Det amerikanska imperiet förstör sig självt

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett-två år sedan” återpubliceras denna artikel som är aktuell i högsta grad. Förändras inte av presidentvalet enligt aktuell kunskap.

Den här artikeln ”Det amerikanska imperiet förstör sig självt” av den kände ekonomen Michael Hudson har även publicerats i Pål Steigans nättidning.
https://steigan.no/2022/03/usa-imperiet-odelegger-seg-sjol/. Översatt av Rolf Nilsson.

https://michael-hudson.com/wp-content/uploads/2022/03/pexels-ksenia-nechaeva-10239954-490×735.jpg. Foto av Ksenia Nechaeva från Pexels

Imperier beter sig ofta som grekiska tragedier. I desperata försök att undvika sitt öde påskyndar de det. Detta är i hög grad fallet med det amerikanska imperiet, som håller på att avveckla sig självt i inte särskilt långsamt tempo. Det här skriver finansanalytikern Michael Hudson i artikeln The American Empire Self-Destructs.

Hudson har själv tidigare beskrivit USA-imperiets förestående kollaps, men som han skriver i sin nya artikel: ”Ingen förväntade sig att det skulle ske så snabbt.” Artikeln är från mars men lika aktuell för det tycker jag.

Det amerikanska imperiet förstör sig självt

Men ingen trodde att det skulle gå så här snabbt.

Imperier följer ofta förloppet i en grekisk tragedi och åstadkommer själva just det öde som de försökte undvika. Det är i synnerhet fallet med det amerikanska imperiet, när det demonterar sig självt i inte så långsamt tempo.

Det grundläggande antagandet för ekonomiska och diplomatiska prognoser är att varje land kommer att agera i sitt eget intresse. Sådana resonemang är inte till någon hjälp i dagens värld. Iakttagare över hela det politiska spektrumet använder fraser som att ”skjuta sig själv i foten” för att beskriva USA:s diplomatiska konfrontation med Ryssland och allierade.

I mer än en generation har de mest framstående amerikanska diplomaterna varnat för vad de trodde skulle representera det yttersta yttre hotet: en allians mellan Ryssland och Kina, som dominerar Eurasien. Amerikas ekonomiska sanktioner och militära konfrontationer har drivit dem samman och driver andra länder in i deras framväxande eurasiska inflytandesfär.

Amerikansk ekonomisk och finansiell makt förväntades avvärja detta öde. Under det halvsekel som gått, sedan USA övergav guldmyntfoten 1971, har världens centralbanker opererat på Dollar Standard och hållit sina internationella monetära reserver i form av amerikanska statspapper, amerikansk bankinlåning och amerikanska aktier och obligationer. Den resulterande Treasury-bill Standard har gjort det möjligt för Amerika att finansiera sina utländska militärutgifter och investeringar, syftande till att ta över  andra länder, helt enkelt genom att skapa IOU’s (skuldsedlar, I owe you, ö.a.) i dollar. USA:s betalningsbalansunderskott hamnar i centralbankerna i länder med betalningsöverskott, som deras reserver, medan Global South-gäldenärer behöver dollar för att betala sina obligationsinnehavare och bedriva utrikeshandel.

Detta monetära privilegium – dollar-seignorage – har gjort det möjligt för USA:s diplomati att påtvinga resten av världen nyliberal politik, utan att behöva använda mycket eget militärt våld, förutom att ta olja från Nära Östern.

Den senaste tidens upptrappning av amerikanska sanktioner, vilka blockerar Europa, Asien och andra länder från handel och investeringar med Ryssland, Iran och Kina, har ålagt amerikanska allierade enorma alternativkostnader – kostnaden för förlorade möjligheter. Och den senaste tidens konfiskering av guld och utländska reserver, tillhörande Venezuela, Afghanistan och nu Ryssland, tillsammans med målinriktat frysande av bankkonton för rika utlänningar (i hopp om att vinna deras hjärtan och sinnen, tillsammans med återvinnande av deras beslagtagna konton), har gjort slut på idén att dollarinnehav eller tillgångar i pund och euro i USA:s Nato-satelliter, är en säker investerings-fristad när världsekonomin blir skakig.

Så jag blir lätt oroad när jag ser hur snabbt detta USA-centrerade finansiella system har de-dollariserats, under loppet av bara ett eller två år. Det grundläggande temat i min Super Imperialism har varit hur den amerikanska statsskuldväxel-standarden under de senaste femtio åren har kanaliserat utländska besparingar till amerikanska finansmarknader och banker, vilket ger Dollar Diplomacy en fribiljett. Jag trodde att de-dollariseringen skulle ledas av att Kina och Ryssland agerade för att ta kontroll över sina ekonomier, för att undvika den typ av finansiell polarisering som ålägger USA åtstramningar. Men amerikanska tjänstemän tvingar dem att övervinna den tveksamhet de möjligen kan ha haft inför att lämna dollarn som handels- och reservvaluta.

