Det europeiska misslyckandet och kriget i Ukraina

Denna artikel https://www.nachdenkseiten.de/?p=83613 7 maj av Walther Bückler har upphittats och översatts av Hans-Christian Weinhold. Tack!

Efter sin utbildning hos Bertelsmann AG avslutade Walther Bücklers först medieutbildning i Iserlohn och tog sedan en MBA i USA. Sedan 2011 har han bott och arbetat i Shanghai i Kina inom digitala medier. Hans texter om politik och internationell diplomati har publicerats på hans blogg och i kinesiska medier utöver NachDenkSeiten (”Eftertanke-siten”).

Mina svärtningar av texten nedan.

______________________________________________________________

Det europeiska misslyckandet och kriget i Ukraina

Rysslands angrepp på Ukraina har orsakat stor indignation i Tyskland och Europa, och för en stor del av den tyska allmänheten råder det nog ingen tvekan om att Ryssland bär ensam skulden för kriget. Det faktum att Europa, och i synnerhet Tyskland, också har bidragit till upptrappningen under många år nämns sällan. Tysklands misslyckande med att hävda sina nationella intressen är dock avgörande. För de banbrytande svaren för att undvika framtida konflikter inom Europa ligger just i detta misslyckande för den europeiska säkerhetspolitiken i Ukraina. Av Walther Bücklers.

Kriget i Europa. Ett verkligt kärnvapenhot. Den ryska invasionen av Ukraina har kastat det europeiska samfundet in i den djupaste krisen på årtionden. Det är en kris vars effekter omedelbart märktes i Tyskland i form av inflation och flyktingströmmar. De fulla konsekvenserna för det tyska samhället kommer att visa sig först under de kommande veckorna och månaderna. Men det står redan klart att kriget i Ukraina kommer att prägla Tysklands framtid i årtionden, och frågan är hur en sådan allvarlig upptrappning kan ske inom Europas gränser.

Det tyska medielandskapets förklaringar till orsakerna till krisen är förvånansvärt olika. Enighet råder endast i frågan om skulden, som klart och tydligt anses ligga hos Ryssland och framför allt hos Rysslands president Vladimir Putin. Men åsikterna om krigets motiv går dock isär. ”taz” misstänker till exempel att Putin vill återuppliva Sovjetunionen. FAZ och Spiegel å andra sidan antyder för läsaren att konflikten helt enkelt beror på Putins psykiska sjukdom. Spiegel rubricerar ”Mannen är en storhetsvansinnig!” och FAZ frågar om Putin har förlorat förståndet. Die Zeit däremot ägnar sig åt patetiska spekulationer om huruvida Putin ville revidera historien, handlade av sårad stolthet eller kände sig hotad av ”demokrati och lag” i sitt grannland. Artikeln har rubriken ”Krig utan anledning”.

Putins egen motivering för invasionen – i ett timslångt tal talar han om folkmord i Donbass, avnazifiering och demilitarisering och nämner Nato över 40 gånger – avfärdas helt enkelt av Tagesthemen som ”rysk berättelse”. Rapporteringen lämnar tittaren utan tydliga svar. I stället för att få klarhet råder ofta förvirring. Tagesthemen kallar till exempel den ryska invasionen för en ”handling från förflutna tider” och Christian Sievers frågar sig hur vi kan ha missbedömt Putin så illa. SZ klagar över att vi länge trodde att Ryssland kunde vara en god granne. Det som återstår är bilden av en rysk krigshetsare å ena sidan och bilden av ett välvilligt väst vars förtroende har svikits på ett hänsynslöst sätt å andra sidan. Intrycket är att kriget i Ukraina inte kunde ha förutsetts komma.

Provokation med Natos utvidgning österut

De tyska mediernas vaga rapportering om orsakerna till kriget i Ukraina är anmärkningsvärd. Den nuvarande upptrappningen är nämligen en utveckling som ledande Rysslandsexperter har varnat för i 25 år och vars ursprung – framför allt Natos expansion österut – det ryska ledarskapet har motsatt sig minst lika länge. Kriget i Ukraina är alltså inte en plötslig katastrof, utan den logiska följden av en decennier lång Rysslandspolitik från västvärlden, som har reagerat otillräckligt på experternas varningar och Rysslands protester eller helt ignorerat dem.

