Av välmeriterade Alastair Crooke, en alltid läsvärd brittiska kommentator. ”Former British diplomat, founder and director of the Beirut-based Conflicts Forum.”
____________________
Israel balanserar på en knivsegg: landet kommer inte att kunna hävda sig mot den mångfald av motstånd som det står inför.
För flera hundra år sedan föddes en pojke. Hans föräldrar förstod att han hade ett anmärkningsvärt öde framför sig som återspeglade den store shamanens vilja. Hans hår var ljust, hans ögon ljusgröna och hans hud var blek. Det verkade uppenbart att han åtnjöt gudomlig ynnest. Men så en dag dödades pojkens far, som var ett föredöme. Familjen blev därmed oskyddad, och nomader slog sönder resterna av hans hem. De gjorde honom till slav. De satte trästockar över hans ben så att han inte kunde gå. Han levde som en hund och växte upp som en hund, kedjad utomhus, åt rutten mat, frös på vinternätterna och önskade döden.
Döden skonade honom dock. När han till slut lyckades rymma torterades hans psyke. Rösterna i hans huvud, hans fars skrik, den brännande elden, hans mor som torterades och dödades, alla viskade, förstör bara allt som står i din väg, så kommer dessa minnen att rensas ut.
Men det blev de inte. Hans armé dödade miljoner. Icke desto mindre grundade han en nation med mer än en miljon vasaller. Han utplånade alla begrepp som stamlojalitet och gamla identiteter för lydnad till sin stat.
Han gjorde allt detta med en liten armé, inte mer än 100.000 man. Hans namn är känt i dag som Djingis khan.
Vad har detta att göra med dagens krig i Mellanöstern? Jo, för det första har vi – i detta av USA underlättade israeliska krig – gått över till ett ”krig utan gränser”. Krigets regler har fördrivits, de mänskliga rättigheterna har förkastats, folkrätten har kastats överbord och FN-stadgan finns inte längre. Och när kriget utvidgas är allt tillåtet – barn i Gaza halshuggs av bomber, Gazas sjukhus bombas och civila fördrivs och massakreras kontinuerligt.
Rötterna till detta skifte är komplexa. Delvis härrör de från den västerländska postmoderna tidsandan. Men de återspeglar också samma dilemma som en plågad och förvriden Djingis khan stod inför: Hur skulle han kunna kontrollera världen utan en stor armé, i själva verket med bara en liten armé.
”Allt som har hänt idag planerades för bara 50 år sedan – redan 1974 och 1973”. Jag vill beskriva hur hela den strategi som ledde fram till att USA i dag inte vill ha fred utan vill att Israel ska ta över hela Mellanöstern gradvis tog form”, har professor Hudson förklarat (här och här).
Hudson berättar:
”Jag träffade många [neokonservativa] på Hudson Institute, där [jag] hade arbetat i fem år i mitten av 70-talet; några av dem, eller deras fäder, var trotskister. De tog upp Trotskijs idé om den permanenta revolutionen. Det vill säga en revolution som utvecklas – medan Trotskij menade att det som började i Sovjetryssland skulle sprida sig över världen: De neokonservativa anpassade detta och sa: ”Nej, den permanenta revolutionen är det amerikanska imperiet. Det kommer att expandera, och expandera, och ingenting kan stoppa oss – till hela världen”.
I sin ambition var de en ny Djingis Khan: USA, som saknade militära medel, skulle erövra Mellanöstern med Israel som ombud å ena sidan och den av Saudiarabien understödda sunnifundamentalismen å den andra. Hudson Institute, under Herman Khan, övertygade den dominerande politiska figuren Scoop Jackson om att sionismen kunde vara USA:s murbräcka i Mellanöstern. Det var i början av 1970-talet. År 1996 hade Scoop Jacksons tidigare medarbetare i senaten utformat sin Clean Break Strategy- specifikt för Netanyahu.
