Nästan ett år senare har kriget i Ukraina kostat hundratusentals liv och fört världen till randen av, med president Joe Bidens egna ord, ”Harmageddon.” Vid sidan av det bokstavliga slagfältet har det pågått en lika bitter intellektuell kamp om krigets orsaker.
Kommentatorer har skyndat sig att förklara den länge kritiserade politiken för NATO-expansion som irrelevant för krigets utbrott, eller som bara ett fikonlöv som användes av Rysslands president Vladimir Putin för att maskera vad Condoleezza Rice och Robert Gates nyligen kallade ”hans messianska uppdrag” att ”återupprätta det ryska imperiet.” Fiona Hill, en presidentrådgivare till två republikanska administrationer, har ansett att dessa åsikter bara är produkten av ett ”ryskt informationskrig och psykologisk operation”, vilket resulterar i att ”många i den amerikanska allmänheten … skyller på Nato eller skyller på USA för detta resultat.”
Ändå visar en granskning av det offentliga registret och många dussintals diplomatiska kablar som gjorts allmänt tillgängliga via WikiLeaks att amerikanska tjänstemän var medvetna om, eller fick direkt höra under flera år, att utvidgningen av NATO sågs av ryska tjänstemän långt bortom Putin som ett stort hot och provokation, att utvidgningen av den till Ukraina var en särskilt ljusröd linje för Moskva, att den skulle uppflamma och stärka hökaktiga, nationalistiska delar av det ryska politiska spektrumet, och att det i slutändan kunde leda till krig.
I en särskilt profetisk uppsättning varningar fick amerikanska tjänstemän höra att ett tryck för ukrainskt medlemskap i NATO inte bara skulle öka risken för rysk inblandning i landet, utan riskerade att destabilisera den splittrade nationen – och att amerikanska och andra NATO-tjänstemän pressade ukrainska ledare att omforma denna ovänliga opinion som svar. Allt detta berättades för amerikanska tjänstemän både offentligt och privat av inte bara höga ryska tjänstemän som gick hela vägen upp till presidentposten, utan av NATO-allierade, olika analytiker och experter, liberala ryska röster som var kritiska mot Putin, till och med, ibland, USA diplomater själva.
Denna historia är särskilt relevant när amerikanska tjänstemän nu testar den röda linje som Kina har dragit kring Taiwans självständighet, och riskerar militär upptrappning som först och främst kommer att riktas mot östaten. USA:s diplomatiska rekord angående NATO-expansion antyder farorna med att ignorera eller direkt korsa en annan militärmakts röda linjer, och klokheten i en mer återhållsam utrikespolitik som behandlar andra makters inflytandesfärer med den omsorg som de behandlar USA:s egna.
Ett tidigt undantag
NATO-expansionen hade varit fylld från början. Den västvänlige Boris Jeltsin hade sagt till Bill Clinton att han ”inte såg något annat än förödmjukelse för Ryssland om du fortsätter” med planer på att avstå från de muntliga löften som gjordes år tidigare om att inte utvidga Nato österut, och varnade att det skulle ”så frön av misstroende ” och skulle ”tolkas, och inte bara i Ryssland, som början på en ny splittring i Europa.” Precis som ”Containment”-arkitekten George Kennan hade förutspått, hjälpte beslutet att gå vidare i att uppamma rysk fientlighet och nationalism: Duman (det ryska parlamentet) förklarade det ”det största militära hotet mot vårt land under de senaste femtio åren”, medan ledaren för oppositionens kommunistparti kallade det ”ett Versaillesfördrag för Ryssland.”
När Putin blev president dagen före det nya millenniet, ”var de första förhoppningarna och planerna från det tidiga 90-talet döda”, förklarade en ledande liberal rysk politiker. Den första omgången av Natos utvidgning hade följts av Natos bombning av Jugoslavien 1999, som gjordes utan tillstånd från FN:s säkerhetsråd, vilket utlöste en rysk avstängning av kontakten med alliansen. År 2000 varnade den reviderade ryska nationella säkerhetsstrategin för att Natos användning av våld utanför sina gränser ”är ett hot om destabilisering av hela den strategiska situationen”, medan militärofficerare och politiker började hävda ”att om Nato expanderar ytterligare, skulle det ”skapa en bas för att ingripa i själva Ryssland”, rapporterade Washington Post.
Ironiskt nog skulle det finnas ett undantag från de kommande två decenniernas ökande spänningar över Natos krypning österut som följde: de första åren av Putins presidentskap, när den nya ryske presidenten trotsade det ryska etablissemanget för att försöka nå USA. Under Putin återupprättade Moskva förbindelserna med Nato, ratificerade slutligen START II-vapenkontrollavtalet, till och med offentligt spridit idén om att Ryssland så småningom skulle gå med i alliansen, och uppmanade till attacker från sina politiska rivaler för att göra det. Trots det fortsatte han att ta upp Moskvas traditionella oro över alliansens expansion och berättade för Natos generalsekreterare att det var ”ett hot mot Ryssland”.
”Om ett land som Ryssland känner sig hotat, skulle detta destabilisera situationen i Europa och hela världen”, sa han i ett tal i Berlin 2000.
Putin mildrade sitt motstånd när han försökte göra gemensam sak med George W. Bush-administrationen. ”Om Nato tar en annan form och håller på att bli en politisk organisation, skulle vi naturligtvis ompröva vår ståndpunkt när det gäller en sådan expansion, om vi ska känna oss delaktiga i processerna”, sade han i oktober 2001 och drog angrepp från politiska myndigheter rivaler och andra ryska eliter.
Eftersom Nato för första gången gav Ryssland en rådgivande roll i sitt beslutsfattande, försökte Putin hjälpa till att expandera. Italiens president Silvio Berlusconi gjorde en ”personlig begäran” till Bush, enligt en kabel från april 2002, att ”förstå Putins inhemska krav”, att han ”behöver ses som en del av NATO-familjen” och att ge honom ”hjälp i bygga upp den ryska opinionen för att stödja Natos utvidgning.” I en annan tråd uppmanar en högst rankad tjänsteman från utrikesdepartementet att hålla ett toppmöte mellan NATO och Ryssland för att ”hjälpa president Putin att neutralisera motståndet mot utvidgningen”, efter att den ryske ledaren sagt att det skulle vara politiskt omöjligt att tillåta Nato-expansion utan en överenskommelse om ett nytt partnerskap mellan NATO och Ryssland för honom.
Detta skulle vara sista gången någon rysk öppenhet mot NATO-expansion registreras i det diplomatiska rekordet som innehas av WikiLeaks.
Allierade kommer in
I mitten av 2000-talet hade förbindelserna mellan USA och Ryssland försämrats, delvis på grund av Putins reaktion på USA:s kritik av hans växande auktoritärism på hemmaplan, och på USA:s motstånd mot hans inblandning i det ukrainska valet 2004. Men som förklarats i en kabel från september 2007 av New Eurasia Foundation-presidenten Andrey Kortunov, nu en rysk utrikespolitisk rådgivare som offentligt har kritiserat både Kremls politik och det pågående kriget, var USA:s misstag också att skylla ifrån sig, samt Bushs invasion av Irak och en allmän känsla att Bush hade gett föga i utbyte för Putins eftergifter.
”Putin hade helt klart inlett en ”integrationistisk” utrikespolitik i början av sin andra presidentperiod, som drevs av terroristattackerna den 11 september och goda relationer med nyckelledare som president Bush” och andra ledande NATO-allierade, sade Kortunov enligt till kabeln. ”Men”, sade han, ”en rad uppfattade antiryska initiativ”, som inkluderade Bushs tillbakadragande från fördraget om antiballistiska missiler (ABM) och ”ytterligare utvidgning av Nato”, ”krossade i slutändan Putins förhoppningar.”
