekta. Det skulle bli ett av Hershs varumärken, noggrant prövade uppgifter samt ett noga iakttaget skydd av källorna. När han blev mer känd fanns dessutom risken att han skulle matas med falsk information för att skada hans rykte. Det hände bl.a. när han skrev en bok om president Kennedy, ”The Dark Side of Camelot”. Han hade fått ett omfattande källdokument som inte kunde verifieras. Förfalskaren hade emellertid gjort ett misstag: Postkoderna som fanns i pappren hade inte tagits ibruk ännu det året dokumentet gällde; alltså var det förfalskat.

Seymour Hersh måste räknas till de allra främsta journalisterna under förra seklets senare hälft. Antalet avslöjanden i artiklar som i flera fall följs upp av böcker som fördjupar historien är svåröverträffat. Förklaringen står i att finna i en rad varandra förstärkande omständigheter. Hershs arbetskapacitet, nyfikenhet och näsa för lögner är den ena sidan. Den andra är att han lyckas placera sig på lagom avstånd från den politiska maktens centrum. Så nära att en stor skara insiders ser honom som personen att gå till när de fått samvetskval eller annars svikits på något sätt. Men inte så radikal att han skulle uteslutas ur den inre kretsen. En mycket delikat balans för den epok det gäller. Hersh är snarast en mittendemokrat med den kvalifikationen att han ogillar krig som politikens medel. I sin journalistik undviker han politiska ställningstaganden liksom övergripande slutsatser. Fakta skall tala sitt eget språk, dessa skall samlas i sådan mängd att lavinen som uppkommer begraver de mäktiga. En journalistskråets hantverkare i bästa bemärkelse.

”Han ljög i samma takt som andra människor andas”. Det är Hershs sammanfattande omdöme över Henry Kissinger, den politiska aktör han ägnat mest tid åt att studera och som är huvudperson i det stora verket ”The Price of Power”, 700 sidor, som beskriver Kissinger i maktens centrum under åren 1968-73. En skakande reflexion är på sin plats angående Kissinger, som villigt stödde sin chef, president Nixon, och inte sällan övertrumfade honom i hökaktighet. Han var själv krigsflykting från Tyskland och hade mist tretton familjemedlemmar i koncentrationslägren. Denne person skulle bli en bland de mest destruktiva krafterna i modern amerikansk historia.

I memoarerna redogör Hersh för sina avslöjanden endast i korthet. I dessa gäller det mer att berätta om själva arbetsprocessen, hur det gick till när berättelserna formades och hur han kämpade med sina chefredaktörer för att få sitt stoff publicerat. Hans stora genombrott kom med artikelserien om My Lai -massakern i Vietnam, där en hel by vietnamesiska civila utan någon kontakt med stridsaktivitet massakrerades av en amerikansk militärpatrull. Tipsen om patrullen var mycket knapphändiga men Hersh lyckas spåra dessa till en stadsliknande militärförläggning i USA där han finner patrullens chef, som låter sig intervjuas. Som med många av hans artiklar leder publiceringen till att nya ledtrådar uppkommer genom tips och kontakter från involverade och en serie artiklar följer.

Händelserna i My Lai var även för en garvad reporter så skakande att Hersh in i det längsta tvekade att besöka själva platsen, trots att han under pågående krig besökte Hanoi. Först 2014 reser han till My Lai. Han förklarar att det som kan läsas i hans texter inte innehåller allt han vet om vad som utspelat sig. Mycket är så grymt att läsarna inte kan ta det till sig.

I förbigående nämner han att vietnamesiska spädbarn spetsades på k-pistarnas bajonetter genom att de först slungades upp i luften. My Lai var som historikern Nick Turse senare har dokumenterat inget undantagsfall, utan ett allmänt förekommande sätt att uppfylla ”resultatmålen” som mättes i antalet dödade vietnameser. En dödad vietnmes var en dödad fiende. De amerikanska stridskrafternas barbariska framfart i Vietnam var i flera hänseenden brutalare än Hitlerarméns illdåd i Ryssland.

En kort översikt över Hershs viktigaste arbeten omfattar bl.a en beskrivning av det hemliga programmet för utveckling av kemiska och biologiska vapen, My Lai, CIA:s spionageverksamhet mot fredsoppositionen i USA, Kissinger i Vita Huset och Vietnamkrigets samtida historia, militärkuppen i Chile, Israels hemliga kärnvapenprogram, president Kennedy samt de två Irakkrigen.

Utredningen av tre olika bombangrepp som USA och Israel utfört förtjänar att nämnas. I samtliga fall kommer Hersh fram till att de angivna skälen är falska. Dessa är Clintons bombning av Bagdad som hämnd för ett påstått planerat attentat mot Bush d.ä. under hans resa till Kuwait, Clintons förstörelse av en läkemedelsfabrik i Sudan som hävdades tillverka kemvapen och slutligen Israels attack mot en syrisk anläggning som påstods vara en planerad produktionsanläggning för kärnvapen.

