Bild: Sémhur / Wikimedia Commons, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=3897692
Av Godfree Roberts, den 1 maj
USA:s territoriella integritet hotad
Efter att Ukraina började massakrera civila 2015 varnade president Putin för att Ryssland inte längre skulle respektera Kievs territoriella integritet om dödandet fortsatte. Ukraina fortsatte att döda och förlorade territoriell integritet när Donbas oblasts flydde till Putins famn.
När Japan började hota Kinas territoriella integritet med Taiwan beslutade Peking att inte vänta utan tog initiativet.
Ryukyu-kungariket
(se här, ö.a.)
Japan annekterade Ryukyuöarna när Kina var som svagast, 1879, och döpte om dem till ”Okinawa prefektur”. Dessförinnan var det Ryukyu-kungariket, en självständig stat under kinesiskt skydd. Än i dag har dess befolkning inte förlikat sig med sin koloniala status och livet i en dumpnings-plats för USA:s största baser och de årtionden av våldtäkter och mord som följer med dem – särskilt eftersom amerikaner är immuna mot Okinawa-lagarna.
Deras tidigare beskyddare har hört deras böner.
Den 21 april, när han diskuterade Taiwan vid Lanting Forum, satte den kinesiska utrikesministern Qing Gang den diplomatiska scenen genom att hänvisa till Kairodeklarationen och Potsdamproklamationen – som båda tydligt anger att Ryukyu inte är en del av Japan.
En vecka senare, den 28 april, samtalade Wu Jianghao, Kinas ambassadör i Japan, och Yoshimi Teruya, vice guvernör i Okinawa, privat i tre timmar. Då meddelade ambassadör Wu att Kina officiellt kommer att kalla Okinawa prefektur för dess förjapanska namn ”琉球”, Ryukyu, och att Kina kommer att öppna ett regionalt diplomatkontor i Ryukyu. Denny Tamaki, guvernör i Okinawa-prefekturen, kommer att besöka Peking senare denna månad.
Meddelandet elektrifierade Okinawas självständighetsrörelse och gav upphov till möjligheten att Ryssland – vars Kurilöar Japan gör anspråk på – också kommer att erkänna Ryukyu, vilket utan tvekan följs av de flesta postkoloniala länder.
Okinawas strategiska betydelse är svår att överdriva. Den ligger nästan inom synhåll för det kinesiska fastlandet, har den största koncentrationen av amerikanska baser i Stilla havet och är utgångspunkten för den attack som för närvarande övas:
USA:S TRUPPER ÖVAR INFÖR KRIGET I TAIWAN
29 april 2023 20:30. US Army Special Operations Command (USASOC) har för första gången genomfört övningar som simulerar dess svar på ett kinesiskt erövrande av Taiwan, som en del av USAOC:s årliga kapacitetsövning i Fort Bragg. Trupper övade att sättas in i Taiwan för att hjälpa till att försvara sig mot en kinesisk offensiv, med hjälp av en betongmodell på basen för att simulera den miljö där de skulle bekämpa Kina.
Hur skulle de slåss? Exakt var?
Kinas dominans i västra Stilla havet sträcker sig till Darwin Port i Australien. Inget krigsfartyg är säkert för ballistiska fartygs-dödande missiler inom denna omkrets, definitivt inte hangarfartyg av Ford-klassen för 20 miljarder dollar, flottans stolthet.
Samtidigt ligger Okinawa 90 mil från Kinas 30 000 basförstörande missiler.
Asymmetriska mål
Kina skulle kunna angripa amerikanska baser i förebyggande syfte av samma anledning som Ryssland gjorde det i Ukraina: för att hålla världens mest aggressiva makt på säkert avstånd. USA:s alternativ för vedergällning är dock alla dåliga:
- Att inte göra någonting, bli förödmjukad och överlåta världsledarskapet till Kina.
- Slå till mot ett kinesiskt mål och se hur Kinas större, snabbare och mer exakta missiler 54 minuter senare lägger UCLA:s campus i spillror.
- Gå rakt på sak och avfyra alla atomstridsspetsar mot Kina. Men, liksom dess folkhälsa, är Kinas missilförsvar många gånger bättre än USA:s och det kinesiska samhället är berömt motståndskraftigt medan USA:s är farligt bräckligt. Det finns inget så effektivt som ett förlorat krig för att fördärva stämningen i ett land.
Eskalalering och dominans
Om ett nederlag i Ukraina och ett hot mot Okinawa inte avskräcker Washington kan Kina höja insatserna ännu mer.
