Det syriska smutsiga krigets hemliga ursprung

Terrorist med den turkiska flaggan på citadellet i Aleppo. Bild i Steigan.no

En artikel 1 december av Kit Klarenberg. https://www.kitklarenberg.com/p/syrian-dirty-wars-secret-origins?utm_source=post-email-title&publication_id=552010&post_id=152397727&utm_campaign=email-post-title&isFreemail=false&r=ptxzz&triedRedirect=true&utm_medium=email
Även i https://steigan.no/2024/12/den-hemmelige-opprinnelsen-til-den-skitne-krigen-i-syria/

Kit Klarenberg är en undersökande journalist som granskar underrättelsetjänsternas roll i utformningen av politik och uppfattningar. Hans artikel bekräftar väsentligen i detalj mina redogörelser i många artikel på Jinge.se 2012-2018. Man kan tycka att han inte så väl framställer USA:s och andra staters involvering i kriget och dess stöd till bl.a. al-Qaida och ISIS, vilket jag publicerat flera artiklar om.

Den 27 november inledde de militanta ultraextremisterna Hayat Tahrir al-Sham en omfattande offensiv i Syrien. Inom loppet av några dagar erövrade den Turkietstödda fraktionen betydande delar av Aleppo, landets näst största stad, och framryckningen på andra håll fortsätter. Medan desinformation om omfattningen av och framgången med HTS:s framryckningar florerar på sociala medier, är etablerade nyhetskanaler fortfarande en osviklig källa till manipulation och bedrägeri. Det ges ingen bakgrund till det nuvarande uppsvinget i våld, även om det ofta hänvisas till de förment ”fredliga” protesterna 2011 som ledde till det tio år långa syriska inbördeskriget.

Enligt denna berättelse attackerades rättfärdiga prodemokratiska demonstranter brutalt av syriska myndigheter för att de offentligt tog ställning mot diktaturen. Verkligheten bakom det som hände under den ödesdigra tiden är dock en helt annan – och avslöjas i stor utsträckning av den syriska regeringens egna interna dokument. Nämligen dokument från den centrala krishanteringscellen, som skapades i mars 2011 av Damaskus för att hantera officiella svar på massupplopp som började veckor tidigare.

Mainstream-media och internationella rättighetsgrupper har tidigare rapporterat om denna samling och kallat den för Assad-filerna. Innehållet har dock genomgående förvanskats, förvrängts eller helt enkelt förfalskats i syfte att felaktigt döma syriska tjänstemän för fruktansvärda brott. I vissa fall bokstavligen. I själva verket visar dokumenten att Assad och hans ministrar kämpade tappert för att förhindra att omvälvningarna eskalerade till våld på båda sidor, skydda demonstranterna och hålla situationen under kontroll.

Under tiden mördade olycksbådande, osynliga krafter systematiskt säkerhetstjänstemän, regeringsvänliga personer och demonstranter för att underblåsa katastrofen på ett sätt som liknar många av CIA:s gamla och nya regimskiftesoperationer. Denna chockerande historia har aldrig tidigare berättats. Nu, när mörka upprorsmoln återigen drar fram över Damaskus, måste det ske.

”Brutalt våld”

Under de första månaderna 2011 spred den arabiska våren revolutionär glöd över Nordafrika och Västasien. Massprotester avsatte de sedan länge regerande diktatorerna Ben Ali i Tunisien och Hosni Mubarak i Egypten. Libyen kastades ut i inbördeskrig och till och med de hyperrepressiva, brittiskskapade Gulfmonarkierna verkade hotade.

Det fanns dock ett undantag. För det mesta förblev gatorna i Syrien envist lugna. Detta trots att lokala oppositionselement oupphörligen uppmanade till omvälvningar.

Upprepade krav på en ”dag av raseri” mot Assads regering fick stor spridning i västmedia, men lokalt lyssnade man inte. Som Al Jazeera förklarade i februari samma år hade den överväldigande majoriteten av syrierna ingen som helst aptit på regimskifte. För det första värnade landets etniskt och religiöst diversifierade befolkning om sin stats sekularism och fruktade att oroligheter skulle skapa potentiellt våldsamma spänningar mellan dem alla.