Det som följde var ett stadigt trumslag av varningar om Natos expansion, särskilt när det gäller grannländerna Ukraina och Georgien, mycket av det från Washingtons NATO-allierade.
”[Den franske presidentens diplomatiska rådgivare Maurice] Gourdault-Montagne varnade för att frågan om Ukrainas anslutning till Nato förblir extremt känslig för Moskva och drog slutsatsen att om det fanns en potentiell orsak till krig i Europa så var det Ukraina”, står det i en kabel från september 2005. ”Han tillade att en del i den ryska administrationen ansåg att vi gjorde för mycket i deras intresseområde, och man kan undra om ryssarna skulle kunna lansera ett drag liknande Prag 1968, för att se vad västvärlden skulle göra.”
Detta var bara en av många liknande varningar från franska tjänstemän, att till exempel att erkänna de två staterna ”skulle korsa ryska ”tripwires”. En kabel från februari 2007 registrerar dåvarande generaldirektören för politiska angelägenheter Gérard Arauds berättelse om ”en halvtimmes anti-amerikansk harang” från Putin vid ett möte en dag tidigare, där han ”kopplade alla prickar” av rysk olycka med USA:s beteende inklusive ”USA:s unilateralism, dess förnekande av multipolaritetens verklighet, [och] Nato-utvidgningens anti-ryska karaktär.”
Tyskland tog också upp upprepade farhågor om en potentiellt negativ rysk reaktion på en handlingsplan för NATO-medlemskap (MAP) för de två staterna, där biträdande nationell säkerhetsrådgivare Rolf Nikel betonade att Ukrainas inträde var särskilt känsligt. ”Medan Georgien ”bara var en bugg på björnens hud”, var Ukraina oskiljaktigt identifierad med Ryssland, och gick tillbaka till Vladimir av Kiev 988, berättade Nikel, enligt kabeln.
Andra NATO-allierade uttryckte liknande oro. I en kabel från januari 2008 bekräftade Italien att det var en ”stark förespråkare” för andra staters inträde i alliansen, ”men är bekymrad över att provocera Ryssland genom skyndsam georgisk integration.” Norges utrikesminister (och idag, statsminister) Jonas Gahr Stoere gjorde en liknande poäng i en kabel från april 2008, även om han insisterade på att Ryssland inte skulle kunna lägga in sitt veto mot Natos beslut. ”Samtidigt säger han att han förstår Rysslands invändningar mot Natos utvidgning och att alliansen måste arbeta för att normalisera relationen med Ryssland”, står det i kabeln.
Nästan fullständig konsensus
De tänkare och analytiker som amerikanska tjänstemän konfererade med klargjorde också den ryska elitens oro över Nato och dess expansion, och hur långt de kunde gå för att motverka den. Många överfördes av dåvarande USA:s ambassadör i Ryssland William Burns, som idag tjänstgjorde som Bidens CIA-chef.
’Nyet Means Nyet: Russia’ s #NATO Enlargement Redlines’ – Cable from 2008 written by CIA director William J. Burns, then US ambassador to Moscowhttps://t.co/rOoxmuf7CN pic.twitter.com/CeP2DwBpVD
— WikiLeaks (@wikileaks) February 12, 2022
Genom att berätta om sina samtal med olika ”ryska observatörer” från både regionala och amerikanska tankesmedjor, drog Burns slutsatsen i en kabel från mars 2007 att ”NATO:s utvidgning och amerikanska missilförsvarsutbyggnader i Europa spelar till den klassiska ryska rädslan för inringning.” Ukrainas och Georgiens inträde ”representerar en ”otänkbar” situation för Ryssland”, rapporterade han sex månader senare och varnade för att Moskva skulle ”vålla tillräckligt med problem i Georgien” och räknade med ”fortsatt politisk oordning i Ukraina” för att stoppa det. I en särskilt förutseende uppsättning kablar sammanfattade han forskarnas åsikter om att den framväxande relationen mellan Ryssland och Kina till stor del var ”biprodukten av ”dålig” USA:s politik” och var ohållbar – ”om inte fortsatt Nato-utvidgning pressade Ryssland och Kina till och med närmare varandra.”
Man har spelat in ryska intellektuella över hela det politiska spektrumet som gör sådana påpekanden om och om igen. Ett dokument från juni 2007 registrerar orden från en ”liberal försvarsexpert” och den ”liberala redaktören” för en ledande rysk utrikespolitisk tidskrift, att efter att Ryssland hade gjort ”allt för att ”hjälpa” USA efter 11 september, inklusive att öppna upp Centralasien för koalitionens ansträngningar mot terrorism”, hade man förväntat sig ”respekt för Rysslands ”legitima intressen”. Istället, sade Lyukanov, hade man ”konfronterats med NATO-expansion, nollsummekonkurrens i Georgien och Ukraina och amerikanska militära installationer i Rysslands bakgård.”
”Ukraina var, på lång sikt, den mest potentiellt destabiliserande faktorn i förbindelserna mellan USA och Ryssland, med tanke på den nivå av känslor och neuralgi som utlöstes av dess strävan efter medlemskap i Nato”, sa Dmitri Trenins rådgivare, dåvarande biträdande direktör för Ryssland. filial av USA-baserade Carnegie Endowment for International Peace, i en Burns-författad kabel från februari 2008. För Ukraina, sade han profetiskt, skulle det innebära att element inom det ryska etablissemanget skulle uppmuntras att blanda sig, stimulera USA:s uppenbara uppmuntran av opponerande politiska krafter och lämna USA och Ryssland i en klassisk konfrontationsställning.
Att motsätta sig Natos utvidgning österut, särskilt i Ukraina och Georgien, var faktiskt ”ett av de få säkerhetsområdena där det råder nästan fullständig konsensus bland ryska beslutsfattare, experter och den informerade befolkningen”, skrev han i mars 2008. Ukraina var ”linjen för sista utväg” som skulle slutföra Rysslands inringning, sade en försvarsexpert, och dess inträde i Nato sågs allmänt av den ryska politiska eliten som en ”ovänlig handling”. Andra experter varnade ”att Putin skulle tvingas svara på ryska nationalistiska känslor som motsätter sig medlemskap” i Georgien, och att MAP:er för båda skulle utlösa en nedskärning av den ryska militärens genuina önskan om samarbete med NATO.
Från liberaler till hardliners
Dessa analytiker upprepade vad kablar visar att amerikanska tjänstemän hört om och om igen från ryska tjänstemän själva, oavsett om det är diplomater, parlamentsledamöter eller höga ryska tjänstemän hela vägen upp till presidentskapet, registrerat i nästan tre dussin kablar åtminstone.
Natos utvidgning var ”oroande”, sade en medlem av Duman, medan ryska generaler var ”misstänksamma mot Natos och USA:s avsikter”, rapporterar kablar. Precis som analytiker och Nato-tjänstemän hade sagt, karakteriserade Kreml-tjänstemän Natos planer på Georgien och Ukraina som särskilt stötande, med Natos ambassadör Dmitry Rogozin som i en kabel från februari 2008 betonade att att erbjuda kartor för att antingen ”skulle påverka Natos förbindelser med Ryssland negativt” och ” öka spänningen längs gränserna mellan Nato och Ryssland.”
Vice utrikesminister Grigory Karasin ”underströk djupet av rysk opposition” mot deras medlemskap, en annan kabelstat från mars 2008, och underströk att den politiska eliten ”fast tror” att den ”representerar ett direkt säkerhetshot mot Ryssland.” Framtiden, sade han, vilade på det ”strategiska val” Washington gjorde om ”vilken sorts Ryssland” de ville ta itu med: ”ett Ryssland som är stabilt och redo att lugnt diskutera frågor med USA, Europa och Kina, eller en som är djupt oroad och fylld av nervositet.”
