Denna artikel av Syrienexperten Patrik Paulov har även publicerats av Pål Steigan Det skamliga avtalet med USA om Syriens olja. Man kommer att tänka på ordet ”landsförrädare.”
Det skamliga avtalet med USA om Syriens olja
Det har gått några dagar sedan den första informationen kom om att det kurdledda styret i nordöstra Syrien (av kurderna ofta benämnt Rojava) slutit ett oljeavtal med USA-bolaget Delta Crescent Energy. SDF i Syrien säljer syrisk olja till oljebolag i USA.
Att det ingåtts ett sådant skamavtal har bekräftats av såväl USA:s utrikesminister Mike Pompeo som den kurdiska administrationens USA-representant Sinem Muhammed.
Oljeavtalet är inte förvånande, om än tragiskt.
Den kurdiska administrationen i nordost, dominerad av partiet YPG och de väpnade SDF-styrkorna, har sedan flera år alltmer försatt sig i en beroendeställning till USA. Det är USA som levererar vapen till SDF, och det är USA som med sin illegala truppnärvaro (ockupation) i nordöstra Syrien står som garant för utbrytarområdets ”självständighet”.
Syrier jag som talat med har upprepade gånger påpekat att USA aldrig gör något i Mellanöstern av godhet eller välvilja. Om supermakten satsar miljarder dollar på direkt eller indirekt inblandning i ett annat land, så handlar det naturligtvis om att man i förlängningen anser sig tjäna på det.
Det gäller de vapen som under krigets första år levererades till väpnade extremister runt om i Syrien (vapen som också kom att användas i attacker mot kurder och andra invånare nordost), och det gäller det direkta stödet till SDF i nordost.
Vad betyder avtalet mellan SDF-styret och det amerikanska oljebolaget?
För den kurdiska administrationen handlar det naturligtvis om att pumpa upp mer olja och få ökade inkomster.
I en kommentar till North Press Agency menar en företrädare från administrationen att avtalet också har politisk betydelse. Det är det första steget i ett erkännande av administrationen, då USA med detta accepterar kurdstyrets kontroll och äganderätt över naturtillgångarna i denna del av Syrien.
För USA är avtalet en del i det fortsatta kriget mot Syrien, om än med andra medel än direkt våld.
Trots att Natoländer och Gulfstater under många år gav massivt stöd till en uppsjö av väpnade extremistgrupper, så är det sedan länge uppenbart att försöket att framtvinga att regimskifte i Damaskus misslyckats. Det krigsivrarna lyckades åstadkomma var massdöd, förödelse och miljoner på flykt.
Nu försöker man hitta andra vägar för att få kontroll över Syrien. I detta fyller oljeavtalet och stödet till den kurdiska administrationen i nordost flera funktioner.
Dels handlar det om att söndra och härska. Metoden har genom historien varit ett effektivt sätt för imperialistiska makter att skaffa sig inflytande i Mellanöstern. Kanske önskar USA återupprepa den uppsplittring av Irak som inte formellt men i praktiken genomfördes efter det första Gulfkriget 1991.
Dels handlar det om oljans betydelse för Syriens överlevnad.
Innan kriget bröt ut 2011 var Syrien en exportör av olja och gas till flera europeiska länder. Idag råder akut brist på bränsle i det regeringskontrollerade Syrien, där majoriteten av landets invånare lever.
Att USA har kvar sina soldater i nordöstra Syrien handlar just om att hindra den syriska regeringen från att återta kontrollen över den olja och gas som rättmätigt tillhör Syrien och hela det syriska folket, inte bara en viss folkgrupp eller en liten minoritet av invånarna.
Den akuta bristen på bränsle slår mot all verksamhet i Syrien, alltifrån återuppbyggnad av bostäder och industrier till matproduktion och möjligheten för människor att värma upp sina hem och tanka sina bilar.
Till detta ska läggas de sanktioner – Caesarlagen är den senaste i raden som USA infört – som är så hårda och vittomfattande att till och med väststödda, regimskiftesförespråkande biståndsorganisationer menar att sanktionerna hindrar humanitär verksamhet i Syrien.
Ben Norton från den undersökande USA-siten The Grayzone skriver på Facebook en kritisk kommentar till avtalet. Han lyfter fram det faktum att många inom vänstern i USA (vilket också gäller i Sverige) hyllar den kurdiska administrationen och SDF-styrkorna som en slags frihetliga socialister, som utgör den goda sidan i konflikten Syrien. Detta avfärdar Ben Norton med följande ord:
”Sanningen är att YPG/SDF fullständigt har sålt ut sig till USA-imperialismen. De ockuperar den regionen med mest olja och vete i Syrien och svälter resten av landet från dessa livsviktiga resurser – i allians med Donald Trumps administration.
I själva verket fick dessa ’frihetliga socialister’ i ’Rojava’ till och med välsignelser av Trumps Vita huset, Lindsey Graham och Mike Pompeo – några av de värsta krigsförbrytarna på jorden – för att sluta en avtal med ett amerikanskt företag för att exploatera den syriska oljan.”
Det finns mer att säga om denna komplicerade fråga än ovanstående korta utläggning. Utvecklingen är hur som helst tragisk men kanske inte så förvånande.
Relaterat.
Starka bevis för att USA stödjer ISIS och al-Qaida sedan åratal?
