Desinformation av rysk desinformation av Martin Kragh, misstänkt som samordnare i Integrity Initiative

Några läsare har påpekat att Martin Kragh, ansvarig för programmet för Ryssland och Eurasien på Utrikespolitiska Institutet är samordnare i organisationen ”Integrity Initiative” som jag beskrev nyligen. Han sägs vara ”Cluster coordinator” för Nordic Studies och stöd finns för den bedömningen. Southfront. och Medlemmar i clusters.

Martin Kragh publicerade för ett par år sedan en artikel om Ryssland som utsattes för en förintande vetenskaplig kritik. Inte desto mindre har han kvar sitt jobb och får uttala sig i våra media. Jag har publicerat flera artiklar på Jinge.se om detta.

Här en av artiklarna som jag återpublicerar. Jag har strukit en del av presentationen av Martin Kragh från den ursprungliga mycket långa artikeln. Fullständiga artikeln på Jinge.se

Artikeln ”Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case” av docent Martin Kragh och medarbetaren Stefan Åsberg släpptes 7/1 2017 vid starten av försvarskonferensen i Sälen. Den har okritiskt citerats av vissa media, och svalts med hull och hår av Expressens kulturchef Karin Olsson.Vill Aftonbladet låta som Putinpress?

Kraghs och Åsbergs artikel har dock mycket slagkraftigt bemötts av Åsa Linderborg och Martin Aagård på Aftonbladet Kultur, som särskilt kritiseras i rapporten. Åsa Linderborg: Det fria ordet och Häxjakten måste få ett slut.

Professor Lars Drake gör som utomstående och forskare en viktig analys av den långa artikelnMartin Kraghs och Sebastian Åsberg artikel hittas här
Artikeln har först publicerats på Synapze. Synapze

Artikeln  av Lars Drake

Martin Kragh, en av cheferna på Utrikespolitiska Institutet som till en betydande del är statsfinansierat och en av institutets medarbetare, Sebastian Åsberg.Det låter som ett spännande och viktigt ämne. Frågan är hur välgrundade artikelns påståenden och slutsatser är.

Om utgångspunkten

Artikelförfattarnas syn på världen är så ensidigt USA och Natovänlig att analysen av påstådd påverkan på svensk opinion från Ryssland inte kan tas på något större allvar. Man skulle kunna jämföra med en analys av propaganda från USA i Sverige som värderades efter hur mycket den avviker från den åsikt som företräds av Ryssland. Någon sådan analys kommer inte att genomföras inom ramen för Utrikespolitiska Institutet eller någon annan del av det svenska politiska systemet. Det skulle vara ungefär lika meningsfullt som att genomföra den analys som presenterats i Journal of Strategic Studies med Martin Kragh och Sebastian Åsberg som författare.

Något som däremot skulle vara intressant är en jämförelse av hur påverkan sker i Sverige från USA, Ryssland och några andra globalt viktiga aktörer, inklusive hur omfattande och effektiv sådan påverkan är. Var hämtar svenska tidningar sin information om omvärlden? Varifrån kommer den i Sverige dominerande bilden av världen? Vilken roll har tankesmedjor och statsfinansierade NGOs i USA, Ryssland och Sverige för det som återges i svensk press?

Om förekomst av förfalskningar

Artikelförfattarna hävdar att det förekommit förfalskade dokument, desinformation och fejknyheter i ”det svenska informationslandskapet”. Det är otvivelaktigt sant, nätet är fullt av skräp. De listar 26 exempel på förfalskningar som dykt upp under en 25-månadersperiod från december 2014.

Artikeln skulle handla om att Ryssland (eller snarare den ryska statsledningen) har agerat på ett visst sätt för att påverka. Därför är eventuella bevis på att förfalskningar och desinformation som förkommit faktiskt har ett ursprung i den ryska statsledningen eller dess underställda organ helt avgörande för slutsatserna. De bevis på koppling är att förfalskningarna har länkats på en svenskspråkig sida (Pressbladet) och att förfalskningarna tidigare dykt upp på några olika ofta ryskspråkiga internetsidor som i de flesta fall ger möjlighet för vem som helst att lägga ut material på dem. Om någon har lagt ut något där via ett ombud blir det väldigt svårt att härleda vem och var förfalskningen skapats. Det medger författarna i en passus. 1