Faktum är att många tjänstemän – inklusive dåvarande chefen för säkerhet och nedrustning Anatolij Antonov, som i dag tjänstgör som Rysslands ambassadör i USA – varnade att att driva framåt skulle ge ett mindre samarbetsvilligt Ryssland. Att skjuta fram Natos gränser till de två före detta sovjetstaterna ”hotade Rysslands och hela regionens säkerhet, och kunde också negativt påverka Rysslands vilja att samarbeta i [NATO-Ryssland-rådet]”, varnade en tjänsteman från utrikesdepartementet, medan andra pekade på policyn att förklara Putins hot om att avbryta fördraget om konventionella väpnade styrkor i Europa (CFE). ”CFE skulle inte överleva Natos utvidgning”, sade ett ryskt hot i en kabel från mars 2008.
Kanske mest relevanta var orden från den ryske utrikesministern Sergej Lavrov, vid den tiden en veterandiplomat som respekterades i väst, och som fortsätter att tjänstgöra i denna position idag. Minst åtta kablar, ett antal av dem skrivna av Burns, registrerar Lavrovs uttryck för motstånd mot utvidgningen av Nato till Ukraina och Georgien under loppet av 2007-08, när Bushs beslut, på grund av allierades invändningar, att offentligt bekräfta deras framtida anslutning ledde till till en topp i spänningar.
”Medan Ryssland kanske tror på uttalanden från väst om att Nato inte var riktat mot Ryssland, när man tittade på den senaste tidens militära aktiviteter i Nato-länder… så måste de utvärderas inte utifrån uttalade avsikter utan utifrån potential”, lyder Burns sammanfattning av Lavrovs årliga utrikespolitik recension i januari 2008. Samma dag, skrev han, varnade en talesperson för utrikesministeriet för att Ukrainas ”sannolika integration i Nato allvarligt skulle komplicera de mångsidiga rysk-ukrainska relationerna” och leda till att Moskva ”måste vidta lämpliga åtgärder.”
Förutom att det är ett enkelt sätt att få inhemskt stöd från nationalister, skrev Burns, ”Rysslands motstånd mot NATO-medlemskap för Ukraina och Georgien är både känslomässigt och baserat på upplevda strategiska farhågor om inverkan på Rysslands intressen i regionen.”
”Medan det ryska motståndet mot den första omgången av Nato-utvidgningen i mitten av 1990-talet var starkt, känner Ryssland sig nu kunna reagera mer kraftfullt på vad det uppfattar som handlingar som strider mot sina nationella intressen”, avslutade han.
Lavrovs kritik delades av en mängd andra tjänstemän, inte alla hårdföra. Burns berättade om ett möte med före detta premiärminister Jevgenij Primakov, en Gorbatjov-skyddsling som hade förhandlat om Natos första expansion med Madeleine Albright, som varmt lovordade honom år senare som en pragmatiker. USA:s press för MAP för Georgien och Ukraina ”upprörde” ryssarna och hotade andra områden av det strategiska samarbetet mellan USA och Ryssland,” hade Primakov sagt enligt Burns och nämnde att han senare samma dag skulle få frågan på TV om att ompröva Krims status som ukrainsk territorium. ”[T] det här är den typ av diskussion som MAP producerar,” sa han – vilket betyder att det väckte nationalistiska och hårda känslor.
”Primakov sa att Ryssland aldrig skulle återvända till eran i början av 1990-talet och det skulle vara ett ”kolossalt misstag” att tro att ryska reaktioner i dag skulle spegla de under dess strategiska svaghetstid”, säger Burns kabel avslutningsvis.
Detta gick hela vägen till toppen, som amerikanska tjänstemän noterade i kablar som reagerade på ett berömt tal som Putin höll vid säkerhetskonferensen i München i februari 2007, där Putin angrep Natos expansion och annan politik som en del av ett bredare, destabiliserande övergrepp av USA om dess status som enda supermakt. Putins ton kan ha varit ”ovanligt skarp”, sa Primakov till Burns, men deras innehåll ”reflekterade välkända ryska klagomål som föregick Putins val”, vilket framgår av det faktum att ”talande huvuden och dumans medlemmar var nästan enhälliga” när de stödde talet. Ett år senare rapporterade en kabel från mars 2008 om Tysklands förbundskansler Angela Merkels sista, två timmar långa möte med Putin, där han ”argumenterade starkt” mot MAP för Ukraina och Georgien.
Putins utgångsläge
Alla illusioner om att denna hållning skulle försvinna när Putin lämnade presidentposten skingrades snabbt. Sådana varningar fortsatte och blev om något mer intensiva, efter att Putin ersatts av sin liberala efterträdare, Dmitrij Medvedev, som väckte hopp om ett mer demokratiskt Ryssland och en förbättrad relation mellan USA och Ryssland.
Under Medvedev gjorde tjänstemän från den ryska NATO-ambassadören och olika tjänstemän i utrikesministeriet till ordföranden för dumans utskott för internationella angelägenheter ungefär samma varningar, visar kablar. I vissa fall, som med Karasin och Lavrov, var det samma tjänstemän som gjorde dessa långvariga klagomål.
Medvedev själv ”upprepade välkända ryska ståndpunkter om Natos utvidgning” för Merkel under sin första resa till Europa i juni 2008, även om han undvek att ta upp MAP för Ukraina och Georgien specifikt. ”Bakom Medvedevs artiga uppträdande förblev det ryska motståndet mot Natos utvidgning en röd linje, enligt både konservativa och moderata observatörer”, står det i en kabel från juni 2008, en uppfattning som delas av en ledande liberal analytiker. Till och med kritiker till höger om honom läser Medvedevs ord som ”ett underförstått åtagande att använda ryska ekonomiska, politiska och sociala hävstänger för att höja kostnaderna för Ukraina och Georgien” om de rörde sig närmare alliansen. Kabelns författare, biträdande beskickningschef vid USA:s ambassad i Moskva Daniel Russell, drog slutsatsen att han ”håller med [d] om den allmänna visdomen.”
I augusti 2008, efter kriget med Georgien, började Medvedev att låta mycket mer som sin föregångare, och hotade att bryta banden med alliansen och upprepade klagomål om inringning. En kabel från efter slutet av det fem dagar långa kriget – som en EU-beställd rapport senare skulle klandra den georgiska regeringen för att ha startat – uppgav att ”även de mest pro-västerländska politiska experterna” ”pekade finger åt USA” för äventyrar förbindelserna mellan USA och Ryssland, där USA avfärdar Rysslands oro över bland annat Nato-expansion som en viktig del av en del av deras analys. En analytiker som ekar Burns hävdade att Ryssland äntligen kände sig ”stark nog att stå upp mot väst” när man ignorerade sina farhågor.
Dessa farhågor var centrala vid ett rundabordssamtal för ryska analytiker månader senare, i januari 2009, som förklarade för en grupp besökande amerikanska kongressmän ryssarnas ”djupa missnöje” med den amerikanska regeringen och betonade den ”bitra skilsmässan” mellan Ryssland och Georgien skulle vara ännu fulare med Ukraina. Att driva MAP för landet ”hjälpte ”USA-hatarna att komma till makten” i Ryssland och gav legitimitet åt de hårdföra visionerna om ”fästningen Ryssland”, sa en.
