Det ”amerikanska århundradet” är borta – skriver inflytelserika Harpers Magazine.

Denna artikel av Moon of Alabama 13 juli baseras på i USA välkända Harper’s Magazine.

https://www.moonofalabama.org/2022/07/harpers-declares-its-over-the-american-century-is-gone.html#more

_________________________________________________________________

Harpers förklarar att det är slut – det ”amerikanska århundradet” är borta.

Texten på omslaget till månadens Harpers är häpnadsväckande. (Se på bilden ovan.)

Att förklara att det amerikanska århundradet är över, utan ett frågetecken, är i den allmänna opinionen fortfarande liktydigt med kätteri. American Conservative har visserligen redan gjort det, för flera år sedan. Men Harpers är placerad på den mer liberala sidan av saker och ting och där uttrycks sällan den här åsikten.

Huvudartikeln i utgåvan, av en Daniel Bessner, har följande rubrik: Empire Burlesque

Vad kommer efter det amerikanska århundradet?

För första gången sedan Sovjetunionens sammanbrott står Förenta staterna, vars modell – en blandning av statskapitalism och kommunistpartistisk disciplin – utgör en verklig utmaning för den liberala demokratiska kapitalismen, som verkar alltmer oförmögen att hantera de många kriser som den är drabbad av. Kinas framväxt, och glimtarna av den alternativa värld som skulle kunna följa med den, gör det tydligt att Luces amerikanska århundrade är inne i sin slutfas. Det är dock inte uppenbart vad som kommer härnäst. Är vi dömda att bevittna stormaktsrivalitetens återkomst, där Förenta staterna och Kina tävlar om inflytande? Eller kommer den amerikanska maktens nedgång att leda till nya former av internationellt samarbete?

Redaktören: Läs om Henry Luce här. ”Henry Robinson Luce (April 3, 1898 – February 28, 1967) was an American magazine magnate who founded Time, Life,Fortune, and Sports Illustrated magazine. He has been called ”the most influential private citizen in the America of his day”.

Under det amerikanska århundradets sista dagar har Washingtons utrikespolitiska etablissemang – de tankesmedjor som definierar gränserna för det möjliga – splittrats upp i två stridande läger. De liberala internationalisterna, som försvarar status quo, insisterar på att Förenta staterna bör behålla sin ställning med en global väpnad överlägsenhet. Mot dem står de återhållsamma, som uppmanar till en grundläggande omprövning av USA:s strategi för utrikespolitiken, bort från militarism och mot fredliga former av internationellt engagemang. Resultatet av denna debatt kommer att avgöra om Förenta staterna fortsätter att föra en atavistisk utrikespolitik (uråldrig, som bygger på det förflutna, ö.a.) som är olämplig för 2000-talet, eller om nationen kommer att ta de senaste decenniernas katastrofer på allvar, överge det övermod som har orsakat så mycket lidande världen över och slutligen anamma en stor strategi för återhållsamhet.

På Consortium News ger Andrew Bacevich ytterligare bakgrund och ger en mild kritik av Bessners uppsats. Han verkar i stort sett instämma med den.

Själv har jag (MoonofAlabama) alltid varit för en återhållsam politik, inte bara för USA utan för alla länder på den här planeten. Människor är alltför olika i fråga om personliga övertygelser, historia, traditioner och social omgivning, för att kunna placeras under en enda regeringsform eller för att underkasta sig en speciell form av ekonomisk organisation. Att försöka göra detta är, som Michael Hudson påpekar, förödande för dem som försöker.

Det är också en fråga om personlig förmåga. USA har inte det nödvändiga ledarskapet, och har inte haft det på länge, för att lyckas med en sådan ansträngning.

Till och med demokraterna har insett att deras nuvarande president inte klarar av uppgiften. New York Times skriver att de flesta demokrater inte vill ha Biden 2024, visar en ny opinionsundersökning. Washington Post tillägger att Demokraterna är skeptiska till Biden år 2024. Kommer partiets vänster äntligen att vinna? Andra har också gett sig in i debatten, med en NYT-kolumnist som direkt förklarar: Joe Biden är för gammal för att bli president igen.

Matt Taibbi kallar detta för politisk signalering:

Tillsammans med andra tidningar som Washington Post och The Atlantic (en ren återspegling av etablissemangets tänkande som det ser ut i Amerika) fyller tidningen i denna mening samma funktion som Izvestia en gång i tiden fyllde i Sovjetunionen, genom att berätta lite, eller till och med mindre än ingenting, om de senaste nyheterna, men genom att ge oss omfattande, om än ofta kodade, bilder av ledarklassens tankegångar.

Demokraternas ”ledarklass” har förklarat att Biden nu är en ’lame duck’ president och att det är bäst att han signalerar att han inte kommer att kandidera igen, innan de troligen katastrofala resultaten i mellanårsvalet visar sig.

Jag håller med om det, men det är inte bara Bidens mentala bräcklighet som är problemet här, utan också inkompetensen hos de människor runt omkring honom, vilka i huvudsak fastställer hans politik. Den här världens Sullivans och Blinkens, eller vad Ray McGovern kallar ’the effete elite’ (en elit som inte längre har den ungdomliga spänsten och förmågan, en utsliten, som passerat bäst-före-datum, ö.a.):

Redaktören: Jake Sullivan är nationell säkerhetsrådgivare.

Frågorna fick mig att öppet kommentera det beklagliga tillståndet för västerländska statsmän, som EU:s utrikespolitiske chef Josep Borrell och utrikesminister Antony Blinken. Ja, samma Blinken, som i ett andetag skäller ut Kina och den ”systemiska utmaning” som landet antas utgöra, och i nästa gör ett patetiskt och obetänksamt försök att övertala sin kinesiska motpart att överge Pekings uppslutning bakom Ryssland i fråga om Ukraina.Blinkens politik mot Kina är, för att uttrycka sig milt, ingen framgång:

Washington har utarbetat en rad planer för att motverka Kina, men få av dem har fått något starkt stöd i regionen.

