Diana Johnstone: Tyskland är ett hotande spöke

https://consortiumnews.com/wp-content/uploads/2022/09/Olaf_Scholz_Volodymyr_Zelenskyy_2022-02-14_37.jpeg

Olaf Scholz, Tysklands förbundskansler, möter Volodymyr Zelenskyy, Ukrainas president, i Kiev den 14 februari 2022. (Ukrainas president)

Vi publicerade nyligen ett par artiklar som hävdade att Tysklands självständighet och ekonomi genom USA:s medvetna policy. Hemlighetsstämplad rapport från RAND: Tyskland ska försvagas, USA stärkas. Sensation!?Är denna artikel av välkända geopolitiska analytikern Diana Johnstone i linje med detta – eller tvärtom. Översatt av Rolf Nilsson.

https://consortiumnews.com/2022/09/12/diana-johnstone-the-specter-of-germany-is-rising/

______________________________________________________

Tyskland är ett hotande spöke

För att möta det inbillade ryska hotet mot Västeuropa kommer Tyskland att leda ett utvidgat, militariserat EU.

Europeiska unionen rustar sig för ett långt krig mot Ryssland, vilket tycks stå i klar motsättning till europeiska ekonomiska intressen och social stabilitet. Ett krig som till synes är irrationellt – vilket många är – har djupa känslomässiga rötter och gör anspråk på ideologisk motivering. Sådana krig är svåra att avsluta, eftersom de sträcker sig utanför rationalitetens räckvidd.

I årtionden efter att Sovjetunionen gick in i Berlin och på ett avgörande sätt besegrade Tredje riket, oroade sig de sovjetiska ledarna för hotet från ”tysk revanchism”. Eftersom andra världskriget kunde ses som en tysk hämnd för att ha berövats segern i första världskriget, skule inte ett aggressivt tyskt Drang nach Osten kunna återupplivas, särskilt om det fick angloamerikanskt stöd? Det hade alltid funnits en minoritet i amerikanska och brittiska maktkretsar som gärna hade velat fullfölja Hitlers krig mot Sovjetunionen.

Det var inte önskan att sprida kommunismen, utan behovet av en buffertzon för att stå i vägen för sådana faror, som var det främsta motivet för det pågående sovjetiska politiska och militära hårda greppet om den grupp av länder, från Polen till Bulgarien, som Röda armén hade vridit loss från den nazistiska ockupationen.

Denna oro avtog avsevärt i början av 1980-talet, när en ung tysk generation gick ut på gatorna i fredsdemonstrationer mot utplaceringen av kärnvapen-”Euromissiler”, som skulle kunna öka risken för kärnvapenkrig på tysk mark. Rörelsen skapade bilden av ett nytt fredligt Tyskland. Jag tror att Michail Gorbatjov tog denna förändring på allvar.

Den 15 juni 1989 kom Gorbatjov till Bonn, som då var den blygsamma huvudstaden i ett bedrägligt blygsamt Västtyskland. Gorbatjov var uppenbarligen nöjd med det varma och vänliga välkomnandet och stannade till för att skaka hand med människor längs vägen i den fridfulla universitetsstaden, som hade varit skådeplats för stora fredsdemonstrationer.

Jag var där och upplevde hans ovanligt varma, fasta handslag och ivriga leende. Jag tvivlar inte på att Gorbatjov uppriktigt trodde på ett ”gemensamt europeiskt hem” där Öst- och Västeuropa skulle kunna leva lyckligt sida vid sida förenade av någon form av demokratisk socialism.

https://consortiumnews.com/wp-content/uploads/2022/09/1Gorbi_1989-1536×1402.jpeg

Gorbatjov den 13 juni 1989 på torget i Bonn. (Jüppsche/Wikimedia Commons)

Gorbatjov avled vid 91 års ålder för två veckor sedan, den 30 augusti. Hans dröm om att Ryssland och Tyskland skulle leva lyckligt i sitt ”gemensamma europeiska hem” hade snart undergrävts på ett fatalt sätt av Clintonadministrationens klartecken till Natos expansion österut. Men dagen före Gorbatjovs död utplånade ledande tyska politiker i Prag allt hopp om ett sådant lyckligt slut, genom att proklamera sitt ledarskap för ett Europa som ägnar sig åt att bekämpa den ryska fienden.

Det var politiker från just de partier – SPD (socialdemokratiska partiet) och de gröna – som tog ledningen i 1980-talets fredsrörelse.