Olyckligtvis var Assad också extremt populär, särskilt bland yngre syrier. Han uppfattades allmänt som en reformator som uppmuntrade och skyddade mångfald och inkludering, samtidigt som han övervakade ett system som, även om det var långt ifrån perfekt, levererade jämförelsevis höga standarder för utbildning, sjukvård och mycket annat för genomsnittliga medborgare. Dessutom var Assads vägran att tillmötesgå Israel, till skillnad från många andra ledare i regionen, också mycket respekterad.

Freden i Damaskus bröts till slut i mitten av mars 2011, då massiva demonstrationer bröt ut i flera större städer, efter veckor av sporadiska, småskaliga utbrott av allmän olydnad över hela landet. Rapporter om tusentals arresterade och ett osäkert antal dödade demonstranter spreds vitt och brett. Detta var den gnista som tände västvärldens hemliga smutsiga krig i Syrien. Bara några dagar tidigare hade en lastbil med stora mängder granater och vapen stoppats vid Syriens gräns mot Irak.

Bild: Protestdemonstrationer i mars 2011.

Pater Frans var en jesuitpräst från Nederländerna som 1980 etablerade ett samhällscenter och en gård i närheten av Homs. Sedan dess har han predikat harmoni mellan olika religioner och tagit hand om människor med funktionsnedsättningar. När krisen i Syrien bröt ut började han publicera regelbundna observationer av händelserna, med djup kritik mot både regeringen och oppositionen. Det är okänt om det var sådana problematiska insikter som låg bakom att Frans mördades av beväpnade militanta i april 2014. Detta skedde kort efter att han tackat nej till ett erbjudande om evakuering från FN.

Före sin död noterade Frans upprepade gånger att han ”från början” såg beväpnade demonstranter skjuta mot polisen. ”Mycket ofta”, skrev han en gång, ”har säkerhetsstyrkornas våld varit en reaktion på de beväpnade rebellernas brutala våld.” I september 2011 skrev han:

”Redan från början har det funnits problem med de väpnade grupperna, som också är en del av oppositionen…Gatans opposition är mycket starkare än någon annan opposition. Och denna opposition är beväpnad och använder sig ofta av brutalitet och våld, bara för att sedan kunna skylla på regeringen.”

”Oidentifierade kroppar

Om fredliga demonstranter dödades i inledningsskedet av den syriska ”revolutionen” är frågan om vem som bar ansvaret fortfarande obesvarad. Enligt uppgifter från den centrala krishanteringscellen utfärdade regeringstjänstemän dagarna före protesterna i mitten av mars uttryckliga instruktioner till säkerhetsstyrkorna om att medborgarna ”inte skulle provoceras”:

”För att undvika konsekvenserna av fortsatt uppvigling … och omintetgöra uppviglarnas försök att utnyttja någon förevändning, uppmanas civilpolis och säkerhetsagenter att inte provocera medborgarna.”

På liknande sätt beordrade den centrala krishanteringscellen den 18 april samma år militären att endast ”med vapen bekämpa dem som bär vapen mot staten, samtidigt som man säkerställer att civila inte skadas”. Fyra dagar senare ska dock ”minst” 72 demonstranter ha skjutits ihjäl av myndigheterna i Daraa och Douma, den högsta rapporterade dagliga dödssiffran sedan demonstrationerna inleddes. Fördömandet från rättighetsgrupper och västerländska ledare var omedelbart och brinnande.

Sedan, i juli hoppade sedan ett antal officerare från den syriska arabiska armén av och bildade Fria syriska armén. De hävdade att de hade blivit missnöjda och ställt sig bakom oppositionen på grund av slakten den 18 april, och hävdade att masskjutningen uttryckligen hade beordrats av deras överordnade, vilket de vägrade att utföra. Men om order om att avrätta demonstranter hade getts, hade de uppenbarligen inte godkänts av Assad eller hans ministrar.