Redan 1996, när den amerikanske presidenten Bill Clinton inledde Natos utvidgning österut, ledde detta omedelbart till kritiska reaktioner från framstående håll. George Kennan, fader till USA:s strategi för att begränsa det kalla kriget, kallade Clintons planer för ”helt onödiga” och ”ett ödesdigert misstag” som skulle återuppväcka spänningarna mellan öst och väst. Egon Bahr, arkitekten bakom Tysklands Ostpolitik under Willy Brandt, varnade för att mer än en våg av Nato-expansion skulle innebära en potentiell konfrontation med Ryssland och kallade en sådan expansion ”ett stort misstag”. Två vågor av östlig expansion följde 1999 och 2004 och Nato stod nu vid Rysslands gräns.

Som svar på George W. Bush-administrationens försök att utvidga Natos expansion till Ukraina 2008 varnade USA:s dåvarande ambassadör i Ryssland och nuvarande CIA-chef William Burns för de långtgående konsekvenserna av detta drag. I sitt meddelande ”Nyet betyder Nyet” förklarade han att Ukrainas och Georgiens Nato-medlemskap var röda linjer för Ryssland. Särskilt Ukrainas medlemskap hade potential att leda till en tragisk uppdelning av landet och inbördeskrig, vilket skulle kunna leda till Rysslands ingripande. Bush-administrationen och Nato svarade med att vid det efterföljande toppmötet i Bukarest icke-bindande bjuda in Georgien och Ukraina till Nato.

Efter Maidan-upproret 2014 kallade USA:s tidigare ambassadör Jack Matlock Natos expansion österut och den amerikanska inblandningen i Ukraina för en ”diplomatisk spark i byxorna” som hade förstört förtroendet mellan Ryssland och USA. Rysslandshistorikern och NYU-professorn Stephen F. Cohen beskrev Natos expansion som ett grundläggande brott mot förtroendet och Rysslands rädsla för att bli omringat av alliansen. Henry Kissinger varnade upprepade gånger för att Ukrainas anslutning till Nato inte låg i Europas säkerhetsintresse. Den amerikanske statsvetaren John Mearsheimer förutspådde redan 2015 att västvärldens politik gentemot Ryssland i slutändan skulle leda till Ukrainas förstörelse.

Orsakerna till kriget i Ukraina var alltså inte alls oklara, utan kända sedan flera decennier tillbaka, åtminstone i expertkretsar. Detsamma gäller den ryska ståndpunkten om konflikten och dess möjliga lösningar, t.ex. Ukrainas neutralitet och säkerhetsgarantier för Ryssland. Men inte ens denna kunskap kunde förhindra en upptrappning.

Natos utvidgning österut – USA mot Europa

Med ett sådant entydigt utgångsläge uppstår naturligtvis frågan varför ett krig i Europa inte kunde förhindras med diplomatiska medel. Den avgörande ledtråden till detta är den maktpolitiska dynamik som ligger bakom Natos expansion österut. Utvidgningen av den transatlantiska militäralliansen var framför allt ett resultat av USA:s ihärdiga ansträngningar. Ansträngningar som det ganska reserverade Europa inte kunde eller inte var tillräckligt villigt att motsätta sig när det gäller sina egna säkerhetspolitiska prioriteringar.

Ett exempel på detta är Tyskland. Inför såväl den första (1999) som den andra vågen (2004) av Natos utvidgning österut betonade Kohl– och Schröder-regeringarna inledningsvis betydelsen av ryska intressen, för att sedan enhälligt stödja utvidgningsbeslutet efter amerikanska påtryckningar. Det var först när USA 2008 försökte integrera Ukraina och Georgien i Nato, trots häftiga ryska protester, som Tyskland och Frankrike tog tydlig ställning och förhindrade en direkt anslutning av de två före detta sovjetrepublikerna.