År 2003 intervjuar Hersh en general som leder en utländsk underrättelsetjänst. Av denne får han överlämnat ett dokument som ursprungligen kommit från den lokala CIA-stationen och som innehåller den republikanska administrationens plan för dominans över Mellanöstern. Enligt dokumentet ”skulle området stöpas om med början från ett angrepp mot Irak. Segern i Irak skulle följas av ultimatum mot Syrien. Iran, Hizbollah, Hamas och PLO skulle oskadliggöras. USA:s fiender måste inse att de kämpar för sin överlevnad. Pax Americana är på väg, vilket innebär att de nämnda skall elimineras.”

Detta dokument bekräftade således vad general Wesley Clark senare upplyste om. Det fanns en nedtecknad plan för ett nytt USA-dominerat Mellanöstern, där den amerikanska militära kraften skulle koncentreras till det strategiskt belägna Irak. Ett minnesmärke över detta storhetsvansinne är den gigantiska USA-ambassaden i Bagdad, fortsatt i full funktion och störst på hela planeten, alla kategorier. Dokumentet styrker även Susan Lindauers redogörelse för hur kriget mot Irak inte kunde stoppas: Det var helt enkelt hörnpelaren i USA:s planerade dominans över hela regionen. Vetskapen om dessa planer hade även nått CNN, vars journalist Christine Amanpour redan 2005 fräckt frågade president Assad vad han ansåg om kupplanerna mot honom.

Hersh berättar vidare – efter att Turkiet hade vägrat den amerikanska fjärde divisionen om 25 000 man tillträde – hur Donald Rumsfeld hade bett militärkommandot på Stuttgart-basen i Tyskland att utarbeta en plan för invasion av Syrien. År 2003 ! Generalen i fråga hade emellertid vägrat, vilket ledde till att planeringen för Syrien överflyttades från Tyskland till Florida och Rumsfelds planer fick vänta. När Obama sedan verkställer det hela blir det i en light-version där marktrupperna består av tillresta terrorister från ett hundratal länder. Krigströttheten i USA tvingade Obama att avstå från att sända egna trupper.

I detta läge 2003, ovetande om Rumsfeld, inleder Hersh en serie intervjuer i Damaskus, först med landets försvarsminister. Den av Turkiet avvisade fjärde divisionen befinner sig då i Irak vid den syriska gränsen. Hersh frågar ministern vad Syrien skulle göra om divisionen styrde mot Damaskus. Skulle de göra bruk av sina kemvapen ? ”Absolut inte, USA skulle svara med kärnvapen”. Kemvapnen hade varit den äldre Assads idé, som ett motdrag mot Israels kärnvapen. ”De var värdelösa som avskräckning, dyra och svåra att underhålla.” ”Vi skulle låta USA inta Damaskus, sedan skulle vi se vad som händer.”

Hersh intervjuar Bashar al Assad för första gången 2003 och därefter upprepade gånger fram till 2007. Hans sammanfattande omdöme är följande: ”Assads uttalanden gällande faktiska omständigheter visade sig vid efterkontroll alltid vara korrekta.” Assad förklarade sig vara förstummad efter att ha hjälpt Bush med information om al Qaida, (bl.a gällande deras förehavanden i Hamburg,) att Syrien därefter inkluderades som en länk i den s.k. ondskans axel som Bush utropade, tillsammans med Irak, Iran och Nordkorea.

Hersh har således under sin bana som journalist mött å ena sidan en presidentrådgivare som ljuger i den takt man andas och å andra sidan en president vars alla fakta som denne åberopat efter granskning visat sig vara korrekta. Vem litar västvärlden på? Givetvis den förstnämnda, Henry Kissinger, en firad gestalt på föreläsningsturnéer i åratal efter avslutad yrkeskarriär. Den sanningsenlige Assad är däremot en ny Hitler som omedelbart måste avlägsnas från sin post. Hersh känner pressen på sig och blir allt försiktigare för att inte stämplas som Assadkramare. Det hindrar honom dock inte från att skriva skeptiska artiklar om de olika gasattacker som Assad påstås ha beordrat. Varje gång med samma resultat: Bevisen övertygar inte. Till sist måste t.o.m. försvarsministern general Mattis medge 2018 att ”vi saknar bevis”.

Hersh gör ingen sammanfattande reflexion över sina förändrade arbetsvillkor genom åren. Han får aldrig sparken men drar vidare när han upplever att tidningens ledning inte längre vill ha honom. Från New York Times går han till tidskriften The New Yorker och under senare år har han publicerat artiklar för tidskriften London Review of Books. Och när artikeln om påstådda gasangrepp i Syrien blev för hett stoff i London gav han ut den hos ”die Welt” i Tyskland. Mellan sina anställningar för de nämnda har han tagit ledigt för att skriva sina böcker.

Förutom att de stora medierna inte längre intresserar sig för undersökande journalistik kan en annan trend skönjas. Vietnamkriget var oerhört brutalt sådant det utfördes. Men det förefaller som om det på den tiden fanns fler personer både inom administrationen och bland medierna beredda att ifrågasätta vad som gjordes och att informera allmänheten om detta. Utvecklingen verkar ha gått mot större likriktning, bristande självinsikt och svagare respekt för lagen, där den verkställande maktens ständiga överträdelser inte bara får passera utan rentav bifalls från mediernas håll.