Författarna hävdar ändå att det finns kopplingar till ryskstödda källor, oftast indirekt. Men det visas inte vem som gjort vad i enskilda fall eller hur väl det kan dokumenteras. 2 Det är inte alls omöjligt att någon som representerar en underrättelseorganisation i Ryssland har medverkat till någon av de 26 förfalskningarna, vad vet jag. Bevisningen är dock så svag eller obefintlig att jag inte på något sätt känner mig övertygad. En del av förfalskningarna kan komma från aktörer som vill misskreditera Ryssland eftersom det handlar om sådant som är lätt att avslöja och att misstankarna sannolikt skulle riktas mot Ryssland. Det kan även komma från sådana som behagar skämta eller skapa förvirring.

Åsikter som klassas som rysk propaganda

Författarna har på några ställen pekat på teman och ståndpunkter som ingår i den ryska nyhetsförmedlingen eller ryska ledningens uttalanden och som personer, organisationer eller tidningar i Sverige framfört.
De som sprider vad författarna anser vara disinformation kallas interlocutors (för översättning se nedan).

* Irakkriget 2003 var ett brott mot internationell lag. Det kan inte finnas särskilt många jurister som har en avvikande uppfattning och dåvarande generalsekreteraren i FN uttalade sig tydligt i den frågan.
* Betydelsen av fascister i Ukraina. Det finns nog bara en liten grupp okunniga som fortsätter att förneka fascisternas och andra högerextrema nationalisters betydelse för utvecklingen i Ukraina de senaste åren.
* Negativ syn på NATO. Med tanke på dess krig i Jugoslavien 1999 (för att bryta loss Kosovo) och i Libyen 2011 blir det svårt att avstå från kritik. I det första fallet saknades FN-stöd och i det andra fallet saknades stöd för bombning a regeringsarméns ställningar.
* Skarp kritik mot EU. Hur många i EU har ingen kritik alls att framföra?
Om man ska undvika dessa ämnen är det nog bäst att sitta vid sitt eget köksbord och hålla munnen stängd utom när man ska äta och dricka. Finns det några vettiga åsikter som inte klassas som suspekta?

Aftonbladet Kultur pekas ut som den främsta svenska förmedlaren av ”pro-Kremlin ’left’ narrative”.
När jag såg det blev det som en bekräftelse på att artikelförfattarnas metod måste vara olämplig (om de har någon genomtänkt metod). Aftonbladet Kultur publicerade 30 artiklar under 2014 (på 52 veckor!) som handlar om länder som tidigare ingick i Sovjetunionen. Verkligen chockerande (eller?), men det hände ju faktiskt en hel del i östra Europa under 2014 som borde beskrivas och diskuteras. Teman sägs ha varit fascism i Ukraina (som väl ingen insatt person kan förneka), Carl Bildt, EU och Nato. De senare tre var djupt involverade i upprinnelsen till den kupp som genomfördes med hjälp av högerextrema stormtrupper i Kiev januari 2014. Ska en oppositionstidning kritiseras för att ha framfört kritik mot landets utrikesminister? Det vore väl snarast ett exempel på dålig journalistik att inte ta upp dessa ämnen.

Själv var jag en av flera författare till ett debattinlägg på Aftonbladet Kultur som tog upp den humanitära situationen i östra Ukraina och som uppmanade till fred. Jag skäms inte alls för den artikeln, möjligen att den var för mild i kritiken av Carl Bildt inte hade utrymme att ta upp förhållandena kring kuppen i Kiev. 4

Aftonbladet har publicerat två bra svar av Martin Aagård och Åsa Linderborg om de osakliga angreppen på dem. 5 6 Det har även förekommit några andra klargörande svar t.ex. av David Isaksson i Sydsvenskan
och av Emma Lundberg i Internationalen (även en tidigare artikel är intressant). 7 8 9 De har tagit upp flera påståenden om personer som sägs ha kopplingar till bl.a. Putin. Det mesta tyder på att även det är grundlösa påståenden. Jag kommer därför att avstå från att upprepa flertalet av deras argument och rekommenderar i stället läsning av de länkar som finns i anslutning till detta stycke.