År 2010 vann Viktor Janukovytj Ukrainas presidentämbete i ett val som OSSE beskrev som ”öppet och ärligt”. Till skillnad från sin föregångare Viktor Jusjtjenko, som USA förde till makten genom den orangefärgade revolutionen 2004 och vars uttalade mål sedan dess har varit landets anslutning till Nato, utesluter Janukovytj detta. Ett steg som, som opinionsundersökningar från den tiden visar, återspeglade folkets vilja. USA:s reaktion på detta motstånd från européerna och den ukrainska regeringen var det andra påtvingade regeringsskiftet i Ukraina på tio år.

Att fastställa kursen för USA

Euromaidan 2014 sågs i väst som en seger för demokratin över Janukovytjs autokratiska styre. Det var det olagliga avlägsnandet av en demokratiskt vald statschef genom en kupp som finansierades och stöddes från utlandet. Det amerikanska inflytandet på protesterna på Maidan ses som kontroversiellt i väst, även om det kan finnas tvivel om omfattningen av inblandningen, men definitivt inte om själva inblandningen.

USA har sedan Ukrainas självständighet 1991 investerat 5 miljarder dollar i landets ”demokratisering”. Under åren före kuppen spenderades tiotals miljoner dollar via USAID, National Endowment for Democracy och Omidyar Network på att bygga upp icke-statliga organisationer, utbilda aktivister och etablera ”oberoende” medier. Efter att protesterna började reste de amerikanska senatorerna John McCain och Chris Murphy till Kiev för att stödja demonstranterna och höll tal på Maidan. Ett offentliggjort telefonsamtal mellan USA:s diplomat Victoria Nuland och USA:s ambassadör Geoffrey Pyatt visade hur USA stod i kontakt med protestgrupperna och beslutade om utnämningar till nyckelpositioner i kuppregeringen. I telefonsamtalet kommenterar Nuland Europas bristande entusiasm för störtandet och det åtföljande sabotaget av Europas säkerhetsintressen med ”Fuck the EU!”.

Hur lite Euromaidan hade att göra med ukrainskt självbestämmande kan dock ses inte bara i USA:s oproportionerliga inflytande, utan också i opinionsundersökningar och det slutliga resultatet av själva omvälvningen. De nationella opinionsundersökningarna från den tiden visar att protesterna inte fick stöd av majoriteten. Kuppregeringen bestod därefter till en inte obetydlig del av utlänningar som hade godkänds av USA. Natalia Jaresko, en amerikan av ukrainskt ursprung som tidigare arbetat för USA:s utrikesdepartement, blev finansminister. Litauern Aïvaras Arbomavitchous blev ekonomiminister. Sandro Kvitachvili, georgier och tidigare hälsovårdsminister i Georgien, blev hälsovårdsminister. Den amerikanska tankesmedjan Cato Institute kallade följaktligen omfattningen av den egna regeringens inblandning i Ukrainas suveräna angelägenheter ”hisnande”.

Demonstranternas centrala frågor, som att bekämpa korruptionen och begränsa oligarkernas inflytande i politiken, motsades direkt av valet av Petro Porosjenko, en korrupt oligark och Ukrainas sjunde rikaste man, till president. Högerextrema, ultranationalistiska grupper som hade spelat en avgörande roll under protesterna integrerades i regeringen, den administrativa apparaten och de väpnade styrkorna. Det efterföljande förtrycket av oppositionen och den ryska minoriteten ledde till massakrer i Odessa och Mariupol och det inbördeskrig som William Burns förutspådde. Ukrainas anslutning till Nato – som faktiskt inte var ett av demonstranternas kärnkrav – blev omedelbart regeringens uttalade mål igen.