År 1826 erkände USA Hawaii som en monarki, med egna internationella handels- och vänskapsfördrag, men eftersom de såg potentialen i Hawais jordbruk och dess strategiska läge, störtade USA drottning Liliʻuoukalani (bild ovan) och kungariket Hawaii, koloniserade och annekterade det 1893 – år efter att Japan annekterat Ryukyu-kungariket.
Bild https://hawaiibloggen.se/2009/05/haole.html
Trots dess balsamiska charm är det få haole (se här, ö.a.) som trivs på Hawaii och en av orsakerna till att de lämnar landet är rädsla. Jag tog med mig beväpnade vakter med min familj när vi besökte en avlägsen strand på Kauai eftersom lokala killar mördade haole vid den tiden. Morden har minskat, men inte hatet. Hawaiianerna har aldrig förlåtit Amerika för deras underkuvande och marginalisering i sitt eget paradis.
Så när kommer vi att få se detta på CNN?
Kinas ambassadör i USA meddelade efter ett tre timmar långt privat möte med Hawaiis guvernör Waiheʻe att Kina från och med detta datum kommer att kalla Hawaii för ”kungariket Hawaii”. Taleskvinnan för den icke-statliga organisationen Independence Hawaii, Janeta Liliʻuoukalani, hyllade åtgärden: ”Vi hawaiianer tackar president Xi för vår befrielse och bjuder in honom till vår självständighetsdag”.
Xi’s Ryukyu-initiativ skulle komma att lamslå Biden och Tokyo i veckor, till och med i månader. Japan kan sparka ut baserna och förmodligen behålla Okinawa, eller så kan man behålla baserna och förlora Okinawa. Territoriell integritet är en viktig fråga.
Xis far var en general under inbördeskriget och Kinas bästa förhandlare, sa Mao. Efter att ha stått emot attacker i årtionden har Xi Jr. lanserat en väl förberedd offensiv, och Turkiets utrikesminister kunde inte vara lyckligare: ”Alla hatar Amerika”, sade han till en förtjust publik.
Vi lever i intressanta tider.
Så länge som den moraliska supermakten Sverige -till skillnad från vårt grannland Norge- inte ens förmår att ratificera den internationella konventionen för urfolkens rättigheter (d.v.s. landets samer) ska det officiella Sverige vara tyst i de flesta frågor som rör detta tema.
I den så omhuldade ön Taiwan så utplånade den förra Guomindang (Kuo-Min-Tang) under Shang Kai-shek i princip hela den ursprungliga taiwanesiska urkulturen och de minoriteter som bodde där inklusive allt arv som en gång den portugisiska handeln förde dit då ön hette Formosa.
Något som ALDRIG idag -mig veterligen ingenstans- (rätta mig om jag har fel, på varje punkt -varsågod!!) så har ön Taiwans nutida gällande konstitution inte bara landkrav över den egna ön, utan anser sig konstitutionellt ha fulla anspråk -enligt konstitutionens gällande text- på hela Folkrepubliken Kina och ännu mer chockerande: på hela ”yttre Mongoliet”, d.v.s. den sedan över 100 år självständiga STATEN Mongoliet med egen representation i FN (till skillnad från separatistgrupperna på ön Taiwan).
Om Taiwan vill tas på minsta allvar är väl det minsta att kräva att dessa enorma territoriella anspråk på asiatiskt fastland stryks ur öns lilla regelbok av stormaktsfantasier.
Ön Taiwans officiella namn är det för den stora världsallmänheten totala okunskap faktiskt: Republic of Kina; Republiken Kina.
Den som granskar denna så moraliska, demokratiska ö finner vid närmare granskning av ön Taiwans sanna politiska natur en ganska hämndlysten och rovgirig anspråksrikedom på att faktiskt härska över östra Asien.
Det står i öns egen ”konstitution”. Någon plats i FN har man inte (utröstad av Nationalförsamlingen år 1971 med stor majoritet i FN).
Taiwan är ett knasighetens exempel på helt odiplomatiskt grundade statsanspråk som lever ett eget subjektivt mörkt politiskt liv i andra länders stora och höga politikers arrogans att underminera den av FN helt godtagbara och antagna FN-principen om ”Ett Kina”.
När vi talar om amerikanska delstaters möjlighet som Texas, Kalifornien och Hawai’i att bli självständiga och få utlysa folkomröstningar om självständighet så är det i den amerikanska federala konstitutionen tyvärr helt olagligt.
