En grön veteran (Birger Schlaug) reflekterar över världens prekära tillstånd

Detta är en recension av Birger Schaugs bok ”Vad ska vi ha samhället till?” har skrivits av förre miljöchefen, fil dr Ulf Karlström.

En grön veteran reflekterar över världens prekära tillstånd

Birger Schlaug var en av grundarna till Miljöpartiet och dess språkrör under 11 år, 1985-88 och 1992-2000. Sedan 15 år har han varit fristående debattör, och inte sällan kritisk mot (mp):s agerande, i synnerhet i regeringsställning.

Skriften inleds med en hyllning till Elin Wägner och avslutas med en fiktiv intervju med den samma. Det är ett både elegant och roligt grepp.

Dessutom känns det viktigt idag – mot bakgrund av USA-imperialismens och NATO:s härjningar – att lyfta fram Wägners idoga fredsarbete

Det kommer knappast som en överraskning att författaren framträder som veritabel civilisationskritiker.

Det vimlar av sådana böcker nu för tiden, så varför då läsa just denna bok? Det finns flera skäl. Schlaug har ett sympatiskt och argumenterande tilltal. Visserligen försvarar han det globala klimatmålet med 50 % reduktion av utsläppen av växthusgaser inom drygt 9 år, men han är även kritisk till diverse skräckscenarior i klimatfrågan. Bara den typen av argumenterande gör boken läsvärd.

Boken är disponerad i 25 relativt korta kapitel, samt ytterligare några avsnitt. Schlaug har valt att ”gapa över hela kakan”, varför skriften täcker ett stort antal områden; klimat, miljö, välfärd, basinkomst, ekonomi från flera ingångar, t ex globaliseringen, livsstilspropaganda, rollen som medborgare och demokrai, rättssystemet, EU, samt krig och fred. Det säger sig själv att författaren inte hinner behandla ämnena ingående, utan det blir breda översikter, med många insprängda konkreta exempel och faktauppgifter. Schlaug presenterar kort och gott ett helt partiprogram för oss.

Så, vad skall vi då ha samhällena till? Vilka är de livsvärden vi skall prioritera. Han har länge, lite retoriskt hävdat att vi ”bör arbeta mindre, och älska mer”. Visst det finns lite av schablon över formeln, men författaren försvarar den som princip.

Det hedrar Schlaug, då han inte backar från gamla, och fortfarande gällande visioner/utopier. Idag ser vi hur automatiseringen rusar fram och att då upprepa mantrat ”skapa nya jobb” är inte enkelt.

”Arbetslinjen” – som rigid ideologi – bör därför överges enligt författaren, som förordar jobbdelning genom införande av 30 timmars arbetsvecka. Och för att inte urholka skattebasen – alltför mycket? – och därmed välfärden, bör bolagens produktion eller omsättning beskattas. Fastighets- och förmögenhetsskatt bör återinföras.

Det är radikala förslag. Om det ens är tänkbart inom kapitalismen lämnar författaren därhän. Och det är en av bokens svagheter. Jag återkommer till detta.

Det välfärdssystem, som ännu – till delar – finns kvar i Sverige, är ”föga anpassat till det samhälle som växer fram” (s. 99). Systemet har krånglats till, lappats och lagats. Kontroll och administration är dessutom dyrbar.

Författaren föreslår att systemet ersätts med basinkomst/medborgarlön. Schlaug diskuterar de problem som faktiskt finns kring en sådan radikal reform, men landar ändå i att fördelarna överväger. Ser vi hotet från automatiseringen och många unga, med måttlig utbildning, det s k prekariatet, så växer måhända argumentet för basinkomst.

Författaren diskuterar det framtida lönearbetet- utifrån prekariatets perspektiv – ”ring, så springer jag”. När fasta anställningar försvinner skapas ett helt nytt, eländigt arbetssamhälle. Kan en timanställd ha råd att stanna hemma, även om hon känner sig sjuk?

Och här skiljer sig Schlaug från många gröna debattörer. Kanske finns det numera ”socialgröna” för att travestera reermen socialliberaler? I så fall öppnar det upp för allianser mellan socialister/kommunister och gröna representanter.

En av bokens förtjänster är att författaren vrider och vänder på många s k reformer och system, och konstaterar därvid att samhällets sårbarhet ökar hela tiden. Makthavare inom storbolag och politik tycks ta allt större risker, men bär inte själva dem, utan smetar ut riskerna på ”samhället”, dvs alla andra.

De Gröna har under många år framhärdat i de är ”varken höger eller vänster”. Författaren är radikalare, och kritiserar vinstdrivna skolor, bankernas fiktiva pengar, utsugningen av fattiga arbetare i Syd, att en allt större del ”hamnar i de globalt aktiva aktieägarnas fickor”, en marknadsstyrd kapitalism mm.

Dock saknar jag ett tydligare förhållningssätt till det kapitalistiska systemet. Och uttryck som att vi måste ”tygla marknaden… och globaliseringen” är bra, men vaga och oklara. Läsaren ställer naturligtvis frågan: hur? Och här lämnar Schlaug oss i sticket.

Kanske är det fel av mig att märka ord? Ibland tycks det som författen använder vaga formuleringar som ett slags skydd mot krtik från det politiska mittfältet. Schlaug skriver: ”i en tid när samhällskontraktet är på väg att krackelera…”. Det är en svag skrivning. När nyliberalismen började omsättas på 1980-talet och fullt ut slå igenom på 2000-talet, med en kraftig ekonomisk ojämlikhet, då krackelerade samhällskontraktet.

En av bokens manta är att just den eller andra frågor diskuteras för litet, i offentlig samhällsdebatt. Det har ju författaren rätt i, men måhända presenteras slutsatsen lite naivt. Det finns ju bestämda orsaker varför EU, NATO, frihandeln, bankväsendet, globaliseringens kärna inte diskuteras offentligt. Den härskande klassen vill inte ha någon diskussion om den typen av ämnen, varpå tystnaden breder ut sig, mediafolk skruvar på sig, men vill nog behålla jobben m m.

Därför gör Birger Schaug en heroisk insats genom att lyfta en mängd – för de styrande skikten – obekväma frågor. Det skall han ha erkännande för.