Den svenska tystnaden

ETT SAKTA URHOLKANDE AV DEN GRUND PÅ VILKEN LANDET VILAR

Ingemar Bergmans klassiker film, Tystnaden, borde ses om av dem som har sett den. Ses av dem som aldrig sett den. Varför gjorde Bergman den? Varför en svensk? Varför var det inte Fellini eller någon annan italienare? Kan det ha att göra med att Bergman är just svensk. En svensk som tiger. En svensk tiger. Eller så knyter man näven i fickan. Bergman var konstnär han tog ut det med sin konst. Han kunde just gestalta en svensk tystnad. Varför väljer vi att vara tysta? (Författarens markering).

Kanske det handlar om den svenska bekvämligheten?

Den förening som växer starkast i Sverige är, BK. Bekvämlighets Kommittéen. Där fylkas folk. De känner igen sin egen bekvämlighet hos den andre. Gemenskapen blir total. Vad kan man mer begära, när samhörigheten är så stor?

Man kan också förklara tystnad med feghet. Vad gör ett folk fegt? Var är våra fornstora dagar? Vi vill gärna se oss som modiga vikingar… vart tog de vägen?

Man kan tro att vi lever på kvicksand. Det är segt, det är svårt och tar oändlig tid att kravla sig fram i. Allt tar sin långa tid. Man avvaktar. En svensk avvaktar. Tar in vad som synes vara och vågar sig inte till djupare vatten, för att fråga sig själv, vad kan det vara? Något nytt? Något jag har sett förut men inte kunnat identifiera? Något jag inte vågar se?

Möter vi någon som har modet att vara sig själv, utan skyddsmasker, någon som är öppet nyfiken och vågar tänka högt, då misstänkliggör vi denne person. Då tar Jante plats, ” Ha, den där tror att den är något!” ”Att göra sig märkvärdig…!”

Kanske just den personen har något värdefullt att bidra med. Tack vare nyfikenhet och mod.

Kan ni tänka er hur många duktiga, begåvade, modiga människor som går till spillo, som inte tas tillvara på i samhället. Detta på grund av den fega tystnaden, vi skjuter över ställningstaganden på ”filankadjia” dvs. ”någon annan”, den ökända ”någon annanismen” bara ”inte jag! Inte jag!”

”Jag har bara gjort vad alla andra gör! Jag har inte gjort något!” Nä, just det. Det är det som är problemet. Du gör inget.

I hela mitt liv har jag blivit beskylld för diffusa saker, som jag aldrig har förstått, då ingen har tydliggjort det. Det påstås att jag har varit ”kritiserad”.

Men hur kan man vara ”kritiserad” om ingen vill veta hur man tänker vilka argument jag har och besvara dem. Kontra dem? Nej, tystnad råder.

1985 skrev jag en doktorsavhandling i politisk filosofi om SAP och korporativism. Vi är där nu, men fortfarande tystnad. Inget intresse. Alla vet vad de behöver veta.

Jag började skriva den på svenska men hade inte råd att betala för översättning och det lovade stöd jag skulle få drogs tillbaka. Min dåvarande man som skulle stötta mig tyckte det var trevligare på krogen. Fick jag hjälp från någon annan stans? Nej. Jag tillhörde ett parti då, var det någon som frågade om det var något det hade kunnat hjälpa mig med? Nej, ingen frågade. Visst. Hade jag fått ett par hundralappar i månaden hade jag kunnat fullfölja min avsikt att skriva min avhandling på svenska. Jag fick skriva den på bulgariska. Det var aldrig någon som frågade om det fanns något litet man kunde stötta mig i. Istället har jag fått höra att det var tack vare mitt parti som jag då tillhörde, som jag fick disputera i Bulgarien. Vilket inte bara är en oförskämd lögn, men också avslöjar hur lite man begriper vad som gäller. Hur intet man begriper av hur det fungerar. Utan att ens ifrågasätta sina egna uppfattningar, utan att ifrågasätta den kunskap man har, utan att ens ifrågasätta om man verkligen vet allt, som man tror sig veta.

Ingen på Stockholms universitet ansträngde sig för att få ett utlåtande om min avhandling av kollegor i Sofia på något begripligt språk, så som man gör universitet emellan. Nej, jag skulle tystas. Jag skulle inte tillåtas att hota karriären av de fantastiska manliga filosofer som då fanns på filosofen i Stockholm.

Det ska förbli tyst och det förblev tyst.