Med omfattande finansiering av det civila samhällets institutioner, användning av reaktionära eller högerextrema sociala element, samarbete med korrupta eliter, det efterföljande förtrycket av oppositionen, minoriteter och yttrandefriheten samt tillsättandet av en USA-vänlig regering uppvisar Euromaidan tydliga paralleller till andra amerikanskt organiserade störtningar runt om i världen (t.ex. Bolivia 2019, Honduras 2009, Haiti 2004 och andra exempel). Med ”Revolution of Dignity”, som kuppen sedan dess har kallats i engelskspråkiga medier, ställdes européerna inför ett fullbordat faktum. Det var den avgörande kursen som tillsammans med ytterligare provokationer skulle leda till den ryska invasionen i februari 2022.

Röda linjer och brott mot internationell rätt

Ryssland svarade på USA:s massiva påverkan och samordning av Maidans störtande – ett brott mot det internationella förbudet mot våldsanvändning och därmed ett brott mot internationell rätt – genom att ockupera och annektera Krim. Det var också ett brott mot internationell rätt, som förmodligen hade mindre att göra med Putins uttalade skydd av ryska medborgare än med att säkra den strategiskt viktiga ryska flottbasen Sevastopol i Svarta havet.

Väst reagerade med sanktioner och militär uppbyggnad i och utanför Ukraina. Efter att ensidigt ha dragit sig ur ABM-fördraget redan 2002 har USA nu placerat missilförsvarssystem i Rumänien (2014) och Polen (2016). Samtidigt beslutade Nato att stationera trupper i Polen och de baltiska staterna. Militäralliansen hade därmed nått Rysslands gränser, inte bara territoriellt utan också militärt. Tyskland reagerade som väntat. Regeringen Merkel vägrade till en början att skicka trupper till Natos östra flank och talade om hotfulla gester mot Ryssland, men stödde sedan omläggningen i slutändan.

I Ukraina självt skedde uppbyggnaden av ett Natomedlemskap i alla utom officiella termer omedelbart efter Maidan. Hundratals amerikanska militärer började utbilda den ukrainska militären på ett permanent uppdrag. Militära manövrer med Natos deltagande i Ukraina eller med ukrainskt deltagande i Europa ägde rum minst en gång om året. Nato har konsekvent investerat i att få den militära infrastrukturen i Ukraina att uppfylla Natos normer. En process som avslutades 2021. Enbart Storbritannien utbildade 21 000 ukrainska soldater och planerade att bygga flera ukrainska flottbaser. Under Donald Trump började USA också leverera vapen till Ukraina 2017. Detta var ett steg som den tidigare administrationen under Barack Obama fortfarande hade avvisat för att inte provocera fram ett militärt svar från Ryssland. När även denna röda linje överskreds fick de amerikanska senatorerna McCain och Graham att resa till Ukraina och förklara för den ukrainska militären att ”er kamp är vår kamp”. 2017 kommer att bli ett offensivt år!”.

Maidankuppen ledde till motdemonstrationer, vars blodiga nedtryckning, med dussintals döda i Odessa och Mariupol, ledde till Donbass självständighetsförklaring den 12 maj 2014 och till inbördeskrig. Striderna ledde till över en miljon flyktingar och 14 000 dödsfall under de följande åtta åren. Som svar på den ukrainska regeringens order att skjuta mot sina egna medborgare vägrade betydande delar av militären att tjänstgöra och hoppade av till separatisterna. Hundratals ukrainska soldater tog sina egna liv bara under de första fyra åren.

För att normalisera situationen i Donbass i Ukraina undertecknade företrädare för separatisterna tillsammans med OSSE, Ryssland, Tyskland och Frankrike Minsk II i februari 2015. Avtalet omfattade eldupphör, tillbakadragande av tunga vapen, tillbakadragande av utländska styrkor och förhandlingar om en konstitutionell reform som skulle leda till större självstyre för Donbass, och det upphöjdes senare till internationell rätt av FN. Liksom tidigare vägrade dock regeringen i Kiev att förhandla direkt med separatisterna. Överenskommelsen ledde således till en viss nedtrappning, men den genomfördes inte av någon av parterna på någon punkt. Tyskland och Frankrike misslyckades inte bara med sin funktion som garantmakter för Minsk II, utan torpederade själva proaktivt genomförandet av avtalet, vilket framgick av den offentliggjorda korrespondensen i ämnet mellan Lavrov, Heiko Maas och hans franska kollega Le Drian.