I allt högre grad, visar dokument kom sådana varningar från liberaler, även de som inte tidigare hade sett Nato och USA som Rysslands främsta hot. Ett dokument från augusti 2008 beskrev ett möte med den ryske människorättsombudsmannen ambassadör Vladimir Lukin – beskriven som ”en liberal på den ryska politiska scenen, någon som är benägen till samarbete med USA” – som förklarade Medvedevs efterkrigstids erkännande av oberoendet för Georgiens utbrytarregioner, vilket han först hade motsatt sig, som ett säkerhetsdrivet svar på Natos drift mot Rysslands gränser. Eftersom upptrappningar som 2008 års missilförsvarsavtal mellan USA och Polen visade att anti-ryska handlingar ”inte skulle sluta”, sade han, ”måste Moskva visa att det, liksom USA, kan och kommer att vidta åtgärder som det anser vara nödvändigt för att försvara sina intressen. ”
Kabeln drog slutsatsen att Lukins åsikter ”speglar tänkandet hos majoriteten av den ryska utrikespolitiska eliten.”
Säljer NATO till Ukraina
Förutom Burns – vars Bush-erans memon som varnar för bredden av ryskt motstånd mot NATO:s expansion och att det skulle framkalla intensifierad inblandning i Ukraina har blivit kända sedan den ryska invasionen – reagerade amerikanska tjänstemän till stor del med uppsägning.
Ryska invändningar mot policyn och andra långvariga frågor beskrevs om och om igen i kablarna som ”ofta hörda”, ”gamla”, ”inget nytt” och ”i stort sett förutsägbara”, en ”bekant litania” och en ”omfasning”, ” som ”tillhandahöll lite nytt ämne.” Till och med Nato-allierade Norges ståndpunkt att man förstod ryska invändningar trots att man vägrade låta Moskva lägga in sitt veto mot alliansens drag kallades för ett fall av att ”papegoja Rysslands linje”.
Amerikanska tjänstemän avvisade på samma sätt uttryckliga varningar – från Kreml-tjänstemän, NATO-allierade, experter och analytiker, till och med ukrainskt ledarskap – om att Ukraina var ”internt splittrat över NATO-medlemskap” och att allmänhetens stöd för flytten ”inte var helt mogen”. Den öst-västliga splittringen inom landet över idén gjorde den ”risk”, varnade tyska tjänstemän, och kunde ”bryta upp landet.” Dess tre ledande politiker ”tog alla utrikespolitiska ståndpunkter baserade på inrikespolitiska överväganden, med liten hänsyn till de långsiktiga effekterna på landet”, sa de.
”Inte en tum österut.”
”Not one inch to the east.”
We lied. pic.twitter.com/wxOfAz1Yik— Meddy (@MEMeddybemps) January 9, 2023
Just dessa politiker gjorde likaså klart att den allmänna opinionen inte fanns där, vare sig den anti-ryske utrikesministern Volodymyr Ogryzko eller den mer ryskvänliga premiärministern Viktor Janukovitj – senare vilseledande målad som en Kreml-docka och avsattes som president i Maidan-protesterna 2014 – som skröt för en amerikansk diplomat att stödet för Nato hade hoppat under hans mandatperiod. Som svar, visar kablarna, pressade Nato-tjänstemän på de ukrainska ledarna att ta en fast offentlig hållning för att gå med och diskuterade hur man skulle kunna övertala Ukrainas befolkning ”så att de skulle vara mer positiva till det.” Ogryzko avslöjade senare för Merkel ”att en folkbildningskampanj redan pågår” och att Ukraina ”hade diskuterat frågan om folkbildningskampanjer med Slovakien och andra nationer som nyligen hade gått med i NATO.”
Detta kom trots erkända risker. Liberala ryska analytiker som varnar för ”att [Ukrainas president Viktor] Jusjtjenko använde NATO-medlemskap för att stödja en ukrainsk nationell identitet som krävde att Ryssland fick rollen som fiende”, och att ”eftersom medlemskapet förblev splittrande i ukrainsk inrikespolitik skapade det en öppning för rysk intervention.”
”Experter säger till oss att Ryssland är särskilt oroligt att de starka splittringarna i Ukraina angående medlemskap i Nato, med mycket av det etniskt-ryska samfundet emot medlemskap, kan leda till en stor splittring, som involverar våld eller i värsta fall inbördeskrig”, skrev Burns i februari 2008. Ryssland, skrev han, skulle då ”måste bestämma om det skulle ingripa; ett beslut Ryssland inte vill behöva stå inför.”
Trots den avvisande attityden från många amerikanska tjänstemän, förstod delar av USA:s nationella säkerhetsetablissemang tydligt att ryska invändningar inte bara var ”muskelspännande”. Kremls oro över en ”direkt militär attack mot Ryssland” var ”mycket verklig” och kunde driva dess ledare att fatta förhastade, självförstörande beslut, konstaterade en rapport från 2019 från Pentagon-finansierade RAND Corporation som utforskade teoretiska strategier för att översträcka Ryssland.
”Att tillhandahålla mer amerikansk militär utrustning och råd” till Ukraina, sägs det, kan få Moskva att ”reagera genom att starta en ny offensiv och beslagta mer ukrainskt territorium” – något som inte nödvändigtvis är bra för USA:s intressen, än mindre Ukrainas, noterades.
Varningar ignorerades
Ändå, under åren, månaderna och veckorna som ledde fram till den ryska invasionen, fortsatte successiva amerikanska administrationer på samma kurs.
Ukrainas samarbete med Nato har ”fördjupats med tiden”, säger alliansen själv idag. När kriget bröt ut var landet ofta värd för västerländska trupper på en militärbas, dess soldater fick NATO-träning, det planerade två nya Nato-kopplade flottbaser och det fick aldrig tidigare skådade summor av amerikanskt militärt bistånd, inklusive offensiva vapen – en Donald Trumps policy hans liberala föregångare hade uttryckligen avvisat, av oro för att provocera fram ett katastrofalt svar från Moskva. Tre månader före invasionen undertecknade Ukraina och USA en uppdaterad stadga om strategiskt partnerskap ”vägledd” av Bushs kontroversiella Bukarest-deklaration, som både fördjupade säkerhetssamarbetet mellan de två länderna och stödde Ukrainas strävanden efter medlemskap, ses som en eskalering i Moskva.
Eftersom USA:s militära aktivitet har ökat i regionen sedan 2016, ibland med Ukraina och Georgien, har spänningarna mellan Nato och Ryssland också ökat.
Medan Moskva offentligt protesterade mot amerikanska uppdrag som experter befarade var för provocerande, har Nato och ryska styrkor upplevt tusentals farliga militära möten i regionen och på andra håll. I december, med rädslan för invasionen, sa Putin personligen till Biden att ”den västliga alliansens expansion österut var en viktig faktor i hans beslut att skicka trupper till Ukrainas gräns”, rapporterade Washington Post.
Inget av detta betyder att andra faktorer inte spelade någon roll i krigets utbrott, från ryska inhemska påtryckningar och Putins egen dunkla syn på ukrainsk självständighet, till de rikliga andra välkända ryska klagomålen mot USA:s politik som också ofta förekommer i det diplomatiska dokumentet. Det betyder inte heller, som hökar hävdar, att detta på något sätt ”rättfärdigar” Putins krig, mer än att förstå hur USA:s utrikespolitik har underblåst anti-amerikansk terrorism ”rättfärdigar” dessa brott.
Vad det betyder är att påståenden om att rysk olycka över NATO-expansion är irrelevant, bara ett ”fikonlöv” för ren expansionism, eller helt enkelt Kreml-propaganda, motbevisas av denna långa historiska historia.