Tror någon att professorerna med sina fina pensioner skulle be om förlåtelse för att de krossade mig och min karriär?

Självklart inte. Tystnad råder alltjämt i Bordell Svea.

Nej, svensken är som en myndighetsman sa en gång till mig, ”vi vet vad vi behöver veta”. Därmed har man satt en gräns för vad vi ”behöver” veta. Inget mer, det blir för besvärligt.

Varför vara nyfiken när man kan leva i en bubbla, scrolla i en mojäng, skylla ifrån sig på alla andra? När man inte tar ansvar.

När ingen kräver ansvar.

När vi vet bara våra rättigheter men inte våra humanistiska och sociala skyldigheter. Det resulterar i den redan världsberömda fega, svenska, tystnaden.

Andra ser den.

Men inte våra landsmän.

Då är det högst patetiskt när man hör strupar spännas i kör om den ”modige, fantastiske, svensken, med ärorik historia”. När man jämför sig själv med andra kulturfolk sedan tusentals år, och anser de vara primitiva och störa vår fornstora ordning och därför skickas ur landet, och med den trogne devisen ”vi vet vad vi behöver veta” då ter sig de s.k. nationalisterna löjeväckande där de skuttar fram på gunghästar, då en riktig häst skulle kunna få dem falla i backen, vilket de räds.

En patriot älskar sitt land och folk, sitt samhälle. Där man menar med att folk är alla dem som vill vara Sverige. Jag är en sådan patriot. En nationalist är förutom en tyst svensk när det det gäller, men en skränhals för att få adrenalin så denne försöker ”våga” spela stor.

Börjar man använda sig av det ovetenskapliga rasbiologiska institutets bravader för snart 100 år sedan, är man redan i mycket djupt vatten. Jag skulle råda skränhalsarna att inte börja på någon slags DNA legitimitet, för det skulle kunna slå på dem värst.

Det har heller ingen betydelse. Jag tillhör dem med DNA från dagens Sverige men även andra nordiska grannländer, men det har inte betytt något alls. Har någon brytt sig mer för den skull? Nej.

Ett löjets skimmer sprider sig över Bordell Sveas Rike. Man behöver inte halshugga ner folk med svärdet, man behöver inte slå på trummor och skrämma till tystnad. Man behöver bara följa den svenska tystnaden. Makten kan lätteligen, som väl har bevisats, besluta över huvuden på folk. De få röster som hörs i protest, ignoreras som om de inte finns.

Det kan vrålas högt i protest, men låtsas man inte om det, har det aldrig existerat.

Den svenska, feghetens tystnad råder.

Så, om det påstående att det finns mod och styrka, varför är man rädd för den begåvade? Varför är man rädd för den som uttrycker sig öppet, rakt? Varför är man rädd för den som vill förändra?

Varför är man rädd för att växa?

Jag har levt som en strömming strax under ytan. Någon har sett mig sprattla men viftat bort det. Det finns ju så mycket strömming. Ja, i alla fall fans. Jag har försökt ta mig fram mellan träden i skogen, men det fanns ju så många träd, att man inte såg mig. Men såg man en skog? Jag har försök komma nära, som en fluga, men då har man viftat bort mig som besvärande. Jag har skrikigt, men det var oljud så man stängde av och hörde inget. Jag har ställt mig framför, men då har man sett rakt igenom mig, jag blev åter upplöst till intet.

Har man inte öppenhet, nyfikenhet, modet till att se något nytt, tänka nya banor, våga ta nytt utvecklingssteg då blir man som vi är. Ett fegt, tyst folk, som med lagom dos av ofarliga protester och pladder och som lyckas hålla för öron, ögon och mun samtidigt för att slippa verkligheten, ett sådant folk har jag trott på genom livet. Har jag kämpat för. Trott på förändringar och välvilja. Ställt upp för. Backat. Försvarat. Kritiserat, velat väcka, fatta, att agera.

Jag fick inget tillbaka. Inte ett minsta erkännande.

Så försvann mitt liv. Men det är ju bara mitt. Det finns ju så många fler.

Men jag vill tacka för en sak, jag fick en parkeringsplats i kungariket där jag föddes.

Snart blir den ledig för nästa. Den ingen ser, hör, eller vågar konfrontera.

Fortsätt sov gott. Förvånas inte ifall uppvaknandet kommer att ske mycket brutalt.

Tack för parkeringen.

Rebecca Hybbinette