Dödade Mao verkligen flera miljoner människor i Det Stora Språnget?

Det har i decennier påståtts att många miljoner dog i Kina till följd av ”Det Stora Språnget” 1958-60 ungefär. Jag har också trott det. Stötte på en intressant artikel i Monthly Review som presenterar en ingående analys med 55 referenser. Jag har gjort ett utdrag ur artikeln, som Rolf Nilsson översatt. Dödade Mao verkligen miljoner i det stora språnget framåt?

Den är skriven av Joseph Ball som bor i England och har varit inblandad i politisk aktivism och facklig aktivism i tjugo år. Hans främsta intressen ligger i forskning om hur socialistiska ekonomier organiseras.

Som efterskrift uppgifter om den stora ökningen av meddelivslängden i Kina jämfört med Indien under Maos tid, samt ett par referensartiklar.

Dödade Mao verkligen flera miljoner i Det Stora Språnget?

Under de senaste 25 åren har Mao Zedongs rykte allvarligt underminerats av allt mer extrema uppskattningar av antalet dödsfall som han förmodligen var ansvarig för. Under sin livstid blev Mao Zedong enormt respekterad för hur hans socialistiska politik förbättrade det kinesiska folkets välfärd, minskade fattigdoms- och hungernivån i Kina och tillhandahöll gratis sjukvård och utbildning.

Maos teorier gav också stor inspiration till dem som kämpar mot imperialism runt om i världen. Det är förmodligen denna faktor som förklarar mycket av fientligheten mot honom från högern. Detta är en tendens, som sannolikt kommer att växa mer akut, med den tydliga ökningen av styrkan hos maoistiska rörelser i Indien och Nepal under de senaste åren, liksom de Maoistiska rörelsernas fortsatta inflytande i andra delar av världen.

De flesta försöken att undergräva Maos rykte handlar om Det stora språnget, som inleddes 1958. Det är denna period som denna artikel främst handlar om.

Bönderna hade redan på 1950-talet börjat odla marken kooperativt. Under Det stora språnget framåt gick de med i stora kommuner, bestående av tusentals eller tiotusentals människor. Storskaliga konst-bevattningssystem genomfördes för att förbättra jordbrukets produktivitet.

Maos plan var att massivt öka både jordbruks- och industriproduktionen. Det hävdas att denna politik ledde till hungersnöd under åren 1959-61 (även om vissa tror att hungersnöden började 1958). Det finns olika orsaker till detta. Till exempel överdriven spannmålsupphandling av staten eller mat som gick till spillo på grund av fri distribution i kommunala kök.

Det har också hävdats att bönder försummade jordbruket för att arbeta med bevattningssystemen eller i de berömda ”bakgårdens stålugnar” (småskaliga stålugnar byggda på landsbygden).

Mao erkände att problem hade inträffat under denna period. Men han skyllde majoriteten av dessa svårigheter på dåligt väder och naturkatastrofer. Han erkände att det också hade förekommit politiska fel, som han tog ansvar för.

Officiella kinesiska källor, som släpptes efter Maos död, tyder på att 16,5 miljoner människor dog i Det stora språnget framåt. Dessa siffror släpptes under en ideologisk kampanj av Deng Xiaopings regering, mot arvet från Det stora språnget framåt och kulturrevolutionen. Det verkar dock inte finnas något sätt att oberoende autentisera dessa siffror, på grund av det stora mysteriet om hur de samlades in och bevarades i tjugo år innan de släpptes för allmänheten.

Amerikanska forskare lyckades öka denna siffra till cirka 30 miljoner genom att kombinera de kinesiska bevisen med egna extrapoleringar från Kinas folkräkningar 1953 och 1964. Nyligen rapporterade Jung Chang och Jon Halliday i sin bok Mao: the Unknown Story 70 miljoner dödade av Mao, inklusive 38 miljoner i Det stora språnget framåt.

Den mer troliga sanningen om Det stora språnget framåt

Till exempel påstås det av många som har studerat siffror som Deng Xiaoping släppte efter Maos död, att kornproduktionen per capita inte ökade alls under Mao-perioden. Men hur är det möjligt att förena sådan statistik med de siffror över förväntad livslängd som samma författare citerar? Bredvid vilka dessa siffror motsägs av andra siffror.

Guo Shutian, tidigare chef för politik och lag vid det kinesiska jordbrukdepartementet, efter Mao-eran, ger en helt annan uppfattning om Kinas övergripande jordbruksprestanda under perioden före Dengs ”reformer”. Det är sant att han skriver att jordbruksproduktionen minskade på fem år mellan 1949-1978 på grund av ”naturkatastrofer och misstag i arbetet.”