Det tyska Europa måste expandera österut

Tysklands förbundskansler Olaf Scholz är en färglös SPD-politiker, men hans tal i Prag den 29 augusti var upprörande i sina implikationer. Scholz uppmanade till en utvidgad, militariserad europeisk union under tysk ledning. Han hävdade att den ryska operationen i Ukraina väckte frågan om ”var skiljelinjen i framtiden kommer att gå mellan detta fria Europa och en nyimperial autokrati”. Vi kan inte bara titta på, sade han, ”när fria länder stryks från kartan och försvinner bakom murar eller järnridåer”.

(Anmärkning: konflikten i Ukraina är helt klart en oavslutad sak från Sovjetunionens kollaps, som förvärrats av illvilliga provokationer utifrån. Liksom under det kalla kriget tolkas Moskvas försvarsreaktioner som förebud om en rysk invasion av Europa, och därmed som en förevändning för upprustning).

För att möta detta inbillade hot kommer Tyskland att leda ett utvidgat, militariserat EU. För det första sade Scholz till sin europeiska publik i den tjeckiska huvudstaden: ”Jag är engagerad i utvidgningen av Europeiska unionen till att omfatta staterna på västra Balkan, Ukraina, Moldavien och, på lång sikt, Georgien”. Att oroa sig för att Ryssland ska flytta skiljelinjen västerut är lite märkligt när man planerar att införliva tre f.d. Sovjetstater, varav en (Georgien) geografiskt och kulturellt ligger mycket långt från Europa men på Rysslands tröskel.

På ”västra Balkan” producerar Albanien och fyra extremt svaga stater som återstår av det forna Jugoslavien (Nordmakedonien, Montenegro, Bosnien och Hercegovina och det i stort sett icke erkända Kosovo) huvudsakligen emigranter och är långt ifrån EU:s ekonomiska och sociala normer. Kosovo och Bosnien är militärt ockuperade, de facto Nato-protektorat. Serbien, som är mer stabilt än de andra, visar inga tecken på att avstå från sina gynnsamma förbindelser med Ryssland och Kina, och den folkliga entusiasmen för ”Europa” bland serberna har avtagit.

Genom att lägga till dessa medlemsstater kommer man att uppnå ”en starkare, mer suverän och geopolitisk europeisk union”, sade Scholz. Ett ”mer geopolitiskt Tyskland” är mer likt det. När EU växer österut befinner sig Tyskland ”i centrum” och kommer att göra allt för att föra dem alla samman. Förutom utvidgningen kräver Scholz därför ”en gradvis övergång till majoritetsbeslut i den gemensamma utrikespolitiken” för att ersätta den enhällighet som krävs i dag.

Vad detta innebär borde vara uppenbart för fransmännen. Historiskt sett har fransmännen försvarat konsensusregeln för att inte dras in i en utrikespolitik som de inte vill ha. De franska ledarna har upphöjt det mytomspunna ”fransk-tyska paret” som garant för europeisk harmoni, främst för att hålla de tyska ambitionerna under kontroll.

Men Scholz säger att han inte vill ha ”ett EU med exklusiva stater eller direktorat”, vilket innebär en slutgiltig skilsmässa från detta ”par”. Med ett EU med 30 eller 36 stater, konstaterar han, ”krävs snabba och pragmatiska åtgärder”. Och han kan vara säker på att det tyska inflytandet på de flesta av dessa fattiga, skuldsatta och ofta korrupta nya medlemsstater kommer att ge den nödvändiga majoriteten.

Frankrike har alltid hoppats på en EU-säkerhetsstyrka som är skild från Nato och där den franska militären skulle spela en ledande roll. Men Tyskland har andra idéer. ”Nato förblir garanten för vår säkerhet”, sade Scholz och gladde sig åt att president Biden är ”en övertygad transatlantiker”.

”Varje förbättring, varje förening av europeiska försvarsstrukturer inom EU:s ram stärker Nato”, sade Scholz. ”Tillsammans med andra EU-partners kommer Tyskland därför att se till att EU:s planerade snabbinsatsstyrka är operativ 2025 och kommer då också att tillhandahålla dess kärna.

Detta kräver en tydlig kommandostruktur. Tyskland kommer att ta detta ansvar ”när vi leder snabbinsatsstyrkan 2025”, sade Scholz. Det har redan beslutats att Tyskland kommer att stödja Litauen med en snabbt utplacerad brigad och Nato med ytterligare styrkor i hög beredskap.