Jag hade förväntat mig att slutet på den dollariserade imperialistiska ekonomin skulle komma genom att andra länder bröt sig loss. Men det är inte vad som har hänt. Amerikanska diplomater har själva valt att stoppa den internationella dollariseringen, samtidigt som de hjälper Ryssland att bygga upp sina egna medel för självförsörjande jordbruks- och industriproduktion. Denna globala uppbrytnings-process har faktiskt pågått i några år nu, och började med de sanktioner, vilka blockerade USA:s NATO-allierade och andra ekonomiska satelliter från att handla med Ryssland. För Ryssland hade dessa sanktioner samma effekt som skyddstullar skulle ha haft.

Ryssland hade förblivit alltför hänfört av frimarknads-ideologin för att vidta åtgärder för att skydda sitt eget jordbruk eller sin egen industri. USA gav den hjälp som behövdes, genom att åstadkomma rysk inhemsk självtillit (via sanktioner). När de baltiska staterna förlorade den ryska marknaden för ost och andra jordbruksprodukter, skapade Ryssland snabbt sin egen ost- och mejerisektor – samtidigt som det blev världens ledande spannmålsexportör.

Ryssland upptäcker (eller är på väg att upptäcka) att de inte behöver amerikanska dollar som stöd för rubelns växelkurs. Dess centralbank kan skapa de rubel som behövs för att betala inhemska löner och finansiera kapitalbildning. USA:s konfiskationer kan alltså äntligen leda till att Ryssland slutar med den nyliberala monetära filosofi, som Sergei Glaziev länge har förespråkat, till förmån för MMT (Modern Monetary Theory, se här, ö.a.).

Samma dynamiska underskridande av skenbara amerikanska mål har inträffat med amerikanska sanktioner mot de ledande ryska miljardärerna. Den nyliberala chockterapin och privatiseringarna på 1990-talet lämnade ryska kleptokrater med bara ett enda sätt att tjäna pengar på de tillgångar som de hade tagit från det offentliga området.

Det var att bolagisera sina intäkter och sälja sina aktier i London och New York. Inhemska besparingar hade utplånats, och amerikanska rådgivare övertalade Rysslands centralbank att inte skapa sina egna rubelpengar.

Resultatet blev att Rysslands nationella tillgångar, med olja, gas och mineraler, inte användes för att finansiera en rationalisering av rysk industri och bostadsbyggande. Istället för att intäkterna från privatiseringen investerades för att skapa nya ryska skyddsmedel, brändes de upp på nya förvärv av lyxiga brittiska fastigheter, yachter och andra globala kapitalflykts-tillgångar. Men effekten av att göra det ryska innehavet av dollar, pund och euro som gisslan, har blivit att London City är en alltför riskabel plats för att placera sina tillgångar. Genom att införa sanktioner mot de rikaste ryssarna, närmast Putin, hoppades amerikanska tjänstemän kunna förmå dem att motsätta sig hans utbrytning från väst och därmed effektivt fungera som Nato-inflytandeagenter. Men för ryska miljardärer börjar deras eget land se säkrast ut.

I många decennier nu har Federal Reserve och Treasury (centralbanken och finansdepartementet, ö.a.) kämpat emot att guld återvinner sin roll i internationella reserver. Men hur kommer Indien och Saudiarabien att se på sina dollarinnehav, när Biden och Blinken försöker tvinga dem till att följa USA:s ”regelbaserade ordning” istället för sitt eget nationella egenintresse? De senaste amerikanska diktaten har inte lämnat något annat alternativ än att börja skydda sin egen politiska autonomi, genom att omvandla dollar- och euroinnehav till guld, som en tillgång fri från politiskt ansvar för att hållas som gisslan till de allt dyrare och allt mer splittrande amerikanska kraven.

Amerikansk diplomati har gnuggat Europas näsa i dess egen avskyvärda underdånighet, genom att säga till sina allierade regeringar, att deras företag ska dumpa de ryska tillgångarna för småslantar, på dollarn, efter att Rysslands valutareserver blockerats och rubelns växelkurs sjunkit. Blackstone, Goldman Sachs och andra amerikanska investerare agerade snabbt för att köpa upp det som Shell Oil och andra utländska företag lämnade.

Ingen trodde att världsordningen efter kriget 1945-2020 skulle ge vika så snabbt. En verkligt ny internationell ekonomisk ordning håller på att växa fram, även om det ännu inte står klart vilken form den kommer att ta. Men att ”hetsa björnen” med USA/NATO-konfrontationen med Ryssland har passerat nivån för kritisk massa. Det handlar inte längre bara om Ukraina. Det är bara den utlösande faktorn, en katalysator för att driva bort en stor del av världen från USA:s/NATO’s inflytande-sfär.