Snarare drev successiva amerikanska administrationer vidare med politiken trots att de varnats rikligt i flera år – inklusive av analytiker som rådde dem, av allierade, till och med av deras egna tjänstemän – att det skulle mata rysk nationalism, skapa ett mer fientligt Moskva, främja instabilitet och till och med inbördeskrig i Ukraina, och kunde så småningom leda till rysk militär intervention, vilket allt slutade med att hända.
”Jag accepterar inte någons röda linje”, sa Biden i upptakten till invasionen, när hans administration avvisade förhandlingar med Moskva om Ukrainas Nato-status. Vi kan bara föreställa oss i vilken värld han och hans föregångare levde.
https://www.blacklistednews.com/article/84013/dozens-of-wikileaks-cables-show-us-knew-nato-expansion-was-russias-bright-red.html
Scott Ritter brukar ofta återkomma till detta monumentala svek från västmakternas sida. Men det var ju inte för att väst inte skulle ha känt till Rysslands röda linje som de fortsatte att korsa den oavbrutet. Det var för att man först trodde att Ryssland skulle förbli så svagt att man inte behövde bry sig och senare för att man upptäckte att fortsatta provokationer skulle leda till rysk motreaktion som USA kunde bruka till att försvaga Ryssland och Europa på samma gång. För om Ryssland åter blivit den militära konkurrenten så var ju Europa den ekonomiska. Slå två flugor i en smäll, försvaga dem båda, det var planen. Men som den amerikanske filosofen Mike Tyson, även känd som tungviktsboxare, sade: ”Alla har en plan, tills de åker på en käftsmäll”.
Det är nog inte kablar som skickats, utan telegram (eller epost, men vanligen återges cable(gram) som telegram i kablarna.
Tack Björn. Ändrat till dokument.
Ryssland gav även dom ett löfte. När Ukraina gav upp sina kärnvapen är det nån som kommer ihåg vad det löftet var?
Har ärligt talat svårt att se det här argumentet som giltigt. Varför ska Ryssland ha veto i frågor som rör Ukrainas säkerhet och suveränitet? Och gäller det bara Ukraina? Ryssland är enormt och gränsar till fjorton länder ska dom alla fråga Ryssland om tillåtelse innan dom tar beslut som rör deras säkerhet.
Vi kan fråga oss, apropå de famösa ryska säkerhetsgarantierna och intressesfärerna: vilken är den (de), låt säga, finländska, svenska eller rentav ukrainska intressesfären(ärna)?
Kan Sverige och Finland idag avkräva att inga ryska raketbaser (eller någonting helt annat militärt) utplacerade efter 1975 eller 1985 etc. är inte längre ”legitima” och utgör närhetshot om de är placerade väster om Vita havet, och måste nu ovillkorligen flyttas öster om Vita havet eller helst bortom Ural?
Har Ukraina rätt till en (egen?) intressesfär? De ukrainska släkter och kosacker som bor på ryska Kuban-sidan, borde de inte åtnjuta ukrainskt skydd och kunna inkorporeras som nya län i Ukraina? (En sarkastisk diskussion fördes en tid i ukrainska media om detta under 2022, om att Ukraina borde helt enkelt inkorporera de ukrainska kosackområdena som ligger på ”ryska” sidan om Kertjsundet), som tillhörande ”den ukrainska världen”.
Man vänder helt enkelt på temats och diskussionens huvudord som ”intressesfär” och använder denna diskussion spegelvänt.
Om det är intellektuellt skojigt, sarkastisk, seriöst -och kanske lika nyttigt som tankejobb och omväxling- för att aningen avslöja stormaktschauvinismens intellektuella stolligheter i ordlekarnas hårda diplomati, vare sig den är amerikansk, rysk, kinesisk eller europeisk… -är väl upp till varje läsare.
”Irak” – som varande ”det största hotet mot den amerikanska säkerheten” – som det hette inför det helt illegala anfallskriget 2003. Men det var omvänt de amerikanska vanföreställningarna som utgjorde det största hotet mot Irak.
Hur ukrainska inre politiska systemangelägenheter i decennium efter decennium kan utgöra ett så ofantligt säkerhetsproblem mot Ryssland, som dessutom fick överta de famösa ukrainska kärnvapenraketerna, är mer långlivade kremlologiska imperiala fantomsmärtor, precis som de gamla engelska en gång gällande Suez kring året 1956.
Alla dessa politisk-militära vanföreställningar som till slut ledde till väpnade konflikter (anfallskrig) och stormaktens slutliga haveri och öppna politiska förnedrande på världsscenen.
Vilka är då de objektiva och subjektiva svenska, finska och ukrainska intressesfärerna och säkerhetszonerna västerut och österut? Skall det alltid avgöras i Moskva, alltid avvisas i Washington, eller hemmavid i Stockholm, Helsingfors och Kyiv -i första hand?
Har stor- och supermakter rätt att helt utanför FN lägga veton, ha ”röda linjer”, ”intressesfärer” och sälerhetsområden som del av en viss kontinent som inte är minsta eget territorium?
Det har visat sig att Ukraina misste sin rätt till egen intressesfär i och med statskuppen mot folkvald president i februari 2014.
Men hänger allt bara på den misslyckade politikern Janukovitj i det ukrainska fallet? Hade Janukovitj överlevt nästa val? Förmodligen inte alls. Missnöjet var överlag enormt dessa tider.
Jag minns en häftig tv-intervju med folk på gatan i Ukraina detta året 2013/2014 och om ”folk” och allmänhet bekymrade sig för den då ”stackars fängslade (oligarken och politikern) Julija Tymosjenko” av ett ganska grönt västerländskt tv-team. Tyvärr, stackars alla, har jag ingen länk – men den intervjuade kvinnans svar sade ändå allt, och lika oväntat:
– ”Alla politiker borde sitta i fängelse”.
Ukraina har varit i kaos och oordning rent politiskt mycket långa decennier (redan på sovjetisk tid; man var mer viljestark, anti-centrum, anti-eljest mot Moskva och Gosplan etc.), men däremot inte de ukrainska medborgarnas och medmänniskornas privata moral. Den har jag alltid uppfattat som fantastisk, trots att alla och envar måste stå ut med att muta sig fram i närapå allt. En privat vän uttryckte sig hårt: ”man känner sig som en jävla prostitut som ber på sina bara knän varje jä••a gång man råkar behöva nåt med en näve sedlar”.
Oavsett Janukovitj så hade nog vilken president som helst där år 2014 rykt. Och snabbt. Folk var verkligen ursinniga. Jag lade först märke till -mest överraskande- närvaron av vänsteraktivister, till och med de alltid uppiggande anarkisterna som alltid är ett slags begynnande friskhetstecken i kaosländer, många hbtq-aktivister på skateboards, disco- och tekno-grupper; extremhögern dök upp långt senare. Och tog väl över tyvärr. Victoria Nulands idiotshow med bröd ut någon påse var förvirrande dåligt genomtänkt; och i det slutet var det verkligen arrangerat. Oaktat det tror jag Janukovitj i alla fall rykt. Men det vet vi inte.
Men för den skull förtjänar inte ukrainska folket bli bombat i sina bostadshus med militära vapen. Överhuvudtaget. Det är en humanistisk princip: nej till angreppskrig och tortyr mot civila. Det gäller även i Ukraina, oavsett vem som begår det: både ukrainska högernationalistiska krafter eller invaderande ryska militärstyrkor som måste ta Wagners legoknektar till hjälp för att avancera någonstans.
Allt det kan varje vänstermänniska i precis hela världen, utan undantag, sätta sig upp yrvaket mitt i natten och säga av hela sin humanism nej till; utan att med Arthur Koestlers spegelvärlds retoriska konster påstå att Ukraina ”anfalls egentligen” med ’amerikanska’ vapen som flyger från -märkligt nog- alltid från ryskt håll.