Att leda … men varthän?

https://consortiumnews.com/wp-content/uploads/2022/09/Dannenrod_forest_protest_at_green_party_headquarter_Berlin_discussion_with_Robert_Habeck_2020-10-28_25-768×512.jpeg

Robert Habeck talar vid en protest inför Gröna partiets högkvarter i Berlin den 28 oktober 2020. (Leonhard Lenz/Wikimedia Commons)

Kort sagt kommer Tysklands militära uppbyggnad att ge substans åt Robert Habecks ökända uttalande i Washington, i mars förra året, om att: ”Ju starkare Tyskland är, desto större blir dess roll”. De grönas Habeck är Tysklands ekonomiminister och den näst mäktigaste personen i Tysklands nuvarande regering.

Uttalandet var väl uppfattat i Washington: genom att tjäna det USA-ledda västerländska imperiet stärker Tyskland sin roll som europeisk ledare. På samma sätt som USA beväpnar, utbildar och ockuperar Tyskland kommer Tyskland att tillhandahålla samma tjänster för mindre EU-stater, särskilt i öster.

Sedan den ryska operationen i Ukraina inleddes har den tyska politikern Ursula von der Leyen använt sin ställning som chef för EU-kommissionen för att införa allt mer drastiska sanktioner mot Ryssland, vilket har lett till hotet om en allvarlig europeisk energikris i vinter. Hennes fientlighet mot Ryssland verkar gränslös. I Kiev i april förra året krävde hon ett snabbt EU-medlemskap för Ukraina, som är det mest korrupta landet i Europa och långt ifrån uppfyller EU:s normer. Hon förkunnade att ”Ryssland kommer att sjunka ner i ekonomiskt, finansiellt och tekniskt förfall, medan Ukraina marscherar mot en europeisk framtid”. För von der Leyen ”utkämpar Ukraina vårt krig”. Allt detta går långt utöver hennes auktoritet att tala för EU:s 27 medlemmar, men ingen stoppar henne.

Tysklands utrikesminister Annalena Baerbock från Gröna partiet är lika angelägen om att ”ruinera Ryssland”. Baerbock, som förespråkar en ”feministisk utrikespolitik”, uttrycker sin politik i personliga termer. ”Om jag ger människor i Ukraina ett löfte om att vi står vid er sida så länge ni behöver oss”, sade hon till det av USA:s National Endowment for Democracy (NED) sponsrade Forum 2000 i Prag den 31 augusti, där hon talade på engelska. ”Då vill jag leverera, oavsett vad mina tyska väljare tycker, men jag vill leverera till folket i Ukraina.”

”Människor kommer att gå ut på gatan och säga: vi kan inte betala våra energipriser, och jag kommer att säga: ’Ja, jag vet, så vi kommer att hjälpa er med sociala åtgärder. […] Vi kommer att stå på Ukrainas sida och det innebär att sanktionerna kommer att kvarstå även till vintern, även om det blir riktigt tufft för politikerna.”

Stödet för Ukraina är förvisso starkt i Tyskland, men kanske på grund av den hotande energibristen, visar en nyligen genomförd Forsa-undersökning att cirka 77 procent av tyskarna skulle föredra diplomatiska insatser för att avsluta kriget – vilket borde vara utrikesministerns sak. Men Baerbock visar inget intresse för diplomati, bara för ”strategiskt misslyckande” för Ryssland – oavsett hur lång tid det tar.

I fredsrörelsen på 1980-talet tog en generation tyskar avstånd från sina föräldrars åsikter och lovade att övervinna ”fiendebilder” som ärvts från tidigare krig. Märkligt nog har Baerbock, som är född 1980, hänvisat till sin farfar, som stred i Wehrmacht, som om han på något sätt hade bidragit till den europeiska enigheten. Är det här generationspendeln?

De små revanchisterna

https://consortiumnews.com/wp-content/uploads/2022/09/1280px-Stepan_Bandera_torchlight_procession_2020-768×511.jpeg

Stepan Bandera fackeltåg i Kiev den 1 januari 2020. (A1/Wikimedia Commons)

Det finns anledning att anta att den nuvarande tyska russofobin hämtar en stor del av sin legitimering från den russofobi som före detta nazistiska allierade i mindre europeiska länder har.

