Det misslyckade mötet i Hanoi mellan Nordkorea och USA överraskar inte

Denna artikel som publicerats i New Eastern Outlook ”Failure of DPRK-US Hanoi Talks Should be of No Surprise” av den australiensiske juristen och geopolitisk analytikern James O’Neill har översatts av Christer Lundgren, som är ordförande i svensk-koreanska föreningen. New Eastern Outlook: Failure of DPRK-US Hanoi Talks Should be of No Surprise https://journal-neo.org/2019/03/19/failure-of-north-korea-usa-hanoi-talks-should-be-no-surprise/

Det misslyckade mötet i Hanoi mellan Nordkorea och USA överraskar inte

Det första toppmötet mellan USA:s president Donald Trump och den nordkoreanske ordföranden Kim Jong Un hölls i Singapore i juni 2018. Efter Trumps extraordinära tal i Förenta Nationerna i september 2017, då han sa att om USA tvingades försvara sig (!) ”skulle vi inte ha något annat val än att helt förstöra Nordkorea. Raketmannen är på självmordsuppdrag för sig själv och för sin regim”, var det faktum att ett möte över huvud taget kom till stånd var ett mindre mirakel.

Det toppmötet i Singapore slutade med ett gemensamt uttalande, som innebar en överenskommelse i fyra steg. USA lovade att upphäva några sanktioner och avsluta det krigstillstånd, som tekniskt fortfarande råder sedan vapenstilleståndet som slutade fientligheterna i Koreakriget 1953.

Nordkorea åtog sig att arbeta för Koreahalvöns fullständiga avnuklearisering och att återlämna kvarlevorna av USA-personal som dödats under Koreakriget.
Det var små steg, men välkomnades som ett bättre alternativ än föregående års öppna fientlighet och hot. Det fanns viss optimism att det andra toppmötet mellan de två ledarna, som hölls i Hanoi, Vietnam, i slutet av februari, skulle kunna gå vidare längs vägen mot en lösning på vad som blivit ett allt farligare dödläge.

Det enda förvånande, när samtalen bröt samman utan någon överenskommelse, var att folk blev förvånade. Den falska optimismen bortsåg från historien om relationen mellan de två länderna, och varför den historien bidrar till att förklara de skilda förväntningar som respektive part hade inför till Hanoi-konferensen.

USA:s inblandning i koreanska angelägenheter började på 1800-talet när de med våld försökte öppna Korea för omvärlden och specifikt för USA:s handel och investeringar (Pembroke Korea: Where the American Century Began 2018). Det var början på en långvarig och svår relation mellan de två länderna, som inte underlättades av en överenskommelse mellan USA och Japan som gav Japan fria händer i Korea i utbyte mot att de inte blandade sig i USA:s ambitioner att kolonisera Filippinerna. Korea var en brutalt behandlad japansk koloni 1910-1945.

Korea ”befriades” knappast i slutet av andra världskriget. Den amerikanska administrationen bestämde ensidigt att dela landet i två delar längs den 38:e nordliga breddgraden, med USA som ockupationsmakt i den södra delen och Sovjetunionen i nord. Sovjetunionen drog sig tillbaka från nord 1948 men USA stannade kvar, och fram till idag är Sydkorea militärt ockuperat av över 40 000 USA-trupper.

USA stationerade också kärnvapen i Sydkorea, men hävdar att dessa nu har tagits bort.

Mer nyligen installerade USA THAAD-missilsystemet i Sydkorea, vilket föga förvånande uppfattas som ett hot inte bara av Nordkorea utan också av Ryssland och Kina.

Någon återförening mellan södra och norra Korea efter Andra världskriget tillät inte USA. Istället importerade de sin favoritdiktator Syngman Ri från hans exil i USA och utnämnde honom till chef för den provisoriska sydkoreanska regeringen, där han styrde med hjälp av personer som hade samarbetat med de japanska ockupanterna. Både norr och söder var skyldiga till väpnade intrång på den andra sidans territorium. Detta resulterade så småningom i en fullskalig invasion av sydsidan. Det var ett oöverlagt drag av den nordkoreanske ledaren, farfar till nuvarande ordföranden Kim.

FN:s säkerhetsråds resolution 82 av den 25 juni 1950 krävde att de nordkoreanska styrkorna skulle dras tillbaka. Detta godkändes av nio röster mot noll, med en nedlagd röst och en frånvarande (Sovjetunionen). Nordkorea ignorerade omröstningen och i ytterligare en omröstning antogs FN:s säkerhetsråds resolution 83 den 27 juni 1950, som auktoriserade militära åtgärder ”för att återupprätta internationell fred och säkerhet i området”.

Man trodde länge att USA och dess allierade utnyttjade Sovjetunionens frånvaro för att genomdriva dessa resolutioner. Vi vet nu efter frisläppandet 2005 av en kommunikation från den sovjetiske ledaren Stalin till den tjeckiske presidenten Klement Gottwald den 27 augusti 1950 att den sovjetiska frånvaron var avsiktlig och en del av en bredare geopolitisk manöver av Stalin (www.medium.com 27 maj 2016). Dokument om detta.