Beräknad eskalering

År 2019 förankrade Ukraina sina ambitioner att ansluta sig till EU och Nato i konstitutionen. Samma år valdes Volodymyr Zelensky till president med en överväldigande majoritet och lovade att försona landet. Ett löfte som han vände direkt till motsatsen, troligen främst på grund av motståndet från de högerextremister, inflytelserika sedan Maidan, som skickade honom dödshot för utsikten till fred i Donbass. Hans stöd sjönk från över 70 procent till under 40 procent inom ett år.

Den sista akten inleddes när Joe Biden tillträdde 2021. Bidens oproportionerliga inflytande i Ukraina var redan känt. Han hade på egen hand ordnat avskedandet av en ukrainsk åklagare och anställningen av dennes son, med en miljonlön, på det ukrainska oljebolaget Burisma. Detta inflytande för Biden, och därmed för USA i Ukraina, bekräftades återigen av Selenskyj när han i början av 2021 stängde ner proryska TV-stationer från oppositionen, en åtgärd som hans säkerhetsrådgivare Oleksandr Danyliuk kallade en ”välkomstgåva för Biden” som skulle uppfylla hans förväntningar.

I mars 2021 trappade västvärlden, i samarbete med Ukraina, upp provokationerna mot Ryssland. Nato inledde Defender 21, en massiv manöver med 28 000 soldater från 26 länder. Samtidigt utfärdade Zelenskyj en order om att ”återta Krim” och flyttade trupper till södra delen av landet. Attackerna i Donbass, som Ryssland upprepade gånger har nämnt som en möjlig orsak till ett militärt ingripande, intensifierades igen i april. Ryssland svarade med hot, en utplacering av trupper vid den ukrainska gränsen och inledde manövrer från sin sida, men ingrep inte militärt. Situationen var fortsatt spänd.

Fler Nato-manövrer i Svarta havet och de baltiska staterna följde, liksom Zelenskyjs uppmaningar att påskynda Ukrainas anslutningsprocess till Nato. I november offentliggjorde Lavrov Tysklands och Frankrikes tidigare nämnda sabotage av Minskavtalet. I december föreslog Ryssland konkreta ömsesidiga säkerhetsgarantier, bland annat ingen ytterligare utvidgning av Nato, ingen utplacering av kärnvapen i Europa (inklusive den ryska delen av Europa) och en återgång till 1997 års Nato-grundlagsakt, som förbjuder permanent utplacering av Natotrupper i Östeuropa.

Natoländerna avvisade det ryska förslaget i januari 2022 och började i stället leverera vapen till Ukraina i stor skala. I början av februari, efter sju år, misslyckades också det sista försöket att nå en lösning genom Minsk II på grund av Ukrainas motstånd. Medierna, som nu dagligen meddelade om en rysk invasion under flera år, spädde på stämningen ytterligare. I denna atmosfär försökte Olaf Scholz få till stånd en uppgörelse i sista minuten vid säkerhetskonferensen i München den 19 februari genom att föreslå Zelenskyj att han offentligt skulle avsäga sig Nato-medlemskapet. Zelenskyj vägrade. Samtidigt inleddes en stor offensiv i Donbass (OSSE 19.02./22.02.). Putin erkände sedan de separatistiska regionernas självständighet den 21 februari. Den 24 februari inleddes den ryska invasionen av Ukraina och Olaf Scholz kunde med ett påverkat ansikte säga: ”Detta krig är Putins krig.

