En dag under den brittiska rättvisans dödskamp. Läs om Assanges och Wikileaks stordåd!

Denna artikel av John Pilger har översatts av Rolf Nilsson.

Veteranjournalisten John Pilger har bevakat Julian Assanges fall från början, och han var den här veckan i High Court i London, för att bevittna det senaste skamliga avsnittet.

John Pilger är journalist, filmskapare och författare, John Pilger är en av två som vann brittisk journalistiks högsta utmärkelse två gånger. För sina dokumentärfilmer har han vunnit en Emmy och ett British Academy Award, en BAFTA. Bland många andra utmärkelser har han vunnit ett Royal Television Society Best Documentary Award. Hans episka 1979 Kambodja Year Zero rankas av British Film Institute som en av de tio viktigaste dokumentärerna på 1900 -talet.

Här är hans rapport från 13 augusti: https://www.rt.com/op-ed/531935-john-pilger-assange-court/

En dag under den brittiska rättvisans dödskamp

Jag satt 12 augusti i domstol 4 vid Royal Courts of Justice i London, med Stella Moris, Julian Assanges partner. Jag har känt Stella lika länge som jag har känt Julian. Hon är också en röst för frihet, och hon kommer från en familj som bekämpade fascismen i apartheid. Idag uttalades hennes namn i rätten av en advokat och en domare, människor ingen skulle minnas om det inte var för den makt som utgör deras privilegium.

Advokaten, Clair Dobbin, är ansvarig inför regimen i Washington, först Trumps sedan Bidens. Hon är Amerikas hyrda vapen, eller ”rådgivare”, som hon skulle föredra att kallas. Hennes måltavla är Julian Assange, som inte har begått något brott och som har utfört en historisk tjänst för allmänheten, genom att avslöja de kriminella handlingar och hemligheter som regeringar, särskilt de som påstår sig vara demokratier, baserar sin auktoritet på.

För dem som kanske har glömt, avslöjade WikiLeaks, som Assange är grundare och utgivare av, hemligheterna och lögnerna som ledde till invasionen av Irak, Syrien och Jemen, Pentagons mordiska roll i dussintals länder, planen för de 20  årens katastrof i Afghanistan, Washingtons försök att störta valda regeringar, till exempel Venezuelas, samverkan mellan nominella politiska motståndare (Bush och Obama) för att mörklägga en utredning om tortyr och CIA:s Vault 7 -kampanj, som förvandlade din mobiltelefon, till och med din TV, till en spion i ditt eget hem.

WikiLeaks släppte nästan en miljon dokument från Ryssland, vilket gjorde det möjligt för ryska medborgare att stå upp för sina rättigheter. Det avslöjade att den australiensiska regeringen hade samarbetat med USA mot sin egen medborgare, Assange. Det namngav de australiensiska politiker som har ”informerat” USA. Det gjorde kopplingen mellan Clinton Foundation och jihadismens framväxt i USA-beväpnade gulfstater.

Det finns mer: WikiLeaks avslöjade USA:s kampanj för att hålla nere löner i sweatshop-länder som Haiti, Indiens tortyrkampanj i Kashmir, den brittiska regeringens hemliga avtal för att skydda ”USA:s intressen” i sin officiella Irak -utredning och det brittiska utrikesdepartementets plan för att skapa falska ”marina skyddsområden” i Indiska oceanen för att lura ifrån Chagos öbor deras rätt att återvända (Storbritannien deporterade öborna på Chagos Islands för att ge USA möjlighet att inrätta flygbasen Diego Garcia, läs mer här, ö.a.).

Med andra ord har WikiLeaks gett oss riktiga nyheter om dem som styr oss och för oss till krig, inte den förbestämda, repetitiva snurr som fyller tidningar och tv-skärmar. Detta är verklig journalistik; och för det brott som verklig journalistik utgör har Assange tillbringat större delen av det senaste decenniet i en eller annan form av fängelse, inklusive Belmarsh-fängelset, en fruktansvärd plats.

Diagnostiserad med Aspergers syndrom är han en mild, intellektuell visionär, som drivs av sin tro att en demokrati inte är en demokrati om den inte är transparent och kan hållas ansvarig.

I går begärde USA godkännande av Storbritanniens högsta domstol för att förlänga villkoren för sitt överklagande av ett beslut i januari från en distriktsdomare, Vanessa Baraitser, att förhindra Assanges utlämning. Baraitser accepterade ett antal experters djupt oroväckande bevis för att Assange skulle löpa stor risk om han fängslades i USA:s ökända fängelsessystem.