Ukraina har lika rätt till en säkerhetszon och intressesfär som om nu Ryssland skulle ha det.
Såväl Palmekommissionen om europeisk säkerhet liksom Michail Gorbatjov brukade framföra: ”Lika säkerhet för alla, eller ingen alls”.
Det borde rättvist gälla lika mellan Ukraina och Ryska federationen.
Tyvärr har vi som så ofta kommit fram till att det är Washington som stört balansen i regionen. Jag ser inte minsta objektiva amerikanska säkerhetsintressen i denna region. Tyvärr så är det allt folk som ukrainare och georgier tvingas till sedan Putin återkom på presidentposten år 2012 med sin nykonservativa, intoleranta och religiösa högernationalistiska inriktning.
Även där måste vi börja resonera. Putins nya politik år 2012 utlöste en motreaktion.
Du spekulerar om ev. resultat av presidentval i Ukraina efter 2013. Ska spekulation om att en president inte kommer att återväljas rättfärdiga statskupp?
Svar: nej.
Däremot tror jag faktiskt inte de flesta ukrainare idag upplever sig minsta orättfärdigt ”utsatta” för en illvillig och olaglig statskupp senvintern 2014, utan ser den som en början på något helt nytt.
Vissa ser dessa händelser som en riktigt definierad statskupp, andra som statschefens frivilliga flykt. (Även mer revolutionära herrar som Lenin och Trotskij benämnde ju som främsta ledare händelserna med maktövertagandet 7-8 november(25 oktober gamla stilen) 1917 som just en ”kupp”. Det var först på Stalins tid man som bekant började kalla det för ”Oktoberrevolutionen”).
Det nya är att hamna under USA-imperialismens stövel och kontroll. Allt går att sälja med mördande reklam. Och Lenin & Co talade väl om revolution redan 1917. Se t.ex. centrala boken av Lenin 1917- ”Staten och revolutionen.”
Namnet Tymosjenko (”gasprinsessan”) får det att pingla till i minnesbanken. Det var ju hon som enligt ett avlyssnat och inspelat telefonsamtal ville atombomba ryssar. Och då är det ju inte någon oviktig person på gatan som pratar smörja, det är snarare i nivå med USAmerikanska senatorer som vill bomba hejvilt runtom i världen. Så det är bra att ukrainarna lämnade över sina kärnvapen. Nu försöker de ju kompensera för det genom att beskjuta kärnkraftverket i Energodar, närmare bestämt lagren av radioaktivt överblivet kärnbränsle för att få till en s.k. smutsig bomb.
@Johan de Naucler 27 januari, 2023 At 15:20
”Missnöjet var överlag enormt dessa tider.”
Fabulering, fabulering, fabulering!!!
Från Gordon Hahn artikeln:”Working Paper – Revised/Updated Edition: Escalation Points 1-5 in the Ukrainian Revolutionary Crisis, November 2013 – January 2014
Det hela började med att J inte signerade AA med EU.
”The day that Ukraine’s signing of the EU AA stalled, November 21st, Mustafa Nayem, the abovementioned ethnic Afghan Western-connected activist journalist, called for demonstrations on the Maidan in a 8:00 pm Facebook posting: “Come on guys, let’s be serious. If you really want to do something, don’t just ‘like’ this post. Write that you are ready, and we can try to start something.” Within an hour, according to Nayem, there were more than 600 comments. He posted again: “Let’s meet at 10:30 p.m. near the monument to independence in the middle of the Maidan.” When Nayem arrived on the Maidan, there were perhaps 50 people gathered, he notes, but soon “the crowd had swelled to more than 1,000.”[1] Nayem’s FB posting set in motion the network of networks that USAID and other funders had been knitting together since the failure of the Orange revolution. The Maidan demonstrations had begun.”
…/Hromadske.tv would help drive the revolution along with other Western-funded strategic communication operations. Soros immediately stepped up to fund the ‘Ukrainian Crisis Media Center’ to inform the international community about events on the Maidan and in Ukraine. He and other Western entities likely funded ‘Euromaidan PR’, the website of the Official Public Relations Secretariat for the Headquarters of the National Resistance in Kiev.[2] The website’s ‘About’ page contains no information on its partners or funders.[3] These institutions became the strategic communications and propaganda infrastructure for the Maidan revolt.”
…/The outlet became the mass demonstrations on the Maidan Square—EuroMaidan— and in other major cities, most of them in western and central Ukraine.
…/To be sure, young people and middle class families as well as grandparents graced the Maidan, but soon enough another force made its presence felt on the Maidan. Quite early on, in fact, some demonstrators, in particular ultra-nationalist and neo-fascist elements from groups, like Tyahnibok’s Svoboda Party and a new group organized on the Maidan itself, turned to coercion and then violence. They infiltrated Kiev’s central square and began to drive the violence and coercion that gradually came to dominate the tenor of the protests by deep winter. Regime violence also played an escalatory role, but that role was played often first by the protests’ neo-fascist elements as well.”
…/the claim made by Western governments and media that the demonstrations were peaceful was already proving false. The demonstrators had escalated the situation from a political confrontation to a more tense and violent confrontation.
”Victoria Nulands idiotshow med bröd ut någon påse var förvirrande dåligt genomtänkt; och i det slutet var det verkligen arrangerat.”
Taken together or simply in its essential parts, the activity of Nuland, Payatt, McCain and Smith seems to constitute a violation of the Helsinki Final Act’s clauses banning the interference of member-states of the OSCE in the domestic politics of its other member-states. The Final Act’s Section VI on ‘Non-Intervention in Internal Affairs’ reads:
The participating States will refrain from any intervention, direct or indirect, individual or collective, in the internal or external affairs falling within the domestic jurisdiction of another participating State, regardless of their mutual relations.
They will accordingly refrain from any form of armed intervention or threat of such intervention against another participating State.
They will likewise in all circumstances refrain from any other act of military, or of political, economic or other coercion designed to subordinate to their own interest the exercise by another participating State of the rights inherent in its sovereignty and thus to secure advantages of any kind.
Accordingly, they will, inter alia, refrain from direct or indirect assistance to terrorist activities, or to subversive or other activities directed towards the violent overthrow of the regime of another participating State (author’s emphases).[45]
https://gordonhahn.com/2016/02/26/working-paper-revisedupdated-edition-escalation-points-1-5-in-the-ukrainian-revolutionary-crisis-november-2013-january-2014/
Skulle ”M” själv vilja leva under Janukovitj genomkorrupta system? Jag betvivlar det (starkt).
@Johan de Naucler 27 januari, 2023 At 15:20
Inblandning av amerikanska ambassaden i oroligheterna.
”Redan i oktober 2013 startade ett Tech Camp på amerikanska ambassaden i Kiev där högerextrema våldsmän bland fick annat lära sig hur man får fart på kravaller och hur man håller polisen utanför vid egna masskjutningar. När statskuppen genomfördes i februari 2014 fanns redan USA:s utsända Victoria Nuland med i bakgrunden och så snart den folkvalde presidenten Viktor Janukovytj flytt landet, kunde hon som amerikansk medborgare tillsätta sin egen kandidat Arsenij Jatsenjuk som regeringschef. Han bildade snabbt en regering där 4 nazister ingick. Den regeringen kom sedan att inleda en etnisk rensning där rysktalande individer utgjorde måltavlan.”
https://nyadagbladet.se/kronikor/amerikanska-partiet-i-eu-parlamentet/
November 2013, Oleg Tsarev höll ett tal i Rada, där han avslöjade risken för en kupp. (video är borttagen)
Sveriges säkerhetszon avgränsas av riksgränsen till lands och sjöss. Den förstörs om vi tillåter utlänningar (läs: USA+ev. NATO-vasaller) att upprätta baser i Sverige med, i värsta fall, kärnvapen. Om vi skulle ha synpunkter på utlandet, med hänsyn till säkerhet, så vore väl ett uppenbart krav att kräva att Sverige officiellt tar avstånd från minister Baerbocks krigsförklaring å Europas vägnar mot Ryssland. Dessutom att inte på något sätt stödja aggressiva påhitt av baltstater: Estlands hot att störa fartygstrafiken i Finska viken eller idéer om att blockera Kaliningrad är möjligen ett större hot mot oss än mot Ryssland. – Kort sagt: vi måste föra en säkerhetspolitik som småstat, inte leka stormakt.