De USA-ledda koalitionsstyrkorna lyckades snabbt driva nordkoreanerna ut ur den södra sektorn. Status quo hade därmed återställts, och man kan hävda att villkoren i resolutionerna 82 och 83 hade uppfyllts. USA var emellertid inte intresserat av att återställa status quo. I stället fortsatte de norrut och nådde Yalufloden, gränsen mellan Nordkorea och Kina. Kina styrdes vid denna tid av Mao och det kinesiska kommunistpartiet, fast Kinas plats i FN:s säkerhetsråd absurt nog innehades av Chiang Kai-Sheks kvarlevande nationalistiska regering, som hade flytt till Formosa (Taiwan) efter att ha besegrats i det kinesiska inbördeskriget, där han blev kvar, under skydd av USA:s flotta.

Det var denna överambition av den USA-ledda koalitionen som oundvikligen drog in Kina i kriget, med förödande konsekvenser för koalitionsstyrkorna (Cumings The Korean War 2010). USA och dess allierade drevs tillbaka till 38:e breddgraden, med stora förluster. Förhandlingar om ett vapenstillestånd började i juli 1951, men pågick till krigsslutet den 27 juli 1953. Det är vad som hände under de mellanliggande två åren som är avgörande för att förstå Nordkoreas nuvarande hållning.

Ett luftkrig utkämpades mot nordsidan. Fler bomber släpptes under dessa två år än i hela Stilla havsområdet under den fasen av andra världskriget, inklusive 32 000 ton napalm. Civila mål blev stora offer, inklusive bostäder, dammar som är nödvändiga för risproduktion och annan infrastruktur, inklusive sjukhus, skolor och kyrkor. Det rådde utbredd svält.

Kriget dödade en fjärdedel av Nordkoreas civilbefolkning.

Enligt en rapport publicerad 1952 av en internationell advokatkommitté vars ordförande var professor Heinrich Brandweiner vid universitetet i Graz, Österrike, förde den USA-ledda koalitionen bakteriologisk och kemisk krigföring mot nordsidan, vilket var en enorm krigsförbrytelse, även enligt de normer som gällde i början av 1950-talet.

Det var ironiskt nog exakt vad Trump hade hotat i sitt FN-tal i september 2017, total förstörelse av Nordkorea.

Mot den här bakgrunden och historien om de mellanliggande 65 åren, inklusive brott mot tidigare avtal, särskilt den ramöverenskommelse som förhandlats fram av förutvarande presidenten Jimmy Carter på Clinton-administrationens vägnar, är det absolut inte förvånande att nordkoreanerna misstrodde USA:s avsikter.

Nordkoreanerna bör också ha haft färskt i minne det ensidiga upphävandet av internationella avtal som amerikanerna hade ingått, däribland helt nyligen fördraget om medeldistanskärnvapen och JCPOA-avtalet med Iran, av vilka det sistnämnda är särskilt relevant för Nordkoreas omständigheter.

Om Nordkorea inte haft kärnvapen är det troligt att Kim, eller hans far som före honom var landets högste ledare, skulle ha gått samma öde till mötes som Iraks Saddam Hussein eller Libyens Muammar Gaddafi, vilka båda falskeligen anklagades för att ha massförstörelsevapen. Om de faktiskt hade haft sådana vapen skulle de fortfarande kunnat vara levande och välmående idag. I stället förstördes deras länder för USA:s geopolitiska ambitioners skull. De är prejudikat som ordförande Kim torde ha noterat och lärt sig av.

Det verkar nu uppenbart att om inte Trump själv så åtminstone hans säkerhetsrådgivare John Bolton kom till Hanoimötet fast besluten att ingen överenskommelse skulle träffas. Bolton själv medgav i en intervju med det amerikanska ABC-nätverket i början av mars att de amerikanska krav som ställdes vid toppmötet i Hanoi inkluderade kravet om ensidig nedrustning av Nordkorea innan USA ens skulle överväga att upphäva några sanktioner The American Conservative 10.

Det var inte bara långt utöver den provisoriska ram som överenskommits vid toppmötet i Singapore, det är en uppsättning krav som ingen suverän regering ens skulle kunna överväga att acceptera utan att inbjuda sin fullständiga förstörelse, vilket i nordkoreanska fallet skulle vara en upprepning av historien.

Hanoitoppmötets misslyckande torde också ha varit en stor besvikelse för Sydkoreas president Moon Jae In. Han hade varit proaktiv för att främja bättre relationer med nordsidan, inte minst för att det bara är via Nordkorea som Syd kan delta genom väg- och järnvägsförbindelser i Kinas enorma Belt and Road Initiative.

Det är osannolikt för närvarande att det kommer att bli något tredje toppmöte, åtminstone inte utan en grundläggande förändring i USA:s utrikespolitik, och det verkar högst otroligt. Den stora skillnaden för Nordkorea i framtiden är emellertid att Ryssland och Kina inte längre är villiga att samarbeta med amerikanerna i att upprätthålla befintliga sanktioner, för att inte tala om de ytterligare sanktioner som amerikanerna hotar med.

De ser klart de amerikanska planerna för vad de är: nedbrytningen av ett land som gränsar till båda deras länder. Ett Nordkorea under amerikanskt herravälde skulle utgöra ett existentiellt hot mot båda länderna och vara en viktig länk i den amerikanska ambitionen, inte bara att ”inringa” de båda länderna, utan också att undergräva varje hot mot vad USA ser som sin rätt till global hegemoni.
Den epoken är sedan länge förbi, och ju förr USA tar sitt pick och pack och lämnar inte bara Korea utan hela den asiatiska regionen, desto bättre blir utsikterna för en varaktig fred.