En artikel av den brittiske ex-diplomaten Alastair Crooke 16 december: https://strategic-culture.su/news/2024/12/16/new-geo-political-map-unfolding-the-end-syria-and-palestine-for-now/
Israelerna firar i allmänhet sina ”segrar”. Kommer denna eufori att väga tungt för USA:s affärselit?
Syrien har hamnat i en avgrund – demonerna från al-Qaida, ISIS och de mest oförsonliga delarna av Muslimska brödraskapet kretsar över himlen. Det råder kaos, plundring, rädsla och en fruktansvärd passion för hämnd får blodet att koka. Avrättningar på gatorna är vanligt förekommande.
Kanske trodde Hayat Tahrir Al-Sham (HTS) och dess ledare Al-Joulani (som följde turkiska instruktioner) att de hade kontroll över saker och ting. Men HTS är en paraplyorganisation i likhet med al-Qaida, IS och al-Nusra, och dess fraktioner har redan fallit ner i fraktionsstrider. Den syriska ”staten” upplöstes mitt i natten; polisen och armén gick hem och lämnade vapendepåerna öppna för Shebab att plundra. Fängelsedörrarna slogs (eller slängdes) upp. En del var utan tvekan politiska fångar, men många var det inte. Några av de mest ondsinta fångarna strövar nu omkring på gatorna.
Inom loppet av några dagar utplånade israelerna statens försvarsinfrastruktur under mer än 450 flyganfall: luftvärnsrobotar, det syriska flygvapnets helikoptrar och flygplan, flottan och vapenförråden – allt förstördes i den ”största flygoperationen i Israels historia”.
Syrien existerar inte längre som en geopolitisk enhet. I öster lägger kurdiska styrkor (med amerikanskt militärt stöd) beslag på den forna statens olje- och jordbruksresurser. Erdogans styrkor och ombud är engagerade i ett försök att krossa den kurdiska enklaven helt och hållet (även om USA nu har förmedlat ett slags eldupphör). Och i sydväst har israeliska stridsvagnar intagit Golan och land intill inom 20 km från
År 2015 skrev tidskriften The Economist: ”Svart guld under Golan: Geologer i Israel tror sig ha hittat olja – i ett mycket knepigt område”. Israeliska och amerikanska oljemän tror att de har hittat en guldgruva på den mest obekväma av platser.
Och ett stort hinder – Syrien – för västvärldens energiambitioner har just försvunnit.
Den strategiska politiska motvikt till Israel som Syrien, alltsedan 1948 har utgjort, har försvunnit. Och den tidigare ”avspänningen” mellan den sunnitiska sfären och Iran har störts av den oförskämda interventionen av ett ISIS under ny etikett och av den ottomanska revanschismen som samarbetar med Israel via amerikanska (och brittiska) mellanhänder. Turkarna har aldrig riktigt försonats med det fördrag från 1923 som avslutade första världskriget, genom vilket de avträdde det som nu är norra Syrien till den nya staten Syrien.
Inom loppet av några dagar hade Syrien styckats, delats upp och balkaniserats. Så varför bombar Israel och Turkiet fortfarande? Bombningarna började i samma ögonblick som Bashar al-Assad avgick – eftersom Turkiet och Israel oroar sig för att dagens erövrare kan visa sig vara kortlivade och snart själva kan bli fördrivna. Man behöver inte äga något för att kunna kontrollera det. Som mäktiga stater i regionen kommer Israel och Turkiet att vilja utöva kontroll inte bara över resurser, utan över den viktiga regionala korsväg och passage som Syrien var.
Oundvikligen är det dock troligt att ”Storisrael” vid någon tidpunkt kommer att stöta sig med Erdogans ottomanska revanschism. På samma sätt kommer Saudiarabiens, Egyptens och Förenade Arabemiratens front inte att välkomna återkomsten av vare sig ISIS under sitt nya namn eller det turkiskinspirerade och ottomaniserade Muslimska brödraskapet. Det sistnämnda utgör ett omedelbart hot mot Jordanien, som nu gränsar till den nya ”revolutionära” enheten.