 

Även om den tyska antiryska revanchismen kan ha tagit ett par generationer att hävda sig, fanns det ett antal mindre, mer obskyra revanchismer, som blomstrade i slutet av det europeiska kriget och som införlivades i USA:s verksamhet under det kalla kriget. Dessa små revanchismer utsattes inte för de avnazifieringshandlingar eller den skuld för förintelsen som Tyskland ålades. I stället välkomnades de av CIA, Radio Free Europe och kongressens kommittéer för sin glödande antikommunism. De stärktes politiskt i USA av antikommunistiska diasporor från Östeuropa.

Av dessa var den ukrainska diasporan säkerligen den största, mest intensivt politiska och mest inflytelserika, både i Kanada och i den amerikanska mellanvästern. Ukrainska fascister, som tidigare hade samarbetat med de nazistiska inkräktarna, var de mest talrika och aktiva och ledde Bloc of Anti-Bolshevik Nations med kopplingar till den tyska, brittiska och amerikanska underrättelsetjänsten.

Det östeuropeiska Galicien, som inte ska förväxlas med det spanska Galicien, har varit en del av Ryssland och Polen fram och tillbaka i århundraden. Efter andra världskriget delades det mellan Polen och Ukraina. Det ukrainska Galicien är centrum för en våldsam ukrainsk nationalism, vars främsta hjälte under andra världskriget var Stepan Bandera. Denna nationalism kan med rätta kallas ”fascistisk”, inte bara på grund av ytliga tecken – dess symboler, saluter eller tatueringar – utan för att den alltid har varit i grunden rasistisk och våldsam.

Den ukrainska nationalismen, som uppviglades av västmakterna, Polen, Litauen och Habsburgska imperiet, hade som nyckelfaktor att den var västerländsk och därmed överlägsen. Eftersom ukrainare och ryssar härstammar från samma befolkning byggde den västvänliga ukrainska ultranationalismen på imaginära myter om rasskillnader: Ukrainare var den sanna västerländska vad det nu var, medan ryssar var blandade med ”mongoler” och därmed en underlägsen ras. Banderistiska ukrainska nationalister har öppet krävt att ryssarna ska utrotas som sådana, som underlägsna varelser.

Så länge Sovjetunionen existerade hade det ukrainska rashatet mot ryssar antikommunism som täckmantel, och västliga underrättelsetjänster kunde stödja dem på de ”rena” ideologiska grunderna av kampen mot bolsjevismen och kommunismen. Men nu när Ryssland inte längre styrs av kommunister har masken fallit, och den ukrainska ultranationalismens rasistiska karaktär är synlig – för alla som vill se den.

Västliga ledare och medier är dock fast beslutna att inte lägga märke till det.

Ukraina är inte precis som vilket västerländskt land som helst. Det är djupt och dramatiskt uppdelat mellan Donbass i öster, ryska territorier som Sovjetunionen gav till Ukraina, och det antiryska västerlandet, där Galacia ligger. Rysslands försvar av Donbass, klokt eller oklokt, tyder på intet sätt på en rysk avsikt att invadera andra länder. Detta falska larm är en förevändning för Tysklands remilitarisering, i allians med de anglosaxiska makterna, mot Ryssland.

Det jugoslaviska förspelet

https://consortiumnews.com/wp-content/uploads/2022/09/Sarajevo_Siege_Collecting_Firewood_2-768×515.jpeg

Sågande av ved i Sarajevo under de krig som splittrade Jugoslavien, 1993. (Christian Maréchal/Wikimedia Commons)

Denna process började på 1990-talet, i och med Jugoslaviens upplösning.

Jugoslavien var inte medlem i det sovjetiska blocket. Just därför fick landet lån från väst, vilket på 1970-talet ledde till en skuldkris, där ledarna för var och en av de sex federala republikerna ville skjuta skulden över på andra. Detta gynnade separatistiska tendenser i de relativt rika slovenska och kroatiska republikerna, tendenser som förstärktes av etnisk chauvinism och uppmuntran från utomstående makter, särskilt Tyskland.

Under andra världskriget hade den tyska ockupationen splittrat landet. Serbien, som var allierat med Frankrike och Storbritannien i första världskriget, utsattes för en straffande ockupation. Det idylliska Slovenien absorberades av Tredje riket, medan Tyskland stödde ett självständigt Kroatien som styrdes av det fascistiska Ustashapartiet och som omfattade större delen av Bosnien, som var platsen för de blodigaste interna striderna. När kriget tog slut emigrerade många kroatiska Ustasha-medlemmar till Tyskland, USA och Kanada, men gav aldrig upp hoppet om att återuppliva den kroatiska nationalismen.

