DN:s kulturchef Björn Wiman: Jag är nu än mer övertygad om att Natoprocessen bär fröet till något farligt

”Jag vägrar gå med i en klubb som skulle vilja ha mig som medlem.”

De senaste veckorna har jag haft Groucho Marx berömda maxim som en ledton i huvudet. Den som i den bedövande samstämmighet som präglat de senaste veckorna har dristat sig att ifrågasätta att Sverige ska gå med i försvarsalliansen Nato har fått finna sig i att i värsta fall förses med en stämpel som Putinlojal landsförrädare, i bästa fall avfärdas som mindre vetande, för att inte säga dum i huvudet.

För egen del har jag vid ett antal tillfällen, både privat och offentligt, luftat min motvilja mot den svenska ansökan som nu är ett faktum. Har jag ändrat mig nu? frågar någon med en triumfatorisk underton. Snarare tvärtom. Den nationella yra som utbrutit gör mig ännu mer övertygad om att denna process i sig bär fröet till något farligt. Faktum kvarstår: trots den massiva kampanj som de senaste månaderna släppts lös över den mediala och politiska offentligheten har fortfarande nästan hälften av svenska folket inte låtit sig övertygas om att dagens beslut är det bästa för vårt land. Förr eller senare brukar den typen av diskrepans ha sitt pris. Demokratins draksådd?

Jag ska inte trötta ut DN:s läsare med de argument som jag och många andra redan upprepat till föga nytta. Alla som har tagit denna fråga på det djupa allvar den förtjänar vet att det finns argument för och emot som måste vägas mot varandra. För egen del har jag svårt att komma runt mina egna invändningar när det gäller Finland – och då mindre av strikt egoistiska säkerhetspolitiska skäl än av moraliska, då jag anser att Sverige bör visa solidaritet, om så behövs militärt, med ett land vars existentiella utmaning i detta fall ser helt annorlunda ut än vår.

Jag ska inte trötta ut DN:s läsare med de argument som jag och många andra redan upprepat till föga nytta

Men detta uppvägs å andra sidan av mitt absoluta motstånd mot kärnvapen. Jag kan som svensk medborgare inte acceptera att mitt land blir del av en allians som ytterligare förstärker den destruktiva logik som, om den tillåts fortsätta råda, förr eller senare kommer att bli vår kollektiva undergång. Min ståndpunkt i detta fall har den senaste veckan på ett kunnigt och i mitt tycke ovedersägligt sätt formulerats av tungt vägande personer som diplomaten Rolf Ekéus och visselblåsaren Daniel Ellsberg. ”Det är en självmordspakt ni ansluter er till”, sade Ellsberg förra veckan i en intervju med DN:s Erik Ohlsson.

Mest uppseende har givetvis Socialdemokraternas ”avfall” till kärnvapenalliansen Nato väckt. Den enda ledande ”omvända” socialdemokrat som verkligen har vågat ventilera denna fråga är den förra utrikesministern Margot Wallström, som i en intervju i Svenska Dagbladet i helgen erkände dess oerhörda komplexitet. ”Det kommer att ses som att vi legitimerar kärnvapeninnehav när vi går med”, sade hon. ”Det gör oss inte säkrare. Inte på något sätt.” Detta är långt mer intellektuellt hederligt än att gömma sig bakom klyschor om att vara ”trygg i sitt beslut” eller – som försvarsminister Peter Hultqvist – hänvisa till plötsliga militärstrategiska epifanier i en betongsäkrad bunker på försvarsdepartementet.

Att människor ändrar sig är en sak. Politiker har som yrke att driva en ståndpunkt fram till den punkt då deras parti bestämmer sig för att byta. Men att också nyligen Nato-frälsta opinionsbildare omedelbart övergår till att brännmärka både sina nya åsiktsmotståndare och sina gamla uppfattningar påminner mer om intellektuell exorcism än om en sunt fungerande åsiktsbildning.

På andra håll av den politiska skalan har många års sammanbiten tystnad nu förbytts i ogenerad feststämning. ”Vi ska gå in i Nato med gott humör”, jublar Ulf Kristersson i SVT, ledaren för det parti som mer än andra, genom tillstånd till ryska gasledningar och avskaffande av den allmänna värnplikten, medverkat till denna situation.

Men Nato är inte en fråga som lämpar sig för vare sig gott humör eller hurtiga papptrumpeter på Instagram. Jag tror att de flesta svenskar, liksom jag, helt enkelt vägrar att acceptera kategorier som vinnare och förlorare i denna fråga. De flesta inser att Sveriges beslut inte på minsta sätt undsätter det lidande folket i Ukraina och att det – med undantag av fossil- och vapenindustrins företrädare – bara finns förlorare i den nya säkerhetsordning som har uppstått efter 24 februari.

Men Nato är inte en fråga som lämpar sig för vare sig gott humör eller hurtiga papptrumpeter på Instagram

Från och med nu är dock allt detta gårdagens nyheter. Från och med nu lever vi i en ny framtid. Det finns inget som säger att svenska politiker om ett år inte också kan vara ”trygga i sitt beslut” att tillåta Natobaser på Gotland eller att gå med på utpostering av kärnvapen i Norden. De senaste tre månaderna visar att inget kan uteslutas när den kortsiktiga rädslan kortsluter det långsiktiga förnuftet.

Men de som leder landet i denna svåra situation förtjänar också att bli tagna på orden när de säger att Sverige kan vara en konstruktiv kraft för fred och säkerhet också inom Nato. I alla fall tills motsatsen är bevisad. Natos förespråkare talar ofta om alliansen som en demokratisk sammanslutning, grundad och driven lika mycket av civila som av militära motiv. Det skulle i så fall nu bevisas. Enbart höjda försvarsutgifter eller illusionen av ett ”kärnvapenparaply” kommer aldrig att garantera fred och säkerhet i en värld som styrs av tillgången på fossila bränslen i allmänhet och ryska i synnerhet. Den säkerhetspolitiska åtgärd framför andra som snabbt både skulle få slut på Putins krig i Ukraina och avvärja framtida hot mot Europa är ett omedelbart stopp av rysk gas och olja. Det är för detta som Nato och Sverige, mitt Sverige, nu måste verka.

I annat fall blir det Natomedlemskap som firas i dag bara ännu en bekräftelse på en pervers världsordning – en där vi spenderar alltmer pengar på att skydda oss från ett krig som vi själva är med om att betala.