Tack Björn! Intressant!!
Som läget är nu tycker jag det ser ut som det socialkonservativa och nationalistiska högerpartiet Sverigedemokraterna kan rädda oss från NATO i Sverige.
SVT Public Service antyder att Sverigedemokraterna kan vara ryskvänliga och i starkt motsats till de borgerliga partierna som är allt annat än ryskvänliga och därför vill ha NATO i Sverige som ett hinder för Ryssland obeaktat vilka säkerhetsrisker de försätter Sveriges befolkning inför.
Till stöd menar de att de har en ryskfientlig opinion med sig.
Jag tror också att opinionen här är ryskfientlig.
Jag uppfattar det klart så irl.
Men det har en historia av lång påverkan och indoktrinering.
Jag är tvärs om ryskvänlig.
Många konservativa tror jag är det.
Det finns något som heter Swebbtv som jag tror är konservativ nyhetsförmedling och opinionsbildning.
Jag tror det i alla fall.
Där är man i varje fall klart ryskvänliga så den sidan kan jag läsa utan besvär.
Likaså Fria Tider som också har en dragning åt det hållet.
Rasistiska utspel ställer jag dock inte upp på vem som än utpekas eller angrips.
Men det hindrar inte att jag tycker Sveriges asyl- och migrationspolitik varit alldeles åt skogen felaktig.
Men jag ser den som ännu en eftergift och tjänst åt USA att ”städa” efter deras brutala och aggressiva interventions- och utrikespolitik.
Det här med ”hjälpsamhet” och ”skyldighet” är bara att sätt att övertyga fler än de lättpåverkade med stor empati och ömma samveten.
Den krassa verkligheten stavas: Liberal Demokrati!
Västvärldens religion sedan kristendomen blivit sekulariserad.
I Sverige fick vi ”Vänsterkyrkan” med feministisk touch.
Kanske svårt att upptäcka om man är delaktig, men är man inte delaktig så märks det direkt.
Men åt den saken kan man inget göra.
Men SD är ju för svenskt Nato-medlemskap nu för tiden.
Nå bäste Arbetarklass, ni tycks inte gå i takt. De så kallade Sverige-”demokraterna” är de verkligen pådrivande att skicka stridsvagnar till Ukraina i dessa dagar, ett land som tycks ha partiets etthundraprocentiga stöd. Partiledningen har hårt ’von oben’ drivit igenom såväl Nato-medlemskap som det nu samtida högintensivt militära materielstödet till Ukraina.
Sverige-”demokraterna”, får man väl säga, har helt och hållet kastat av sig putinismen dessa dagar. Om det är medial opportunism eller nyborgerlig ”klarsynthet” får nog andra bedöma. Jag har ingen som helst åsikt i denna sak. Men vi kan ju konstatera klart faktum.
Alla länder bör ha rätt till säkerhet enligt internationellt antagna dokument. Detta land utsatt för upptrappade hot mot sin säkerhet sedan många år. Vilket annat något så när starkt land skulle acceptera det?
Tycker att svenska politikerna är totalt korkade, men även pinsamt undergivna vasaller.Sen har vi medierna samma sak och FYFAN vad dom eldar på jämt. Hjärntvättat befolkningen dagligen i åratal nu. Gillar Global Politics som tar upp dom här frågorna. Låt oss vara ärliga, egentligen är det MYCKET som våra politiker gjort och gör som borde räknas som landsförräderi HELT klart. Dessa borde straffas! Medierna är såååå dåliga men även livsfarliga sedan längesen nu åratal,men tycker mej se att dessa nu på senaste åren även totalt tappat sin moraliska kompass också,då man är såå genomskinliga så de skriker om det
Jonas antar att du är ett troll här,men du fick föra fram din åsikt som du ser. Vad babblar du om? Ryssland är EJ intresserade av alla övriga 14före detta sovjet staterna, varifrån kommer de ens? INGENSTANS har man visat MINSTA lilla tecken på det, HELT tvärtom är de. Du blandar äpplen med päron på hårda vägar. Men som många välkända forskare/akademiker/politiker sagt länge så har västliga propagandan och desinformationen en OTROLIGT KRAFT. Det har vi tyvärr sett förut också flera gg
Så klart jag är ett troll alla som inte håller med dig är väl det.
Så du undrar vad jag babblar om ska försöka förklara det så du förstår.
Ryssland anser att det är en röd linje för dom att Ukraina går med i Nato. Min fråga är varför Ryssland ska ha veto I Ukrainsk utrikespolitik.
Och vad händer om låt oss säga Georgien vill gå med i Nato? Vad förhindrar då Ryssland ifrån att säga samma sak igen och sen anfalla?
Kort och gott varför ska Ryssland ha rätt att bestämma vilka samarbeten dess grannländer ingår?
Så förstår du nu?
Så du vet inte vad löftet Ryssland gav till Ukraina då Ukraina gav upp sina kärnvapen var? Är säker på att du kan hitta svaret om du vill.
Ryssland har den mäktiges rätt. Punkt slut. Gilla läget Jonass 👋🏾
Jonas,
Ukraina har en stor rysk minoritet samt även en ryskvänlig minoritet.
Dem har Ryssland en skyldighet att skydda.
Ryssland är ett solidariskt land. Ryssar hjälper varandra.
Eller östslaver till och med.
Ukrainarna är östslaver men har svikit för Väst.
Det är folket i västra delen av Ukraina som närmast står för det.
Att de svikit beror på flera olika orsaker. De flesta av historiska skäl.
Frihet från Ryssland ger dem chansen.
Men då uppstår fiendeskap med den östra delen av Ukraina som är mer ryskorienterad.
Det är den delen som nu Ryssland försöker annektera till Moderlandet.
Delar som tillhört Moderlandet tidigare men som av historien skiftat ägarskap.
Kommunisterna åtgärder har en stor betydelse i det här.
Före 1922 tillhörde Donbass Ryssland.
Kommunisternas plan var att göra ett ”Stor Ukraina”
Och de lyckades.
Ukraina kallades juvelen i Sovjetunionens krona.
Det mesta var bättre i Ukraina än i övriga Sovjetunionen.
Självständigheten blev en svår tid för alla den östslaviska f.d. Sovjetländerna.
Bäst klarades sig Belarus eller Vitryssland.
Ryssland fick en hemskt tid under hela 1990-talet.
För Ukrainas del har det inte blivit något bra än.
Den ”pampiga” sovjettiden med mosaikutsmyckning m.m. är idag raserad.
Och efter den här krisens följder kan man fråga sig om Ukraina någon gång kommer repa sig i dess nuvarande form.
Jag tror inte det i alla fall.
Ukrainas gränser måste ändras ännu en gång för att anpassas till de geo-förhållanden som nu gäller.
Varje tid har sina landgränser. Så har det länge varit i den delen av världen.