NATO, Värdlandsavtal och påstådda lögner

NATO nämns 95 gånger i artikeln så det uppfattas tydligen som en av de viktigaste frågorna. Det påtalas även att det tillhör gruppen viktiga teman som tas upp i den ryska propagandan.
Det påstås i artikeln att det förekommit flera lögner i debatten våren 2016 om Värdlandsavtalet med Nato. Det som anges som lögner är att avtalet enligt olika debattörer ger, 1. Nato möjlighet att placera kärnvapen i Sverige, 2. möjlighet för Nato att attackera Ryssland från svenskt territorium och 3. immunitet för brott begångna i Sverige. 10

Artikeln tar upp tre exempel på debattartiklar som skulle påstå det som sägs ovan. Ett problem är att dessa artiklar inte säger det. Däremot uttrycker de oro för att avtalet inte är skrivet så att de ges garantier att de två förstnämnda problemen kan undvikas.

Det kan vara lämpligt att åter läsa avtalstexten. Avtalet slår fast att grunden är NATOs strategi och den inkluderar avskräckning med kärnvapen. Vi vet även att USA vägrar att uppge om de har kärnvapen eller ej på sina fartyg m.m.. Detta plus att det i avtalstexten står att ”alla delar i en Nato-ledd styrka”, medför att det är berättigat att hävda att avtalet inkluderar en risk att kärnvapen placeras på svenskt territorium. När det gäller vilka vapen som kan placeras på svenskt territorium finns det en del att hämta i Värdlandsavtalet första paragraf:

”1.1 styrkor: alla delar i en Nato-ledd styrka, inklusive all personal, alla djur, allt material och all proviant samt sådana styrkors civila komponenter i den mening som avses i Nato SOFA, Parisprotokollet och PFF eller andra länder som deltar under Natos ledning. Termen omfattar även alla fartyg, luftfartyg, fordon, förråd, utrustning och ammunition samt alla flyg-, mark- och sjöburna förflyttningsresurser och dess stödtjänster inklusive leverantörer som transporterar eller stöder styrkan.” (paragraf 1.1)
Det står ” alla delar i en Nato-ledd styrka”, ”allt material” och ”alla fartyg, …… ammunition …”. Ordet kärnvapen finns inte i avtalstexten, men det finns ingen som helst skrivning som utesluter kärnvapen Det står faktiskt ”alla”, ”allt” och ”alla”.

Angående eventuellt utnyttjande av svenskt territorium för angrepp på tredje land finns det några formuleringar i avtalstexten. Så här står det i den första syftesparagrafen:
”Syftet med detta samförståndsavtal är att fastställa principer och förfaranden för upprättandet av baseringsområden och tillhandahållandet av värdlandsstöd till Natos styrkor i, eller med stöd från, värdlandet under Nato-ledd militär verksamhet.” (paragraf 2.1)
”Nato-ledd militär verksamhet” definieras i avtalstexten som bl.a. ”genomförande av ett strategiskt, taktiskt eller administrativt militärt uppdrag” (paragraf 1.2).
Det framgår inte vad ”administrativt uppdrag” är. ”Strategiskt” måste avse större insatser, dvs. krig, ”taktiskt” skulle kunna vara smärre insatser som inte är att betrakta som krig eller som utgör en mindre del i ett krig. Värdlandsavtalet skulle vid sin tillämpning i krigstid göra oss medansvariga i krig och därmed göra oss till ett mål för det land som angripits av Nato.

Det blir svårt att förneka att sådana aktiviteter som angrepp på tredje land möjliggörs genom avtalet. Det slutliga genomförandet i enskilda fall ska ske i samarbete med svenska representanter, men är det någon som tror att USA skulle bry sig om vad Sverige säger i ett skarpt läge när de redan har trupp och materiel stationerade på svenskt territorium? Sveriges militärledning har ingen befälsrätt över Natotrupp som i något läge har stationerats i Sverige.

När det gäller immunitet finns det ingen sådan generell regel. Det står att rättstvister kan avgöras i hemlandet eller i Sverige. Det medför att det finns en möjlighet till någon form av immunitet. Är det någon som tror att USA skulle tillåta att en av dess soldater skulle kunna ställas inför en svensk domstol för krigsbrott? Det handlar i de tre fallen om hur en avtalstext kan tolkas och riskera att tillämpas inte om sanning eller lögn.