I klartext var det en plan för ”ett nytt Mellanöstern”. I strategin hävdades att Israels ombud skulle tjäna bäst genom regimförändringar i de omgivande länderna. I mars 2003 skrev Patrick J. Buchanan, med hänvisning till invasionen av Irak 2003: ”Deras [Clean Break] plan uppmanade Israel att [sträva efter regimskifte genom] ’principen om förebyggande’”.
Professor Michael Hudson pekar på planens ödesdigra fel: Vietnamkriget hade visat att alla försök till värnplikt för västliga demokratier inte var genomförbara. Lyndon Johnson var 1968 tvungen att avstå från att ställa upp i valet just för att det överallt där han befann sig pågick oavbrutna demonstrationer för att stoppa kriget.
Så vad återstod då för Förenta staterna och Israel? Jo, det som står till buds – om målet är att grunda Storisrael – är ”krig utan gränser” [dvs. att positivt eftersträva enorma civila dödsoffer] – ett krig utan gränser som det som Djingis Khan praktiserade: den totala förintelsen av andra folk och undertryckandet av deras separata identiteter. En enda makt – den hobbesianska ”Leviatan” (se här och här, ö.a.)- som uppnås genom att alla avväpnas. Det yttersta målet är att undertrycka alla olika viljor.
Felet är att israelerna, som är USA:s ställföreträdande styrka, har begränsade styrkor, både till antalet (det är en liten armé som är beroende av reservister) och genom att de är begränsade av att deras medlemmar kommer från en västerländsk, postmodern kultur.
”Det postmoderna tänkandet har sopat bort Gud, naturen och förnuftet. Individen ersätter allt. Fakta är bara vad han vill att de ska vara… Det finns bara fiktioner kvar – men dessa fiktioner är också hela verkligheten. Det västerländska samhället börjar därmed likna ett sinnessjukhus. Naturligtvis är detta bara en kollektiv paranoia: en bomb faller någonstans i vårt land, och mycket verkliga förhållanden, som hånar våra diskurser, förstörs och denna filosofi kollapsar”, varnar Dr Henri Hude.
Detta uttalande, som är riktat mer allmänt mot västvärlden, sammanfattar dock Israel exakt. Det senare försöker ersätta Talmud som den epistemologiska grunden (se här, ö.a.) för sitt samhälle, men det unga Israel är i stort sett samma TikTok-generation av individualister som i väst, vars ”fakta” endast kommer från vad regeringen säger att de ska vara. Och när bomberna faller över Tel Aviv sjunker landet in i kollektiv paranoia och händelserna hånar statens panglossianska diskurser (se här, ö.a.).
I grund och botten sätter postmodernismen högsta prioritet på livet och individens frihet. Förmågan att anpassa sig till brutaliteten i denna typ av gränslöst krig hänger därför i hög grad på kulturen. För att framgångsrikt kunna anpassa sig till dödens och förstörelsens fasor måste man acceptera själva idén om uppoffring och lidande – att spilla blod för att ge jorden näring till ny tillväxt.
Israel har inte någon offerkultur, men det har dess motståndare. Om kulturen inte kan ge en mening åt begreppet uppoffring och förlust, sätter den inte människan i stånd att möta tragedin i sitt tillstånd.
Ideologin om krig utan gränser skulle – rent teoretiskt – kunna vara en tänkbar lösning: Ron Dermer, tidigare israelisk ambassadör i USA och Netanyahus förtrogne, fick några månader tidigare frågan om vad han såg som lösningen på Palestinakonflikten. Han svarade att både Västbanken och Gaza måste avväpnas totalt – ”ja”.
Ännu viktigare än avväpning, menade Dermer, var den absoluta nödvändigheten att alla palestinier måste ”avradikaliseras”.
(Detta har nu utvidgats till att gälla hela den region som måste ”avradikaliseras”).
När Dermer ombads att utveckla detta pekade han gillande på resultatet av andra världskriget: tyskarna besegrades, men japanerna var helt ”avradikaliserade” vid krigsslutet.
