En ny världsordning växer fram, och Väst har svårt att anpassa sig.

Detta är en av flera artiklar om ”En ny världsordning” som publicerat på denna blogg. Se under ”Relaterat”.
Några av dem är som denna skriven av den australiensiske geopolitiske analytikern James O’Neill och är publicerad i Artikeln i New Eastern Outlook.

Artikeln har vänligen översatts av Björn Nilsson, som driver den intressanta bloggen Björnbrum.

En ny världsordning växer fram, och Väst har svårt att anpassa sig.

Förra veckan firandes jubileet av befrielsen av dödslägret Auschwitz av sovjetiska styrkor i januari 1945. Den ouppmärksamme läsaren av talet av USA:s vicepresident Mike Pence kunde förlåtas för att han inte insåg att befrielsen genomfördes av sovjetiska styrkor. Fastän en relativt trivial förolämpning av USA:s vice president var det symptomatiskt för en större tendens i USA:s uppfattning om världshändelser.

Befrielsen av Auschwitz följdes fyra månader senare av det slutliga nederlaget för Nazi-Tyskland och slutet av den europeiska fasen av världskriget. Många tänkte och hoppades att det markerade slutet på en gammal diskrediterad era och början på en skön ny värld. Denna optimism manifesterades i grundandet av FN. Många såg den utvecklingen som påbörjadet av en ny era, där krigsplågan om inte avskaffades så åtminstone kraftigt begränsades.

Denna optimism exemplifierades i FN: s stadga, där en av de viktigaste bestämmelserna var en sträng begränsning av omständigheterna under vilka ett land kunde vidta militära åtgärder mot ett annat land. I huvudsak kan ett land vidta militära åtgärder antingen i självförsvar eller med godkännande av FN: s säkerhetsråd.

Säkerhetsrådet själv återspeglade de geopolitiska realiteterna 1945, med dess fem permanenta medlemmar som var de fem segrarmakterna under andra världskriget, nämligen USA, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike och Kina. Vad berättigandet än kan ha varit för de fem permanenta medlemmarna 1945 har det inte klarat tidens prövningar.

Kinas plats i säkerhetsrådet hölls av Chiang Kai Shek-regeringen. Även om den regeringen besegrades i det kinesiska inbördeskriget som slutade 1949 med att nationalisterna flydde till Formosa (dagens Taiwan) fortsatte de att hålla Kinas plats i säkerhetsrådet i ytterligare 26 år. Denna uppenbara absurditet avslutades slutligen 1971.

Idag behåller Frankrike och Storbritannien sina platser i säkerhetsrådet, även om den logiska grunden för detta för länge sedan har försvunnit. Tyskland och Japan är båda mycket större ekonomiska makter än Frankrike och Storbritannien och har i sina respektive regioner mer ekonomiskt och politiskt inflytande än de två nominella segrarna.

Förenta nationernas säkerhetsråds största misslyckande har emellertid varit dess oförmåga att verkligen genomföra bestämmelserna i artikel 2 (3) och (4) i FN:s stadga och förhindra att en av dess medlemmar, Förenta staterna, engagerar sig i nästan oavbruten krigföring under de 75 år sedan FN:s stadga formulerades och ratificerades av dess grundare.

Historien om den obevekliga krigföringen av USA har varit väl dokumenterad och kommer inte att upprepas här. Under FN:s tidiga år innebar Förenta staternas överväldigande militära styrka att det fanns lite som resten av världen kunde göra för att genomdriva återhållsamhet och att följa FN: s grundläggande princip om fredlig lösning av tvister.

Även om Sovjetunionen var den dominerande makten i sitt inflytelserregion, utövade Sovjetunionen aldrig verklig makt utanför sina geografiska ramar, till trots av oupphörlig propaganda från Väst.

Med Sovjetunionens kollaps 1990, och med Kina fortfarande relativt svagt, verkade det som om Förenta staterna hade uppnått sin ambition om global dominans. De uppförde sig verkligen som om de hade gjort det. Om en vecka är en lång tid i politiken måste passerandet av två decennier verka som en evighet, men om det finns ett mycket starkt geopolitiskt drag under de senaste två decennierna är det att alla Västs antaganden år 2000 har förvandlats till aska 2020. Detta betyder dock inte att dessa antaganden har kasserats, eller att västmakterna har justerat sitt beteende avsevärt för att återspegla de nya verkligheterna.