Å andra sidan har ju alla stora politiska skiften i denna världen oftast skett helt i strid med gamla gällande politiska lagar och regler…det är så världen revolutionärt avancerat!!
Hej Johan,
Det är bra du belyser Taiwans historia.
Det gör det lättare att förstå situationen som uppkommit idag.
Jag visste till exempel inte att det kinesiska nationalistpartiet Kuo-Min-Tang utplånat den ursprungliga Taiwanesiska kulturen eller Formosa öarna som det hette då.
Det påminner lite om det europeiskt vita USA som satte indianerna i reservat och gjorde den amerikanska kontinenten till en europeisk kopia.
Kanske en sämre kopia till och med.
@arbetarklass 8 maj, 2023 At 13:04
Dom försökte, men det gick lika illa som för Mao Zedong på fastlandet, eller för USA på Taiwan efter WW2, eller för USA i Japan, osv. Sedan finns det inte bara en kultur på Taiwan, utan flera kulturer och folk.
@Johan de Naucler 8 maj, 2023 At 12:32
”utplånade den förra Guomindang (Kuo-Min-Tang) under Shang Kai-shek i princip hela den ursprungliga taiwanesiska urkulturen”
Det verkliga problemet är att det är just det som USA försöker åstadkomma idag, med dåliga resultat. USA försöker amerikanisera Taiwan som en förberedelse till att annektera ön.
Det var vad försökte göra, men misslyckades. När jag bodde där på 80-talet gällde fortfarande undantags lagarna och ett krigstillstånd. Amerikanare överallt. Det var en mycket tydlig skillnad mellan ö-befolkningen och de inflytta fastlands kineserna. Det var otänkbart att ingå giftermål mellan grupperna till exempel, precis som en gång i Europa.
Sedan gick det precis som i Europa, ungdomarna struntade i alltihopa och gjorde som dom ville, de äldre fick ge sig. Det pågår fortfarande på fastlandskina. Nu lever grupperna fredligt sida vid sida, och gränserna suddas långsamt ut. Det finns även ett antal minoritetsfolk som har rötterna från Stilla Havets öar.
Sedan skall vi komma ihåg att konstitutionen och strävandena mot självständighet har bara 1.5% folkstöd. Man är kineser som bor på Taiwan precis som göteborgare som bor i Sverige. Taiwan är ett historiskt lik som vägrar lägga sig, upp-proppat av USA i militära egenintresse. USA vill annektera Taiwan och göra ön till en amerikansk militärbas likt Guam.
Hawaiians History
by Elaine Winters and Mark Swartz
(Komprimerad text av mig)
RELIGION
Den antika religionen Hawaii innehåller hundratals gudar såväl som magiska och animistiska övertygelser. Hawaiianer dyrkade både i sina hem och i utomhustempel som kallas heiau. Ruinerna av dessa tempel är fortfarande synliga på alla öarna. De största var heiau waikaua, eller krigstempel, vid vilka offer förekom. De främsta gudarna var Ku (krigets gud och manlig fertilitet), Kane (skaparen och huvudguden), Lono (åskans och jordbrukets gud) och Kanaloa (havets och vinstens gud)
Med ankomsten av andra invandrargrupper, särskilt tidiga upptäcktsresande i början av 1800-talet, försvann antika Hawaiianska religiösa sedvänjor helt. Idag utövar många Hawaiianer buddhism, shinto och kristendom.
SYSSELSÄTTNING OCH EKONOMISKA TRADITIONER
Före turismen och etableringen av den amerikanska militären på öarna var jordbruk den största industrin på Hawaii. Socker, kokos och ananas utgjorde kärnan i plantagesystemet. När de stora odlingarna anlades på 1820- och 1830-talen, anställdes infödda hawaiianska män som lantarbetare medan hawaiianska kvinnor arbetade i vita invandrares hus som pigor och tvättkvinnor.
Lönearbete utvecklades först för att möta utländsk efterfrågan och var centrerat i Honolulu och Lahaina. Med början omkring 1820 lockades allmogen att arbeta för lön (även om register visar att sådan betalning vanligtvis praktiserades för att undvika beskattning). Vid mitten av 1840-talet fanns det en grupp jordlösa infödda Hawaiian arbetare i Honolulu; dessa människor fick ungefär en dollar om dagen 1847, mindre än hälften av vad haoler tjänade. Plantageägare sätter i själva verket lönerna på olika nivåer för var och en av de olika rasgrupperna, för att upprätthålla misstroende bland dem och därigenom hindra arbetare från att organisera sig.