Det önskade kriget

Det råder ingen tvekan om att Ryssland är delaktigt i kriget i Ukraina. Den ryska attacken är ett brott mot FN:s våldsförbud, ett brott mot Ukrainas suveränitet och ett uppenbart brott mot internationell rätt. Genom att invadera grannlandet eskalerade Ryssland en konflikt som hade kostat 14 000 liv på åtta år till ett hett krig som kommer att överstiga detta antal inom bara några månader och som redan har lett till över 5 miljoner flyktingar i dagsläget. Ryssland kunde ha försökt lösa konflikten genom FN eller utövat ekonomiska påtryckningar för att uppnå sina politiska mål på andra sätt. Invasionen var inte utan alternativ.

Samtidigt var kriget ett beslut som föregicks av flera års försök från Rysslands sida att genom diplomatiska åtgärder få till stånd eftergifter från väst om landets grundläggande säkerhetsintressen. Men varken decennier av förhandlingar, ett gentleman’s agreement som 2+4-samtalen, bilaterala fördrag som grundlagen för Nato-Ryssland eller folkrättsliga fördrag som Minsk-avtalet hade kunnat förhindra Natos expansion och den ökande militariseringen av den ryska gränsen. Att framtida förhandlingar nu plötsligt skulle leda till kompromisser till Rysslands fördel var inte ett realistiskt antagande. Ryssland stod alltså inför valet att lägga sina säkerhetsintressen på hyllan och titta på Ukrainas omvandling till en Nato-medlem och den fortsatta beskjutningen av Donbass, eller att betala de höga uppoffringar och det ekonomiska och politiska priset för en militär intervention. Det ryska ledarskapet valde det sistnämnda som den sista utvägen.

Men det är inte bara Ryssland som är skyldigt. Även om Ryssland tog initiativet till den slutliga upptrappningen av konflikten, skapades förutsättningarna av årtionden av aggressiv antirysk amerikansk politik. Och till skillnad från Ryssland borde det inte råda något tvivel i USA om att utbrottet av fientligheter i Europa inte var ett diplomatiskt misslyckande utan ett utrikespolitiskt mål.

Trots tydliga protester från Ryssland och motsatta råd från ledande diplomater och Rysslandsexperter har USA i årtionden oförtrutet drivit Natos expansion österut. När EU-länderna i den tredje vågen blockerade Ukrainas och Georgiens inträde i Nato arrangerade USA utan vidare en blodig kupp och gjorde Ukraina till en slags Nato-medlem även utan officiellt medlemskap. De installerade en antirysk regering med högerextrema element på maktpositioner, bildade och utrustade fascistiska bataljoner för att bekämpa det ryskinfluerade Donbass. De sade ensidigt upp ABM- och INF-vapenavtalen, placerade ut missilförsvarssystem på Natos östra flank och inledde storskaliga årliga manövrer vid Rysslands gränser. Victoria Nuland uppgav också att det amerikanska försvarsdepartementet stöder dussintals projekt i biologiska forskningslaboratorier i Ukraina. Många av dessa åtgärder skulle i sig själva ha lett till ett direkt militärt svar om de hade utförts vid USA:s och inte vid Rysslands gräns. Ingen av dessa åtgärder bidrog till fred och stabilitet i Europa, och de flesta stod i skarp kontrast till varandra.

Rysslands säkerhetsproblem togs aldrig på allvar och de röda linjer som Moskva formulerat överskreds avsiktligt. Eventuella konsekvenser, såsom utbrottet av det ukrainska inbördeskriget 2014 och Rysslands militära ingripande 2022, accepterades åtminstone. Studien från 2019 från Pentagons tankesmedja Rand Corporation med titeln ”Overextending and Unbalancing Russia” visar att den ökande upptrappningen i Östeuropa inte har skett utan strategisk beräkning. I rapporten beskrivs vapenleveranser till Ukraina som det bästa alternativet för att utnyttja ”Rysslands yttre svagheter”. Den amerikanska reaktionen efter den ryska invasionen visar en tydlig preferens för ytterligare upptrappning genom sanktioner och vapenleveranser och ett ointresse för förhandlingsbaserade lösningar.