I Washington på 1990-talet fick kongressledamöterna sina intryck av Jugoslavien från en enda expert: den 35-åriga kroatiska amerikanskan Mira Baratta, assistent till senator Bob Dole (republikansk presidentkandidat 1996). Barattas farfar hade varit en viktig Ustasha-officer i Bosnien och hennes far var aktiv inom den kroatiska diasporan i Kalifornien. Baratta övertygade, inte bara Dole, utan praktiskt taget hela kongressen, om den kroatiska versionen av de jugoslaviska konflikterna, där allt skylls på serberna.

I Europa lyckades tyskar och österrikare, framför allt Otto von Habsburg, arvtagare till det nedlagda österrikisk-ungerska imperiet och ledamot av Europaparlamentet, från Bayern, att framställa serberna som skurkar och på så sätt uppnå en effektiv hämnd mot sin historiska fiende från första världskriget, Serbien. I västvärlden blev det vanligt att identifiera Serbien som ”Rysslands historiska allierade”, och man glömde att Serbiens närmaste allierade under senare tid var Storbritannien och framför allt Frankrike.

I september 1991 förklarade en ledande tysk kristdemokratisk politiker och författningsjurist varför Tyskland borde främja Jugoslaviens upplösning genom att erkänna de slovenska och kroatiska utbrytarrepublikerna i Jugoslavien. (Förre CDU-försvarsministern Rupert Scholz vid det sjätte Fürstenfeldbrucker-symposiet för ledningen av den tyska militären och näringslivet, som hölls den 23-24 september 1991).

Genom att avsluta Tysklands delning, sade Rupert Scholz, ”har vi så att säga övervunnit och bemästrat de viktigaste konsekvenserna av andra världskriget … men på andra områden har vi fortfarande att göra med konsekvenserna av första världskriget” – som, konstaterade han, ”började i Serbien”.

”Jugoslavien, som en följd av första världskriget, är en mycket konstgjord konstruktion som aldrig har varit förenlig med tanken på självbestämmande”, sade Rupert Scholz. Han avslutade: ”Enligt min åsikt måste Slovenien och Kroatien omedelbart erkännas internationellt. (…) När detta erkännande har skett kommer den jugoslaviska konflikten inte längre att vara ett inhemskt jugoslaviskt problem, där ingen internationell intervention kan tillåtas.”

Och erkännandet följdes faktiskt av ett massivt västerländskt ingripande, som fortsätter än i dag. Genom att välja sida skapade Tyskland, Förenta staterna och Nato i slutändan ett katastrofalt resultat, ett halvt dussin småstater, med många olösta frågor och starkt beroende av västmakterna. Bosnien och Hercegovina är militärt ockuperat och dikteras av en ”hög representant” som råkar vara tysk. Landet har förlorat ungefär hälften av sin befolkning genom utvandring.

Endast Serbien visar tecken på självständighet och vägrar, trots starka påtryckningar, att ansluta sig till västvärldens sanktioner mot Ryssland. För Washingtons strateger var Jugoslaviens upplösning en övning i att använda etniska splittringar för att splittra större enheter, Sovjetunionen och sedan Ryssland.

Humanitära bombningar

Västliga politiker och medier övertygade allmänheten om att Natos bombningar av Serbien 1999 var ett ”humanitärt” krig, som generöst fördes för att ”skydda kosovoalbanerna” (efter att flera mord av beväpnade separatister provocerat de serbiska myndigheterna till det oundvikliga förtryck som användes som förevändning för bombningarna).

Men den verkliga poängen med Kosovokriget var att det förvandlade Nato från en defensiv till en aggressiv allians, redo att föra krig var som helst, utan FN-mandat, under vilken förevändning som helst.

Denna lärdom var tydlig för ryssarna. Efter Kosovokriget kunde Nato inte längre trovärdigt hävda att det var en rent ”defensiv” allians.

Så snart den serbiske presidenten Milosevic, för att rädda sitt lands infrastruktur från Natos förstörelse, gick med på att låta Natos trupper gå in i Kosovo, tog USA utan vidare en stor del av territoriet i besittning för att bygga sin första stora amerikanska militärbas på Balkan (Camp Bondsteel, ö.a.). Natotrupper finns fortfarande där.