Men han säger att under 1949-1978 ökade skörden per hektar mark som såddes med matgrödor, med 145,9% och den totala livsmedelsproduktionen ökade med 169,6%. Under denna period växte Kinas befolkning med 77,7%. Enligt dessa siffror ökade Kinas matproduktion per capita från 204 kilo till 328 kilo under den aktuella perioden.

Även enligt siffror från Deng Xiaoping-regimen ökade industriproduktionen med 11,2% per år från 1952-1976 (med 10% per år under den påstådda katastrofen under Kulturrevolutionen). År 1952 uppgick industrins andel till 36% av bruttovärdet av den nationella produktionen i Kina. År 1975 utgjorde industrin 72% och jordbruket 28%. Det är ganska uppenbart att Maos, påstått katastrofala, socialistiska ekonomiska politik, banade väg för den snabba (men in-egalitära och obalanserade) ekonomiska utvecklingen under tiden efter Mao.

Det finns goda argument som tyder på att politiken för Det stora språnget framåt faktiskt gjorde mycket för att upprätthålla Kinas totala ekonomiska tillväxt, efter en inledande period av störningar. I slutet av 1950-talet stod det klart att Kina skulle behöva utvecklas med sina egna resurser och utan att kunna använda en stor mängd maskiner och tekniskt kunnande, som importerades från Sovjetunionen.

I slutet av 1950-talet var Kina och Sovjetunionen på väg mot en schism. Delvis var detta den ideologiska följden som inträffade efter Stalins död. Det hade varit många skillnader mellan Stalin och Mao. Bland annat trodde Mao att Stalin hyste misstro mot bönderna och överbetonade utvecklingen av tung industri. Men Mao trodde att Chrusjtjov använde sin fördömande av stalinismen som ett skydd för den progressiva dumpningen av socialistisk ideologi och praktik i Sovjetunionen.

Splittringen berodde också på Chrusjtjovs tendens att försöka tvinga på sina allierade Sovjetunionens egna sätt att göra saker på. Chrusjtjov agerade inte i den socialistiska internationalismens anda, utan snarare i andan att behandla ekonomiskt mindre utvecklade länder som klientstater. För ett land som Kina, som hade kämpat så bittert för sin frihet från utländsk dominans, kunde ett sådant förhållande aldrig ha varit acceptabelt. Mao kunde inte ha sålt in det till sitt folk, även om han hade velat.

År 1960 nådde konflikten mellan de två nationerna sin kulmen. Sovjeterna hade gett stor hjälp till Kinas industrialiseringsprogram. 1960 lämnade alla sovjetiska tekniska rådgivare landet. De tog med sig ritningarna för de olika industrianläggningar som de hade tänkt bygga.

Mao klargjorde att politiken för Det stora språnget redan från början handlade om att Kina ville utveckla en mer oberoende ekonomisk politik. Kinas alternativ till beroende av Sovjetunionen var ett program för att utveckla jordbruket, vid sidan av industrins utveckling. Därmed ville Mao använda de resurser som Kina kunde samla på sig, i form av överflöd av arbetskraft och folklig entusiasm. Användningen av dessa resurser skulle kompensera för bristen på kapital och avancerad teknik.

Även om problem och bakslag inträffade under Det stora språnget framåt, är det rättvist att säga att det spelade en mycket viktig roll i den pågående utvecklingen av jordbruket. Åtgärder som vattenbevarande och bevattning tillät uthålliga ökningar i jordbruksproduktionen, när perioden med dåliga skördar var över. De hjälpte också landsbygden att hantera problemet med torka. Översvämningsskydd utvecklades också. Terrassering hjälpte gradvis till att öka mängden odlad areal.

Industriell utveckling genomfördes under parollen ”att gå på två ben”. Detta innebar utveckling av en liten och medelstor landsbygdsindustri, vid sidan av utvecklingen av tung industri. Förutom stålugnarna öppnades många andra verkstäder och fabriker på landsbygden. Tanken var att landsbygdsindustrin skulle möta lokalbefolkningens behov. Landsbygdsverkstäder stödde kommunernas ansträngningar att modernisera jordbruksmetoder. Lantliga verkstäder var mycket effektiva när det gällde att förse kommunerna med gödselmedel, verktyg, annan jordbruksutrustning och cement (behövs för vattenskyddssystem) .