Toshiba and Alstom, Tik Tok, och nu senast Syriens olja. USA lever upp till ryktet om att vara super piraten. Efter att ha varit torped åt sionisterna för så länge så har USA lärt sig ett och annat om lurendrejeriets konst och hur man tjuvar till sig olja, pengar, medicin, mark och patent …
Kurderna tar chansen till självfinansierad autonomi. Turkisk, iransk och arabisk imperialism kommer kanske att avsluta det hela i sedvanlig folkutrotning. Kurderna är värda allt stöd. Inte för att de är bättre än övriga, men de är ett folk med ett territorium. Nationellt självförverkligande och den ständigt falskeligen åberopade folkrätten. Här har den äntligen tillämpning. Dags att dela upp Turkiet, Iran och Irak.
Kurderna kommer alltid att vara en pjäs i maktpolitiken i MÖ. Kurderna har gång på gång offrats än för det ena än för det andra (stor)maktstrategin i MÖ. Det anmärkningsvärda är att de inte lär sig av det. Sedan så måste man ha koll på hur man använder begrepp som imperialism, annars är risken stor att man inte bli tagen på allvar. Det blir pinsamt särskilt med tanke på att det finns en enhet i Mö som vida överträffar då det gäller att agera imperialistisk och stjäla mark, hus och egendom, nämligen israel som jo använder Kurderna som en pjäs i sina intriger mot bland annat Syrien, Iran och Irak.
https://www.globalresearch.ca/video-kurdish-militias-start-new-dangerous-game-northern-syria/5707906
Kurderna – förr krigarnomader – har gång på gång använts till brott, och deras korrupta ledare tycks aldrig ha lärt läxan.
Inte så få deltog i det armeniska folkmordet (som gällde även andra kristna) och den kurdbefolkade nuvarande östra Turkiet är i huvudsak tidigare armeniskt/assyriskt område.
Nordöstra Syrien är inte ursprungligen kurdisk. Det är ett utvandringsområde för turkiska kurder – förmodade PKK-are – (många, som länge hade haft flyktingstatus, fick medborgarskap först av Bashar al-Assad, som kanske ångrar det nu, efter det skamlösa förräderiet).
Sèvre-fördragets kortlivad kurdisk republik låg i nuvarande Turkiet, inte i Syrien.
YPGs folkfördrivningspolitik i norra Syrien är ett folkrättsbrott som inte skall stödjas.
Annars är det värt att komma ihåg att kurderna har inte ens ett gemensamt språk. Kolla listan på de invandrarspråken som det finns tolkar till i Sverige, om du misstror mig.
Hur skulle gränserna i Mellanöstern gå om Storbritannien och Frankrike hade hållit sig borta ? Ministaterna är konstgjorda skapelser, Saudiklanen utvaldes av britterna och Libanon avskars från Syrien. För att inte tala om Israel. Men även allsmäktigheten har sina gränser. En känd sionist i USA har kommit till insikt om att den oavbrutna annekteringspolitiken bara kan ha en logisk slutpunkt: En enhetsstat med samma rättigheter för alla.
USA fortsatte med samma koncept: kunde man inte uppnå full kontroll delade man landet i delar likt Korea och Vietnam och t.o.m. Kina. Det speciella med Taiwan är att delningen kom till genom den japanska ockupationen, liksom på sätt och vis även Sydkorea.
Skall man gå efter ärkerasisten Woodrow Wilsons katastrofal linje kommer aldrig någon fredlig sekulär republik att överleva någonstans på jorden.
Vi är alla bondkatter när vi får chansen, och härstammar oftast från bondkatter, vad vi än tror. Tur är väl det, för att inavel inte är bättre för oss än för hundar. Vi bör organisera våra samhällen därefter.
Många som tror sig vara araber är i själva verket berber, från Egypten till Atlanten. Egypten har varit ett berbrike.
Islam bar med sig arabiskan långt västerut, men genetiken visar annat, bland annat än att inte så få araber har anmödrar som var svarta haremsslavar. (Källa herodote.net, alltså på franska.)
Mindre Asien var inte turkisk, utan grekisk, assyrisk, armenisk, fenisisk, m.m.. Turkarna är kolonisatörer.
Osmanska riket var bara ett av ett otal riken som har florerat och sedan slocknat under tidernas lopp. Islamiserade turkar tog över ett kristet rike.
Osmanska riket är inte mer nödvändigt eller självklart än något annat rike/imperium.
Områden byter härskare och språk.
Dagens Frankrike, Benelux och Rhenlandet har varit keltiska.
Det är bara i Bretagne som viss keltiskt språk och kultur har överlevt först det romerska imperiet, sen det germanska.
På spexspråk är franska språket ett hopkok av grekiska, latin och tyska med diverse kryddor från när och fjärran.
Det samma gäller engelska, men doseringen av latin och tyska är det motsatta. F-klav respektive G-klav ställer till problem för tondöva studenter.
{Helt oseriöst utvikning: F-klav röst är en fördel när man raggar på brudar (tänk Leonard Cohen), och därför behöver pipiga amerikaner använda bankkortet när en italienare behöver bara ta ton (tänk Frank Sinatra) för att få ligga.}
Två kusiner till förvaltningsspråk tog över stora delar av världen (resten gick till nederländskan, kastiljanskan och portugisiskan {F-klav + G-klav}, alltså tre kusiner till dessa kusinspråk). Det var då, det.
USAs tid är förmodligen på väg att bli förbi, men om man betraktar Förenta Staterna som en del av det brittiska imperiet (tysk adels imperium; Katarina av Ryssland var också tyska) är det bara att konstatera att denne är seg som attan.
Risk finns för att vi kommer aldrig att bli av med dem.
De kommer förmodligen att hellre förgöra jorden än att lämna in (tänk WWI och WWII, Korea, Vietnam, Afghanistan, Irak-Iran, Irak, Libyen, Syrien, Jemen osv…).