En koalition mellan USA, Japan, Australien och Indien, känd som Quad, är tänkt att visa solidaritet i Asien-Stillahavsregionen, men Indien köper stora mängder olja från Ryssland. En ny USA-ledd ekonomisk grupp av 14 länder, Indo-Pacific Economic Framework, fick ett ljummet mottagande av sina medlemmar, eftersom den inte erbjuder tullsänkningar för varor som förs in i USA, och ett avtal om att USA och Storbritannien ska dela med sig av teknik för att hjälpa Australien att sätta in kärnvapenbestyckade ubåtar är fortfarande vagt.

Den ”elit” som utarbetade denna politik sitter nu som ’barnvakt’ åt Biden för att förhindra att han, men inte de själva, gör fler ”misstag”.

2 days ago, the NYT reported that the White House is so concerned by Biden’s age that it delayed his trip to the Middle East by a month so he could rest. Now we learn that Blinken will accompany him. Another daily reminder that Biden is a figurehead and his advisors run the show. https://t.co/0jouAIIovg

— Dan Cohen (@dancohen3000) July 12, 2022

11 juni rapporterade NYT att Vita huset är så bekymrat över Bidens ålder att man försenade hans resa till Mellanöstern med en månad, så att han kunde vila. Nu får vi veta att Blinken kommer att följa med honom. Ännu en daglig påminnelse om att Biden är en galjonsfigur och att det är hans rådgivare som styr.

Bidens och Blinkens nuvarande resa till Mellanöstern kommer sannolikt också att läggas till deras samling av misslyckanden:

President Biden reser till Israel på onsdag för en fyra dagar lång resa till Mellanöstern, för att försöka bromsa Irans kärnvapenprogram, påskynda flödet av olja till amerikanska pumpar och omskapa förhållandet till Saudiarabien, utan att verka omfamna en kronprins som anklagas för flagranta brott mot de mänskliga rättigheterna.

Alla tre ansträngningarna är fulla av politiska faror för en president, som känner regionen väl, men som för första gången på sex år återvänder, med mycket mindre inflytande än han skulle vilja ha.

För en månad sedan förklarade Biden att han inte kommer att träffa den saudiska clownprinsen:

”Jag kommer inte att träffa MBS. Jag kommer att delta i ett internationellt möte, och han kommer att vara en del av det”, sade Biden till reportrar i Vita huset.

…

I ett saudiskt uttalande meddelades dock att MBS och Biden: ”Kommer att hålla officiella samtal, vilka kommer att fokusera på olika områden för bilateralt samarbete och gemensamma insatser för att ta itu med regionala och globala utmaningar”.

Vi kommer troligen snart att få se bilder med Biden och MBS som skakar hand. Biden behöver högre saudisk oljeproduktion och lägre priser vid bensinpumpen, för att minska Demokraternas förluster i mellanårsvalet. Han kan knappast fördöma Mohammed Bin Salman för mordet på ”journalisten” och lobbyisten för Qatar, Jamal Khashoggi, samtidigt som han ignorerar det israeliska mordet på den amerikansk-palestinska journalisten Shireen Abu Akleh.

Redaktören: Media rapporterar nu att Biden träffat MBS och hälsat på honom via knogarna.
En kort film här.

Återgången till kärnenergiavtalet med Iran slarvades bort av Biden och Blinken, när de tvekade i flera månader efter sitt tillträde, innan de inledde samtalen. De ställde sedan nya krav, vilka Iran uppenbarligen var ovilligt att uppfylla. De befinner sig nu i en situation där de motsäger sina egna argument:

Under den tidiga våren sade Robert Malley, som arbetat med avtalet för USA, och utrikesminister Antony J. Blinken att det bara fanns veckor, kanske en månad eller så, för att nå ett avtal, innan Irans framsteg och den kunskap som landet fick när det installerade avancerade centrifuger för att producera uran i stora volymer, skulle göra 2015 års avtal föråldrat.

Nu, fyra månader senare, vägrar Bidens medhjälpare att förklara hur de lät den tidsfristen gå ut – och de insisterar fortfarande på att det är mer värdefullt att återuppliva avtalet än att överge det.

Efter olika finanskriser och alltför höga utgifter är USA:s finansiella inflytande borta. Som det har visat sig i Mellanöstern, och nu i Ukraina, är dess hyper-dyra militär oförmögen att vinna krig mot såväl små som stora konkurrenter. USA:s roll i internationella institutioner har minskat genom Kinas och Rysslands konkurrerande insatser, som Belt and Road-programmet, Asiatiska utvecklingsbanken, Rysslands och Irans nord-sydliga transitkorridor.

Harpers rubrik är korrekt. USA:s århundrade är verkligen över. Som Harpers ledaressä sammanfattar:

”Det amerikanska århundradet uppnådde inte de höga mål som oligarker som Henry Luce satte upp för det. Men det visade att försök att styra världen med våld kommer att misslyckas. Uppgiften för de kommande hundra åren kommer att vara att skapa, inte ett amerikanskt århundrade, utan ett globalt århundrade, där USA:s makt inte bara är begränsad, utan minskad, och där alla nationer ägnar sig åt att lösa de problem som hotar oss alla. Som titeln på en bästsäljande bok från 1946 förklarade, innan det kalla kriget uteslöt alla försök till genuint internationellt samarbete, kommer vi antingen att ha ”en värld eller ingen alls”.

En värld, där de enskilda länderna avstår från gränslös girighet och ser till det gemensamma bästa, är säkert det bättre valet.