Den styrande klassen vaknar äntligen upp till verkligheten i USA:s nedgång

OBS att detta är skrivet före attentatet mot Donald Trump.

Simplicius funderar medan Rolf Nilsson översätter. Hur pass udda eller representativ är Ben Rhodes? https://simplicius76.substack.com/p/ruling-class-finally-awakens-to-the?utm_source=post-email-title&publication_id=1351274&post_id=145853907&utm_campaign=email-post-title&isFreemail=true&r=103ae5&triedRedirect=true&utm_medium=email

Förändring ligger i luften.

Jag har tidigare skrivit om den panik som för närvarande flödar genom den globala eliten och som blev påtagligt uppenbar vid sammankomster som Davosforumet tidigare i år. Men i synnerhet i Amerika gnager nu en djup oro medvetet på den härskande klassen – de kan se det, känna det: att det amerikanska imperiet sjunger på sista versen och är nära att kollapsa.

Den här månaden har det kommit en mängd nya tankar från amerikanska toppfigurer inom den djupa staten eller publikationer från det gamla gardet som uppmanar till att ändra kurs, så att landet inte sveps bort av historiens obarmhärtiga tidvatten.

Den första och mest framträdande av dessa som sprids är den av den tidigare talskrivaren och Vita huset-medarbetaren till Obama, Ben Rhodes, med titeln:

https://www.foreignaffairs.com/united-states/biden-foreign-policy-world-rhodes

Rhodes tillhör fortfarande den politiska haute monde, efter att ha grundat en tankesmedja tillsammans med Jake Sullivan, som hade många kopplingar till Soros Open Society-organisationer. Det vill säga, Rhodes har fingret på pulsen i den härskande klassens ”inre cirklar”, vilket understryks av CFR: s (Council on Foreign Relations, ö.a.) tidskrift som erbjuder en plattform för hans senaste. Och så är det ännu mer talande att han har beslutat att slå larm mot ett land som han känner och som går med huvudet före in i historisk motvind.

Artikeln är faktiskt ganska lång och detaljerad, så vi har Arnaud Bertrand för att sammanfatta dess viktigaste punkter. Den första fetstilta delen nedan kommer till kärnan i Rhodes häpnadsväckande argument – men läs resten av det fetstilta:

I en enorm avvikelse från USA:s hittillsvarande politik förespråkar han att USA ”överger tankesättet om amerikansk överlägsenhet” och ”vänder sig bort från de politiska överväganden, den maximalism och den västcentrerade syn som har fått [Biden]-administrationen att begå några av samma misstag som sina föregångare”.

Han skriver, och jag tycker att detta är en mycket kraftfull mening, att ”att möta ögonblicket kräver att man bygger en bro till framtiden – inte det förflutna”. Som i att inte försöka återta en förlorad hegemoni, utan anpassa sig till ”världen som den är”, som han kallar ”världen med postamerikansk överhöghet”.

Förvisso finns det fortfarande starka inslag av liberala instinkter att återskapa världen i USA:s avbild – en leopard kan inte ändra sina fläckar – men han erkänner åtminstone att världen har förändrats och att USA bör se sig självt som en makt som samexisterar med andra, inte som DEN makt som behöver dominera resten av världen. Vilket är ett första steg…

Han påpekar också, vilket är viktigt, det vansinniga i att ”framställa kampen mellan demokrati och autokrati som en konfrontation med en handfull geopolitiska motståndare” när västvärldens egna demokratier idag är i så dåligt skick att de knappast kan kallas ”demokratier” längre… Han skriver att i stället för att ständigt försöka lägga sig i och förändra andra länders system, ”är det viktigaste som Amerika kan göra i världen att avgifta sin egen demokrati”.

Nedanstående sammanfattar den centrala tesen, nämligen att USA:s globala överlägsenhet är över och att det enda sättet för landet att hålla sig flytande är att anpassa sig till den nya verkligheten:

Men även om en återgång till kompetent normalitet var på sin plats, har Bidenadministrationens restaureringstänkande ibland kämpat mot strömmarna i vår oordnade tid. För att minimera de enorma riskerna och ta vara på de nya möjligheterna krävs en uppdaterad syn på det amerikanska ledarskapet – en syn som är anpassad till en värld som har lämnat den amerikanska överhögheten och den amerikanska politikens excentriciteter bakom sig.

Detta är det tema som återkommer gång på gång i den nya tidsandan som tar över det politiska samtalet i det drabbade Beltway (= Washington, ö.a.) – de nykonservativa manar på varandra: vi kämpar för våra liv, om vi inte accepterar de nya realiteterna kommer vi att drunkna!

I publikationer som Foreign Affairs vänder sig eliten inte till oss utan till varandra, i den långa traditionen av eufemism som hemligt kodspråk för deras ”inre värld” i den djupa staten och den yttre politiska klassen. Här navigerar Rhodes skickligt mellan nyanserna i detta privilegierade språkbruk när han förklarar att den regelbaserade ordningen har fallit:

Men dolt i vecken på hans uppmaning finns nycklarna till spelet: varför är Ordningen död? Han svarar: därför att länder som tidigare varit vasaller genom strikt lydnad mot Hegemonen nu, för en gångs skull, agerar självständigt och fattar – vilken överraskning – suveräna beslut. Och därmed översätts det hemliga budskapet i det interelitära argot (hemligt språk för kriminella, ö.a.): ”Rules Based Order” var inget annat än en eufemism för en uppmaning till slavar att hålla sig i ledet, och det är nu slut för alltid.

Han uttrycker det ännu tydligare i ett avsnitt med passande titel mot slutet:

Återigen det tvättade talet; låt oss översätta: ”Vårt företräde har kommit till ett slut eftersom världen har vaknat upp och genomskådat vår bluff. Alla de nuvarande konflikter vi är engagerade i – är sådana där vi inte har några faktiska juridiska motiveringar för att vara inblandade. Nu är vår plats på scenen förbi och världen har sett vårt uppenbara hyckleri och dubbelmoral, inklusive våra egna medborgare, som nu vägrar att dö för vår globalistiska girighet!”

Till slut kommer hans rimliga förmodan:

Inget av detta kommer att bli lätt, och framgång är inte förutbestämd, eftersom opålitliga motståndare också agerar. Men med tanke på vad som står på spel är det värt att utforska hur en värld med konkurrerande supermaktsblock kan knytas samman till samexistens och förhandlingar om frågor som inte kan hanteras isolerat.

Hörde ni det där? Det är den spöklika dödsklockan för det amerikanska etablissemanget som ljuder i natten. För en gångs skull har de, utan att uttala dess motbjudande namn, i huvudsak åberopat multipolaritet som den enda fungerande lösningen framöver. De erkänner att USA:s makt har nått sitt naturliga slut, sin sista logiska slutsats, och att endast samarbete med andra supermakter förblir en genomförbar politik framöver.