Precis som USA skyndade sig att bygga denna bas i Kosovo var det tydligt vad man kunde förvänta sig av USA efter att man 2014 lyckades installera en regering i Kiev som var ivrig att gå med i Nato. Detta skulle vara ett tillfälle för USA att ta över den ryska flottbasen på Krim. Eftersom det var känt att majoriteten av befolkningen på Krim ville återgå till Ryssland (som det hade gjort från 1783 till 1954) kunde Putin föregripa detta hot genom att hålla en folkomröstning som bekräftade återgången.

Östeuropeisk revanchism fångar EU

Den tyske förbundskanslern Scholz uppmaning att utvidga Europeiska unionen, med upp till nio nya medlemmar, påminner om utvidgningarna 2004 och 2007, då tolv nya medlemmar tillkom, varav nio från det forna Sovjetblocket, inklusive de tre baltiska staterna, som en gång var en del av Sovjetunionen.

Redan denna utvidgning försköt balansen österut och ökade Tysklands inflytande. Särskilt de politiska eliterna i Polen och särskilt i de tre baltiska staterna var starkt påverkade av USA och Storbritannien, där många hade levt i exil under det sovjetiska styret. De förde in en ny våg av fanatisk antikommunism till EU:s institutioner, som inte alltid kan skiljas från russofobi.

Europaparlamentet, som är besatt av att visa upp goda exempel när det gäller mänskliga rättigheter, var särskilt mottagligt för de nya östeuropeiska ledamöternas nitiska antitotalitarism.

https://consortiumnews.com/wp-content/uploads/2022/02/5474157467_f639fd30f8_k-1536×1024.jpg

Europaparlamentet i Strasbourg, Frankrike. (FN:s foto/Eskinder Debebe)

 

Revanchism och minnesvapnet

Som en aspekt av den antikommunistiska lustrationen, eller utrensningarna, sponsrade östeuropeiska stater ”minnesinstitut” som ägnade sig åt att fördöma kommunismens brott. Naturligtvis användes sådana kampanjer av högerextrema politiker för att misstänkliggöra vänstern i allmänhet. Som EU-forskaren Zoltan Dujisin förklarar, lyckades ”antikommunistiska minnesentreprenörer” i ledningen för dessa institut lyfta sin offentliga informationsverksamhet från nationell nivå till EU-nivå, och använde sig av västvärldens förbud mot förnekelse av förintelsen för att klaga på att nazisternas brott hade fördömts och bestraffats i Nürnberg, men att kommunisternas brott inte hade gjort det.

De antikommunistiska entreprenörernas taktik var att kräva att hänvisningar till Förintelsen skulle åtföljas av fördömanden av Gulag. Denna kampanj var tvungen att hantera en känslig motsägelse eftersom den tenderade att ifrågasätta Förintelsens unika karaktär, en dogm som är nödvändig för att få ekonomiskt och politiskt stöd från västeuropeiska minnesinstitut.

År 2008 antog Europaparlamentet en resolution som fastställde den 23 augusti som ”Europeisk minnesdag för stalinismens och nazismens offer” – för första gången antog parlamentet en ganska isolerad högerextremistisk ekvation av den 23 augusti. I en resolution från 2009 om ”Europeiskt samvete och totalitarism” uppmanade Europaparlamentet till stöd för nationella institut som specialiserar sig på totalitär historia.

Dujisin förklarar: ”Europa hemsöks nu av spöket av ett nytt minne. Förintelsens unika ställning som en negativ grundformel för den europeiska integrationen, kulmen på långvariga ansträngningar från framstående västerländska ledare … utmanas alltmer av ett minne av kommunismen, vilket ifrågasätter dess unika karaktär.”

Östeuropeiska minnesinstitut bildade tillsammans ”Plattformen för europeiskt minne och samvete”, som mellan 2012 och 2016 organiserade en serie utställningar om ”Totalitarism i Europa: Fascism-nazism-kommunism”, som vandrade till museer, minnesmärken, stiftelser, stadshus, parlament, kulturcentra och universitet i 15 europeiska länder, för att ”förbättra allmänhetens medvetenhet och utbildning om de allvarligaste brotten som begicks av de totalitära diktaturerna”.