Nästa uppgörelse kan komma inom själva Europa. Nationalistiska politiker skulle kunna försöka leda ett uppbrott från USA:s övergripande maktgrepp över sina europeiska och andra allierade, där USA förgäves försöka hålla dem beroende av USA-baserad handel och investeringar. Priset för deras fortsatta lydnad är, att påtvinga deras egen industri kostnadsinflation, samtidigt som de avstår från sin demokratiska val-politik, för att i stället underordna sig USA:s NATO-prokonsuler.

Dessa konsekvenser kan egentligen inte betraktas som ”oavsiktliga”. Alltför många observatörer har påpekat exakt vad som skulle hända – ledda av president Putin och utrikesminister Lavrov, som förklarat precis vad deras svar skulle vara om Nato insisterade på att tränga in dem i ett hörn, samtidigt som de attackerade östukrainska rysktalande och flyttade tunga vapen till Rysslands västra gräns. Konsekvenserna var förutsedda. De neokonservativa, som kontrollerade USA:s utrikespolitik, brydde sig helt enkelt inte. Att inse Rysslands oro ansågs göra en till Putinversteher (Putinkramare, ö.a.).

Europeiska tjänstemän kände sig inte obekväma med att berätta för världen om deras oro över att Donald Trump var galen och rubbade den internationella diplomatins procedurer. Men de verkar ha blivit vilseförda över Biden-administrationens återuppväckande av utrikesminister Blinkens och Victoria Nuland-Kagans inneboende Rysslandshat.

Trumps uttryckssätt och manér kan ha varit otrevligt, men USA:s neocon-gäng har mycket mer globalt hotande konfrontationsbesatthet. För dem var det en fråga om vems verklighet som skulle vinna: ”verkligheten” som de trodde att de kunde skapa, eller ekonomisk verklighet utanför USA:s kontroll.

Vad utländska stater inte har åstadkommit för egen del – att ersätta IMF, Världsbanken och andra grenar av amerikansk diplomati – tvingar nu amerikanska politiker dem att göra. Istället för att länder i Europa, Främre Östern och det globala syd själva bryter sig loss, på grund av sina egna beräkningar av sina långsiktiga ekonomiska intressen, driver Amerika bort dem, på samma sätt som man har gjort med Ryssland och Kina. Fler politiker söker väljarstöd genom att fråga om de skulle vara bättre betjänta av nya monetära arrangemang för att ersätta dollariserad handel, investeringar och till och med utlandsskuldstjänst.

Pressen på energi- och livsmedelspriserna slår särskilt hårt mot länderna i det globala syd, vilket sammanfaller med deras egna Covid-19-problem och de hotande dollariserade skulderna, som kommer att förfalla till betalning. Något måste ge efter. Hur länge kommer dessa länder att införa åtstramningar för att betala utländska obligationsinnehavare?

Hur kommer de amerikanska och europeiska ekonomierna att klara sig inför sina sanktioner mot importerad rysk gas och olja, kobolt, aluminium, palladium och andra basmaterial? Amerikanska diplomater har gjort en lista över råvaror som deras ekonomi desperat behöver och som därför är undantagna från de handelssanktioner som införs. Detta ger Putin en praktisk lista över tryckpunkter att använda för att omforma världsdiplomatin, i processen att hjälpa europeiska och andra länder att bryta sig loss från den järnridå som Amerika har infört, för att låsa sina satelliter i beroende av dyra amerikanska förnödenheter.

Men det slutliga uppbrottet från Natos äventyrligheter måste komma inifrån själva USA. När årets mellanårsval närmar sig kommer politikerna att finna en grogrund för att visa amerikanska väljare att prisinflationen, ledd av bensin och energi, är en politisk biprodukt av att Biden-administrationen blockerar rysk olje- och gasexport. Gas behövs, inte bara för uppvärmning och energiproduktion, utan för att tillverka gödningsmedel, som det redan råder världsbrist på. Detta förvärras genom att blockera rysk och ukrainsk spannmålsexport, vilket gör att livsmedelspriserna i USA och Europa skjuter i höjden.

Att försöka tvinga Ryssland att svara militärt och därigenom ge ett dåligt intryck på resten av världen, visar sig vara ett jippo som helt enkelt syftar till att demonstrera Europas behov av att bidra mer till Nato, köpa mer amerikansk militär hårdvara och låsa in sig djupare i handel och monetärt beroende av USA. Den instabilitet som detta har orsakat visar sig ha effekten att USA ter sig lika hotfullt som Ryssland.