Ett uttalande från plantagekungen Sanford B. Dole (som också under en tid tjänstgjorde som president för Hawaii) vid en planteringskonvent på 1880-talet fångar den förakt när plantörerna höll sina infödda Hawaiianställda: ”Jag kan inte låta bli att känna att huvudändan av detta möte är plantagevinster, och landets välstånd, samhällets krav … framtiden för den hawaiianska rasen kommer bara sekundärt om alls.” Även för de vanliga människorna som var medvetna om sin exploatering, verkade det dock att arbeta för löner på plantagerna vara ett bättre sätt att leva än att hylla hövdingar. Plantagearbetare, till exempel, fick skatter betalda för dem av plantageägarna, och en tidig strejk tvingade plantager att betala arbetarna direkt snarare än genom hövdingen.
Emigration av manliga infödda
Hawaiianer till USA:s västkust inträffade under guldrushen i Kalifornien. Den växande frånvaron av lokal arbetskraft till följd av denna utvandring, såväl som från den minskande infödda hawaiianska befolkningen, uppmuntrade importen av kinesiska, japanska och portugisiska lantarbetare; totalt 400 000 kom mellan 1850 och 1880. Mindre antal europeiska arbetare kom från Tyskland, Norge och andra länder.
Från missionärernas tid fram till början av andra världskriget kontrollerades Hawaii ekonomiskt av fem mäktiga företag: Castle och Cooke, Alexander och Baldwin, Theodore Davies, C. Brewer och American Factors (Amfac). Ungefär en tredjedel av direktörerna i dessa fem företag var direkta ättlingar till missionärsfamiljer eller omedelbart släkt med dem genom äktenskap. Tillsammans bildade dessa företag en allians som 1930 kontrollerade 96 procent av öarnas sockerindustri och alla företag som var förknippade med den grödan. De manipulerade därför praktiskt taget alla stora företag och institutioner på öarna: banker, försäkringar, allmännyttiga tjänster, transporter, grossist- och detaljhandel, marknadsföring och sjöfart mellan öarna och fastlandet. 1932 fick de fem stora kontroll över ananasindustrin, Hawaiis näst viktigaste jordbruksgröda före andra världskriget. Efter kriget, där många japanska amerikaner tjänade med stor utmärkelse, bröt den japanska rösten planterelitens politiska makt.
Under 1980-talet och början av 1990-talet var ekonomin i delstaten Hawaii baserad på turism. Besökare på Hawaii spenderade nästan 10 miljarder dollar 1990. Den näst största arbetsgivaren var det amerikanska försvarsdepartementet, som spenderade mer än 3 miljarder dollar 1990. Infödda Hawaiianer tog ofta jobb som hushållstjänare eller tjänstgjorde i andra, ofta ringa, kapaciteter för att möta behov hos dem som vistas på öarna en kort tid. När jordbruket minskade i omfattning och ekonomisk betydelse, blev möjligheter knappa för infödda Hawaiianer som traditionellt arbetade på fälten och konservfabrikerna. Samtidigt började den ekonomiska högkonjunkturen under 1980- och 1990-talen, när turismen nådde sin topp, att avta. Arbetslösheten på Hawaii var cirka 5,6 procent 1998, över det nationella genomsnittet på 4,5 procent, och levnadskostnaderna är fortfarande höga, med genomsnittliga huspriser runt 300 000 dollar. Dessa ekonomiska faktorer har fått många infödda Hawaiianer att lämna öarna för bättre möjligheter på fastlandet.
Hawaiian befolkning anses leva under den amerikanska standardfattigdomsgränsen. Vissa fattiga familjer tas om hand av dem som hedrar traditionen att stödja utökade familjer; många är inte så lyckligt lottade. Arbetslösheten för hela staten beräknades till 15 procent av folkräkningen 1990. Inga siffror finns tillgängliga för infödda Hawaiianer som en separat kategori.