Möjliga steg mot en nedtrappning, t.ex. att ge Ryssland säkerhetsgarantier, övervägdes avsiktligt aldrig. Tvärtom. Zelenskyj bekräftade i en intervju med CNN att även om Nato redan hade avvisat honom när det gäller Ukrainas anslutning, fortsatte han ändå att offentligt propagera för möjligheten av ett Nato-medlemskap. Ett erkännande av att han när som helst kunde ha uppfyllt ett av Rysslands viktigaste krav – Ukrainas avstående från Nato-medlemskap – men att han medvetet valde att inte göra det. Ett beslut som bara gynnade konflikten med Ryssland. Med detta tankesätt kunde Zelenskijs rådgivare Oleksiy Arestovych också korrekt förutspå krigsutbrottet 2020-2022 i en intervju redan 2019. Han beskrev ett krig mot Ryssland för att få medlemskap i Nato som ”det coolaste som finns”.

Europeiskt misslyckande

Men kriget i Ukraina är inte bara en historia om amerikansk aggression och rysk reaktion, utan också en historia om europeiskt misslyckande. Det är berättelsen om ett Europa som i årtionden såg faran för en intern europeisk konflikt komma, försökte medla, men till slut var maktlöst att förhindra kriget. För USA:s geostrategiska mål, som anges av amerikanska tankesmedjor som Rand Corporation, kan det verka förnuftigt att försvaga Ryssland i en militär konflikt. Men för Europa är de ekonomiska, sociala och humanitära konsekvenserna en katastrof.

Europa – särskilt Tyskland och Frankrike – gav sig inte helt och hållet utan motstånd till den amerikanska Nato-aktivismen. De blockerade Ukrainas och Georgiens anslutning till Nato 2008 och utarbetade Minsk-avtalet för en fredlig lösning på inbördeskriget som orsakades av Maidankuppen. Men samtidigt stödde de ytterligare fem Nato-utvidgningar österut, USA:s ingripande i Ukrainas inre angelägenheter i strid med folkrätten, militariseringen av Natos östra flank, sanktioner mot Ryssland och åratal av beväpning och utbildning av den ukrainska militären, deltog i Nato-manövrer vid Rysslands gränser och tittade impotent på som garantmakter när den ukrainska regeringen saboterade Minsk-avtalet. USA:s och den ukrainska regeringens åtgärder skedde utan några anmärkningsvärda fransk-tyska protester. Nato-alliansens lojalitet väger tyngre än skyddet av europeiska säkerhetsintressen. I slutändan måste man förebrå Tyskland för att ha gjort nästan allt för och för lite mot ett krig i Europa. Och den förvåning över de aktuella händelserna som nu uttrycks av politiker och media efter år av principlöshet luktar bittert hyckleri.

Det tysk-europeiska misslyckandet med att undvika en upptrappning i Ukraina väcker djupa frågor om Tysklands suveränitet. Förutsättningarna för kriget i Europa skapades trots allt i en ledande roll av Nato mot motstånd och i klar motsättning till Tysklands nationella prioriteringar. Den nuvarande krisen visar att Natos intressen inte kan jämställas med Tysklands eller Europas intressen. Nato är fortfarande i första hand en allians som ger uttryck för amerikanernas militära vilja, och Tyskland måste fråga sig om det ligger i dess nationella intresse att tillhöra en allians som är beredd att offra europeisk stabilitet, säkerhet, välstånd och liv för att uppnå sina geopolitiska mål.

Oförmågan att utöva ett avgörande inflytande på Natos agerande och att avdramatisera den amerikanska aktionismen är symbolisk för Tysklands skuld till upptrappningen, som man nu försöker skylla enbart på Ryssland. Om vi inte heller efter denna katastrof i Europa lyckas dra de rätta politiska slutsatserna och välja en alliansstruktur som gör det möjligt för oss att hävda våra egna intressen, kommer nästa kris också att vara oundviklig och vi kan redan nu börja fundera på vilka färger vi vill lysa upp Brandenburger Tor i nästa gång.