Sådan oro kan driva dessa Gulfstater närmare Iran. Qatar, som levererar vapen och finansiering till HTS-kartellen, kan återigen komma att bli utfryst av andra Gulf-ledare.
Den nya geopolitiska kartan ställer många direkta frågor om Iran, Ryssland, Kina och BRICS-länderna. Ryssland har spelat en komplex roll i Mellanöstern – å ena sidan har man fört ett eskalerande försvarskrig mot NATO-makter och hanterat viktiga energiintressen, samtidigt som man har försökt moderera motståndsoperationerna mot Israel för att förhindra att relationerna med USA försämras totalt. Moskva hoppas – utan större övertygelse – att en dialog med den tillträdande amerikanske presidenten kan komma till stånd någon gång i framtiden.
Moskva kommer sannolikt att dra slutsatsen att ”överenskommelser” om eldupphör, såsom Astanaavtalet om att hålla tillbaka jihadisterna inom gränserna för den autonoma zonen Idlib i Syrien, inte är värda det papper som de skrevs på. Turkiet – en Astana-garant – högg Moskva i ryggen. Sannolikt kommer det att göra det ryska ledarskapet mer hårdnackat när det gäller Ukraina och allt västerländskt tal om vapenvila.
Irans högste ledare uttalade sig den 11 december ”Det bör inte råda något tvivel om att det som hände i Syrien planerades i USA:s och Israels kommandorum. Vi har bevis för detta. Ett av Syriens grannländer spelade också en roll, men de främsta planerarna är USA och den sionistiska regimen”.
Ayatollah Khamenei avfärdade i detta sammanhang spekulationer om att motståndsviljan skulle ha försvagats.
Turkiets proxyseger i Syrien kan ändå visa sig vara en pyrrhusseger. Erdogans utrikesminister Hakan Fidan ljög för Ryssland, Gulfstaterna och Iran om vad som höll på att kokas ihop i Syrien. Men röran är nu Erdogans. De som han lurade kommer vid någon tidpunkt att ge tillbaka.
Iran kommer uppenbarligen att återgå till sin tidigare hållning att samla ihop de olika trådarna i det regionala motståndet för att bekämpa Al-Qaidas reinkarnation. Landet kommer inte att vända Kina ryggen, inte heller BRICS-projektet.
Irak – som väl minns IS grymheter under inbördeskriget – kommer att ansluta sig till Iran, liksom Jemen. Iran kommer att vara medvetet om att de kvarvarande noderna i den tidigare syriska armén mycket väl, vid någon tidpunkt, kan komma att delta i kampen mot HTS-kartellen. Maher Al-Assad tog med sig hela sin pansardivision till exil i Irak samma natt som Bashar Al-Assad avgick.
Kina kommer inte att vara nöjda med händelserna i Syrien. Uigurerna spelade en framträdande roll i upproret i Syrien (det fanns uppskattningsvis 30.000 uigurer i Idlib, som utbildades av Turkiet (som ser uigurerna som den ursprungliga delen av den turkiska nationen). Även Kina kommer sannolikt att se Syriens störtande som en understrykning av västvärldens förmodade hot mot deras egna energisäkerhetslinjer som går genom Iran, Saudiarabien och Irak.
Slutligen har västliga intressen stridit om Mellanösterns resurser i århundraden – och i slutändan är det detta som ligger bakom dagens krig.
Är han, eller är han inte, krigsvänlig, frågar sig folk om Trump, eftersom han redan har signalerat att energidominans kommer att vara en nyckelstrategi för hans administration.