Jämfört med det stela, centraliserade ekonomiska system, som tenderade att råda i Sovjetunionen, var Det stora språnget framåt en framstående akt av lateralt tänkande. Normalt skulle till exempel cement och gödsel produceras i stora fabriker i tätorter långt iväg från landsbygden som behövde dem. I ett fattigt land skulle det finnas problem med att skaffa det kapital och de maskiner som är nödvändiga för att producera industriprodukter som dessa, med hjälp av den mest moderna tekniken. En infrastruktur som förbinder stora städer med  mindre städer skulle då behövas, för att transportera sådana produkter när de väl var tillverkade. Detta i sig skulle innebära stora kostnader. Till följd av problem som dessa går utvecklingen i många fattigare länder antingen väldigt långsamt eller sker inte alls.

Landsbygdsindustrin, som etablerades under Det stora språnget framåt, använde arbetsintensiva metoder, snarare än kapitalintensiva. Eftersom de tjänade lokala behov var de inte beroende av utvecklingen av en dyr landsövergripande infrastruktur för väg och järnväg, för att transportera de färdiga varorna.

Faktum är att den förmodligen vilda, kaotiska politiken i Stora språnget gick ihop ganska bra, efter problemen de första åren. Lokal cementproduktion gjorde det möjligt att genomföra vattenskyddssystem. Utökad konstbevattning gjorde det möjligt att sprida mer gödselmedel. Detta gödselmedel levererades i sin tur av de lokala fabrikerna. Högre jordbruksproduktivitet skulle frigöra mer arbetskraft för industriproduktionen, vilket underlättar landets övergripande utveckling.

Detta tillvägagångssätt nämns ofta som ett exempel på Maos ekonomiska analfabetism (hur är det med arbetsfördelningen och vinsterna från regional specialisering etc. ). Det var dock rätt politik för Kina, vilket de positiva effekterna av Maos politik när det gäller mänsklig välfärd och ekonomisk utveckling visar.

Jordbruk och småskalig landsbygdsindustri var inte den enda sektorn som växte under Kinas socialistiska period. Den tunga industrin växte också mycket under denna period. Utvecklingar såsom etableringen av oljefältet Taching, under Det stora språnget framåt, gav ett stort lyft för utvecklingen av tung industri. Ett stort oljefält togs i drift i Kina. Detta utvecklades efter 1960 med hjälp av inhemska tekniker, snarare än sovjetiska eller västerländska tekniker

Argumenten om produktionssiffror motsägs av det faktum att Det stora språnget framåt handlade minst lika mycket om att förändra det kinesiska folkets sätt att tänka, som det handlade om industriproduktionen. De så kallade ”bakgårds-stålugnarna”, där bönder försökte tillverka stål i små stålverk, blev ökända för den låga kvaliteten på det stål som de producerade. Men de handlade lika mycket om att utbilda bönderna i industriell produktion, som om att producera stål för Kinas industri. Det är värt att komma ihåg att de ”språng” Mao brukade prata mest om, inte var språng i mängden varor som produceras, utan språng i människors medvetande och förståelse. Misstag gjordes och många måste ha blivit demoraliserade när de insåg att några av språngets resultat hade varit en besvikelse. Men framgången för den kinesiska ekonomin under de kommande åren visar att inte alla lärdomar var bortkastade.

Slutsats

Moderna författares förhållningssätt till Det stora språnget framåt är absurt ensidigt. De kan inte förstå förhållandet mellan dess misslyckanden och framgångar. De kan bara förstå att allvarliga problem uppstod under åren 1959-1961. De kan inte förstå att det arbete som utfördes under dessa år också lade grunden för den kinesiska socialismens fortsatta övergripande framgång för att förbättra livet för sitt folk. De misslyckas med att allvarligt överväga bevis, som tyder på att de flesta dödsfall som inträffade i Det stora språnget framåt berodde på naturkatastrofer och inte på politiska fel. Dessutom måste de dödsfall som inträffade i Det stora språnget ställas mot det kinesiska folkets framgångar för att förhindra många andra dödsfall under den maoistiska perioden. Förbättringar i förväntad livslängd räddade många miljoner liv.

Vi måste också överväga vad som hade hänt om det inte hade skett något språng och om man inte antagit självständighetspolitiken, när brytningen med Sovjetunionen inträffade. Kina var för fattigt för att låta sin jordbruks- och industriella utveckling stagnera, bara för att Sovjet vägrade hjälpa. Detta är inte ett argument för att saker och ting kanske inte hade kunnat göras bättre. Kanske med bättre planering, mindre överoptimism och mer omsorg kunde vissa dödsfall ha undvikits. Detta är en svår fråga. Det är svårt att döma vad andra gjorde under svåra omständigheter för många år sedan.