Uppgifter visar att den syriska regeringens högsta ledning var mycket missnöjd med dödandet i Daraa och Douma, och en tjänsteman varnade för att denna ”svåra dag” hade ”skapat en ny situation … som tvingar oss in i omständigheter som vi skulle klara oss bättre utan”. De beklagade vidare att ”om de direktiv som tidigare utfärdats hade följts, skulle vi ha förhindrat blodsutgjutelse och saker och ting skulle inte ha nått denna kulmen”.

En uppenbar misstanke är att användningen av dödligt våld styrdes av armébefälhavare som planerade att hoppa av och som ville hitta på en förevändning för sin desertering, samtidigt som de skapade betydande problem för regeringen. Denna tolkning förstärks av avhoppare som hävdar att soldater som vägrade lyda ordern att döda civila blev själva avrättade.

Denna berättelse togs ivrigt upp av mainstream-media, rättighetsgrupper och den syriska oppositionen som bevis på Assads maniska blodtörst. Men till och med det västfinansierade Syriska människorättsobservatoriet har avfärdat det som helt falsk ”propaganda”, avsedd att skapa splittring inom regeringsstyrkorna och uppmuntra till ytterligare avhopp. Ännu mer olycksbådande är att denna berättelse också gav en bekväm förklaring till varför syriska säkerhetsagenter började dö i stort antal omedelbart efter att de ”fredliga” protesterna inleddes.

Från slutet av mars och framåt blev riktade mord på säkerhetstjänstemän och soldater av okända gärningsmän rutin, innan militären ens formellt var utplacerad i Syrien. I början av maj begärde den centrala myndigheten (”Cellen”)dagliga uppdateringar om dödsfall bland ”våra egna styrkor”. Offentligt förhöll sig dock regeringen till en början tyst om slakten. Cellens uppgifter tyder på att Damaskus var rädd för att visa svaghet, öka spänningarna och uppmuntra till ytterligare våld.

Det var inte förrän i juni, då minst 120 man i säkerhetsstyrkorna dödades av beväpnade militanta, som hade tagit över staden Jisr al-Shughour, som Damaskus – och västmedia – erkände dödandet. Samtidigt visar Cellens uppgifter att regeringsanhängare vid den här tiden rutinmässigt kidnappades, torterades och mördades i dussintal av oppositionella aktörer. En veckovis incidentrapport hänvisar till exempel till hur ”ett kylt fordon hittades på motorvägen Homs-Zaydal, som innehöll 27 oidentifierade kroppar som visade skottsår och tecken på tortyr.”

Jisr al-Shughours fall

Denna blodsutgjutelse ledde till att den syriska militären formellt sattes in och att ett fullskaligt krig bröt ut. Varje steg på vägen var myndigheterna angelägna om att identifiera individer som ”uppviglade till demonstrationer och de som hade kontakter med utländska organ, vare sig det rörde sig om medieorgan eller konspiratörer, eller organ som deltog i finansiering och beväpning av demonstranter [betoning tillagd]”. Trots blodbadet förblev Cellens instruktioner tydliga.

”Se till att ingen blodsdroppe spills när fredliga demonstrationer konfronteras och skingras”, stod det i ett memo från augusti. Månaden därpå utfärdades en order om att ”förbjuda att skada någon fånge”. ”Om det finns bevis” för att någon säkerhetstjänsteman ’brustit i utförandet av något uppdrag’, dikterade cellen, skulle ’officeren, avdelningschefen eller befälhavaren på fältet’ i fråga behöva förklara sig för regeringen personligen, ’för att hålla dem ansvariga’.

”En del kaos”

Flera slående passager i Cell-dokumenten hänvisar till oidentifierade krypskyttar som lurade på hustak och byggnader i anslutning till protester från omvälvningens början och sköt på folkmassorna nedanför. Ett memo beskriver hur en krypskytt nära en moské i Aleppo i slutet av april 2011 ”sköt demonstranter, dödade en och skadade 43”, och ”situationen för vissa skadade är fortfarande känslig”.

Att ”gripa uppviglare, särskilt de som skjuter mot demonstranter”, var därför en central prioritering för Assads regering under en stor del av det året. Cellen kom också på idén att fånga ”en krypskytt, uppviglare eller infiltratör” och presentera dem offentligt på ett ”övertygande” sätt. En tjänsteman föreslog att ”det inte är omöjligt att omringa och fånga en krypskytt levande eller skadad och exponera honom i media”, vilket skulle ”återställa allmänhetens förtroende för säkerhetsorgan och polisen”.