Värdlandsavtalet är som att bygga en motorväg och sedan sätta upp en spärr som bara släpper igenom dem som fått tillstånd. Det är naturligtvis lättare att köra mot sitt mål på motorvägen om den finns än om den inte finns, med eller utan spärr. Det är naturligtvis lättare för stora fartyg att gå in en hamn om den har muddrats vare sig det krävs ett tillstånd från en myndighet i det enskilda fallet eller inte.

Det finns en intressant kommentar i anslutning till den påstådda desinformationen kring Värdlandsavtalet. Det hävdas att det är omöjligt att klarlägga var den påstådda desinformationen kommer ifrån. (It is impossible to establish the origin of the disinformation on the Swedish NATO host agreement.)

Det är ju ett öppet erkännande av att författarna inte har några som helst indikationer på att ursprunget är den ryska statsledningen.
Jag kan förklara vad det finns för ursprung eftersom jag var en av dem som framförde den påstådda desinformationen. Jag läste hela den avtalstext som fanns tillgänglig. Det var en analys av texten som jag och de andra gjort som medförde att vi kunde formulera dessa kritiska frågor. Jag ringde inte till ryska ambassaden för att få råd – jag lärde mig läsa för 60 år sedan.

Sammanfattning av Kraghs och Åsbergs argumentation kring NATO och Värdlandsavtalet

1. Ett påstående om att det förekommit tre lögner i debatten som i själva verket inte är lögner.

2. Ett påstående om att några debattörer framfört dessa ”lögner” när de inte gjort det.

3. Ett påstående om att det inte går att veta var ”lögnerna” kommer ifrån när det är hur lätt som helst att reda ut.

Blev det något kvar?

Slutsats

Bevisen om koppling till den ryska statsledningen eller dess underställda organ avseende förfalskningar eller allvarlig desinformation är i de flesta fall obefintliga. Därmed står resten av resonemangen på mycket lös grund. Det enda som kan visas tydligt är att ståndpunkter som framförs i ryska medier också framförs i den svenska debatten. Man kan fråga sig på vilket sätt det är fel att det framförs vettiga ståndpunkter i Ryssland bara för att de liknar ståndpunkter som framförts i Sverige och andra västländer, eller omvänt. Har de fel i Ryssland om de gör analyser och kommer till liknande slutsatser som vi i Sverige? Det finns uppenbart fundamentala svagheter i Kragh och Åsbergs sätt att analysera.
Noter

Engelska textutdrag i noterna kommer från artikeln.

1 The systematic dissemination of forgeries through various media channels suggests a coordinated campaign even if it remains to be established precisely where and how the forgeries have been generated.

2 Linkages to Russian sponsored originators exist, for the most time indirectly.

3 A similar operating mode can be seen in how Russia conducts its public diplomacy today. The Iraq war (2003) was a violation of international law, the Libyan intervention (2011) did not end hostilities on the ground, and the EU is facing considerable economic and political challenges. As previously with Soviet propaganda, Moscow’s criticism of the ‘West’ today rings true to important target groups who can be nudged towards accepting the Kremlin’s established view of world affairs.

4 http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/varlden/article19394447.ab

5 http://www.aftonbladet.se/kultur/a/Kgva7/haxjakten-maste-fa-ett-slut

6 http://www.aftonbladet.se/kultur/a/ErWvo/forsvara-det-fria-ordet

7 http://www.sydsvenskan.se/2017-01-09/svensk-kremlologi

8 http://www.internationalen.se/2017/01/desinformationsrapporten-som-byggde-pa-desinformation/

9 http://www.internationalen.se/2016/09/aleksej-sachnin-drabbades-av-egor-putilovs-fortal-jag-trodde-inte-sant-har-kunde-handa-i-sverige/

10 NATO, it has been argued, will be allowed to place nuclear weapons on Swedish military bases, use Swedish territory to launch a first-strike attack on Russia and enjoy legal immunity for crimes committed by NATO troops on Swedish territory. All three claims are false but have nevertheless reappeared frequently in Swedish media and public debate. The most notable example is an article signed by four Green Party members of Swedish parliament …..