Naturligtvis är det också viktigt att vi lär oss av tidigare misstag, för att undvika dem i framtiden. Vi bör notera att Mao kritiserade sig själv för fel som gjorts under denna period. Men denna självkritik bör inte på något sätt tillåtas att ge ammunition till dem som insisterar på sanningen i löjliga siffror för de antal som dog under denna period. Förhoppningsvis kommer det en tid då en vettig debatt om frågorna kommer att äga rum.

Om Indiens förbättringstakt i förväntad livslängd hade varit lika stor som Kinas efter 1949, hade miljontals dödsfall kunnat förebyggas. Även Maos kritiker erkänner detta. Kanske betyder det att vi borde anklaga Nehru och dem som kom efter honom, för att vara ”värre än Hitler” för att de antog icke-maoistisk politik som ”ledde till att miljoner dog”. Eller kanske skulle detta vara ett barnsligt och ödesdigert sätt att bedöma Indiens historia efter självständigheten.

Lika dumt som de anklagelser som har riktats mot Mao under de senaste 25 åren, kanske.

Mer om utvecklingen i Kina under Mao Zedong.

Vad säger statistiken?
* Tillväxten i Kina var mycket god även under en stor del av Maos tid, omkring 5-6 % per år, dvs. nästan lika bra som nu, enligt uppgifter jag sett. Enligt uppgifter från Världsbanken var medellivslängden i Kina 36,3 år 1960 , 66,8 år 1980, 70,3 år 2000. Motsvarande siffror i Indien var 44,3 år, 54,2 år och 62,9 år. Medan medellivslängden i Kina ökade med 30,5 år mellan 1960 och 1980, en period då Maos politik i stort sett tillämpades uppgick ökningen i  kapitalistiska Indien till 9,8 år.

Källa: Världsbanken. World Development Indicators online.                                              I Minqi Li. The rise of China and the demise of the capitalist world economy. New York:Monthly Review Press, 2008.

* Ur en intervju med den kände vänstermannen och lingvisten professor Noam Chomsky i Counterpunch

”Se på det maoistiska Kina, som alla förväntas avsky. Om man ser på det så sparades 100 miljoner liv jämfört med det demokratiska kapitalistiska Indien, tack vare hälsoprogrammen på landsbygden. 100 000 000 (100 miljoner) människoliv är inget litet antal (motsvarar c:a drygt 15 % av befolkningen, dvs. c:a 1,5 miljoner av Sverige befolkning), och siffran innefattar den stora hungersnöden. Ingen kan tala om det. Och om man ser på de kapitalistiska reformerna så minskade dödligheten mycket kraftigt under Mao, men började plana ut 1979.” – Intervju med Noam Chomsky

Mao Tse Tung noterade att hälso- och sjukvården främst var inriktad på de 15 % som bodde i städerna och initierade en ökad satsning på landsbygden och på förebyggande mediciner. Kinas system med barfotaläkare visade sig framgångsrikt och WHO såg de som ett mönster för utvecklingsländerna.

Dessutom genomförde Mao omfattande jordreformer som frigjorde hundratals miljoner kineser från slaveriliknande förhållanden. här.

Utdrag från artikeln Hur bra eller usel var egentligen utvecklingen i socialistiska Sovjet och Kina?

Det råder ingen tvekan om att genomsnittlig livslängd under flera årtionden varit längre i Kina än i Indien. I genomsnitt levde människor i Kina drygt nio år längre än i Indien under perioden 1950-2010. De som bodde i Indien förlorade oerhört många levnadsår jämfört med hur det skulle varit om de haft samma förbättring av livslängden som i Kina.

Beräkningar grundade på befolkningsstatistik för Kina och Indien visar att under åren 1950-2010 förlorades fem miljarder levnadsår i Indien eller 85 miljoner per år. Statistiken finns att ladda ner från FNs hemsida och beräkningarna finns redovisade i denna artikel.

Det råder heller ingen tvekan om att det var olikheterna i politik som var huvudorsak till skillnaderna. Andelen extremt fattiga var och är större i Indien. Otillräckliga insatser mot kastsystemet och den skeva förmögenhetsfördelningen är viktiga faktorer för det.

Utdrag från artikeln Överlevnad i Kina och Indien – en jämförelse.