Detta kom dock aldrig att ske. Damaskus underlät också att publicera ett bombdokument som cirkulerade bland ”den s.k. syriska oppositionen i Libanon” och som landets underrättelsetjänst snappade upp i maj 2011. Den anmärkningsvärda filen, som återges i sin helhet i ”Cell Records”, avslöjar oppositionens upprorsplaner och ger en tydlig plan för exakt vad som hade hänt sedan mars och vad som skulle komma.

Oppositionen föreslog att massdemonstrationer skulle sammankallas så att säkerhetsstyrkorna ”förlorar kontrollen över alla regioner”, blir ”tagna på sängen” och blir ”utmattade och distraherade”. Detta, tillsammans med att ”ärliga officerare och soldater” ansluter sig till ”revolutionens led”, skulle göra det enkelt att ”störta regimen”, trodde man – särskilt som varje tillslag mot protesterna skulle uppmuntra till en västerländsk ”militär attack”, i likhet med NATO:s förstörelse av Libyen. Oppositionen förutsåg att vanliga nyhetskanaler skulle spela en viktig roll i att få allt detta att hända:

”Alla bör vara övertygade om att när demonstrationerna fortsätter i dag kommer mediekanalerna inte att ha något annat val än att bevaka händelserna… Al Jazeera kommer att vara sen på grund av motstridiga intressen. Men vi har Al Arabiya och västerländska mediekanaler som kommer att komma fram, och vi kommer alla att se den förändrade tonen i bevakningen av händelserna och demonstrationerna kommer att sändas på alla kanaler och de kommer att ha bred täckning.”

Dokumentet är det hittills mest påtagliga beviset för att hela den syriska ”revolutionen” under det kommande decenniet utspelade sig enligt ett i förväg förberett och väl utarbetat manus. Huruvida detta utarbetades i direkt samförstånd med västmakterna återstår att bevisa. Förekomsten av krypskyttar som plockar bort demonstranter är dock en stark indikation bland många på att så var fallet.

Oidentifierade prickskyttar är ett vanligt inslag i USA-orkestrerade färgrevolutioner och CIA-kupper, som försöket att störta Venezuelas president Hugo Chavez 2002 och Maidan-”revolutionen” i Ukraina 2014. I båda fallen var prickskyttars nedskjutning av obeväpnade demonstranter avgörande för att avsätta den regering som utsattes. I Kiev hade demonstrationer som inletts flera månader tidigare börjat tappa fart när ett stort antal regeringsfientliga aktivister plötsligt dödades av krypskyttar.

Detta ledde till att hela folkmassan blev våldsam, samtidigt som det utlöste en lavin av internationella fördömanden och gjorde president Viktor Janukovytjs fall till ett fullbordat faktum. Under åren som gått sedan dess har tre georgiska legosoldater hävdat att de uttryckligen beordrats av nationalistiska oppositionsaktörer och en amerikansk militärveteran som var inbäddad i dem att utföra en massaker och ”skapa kaos”. Att utländska aktörer är inblandade i att skapa det nuvarande kaoset i Syrien kunde inte vara mer otvetydigt, eller skrivas större. Men det finns mer.

Relaterat.
Syrien: en gamechanger?
Vapenvilan mellan Hizbollah och Israel och situationen i Syrien…
Israel angriper åter Syrien i strid med folkrätt och FN-stadga. Medger stöd till terrorister
Newsweek, Wall Street Journal: Israel stödjer terroristerna i Syrien,
Israel största köparen av olja från IS;
Israel fortsätter med sitt stöd till terroristorganisationen ISIS;
FN uppger att Syrien vunnit kriget men Israel angriper och ber USA om hjälp;
Israel och angriper Syrien och al-Qaida Damaskus;
Cheney, Rothschild, Murdoch och Israel vill stjäla Syriens olja;
Chefen för Israel:s säkerhetstjänst bekräftar Isrels stöd till terroristorganisationen al-Nusra