Professor Michael Kopelman, en världsauktoritet inom neuro-psykiatri, hade sagt att Assange skulle kunna hitta ett sätt att ta sitt liv – det direkta resultatet av vad professor Nils Melzer, FN:s föredragande om tortyr, beskrev som den begärda ”mobbingen” av Assange av regeringar – och deras media-ekon.

Vi som var i Old Bailey i september för att höra Kopelmans framlagda bevis blev chockade och rörda. Jag satt med Julians far, John Shipton, som satt med huvudet i händerna. Domstolen fick också veta om upptäckten av ett rakblad i Julians Belmarsh-cell och att han desperat försökt ringa till the Samaritans och gjort anteckningar och mycket annat, som fyllt oss med mer än sorg.

När vi såg James Lewis, den ledande advokaten, som agerar för Washington, en man med en militär bakgrund, som använder sig av ett skrämmande teatraliskt ”aha!” tilltal av försvarets vittnen – reducera dessa fakta till ”att simulera sjuk” och smutskasta vittnen, särskilt Kopelman, uppmuntrades vi av Kopelmans avslöjande svar, att Lewis smädelser var ”lite väl många” me d tanke på att Lewis själv tidigare hade försökt anlita Kopelmans expertis i ett annat fall.

Lewis assistent är Clair Dobbin, och igår var det hennes dag. Att slutföra smutskastningen av professor Kopelman var hennes uppgift. En amerikan med viss ställning satt bakom henne i rätten.

Dobbin sa att Kopelman hade ”vilselett” domare Baraister i september, eftersom han inte hade avslöjat att Julian Assange och Stella Moris var partners och att deras två små barn, Gabriel och Max, kom till under den period Assange hade tagit sin tillflykt till Ecuadors ambassad i London …

Implikationen var att detta på något sätt skulle förminska Kopelmans medicinska diagnos: att Julian, inlåst ensam i Belmarsh-fängelset och där han står inför utlämning till USA på falska anklagelser om ”spionage”, hade lidit av allvarlig psykotisk depression och hade planerat, om han inte redan hade försökt, att ta sitt eget liv.

För sin egen del såg domare Baraitser ingen motsättning. Den fulla omfattningen av förhållandet mellan Stella och Julian hade förklarats för henne i mars 2020, och professor Kopelman hade hänvisat fullt ut till det i sin rapport i augusti 2020. Så domaren och domstolen visste allt om det redan före huvudförhandlingen om utlämning i september förra året. I sin dom i januari sa Baraitser detta:

”[Professor Kopelman] bedömde Assange under perioden maj till december 2019 och var den bäst lämpade att i första hand bedöma hans symptom. Han har varit mycket noga med att ge en informerad redogörelse för Assanges bakgrund och psykiatriska historia. Han har noggrant uppmärksammat fängelsets medicinska anteckningar och lämnat en detaljerad sammanfattning som bifogas hans decemberrapport. Han är en erfaren kliniker och han var väl medveten om möjligheten till överdrift och att simulera sjukdom. Jag hade ingen anledning att tvivla på hans kliniska åsikt. ”

 Hon tillade att hon ”inte blivit vilseledd” av utlämnandet i Kopelmans första rapport om förhållandet mellan Stella och Julian och att hon förstod att Kopelman skyddade Stellas och hennes två små barns integritet.

Faktum är att, som jag väl känner till, familjens säkerhet var under konstant hot,  ända till det faktum att en ambassadvakt erkände att han hade blivit tillsagd att stjäla en av barnets blöjor så att ett företag anlitat av CIA skulle kunna analysera dess DNA. Det har förkommit en ström av opublicerade hot mot Stella och hennes barn.

För USA och dess inhyrda jurister i London, som försökt skada trovärdigheten hos en erkänd expert genom att antyda att han hade undanhållit denna information, var det ett sätt att, vilket de utan tvivel räknade med, skulle rädda deras fall mot Assange, vilket de höll på att förlora. I juni rapporterade den isländska tidningen Stundin att ett viktigt åklagarvittne mot Assange hade erkänt att han fabricerat sina bevis.

Den enda anklagelsen om ”hackning”, som amerikanerna hoppades att lägga fram mot Assange, om de kunde få tag på honom, berodde på denna källa och vittne, Sigurdur Thordarson, en FBI -informant.