Västländerna är djupt skuldsatta; deras finanspolitiska manöverutrymme krymper snabbt och obligationsinnehavarna börjar göra myteri. Det pågår en kapplöpning för att hitta en ny säkerhet för fiatvalutor. Förr var det guld; sedan 1970-talet var det olja, men petrodollarn har vacklat. Angloamerikanerna skulle gärna vilja ha Irans olja igen – som de hade fram till 1970-talet – för att ställa säkerhet och bygga upp ett nytt penningsystem som är knutet till råvarornas inneboende realvärde.
Men Trump säger att han vill ”få slut på krig” och inte starta dem. Gör den geopolitiska kartan en global överenskommelse mellan öst och väst mer eller mindre sannolik?
Trots allt prat om möjliga ”avtal” mellan Trump och Iran och Ryssland är det sannolikt för tidigt att säga om de kommer att – eller kan – förverkligas.
Det verkar som om Trump först måste säkra ”uppgörelsen” på hemmaplan innan han vet om han har utrymme för utrikespolitiska uppgörelser.
Det verkar som om de styrande strukturerna (särskilt ”Never-Trump”-elementet i senaten) kommer att ge Trump betydande handlingsfrihet när det gäller viktiga nomineringar till inhemska departement och byråer som hanterar USA:s politiska och ekonomiska angelägenheter (vilket är Trumps huvudintresse) – och kommer också att tillåta en viss diskretion när det gäller, ska vi säga, de ”krigsförande” departement som riktat in sig på Trump under de senaste åren, såsom FBI och justitiedepartementet.
Den förmodade ”uppgörelsen” verkar vara att hans nomineringar fortfarande kommer att behöva bekräftas av senaten och i stort sett måste vara ”på samma sida” som den interna utrikespolitiken (särskilt vad gäller Israel).
De höga herrarna inom Inter-Agency insisterar dock enligt uppgift på sitt veto mot nomineringar som påverkar de djupaste strukturerna inom utrikespolitiken. Och däri ligger den springande punkten.
Israelerna i allmänhet firar sina ”segrar”. Kommer denna eufori att väga tungt hos USA:s affärselit? Hizbullah är inringat, Syrien är demilitariserat och Iran står inte vid Israels gräns. Hotet mot Israel är i dag av kvalitativt lägre dignitet. Är detta i sig tillräckligt för att spänningarna ska minska eller för att en bredare förståelse ska växa fram? Mycket kommer att hänga på Netanyahus egna politiska omständigheter. Om premiärministern skulle komma relativt oskadd ur brottmålsprocessen, skulle han då behöva göra den stora ”satsningen” på en militär aktion mot Iran, när den geopolitiska kartan så plötsligt har förändrats?
Det kommer inte finnas ett Syrien igen. Det kommer bli kaos tyvärr. Syrien kommer styckas sönder. Turkiet kommer ALDRIG släppa sin kaka av landet och ta det man kan. Kurderna med stöd av Usa kommer fortsatt hålla dom rika oljefälten under occupation. Mark tjuvarna Israel har redan korsat över Golanhöjderna och ockuperar mer mark något dom EJ kommer att släppa och hänvisa till sin säkerhet utåt sett till världen på falska grunder som vanligt. Medans övriga Syrien kommer slitas sönder av jihadister och terrorister som inte kommer lyckas komma överens. Lycka till med det. Vi har THS terroristernas på en hörna. Sedan Turkestan islamistiska grupp med renodlade terrorister och som består av uguierna på annan hörna. Vi har även några tusental Isis terrorister på annan hörna som kommer vakna till liv nu mitt i röran. Sedan glömmer många att 10tusentals och 10tusentals fångar har släppts helt fria från alla fängelser. Man har tömt flertalet fängelser utan MINSTA lilla kontroll. Låt oss säga att några hundra av dom är politiska fångar men vad tror ni att övriga av dom är för något? Det är livsfarliga jihadister, terrorister, och övriga hårda kriminella som nu HELT strövar fritt på gatorna. Det kommer straffa sej kommer ni se under året framför 2025. Syrien kommer vara styckat i många delar och framtiden är MYCKET mörk