”Avradikalisering” innebär därför att man inför en Leviathan-liknande ”despotism som reducerar majoriteten till total maktlöshet, inklusive andlig, intellektuell och moralisk maktlöshet. Den totala Leviatan är en unik, absolut och obegränsad makt, andlig och temporal, över andra människor”, som Dr Henri Hude har observerat.
När den postmoderna kulturen sjunker ned i det omänskliga och gynnar Leviatan – med total utplåning av andra folk och undertryckande av deras separata identiteter – uppstår frågan om ”krig utan gränser” skulle kunna fungera. Skulle en sådan terror kunna tvinga Mellanöstern till en villkorslös kapitulation ”som skulle göra det möjligt för landet att förändras på djupet, militärt, politiskt och kulturellt, och att omvandlas till en satellit inom Pax Americana?”
Hude fortsätter med att konstatera: ”De villkor som USA ställde på Japan var orimliga och man kunde förvänta sig att Japan skulle göra ett enormt motstånd. Den fruktansvärda användningen av bomben bröt detta motstånd”.
Det tydliga svar som Dr Hude ger i sin bok Philosophie de la Guerre (se här, ö.a.) är att krig utan gränser inte kan vara lösningen, eftersom det inte kan leverera långvarig ”avskräckning” eller avradikalisering. ”Tvärtom är det den säkraste orsaken till krig. Att upphöra att vara rationell, att förakta motståndare som är mer rationella än en själv, att väcka motståndare som är ännu mindre rationella än en själv. Leviatan kommer att falla; och inte ens innan dess fall är någon säkerhet garanterad”.
Det senare ger två insikter om hur Hudes analys kan tillämpas på dagens krig: Den ena är att när den postmoderna kulturen kapsejsar i ”nödvändigt” våld (som den hyperkulpabiliserar (skuldbelägger, ö.a.), eftersom den prioriterar liv snarare än lidande), kan den bara rättfärdiga våldet genom att frammana en mer än absolut ondska – den demoniserade fienden.
För det andra identifierar Hude en sådan extrem ”vilja till makt” – utan gränser – som något som med nödvändighet också innehåller självdestruktivitetens psyke. För att Leviatan ska fungera måste den förbli rationell och kraftfull. Om den upphör att vara rationell, föraktar motståndare som är mer rationella och gör motståndare som är mindre rationella än den själv arga, måste Leviatan falla.
En respekterad militär observatör – generalmajor Itzhak Brik, tidigare hög befälhavare i IDF och tidigare ombudsman i IDF under lång tid – har återigen varnat för Israels annalkande fall:
Netanyahu , Gallant och Halevi spelar hasard med Israels själva existens… de tänker aldrig ett ögonblick på dagen efter.De är frånkopplade från verkligheten och utövar inget omdöme. .. När katastrofen inträffar kommer det redan att vara för sent.. . Dessa tre storhetsvansinniga inbillar sig att de kan förgöra både Hamas och Hizbullah och göra slut på ayatollornas regim i Iran.. . De vill åstadkomma allt genom militära påtryckningar, men i slutändan kommer de inte att åstadkomma någonting. De har försatt Israel på randen till två omöjliga situationer [-] utbrottet av ett fullskaligt krig i Mellanöstern, [och för det andra] ett fortsatt utnötningskrig. I båda situationerna kommer Israel inte att kunna överleva länge till. Endast ett diplomatiskt avtal kan rädda oss ur det träsk som dessa tre män har dragit ner oss i.
Israel vacklar på kanten: Landet har inte de nödvändiga styrkor som krävs, det har inte en kultur av att tolerera ihållande lidande, och det kommer inte att kunna hävda sig över det mångfaldiga motstånd som det möter. Förnuftet är redan åsidosatt, dess motståndare förlöjligas: en ”heroisk” preferens för självförstörelse har fått fäste. Det talas om ”Masada” (se här, ö.a.).
Postmodernismen som genomsyrat världen (väst) senaste 50 åren har förhoppningsvis nått vägs ände.
Alternativet är ett ständigt pågående världskrig tills vi alla är utplånade?
Läs gärna Kommer ”vänstern” någonsin att erkänna sitt postmoderna misstag?