Thordarson hade arbetat som volontär för WikiLeaks på Island mellan 2010 och 2011. Under 2011, när flera brottsanklagelser väcktes mot honom, kontaktade han FBI och erbjöd sig att bli informant i utbyte mot immunitet från alla åtal. Det visade sig att han var en dömd bedragare som förskingrat 55 000 dollar från WikiLeaks och avtjänade två års fängelse. År 2015 dömdes han till tre år för sexuella brott mot tonårspojkar. Washington Post beskrev Thordarsons trovärdighet som ”kärnan” i målet mot Assange.

I går nämnde Lord Chief Justice Timothy Holroyde inget om detta vittne. Hans oro var att det ”gick att ifrågasätta” om domare Baraitser hade lagt alltför stor vikt vid bevisen från professor Kopelman, en man högt respekterad inom sitt område. Han sa att det var ”mycket ovanligt” att en hovrätt skulle behöva ompröva bevis från en expert som accepterats av en lägre domstol, men han höll med Ms. Dobbin att det var ”vilseledande” trots att han accepterade Kopelmans ”förståeliga mänskliga ansvar” för att skydda Stellas och barnens integritet.

Om du kan reda ut den mystiska logiken i detta har du ett bättre grepp än jag,  som har bevakat detta fall från början. Det är klart att Kopelman inte vilseleder någon. Domaren Baraitser – vars personliga fientlighet mot Assange kändes närvarande i hennes domstol – sa att hon inte var vilseledd; det var inte ett problem; det spelade ingen roll. Så varför hade Lord Chief Justice Holroyde snurrat språket med sin lagvrängning och skickat tillbaka Julian till hans cell och dess mardrömmar? Där väntar han nu på högsta domstolens slutliga beslut i oktober – för honom, ett livs- eller dödsbeslut.

Och varför skickade Holroyde Stella från rätten darrande av ångest? Varför är detta fall ”ovanligt”? Varför kastade han ut en livlina till gänget av åklagar-ligister på justitiedepartementet i Washington – vilka fick sin stora chans under Trump, sedan de hade avvisats av Obama – utan vilken deras ruttna, korrupta fall mot en journalist med principer gått under lika säkert som Titanic?

Detta behöver inte nödvändigtvis betyda att hela tribunalen i High Court i oktober kommer att beordra att Julian ska utlämnas. I de övre delarna av det frimureri, som utgör det brittiska rättsväsendet, finns, som jag uppfattar det, fortfarande de som tror på verklig lag och verklig rättvisa, från vilken termen ”brittisk rättvisa” hämtar sitt heliga rykte i landet med Magna Carta. Ansvaret för om den historien kommer att leva vidare  eller dö, vilar nu på deras hermelinbeklädda axlar.

Jag satt med Stella i domstolens pelargång medan hon skrev ner ord att säga till massan av medier och de som hoppades på framgång, ute i solskenet. Trippande fram kom Clair Dobbin, prydlig, med svängande hästsvans, och bar sin kartong med dokument: en bild av självsäkerhet: hon som sa att Julian Assange var ”inte så sjuk” att han skulle överväga självmord. Hur vet hon det?

Har Ms. Dobbin tagit sig igenom den medeltida labyrinten på Belmarsh för att sitta med Julian, med sitt gula armband, som professorerna Koppelman och Melzer har gjort, och som Stella har gjort, och som jag har gjort? Glöm det. Amerikanerna har nu ”lovat” att inte sätta honom i ett helveteshål, precis som de ”lovade” att inte tortera Chelsea Manning, precis som de lovade …

Och har hon läst WikiLeaks läckta Pentagon dokument, daterat den 15 mars 2009? Detta förutsade det nuvarande kriget mot journalistiken. Det sade att USA:s underrättelsetjänst avsåg att förstöra WikiLeaks och Julian Assanges ”tyngdpunkt” med hot och ”straffrättsligt åtal”. Läs alla 32 sidorna och du kommer inte längre att tvivla på att målet var att tysta och kriminalisera oberoende journalistik, metoden var att smutskasta.

Jag försökte fånga Ms. Dobbins blick, men hon var på väg: jobbet gjort.

Utanför kämpade Stella för att hålla tillbaka sina känslor. Det här är en modig kvinna, eftersom hennes man verkligen är ett exempel på mod. ”Det som inte har diskuterats idag”, sa Stella, ”är varför jag fruktade för min säkerhet och våra barns säkerhet och för Julians liv. De ständiga hoten och hoten vi levt under i åratal, som har terroriserat oss och har terroriserat Julian i 10 år. Vi har rätt att leva, vi har rätt att existera och vi har rätten att denna mardröm ska ta slut en gång för alla.”