POLITIK OCH REGERING
Infödda Hawaiianer har uttryckt en blandning av beslutsamhet och oro när de möter det belägrade tillståndet i sin månghundraåriga kultur. Det hawaiiska språket, som anses vara en avgörande aspekt av kulturell identitet, har blivit föremål för förnyad uppmärksamhet. 1978 vann hawaiiskan erkännande som ett officiellt statligt språk. För många är kulturell överlevnad oupplösligt kopplad till att ha en politisk röst. Mer än ett sekel efter störtandet av den sista hawaiianska monarken har frågan om suveränitet återuppstått. Organisationen Ka Lahui Hawai’i (The Nation of Hawaii), som grundades 1987, är dedikerad till att mobilisera stöd för detta mål, och på så sätt stimulera anti-haole-sentiment som går tillbaka till kapten Cooks ålder. Det främsta bland deras klagomål är att infödda Hawaiianer är det enda ursprungsbefolkningen som bor inom USA:s gränser som inte erkänns som en separat nation av den federala regeringen. Snarare betraktas de som ”avdelningar” i delstaten Hawaii. Informerad av medborgarrättsrörelsen på 1960-talet och uppmuntrad av suveränitetsrörelser runt om i världen, ber Ka Lahui Hawai’i att infödda Hawaiianer ska behandlas som andra indianer och ges sina egna landområden (utöver hembygdsmarker), samt rätten till självstyre.
Suveränitetsrörelsen hävdar att den oberoende och internationellt erkända regeringen på Hawaiiöarna olagligt störtades av USA:s regering. Det hävdas vidare att ackulturation – producerad av blandäktenskap och bristande uppmärksamhet på inhemska traditioner, seder och språk – är en form av rasistiskt folkmord. Eftersom infödda Hawaiian religion, traditioner och värderingar är nära förknippade med ’aina (landet) och respekt för miljön, känner många infödda Hawaiianer att amerikansk skändning av miljön, till följd av militär och kommersiell exploatering, utgör ett allvarligt brott. Ön Kahoolawe, som gjordes obeboelig efter att den använts som målträning av den amerikanska militären, nämns som ett utmärkt exempel på denna destruktiva politik – liksom massorna av turister.
År 1993 ställde suveränitetsaktivister på president Clinton medan han deltog i insamlingsaktiviteter på Waikiki Beach. Fyra månader senare utfärdade Clinton en formell ursäkt för USA:s störtande av den hawaiianska monarkin och för ”berövandet av infödda Hawaiians rätt till självbestämmande”. År 1994 levererade aktivister en proklamation om återställande av den suveräna nationalstaten Hawaiis självständighet och började arbetet med en ny konstitution, som undertecknades och ratificerades den 16 januari 1995. Detta dokument uppmanade till återställandet av den inneboende suveräniteten för det infödda hawaiianska folket och garanterade lika rättigheter för alla medborgare oavsett ras. År 1999 sammankallades en infödd hawaiiansk konvent i Honolulu för att påbörja processen att bilda en infödd hawaiiansk regering.
Suveränitetsrörelsen är dock långt ifrån enad. Ka Lahui Hawaii är bara den största av cirka 100 organisationer som arbetar för inhemska Hawaii-frågor, och medlemmarna är oense om vilken form suveränitet ska ha. För vissa är lösryckning från USA målet; andra föreställer sig en status som liknar den för amerikanska indianreservat, eller en som utpekar vissa områden på Hawaii som zoner för traditionell livsstil.
RAS RELATIONER
Omständigheterna kring den påstådda våldtäkten av Thalia Massie 1931 representerar för många infödda Hawaiianer både nutidens och det förflutnas rasmässiga orättvisa. Massie vittnade om att två japaner, två hawaiianer och en kinesisk hawaiian hade attackerat henne nära Waikiki, men rättegången resulterade i en hängd jury. Massies man tog saken i egna händer och dödade en av hawaiierna – ett brott som gav honom ett straff på bara en timme. I ett separat fall smittades en dömd mördare vid namn Keanu avsiktligt med spetälska.
Under en lång tid efter annekteringen dominerades Hawaiis politik av konservativa män av europeisk härkomst som tjänade plantagernas intressen. I kölvattnet av andra världskriget och statsbildningen utövade fackföreningarna, särskilt International Long-shoremen’s and Warehousemen’s Union, ett starkt politiskt inflytande, vilket skapade en tradition av stöd för det demokratiska partiet och ett politiskt liberalt klimat. Närvaron av hawaiianer av japansk härkomst på den politiska arenan har skapat intrycket av progressiva attityder angående ras. Ändå har infödda Hawaiianer inte alltid dragit nytta av liberal politik. ”Om frågan om de ursprungliga hawaiierna”, skrev Francine Du Plessix Gray i sin bok, Hawaii: The Sugar-Coated Fortress, ”skulle de mest framsynta männen tendera att behålla sin paternalism.”
https://www.everyculture.com/multi/Ha-La/Hawaiians.html