Under detta inflytande antog Europaparlamentet den 19 september 2019 en resolution ”om betydelsen av det europeiska minnet för Europas framtid” som gick långt utöver att likställa politiska brott, genom att proklamera en tydligt polsk tolkning av historien som EU-politik. Resolutionen går så långt att den proklamerar att Molotov-Ribbentrop-pakten är ansvarig för andra världskriget – och att Sovjetryssland därmed är lika skyldigt till kriget som Nazityskland.

Resolutionen,

”betonar att andra världskriget, det mest förödande kriget i Europas historia, inleddes som en omedelbar följd av det ökända nazist-sovjetiska fördraget om icke-angrepp av den 23 augusti 1939, även känt som Molotov-Ribbentrop-pakten, och dess hemliga protokoll, genom vilket två totalitära regimer som delade målet att erövra världen delade upp Europa i två inflytandezoner,”.

Vidare: ”Europaparlamentet påminner om att de nazistiska och kommunistiska regimerna utförde massmord, folkmord och deportationer och orsakade en förlust av liv och frihet under 1900-talet i en omfattning som aldrig tidigare skådats i mänsklighetens historia, och påminner om det fruktansvärda brottet Förintelsen som begicks av den nazistiska regimen.

Detta motsäger naturligtvis inte bara direkt det ryska firandet av det ”stora fosterländska kriget” för att besegra den nazistiska invasionen, utan det är också ett problem med den ryske presidenten Vladimir Putins senaste ansträngningar att sätta Molotov-Ribbentrop-avtalet i samband med tidigare vägran av östeuropeiska stater, särskilt Polen, att alliera sig med Moskva mot Hitler.

Men Europaparlamentets resolution:

”Europaparlamentet är djupt oroat över det nuvarande ryska ledarskapets ansträngningar att förvränga historiska fakta och skönmåla de brott som begicks av den sovjetiska totalitära regimen, och anser att dessa ansträngningar är en farlig del av det informationskrig som förs mot det demokratiska Europa och som syftar till att splittra Europa och uppmanar därför kommissionen att på ett beslutsamt sätt motverka dessa ansträngningar.”

Minnets betydelse för framtiden visar sig alltså vara en ideologisk krigsförklaring mot Ryssland, vilken bygger på tolkningar av andra världskriget, särskilt eftersom minnesentreprenörerna implicit föreslår att kommunismens tidigare brott förtjänar bestraffning – precis som nazismens brott. Det är inte omöjligt att denna tankegång väcker en viss tyst tillfredsställelse hos vissa individer i Tyskland.

Redaktören: Europaparlamentets osakliga historieskrivning framgår av Stefan Lindgrens bok Läs Stefan Lindgrens bok ”Vitare kan tvätten inte bli. EU:s historieskrivning om andra världskriget.”

När västerländska ledare talar om ”ekonomiskt krig mot Ryssland” eller om att ”ruinera Ryssland” genom att beväpna och stödja Ukraina, undrar man om de medvetet förbereder det tredje världskriget eller om de försöker ge andra världskriget ett nytt slut. Eller kommer de två att smälta samman?

Som det ser ut nu, med Nato som öppet försöker ”ekonomiskt överanstränga” och därmed besegra Ryssland med ett utmattningskrig i Ukraina, är det lite som om Storbritannien och Förenta staterna, cirka 80 år senare, bytte sida och anslöt sig till det tyskdominerade Europa för att föra krig mot Ryssland, tillsammans med arvtagarna till den östeuropeiska antikommunismen, av vilka en del var allierade med Nazityskland.

Historien kan hjälpa till att förstå händelserna, men minneskulten blir lätt till hämndkulten. Hämnden är en cirkel utan slut. Den använder det förflutna för att döda framtiden. Europa behöver klara huvuden som ser framåt och kan förstå nuet.

Diana Johnstone var pressekreterare för den gröna gruppen i Europaparlamentet från 1989 till 1996. I sin senaste bok, Circle in the Darkness: Memoirs of a World Watcher (Clarity Press, 2020), berättar hon om viktiga episoder i det tyska gröna partiets omvandling från ett fredsparti till ett krigsparti. Bland hennes andra böcker finns Fools’ Crusade: Yugoslavia, NATO and Western Delusions (Pluto/Monthly Review) och i samarbete med sin far, Paul H. Johnstone, From MAD to Madness: Inside Pentagon Nuclear War Planning (Clarity Press). Hon kan nås på