Något som också lett till många krig.
Jag vill för dig Jonas påpeka att sena Sovjetunionen var en väldigt lugn och stabil period för Ukraina även om vissa inre spänningar fanns.
Men vad gjorde det när allt annat var uppåt?
Unionens upplösning blev en svår tid.
Jugoslaviens upplösning ren katastrof.
Det är i sådana lägen som imperialisten USA ser till att försöka utöka sitt inflytande.
Målet är förstås Världsherraväldet.
Eller Kapitalets Världsherravälde.
Man kan fråga sig hur EU unionens upplösning blir?
En thé-bjudning eller krig i Europa?
Ha en bra kväll!
mvh
arbetarklass
Det kan inte komma som en överraskning för de med normala intelligenser.
Handlar nog inte främst om ”intelligens”.
Ursprungligen skulle ju från 1990-talets början Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE eller OSCE) stå för den sammanhållande säkerhetsdialogen som institution. Jugoslavien-krigen slog sönder dessa mjuka värden, och tyvärr vände sig normalstora och små länder i Centraleuropa istället sig öppet till Nato för säkerhetsdialog, vilket INTE var den ursprungliga säkerhets- och samarbeta tanken vid Madrid- och Paristoppmötena kring året 1991.
Som jag förstår är Ukraina av idag utlämnat i händerna på samma gäng som härjade i Ryssland när Jeltsin var president.
Statskuppen i Kiev 2014 med mord på obeväpnade poliser och demonstranter följt av åtta års bombningar av den egna befolkningen med 16000 dödsoffer har har tydligen inte inträffat. Konflikten började den 24 februari år 2022. Det är EU, NATO och USA rörande överens om.
Putin tycks ha en klar majoritet av världens befolkning bakom sig i konflikten. Inte att undra på med tanke på lögnerna som motiverade krigen i Mellanöstern med miljontals dödsoffer. Europas och USA:s omfattande vapenstöd till Ukraina lär inte bättra på EU:s och USA:s popularitet bland de världsmedborgare som inte brukar räknas in i det så kallade världssamfundet. Kan det rent av innebära att sympatierna för Ryssland ökar?
Nato vill inte bli inblandat i ett krig med Ryssland. Vad ska man dra för slutsatser av det? Ligisterna som sprängde North Stream, var hör dom hemma? Utanför NATO har vi Sverige, Finland och Ukraina som tänkbara kandidater. Är det därför Ryssland inte får delta i utredningen? Om det nu finns någon förstås.
@Gösta Lilja 27 januari, 2023 At 19:42
Den USA sponsrade statskuppen 2014 är mycket väldokumenterad och välomvittnad. Den är också mycket typiskt hu USA agerar, och det är inte bara i Ukraina. Förintelsen av befolkning i Donbass är även den mycket väldokumenterad. USA propaganda har all anledning att försöka dölja fakta.
Precis, Gösta Lilja, du skriver: ”Som jag förstår är Ukraina av idag utlämnat i händerna på samma gäng som härjade i Ryssland när Jeltsin var president.”
Minns ni hur det var i Sverige FÖRE vi blev med i EU.
Ingvar Carlsson (s) som efterträtt vår mördade statsminister, som velat knyta fredliga förbindelser med Sovjetunionen, såg oss stint i ögonen kvällen före omröstningen om EU-medlemskap: ”Ett ja ger oss betydligt bättre förutsättningar för att klara jobben, ekonomin, välfärden, miljön.”
Det vi inte visste var det Peter Wallenberg sa på svensk-amerikanska handelskammaren i New York, maj 1991
”Inträdet i EG kommer att medföra de mest dramatiska förändringarna i Sverige på 100 år – ja, kanske någonsin. Följden blir omfattande neddragningar inom den offentliga sektorn, frysta transfereringar och privata lösningar inom samhällsservicen.”
Och hur blev det? Ronny Eriksson skildrar ironiskt det i sin “Städa i Europa” “vi skulle slippa åldringsvården i Jokkmokk och gamla gubbars unkna piss och få förverkliga våra visioner på en herrtoalett i Nice”. (Google på Jag vill städa i Europa, den är obetalbar)
En god väns son är rörmokare, han blev erbjuden jobb på ett stort bygge i Göteborg ”Men då får du räkna med att jobba 10 timmar 6 dagar i veckan för det gör polackerna.”
Här är konsekvenser av EU-medlemskapet. Skolresultaten sjönk. Arbetlösheten steg. Medlemsavgiften är svindlande. Arbetsvillkoren har försämrats. Lönerna har dumpats. De öppna gränserna främjar droghandel och vapensmuggling. EU och Nato (en militär krigsallians) har mycket tätt samarbete. De kommunala bostadsbolagen måste enligt lag gå med vinst. Förbjudna tillsatser i livsmedel i Sverige blev på nytt tillåtna. EU.s lagar och Sveriges grundlag har fått skrivas om flera gånger osv osv.
Det är exakt det här kriget i Ukraina handlar om. (Minns det Zelenskij skröt om, “arbetarnas villkor hade försämrats” när han öppnade New York börsen i september 2022 och bjöd in de 1%-en)
EU har verkat i landet för att införa nyliberalismen i Ukraina i många år.
Men slutmålet har inte varit det, utan att försöka krossa Ryssland utifrån, och införa nyliberalism i Ryssland.
USA/Nato, vars huvudsakliga mål är att införa nyliberalism i världens länder, dvs råna offentliga -statliga tillgångar och ge till de 1%-en i väst, använde väl samma taktik i Jugoslavien.
Jag har en god vän som kommer från Jugoslavien, hon är serbiska, och hon och hennes familj tvingades fly till Sverige, plötsligt hade det blivit enorma motsättningar i landet, muslimer mot serber, dom som alltid hade varit goda vänner, gift sig med varandra, varit goda grannar.
Hon berättade ”I Jugoslavien hade vi det bra, minst lika bra som i Sverige om inte bättre, bra skolor fri utbildning, bra arbeten, bra sjukvård, hälsovård, bra bostäder, bra semestrar…
Milosevic var en omtyckt ledare, men men han ville inte böja sig för USA.
Medierna i väst började pumpa ut att serber begick folkmord på muslimer och att Milosevic var en hitlerlik folkmördare… (som Assad, hitlerlik som Putin, som Saddam Hussein som Ghadaffi…en beskrivning som klistras på alla ledare som inte ville kröka rygg för USA/väst)
Och eftersom européer tror på medierna så protesterade få : ”Nato MÅSTE ingripa för att förhindra folkmord”..och Milosevic måste ju bara bort ”.
Men var det den verkliga orsaken till kriget i Jugoslavien?
ÖB:n för Natos krig i Jugoslavien sa sanningen i sin bok:
”Kosovokriget var våldsdiplomati, ett användande av militär makt för att påtvinga Nato-ländernas politiska vilja på Federala Jugoslaviska Republiken, eller mer exakt, på Serbien.”
Wesley Clark, Natos överbefälhavare Jugoslavienkriget, i sin bok om Natos krig (’Waging Modern Warfare’, 2001)
Nu skickar min goda vän från Jugoslavien kläder åt sina släktingar, för dom har det så dåligt, och hon vet flera som har drabbats av cancer efter Natos bombningar med utarmat uran. Och…i Kosovo finns Natos största bas i Europa.
I fd Jugoslavien har den fina offentliga sektorn slagits sönder..som i Sverige.
I Sverige har vi korrupta politiker, och som är beredda att göra allt som USA vill. Vi hade en som satte sig emot USAs härjningar, Olof Palme…han ville skapa fredliga förbindelser med Sovjetunionen…
En dag mördades han på öppen gata i Stockholm.