Tvärtom, i alla fall när det gäller Förenta staterna, har världen bevittnat vad som rimligt kan beskrivas som en fördubblat tydlig världsbild och motsvarande aggressivt beteende. Trump personifierar den aggressionen och ”America first”-ideologin, men han är långt ifrån ensam.

Det nya århundradet började med en av Förenta staterna ledd västerländsk invasion av Afghanistan. Den historien är väl dokumenterad. Här är det tillräckligt att säga att det öppna skälet till invasionen, Afghanistans påstådda ansvar för attackerna mot New York och Washington i september 2001, fortfarande är en av de stora lögnerna och resultatet en av 2000-talets stora krigsförbrytelser.

Mer än 18 år senare är Förenta staterna och några av dess allierade fortfarande där, bombar fortfarande civila och ljuger fortfarande om sina verkliga motiv: fotfäste på gränsen till Kina och de före detta sovjetiska ”stans”; kontroll över den oerhört lukrativa heroinhandeln; och tillgång till flera sällsynta mineraler. USA kan verkligen lämna Afghanistan, som Trump säger sig tro, men det kommer inte att vara frivilligt.

Exakt samma mönster upprepades 2003 när USA och dess allierade återigen attackerade Irak, denna gång för påstått innehav av ”massförstörelsevapen”. När denna lögn snabbt avslöjades kom det ingen ursäkt, inget tillbakadragande och ingen ersättning betald.

Och mer än 16 år senare är dessa invaderande styrkor fortfarande kvar. Tidigare i januari i år antog det irakiska parlamentet enhälligt en resolution som krävde tillbakadragande av alla utländska trupper. Kravet ignorerades helt enkelt av ockupationsstyrkor som de från Förenta staterna, Storbritannien och Australien. Ingenting talar tydligare än det arroganta åsidosättandet av den irakiska nationella suveräniteten än denna totala vägran att lämna ett land när det krävs av dess suveräna regering. Det rapporteras att när den irakiska premiärministern tog upp frågan med USA:s utrikesminister Mike Pompeo, skrattade den sistnämnda.

Amerikanerna vägrade på liknande sätt att lämna Iraks granne, Syrien, att de invaderade i fullständigt trots mot internationell rätt, och förblir ovälkomna och oinbjudna. Det är ingen slump att det område i Irak som USA fortsätter att ockupera är den oljeproducerande regionen. De ockuperar inte bara regionen, de bearbetar den utvunna oljan, säljer den och behåller intäkterna. Det måste finnas få tydligare exempel på fräck stöld och förakt för internationell rätt. Återigen har de amerikanska handlingarna varken någon likhet med FN-stadgan eller deras egen hycklande påstådda tro på ”den regelbaserade internationella ordningen”.

Den australiensiska regeringen har för det mesta hållit en generad tystnad om den irakiska begäran att lämna. Deras påstådda skäl att vara där för att utbilda irakiska trupper överlever knappast de mest grundläggande testerna: hur kan man stanna för att ”hjälpa” någon som uppenbart önskar att du är borta?

Den amerikanska kampanjen mot Iran, som har pågått sedan åtminstone 1979, då den islamiska revolutionen störtade deras man i Teheran, Shahen, visar inga tecken på att minska. Det finns nu mycket goda bevis på att det ukrainska planet som skjutits ned av det iranska luftförsvaret var offer för en avsiktlig störning av planets elektroniska system som identifierade det som ett civilt flygplan.

Iranierna hade uppenbarligen inget motiv för att göra så. Katastrofen inträffade inom timmar efter den framgångsrika iranska vedergällningen mot USA-mål i Irak ,som svar på mordet på den iranska militärchefen (och åtta andra offer) som var på diplomatiskt uppdrag vid den tiden (och hade diplomatpass). Hela historien om denna tragedi väntar ännu på att höras. Trump har backat från sitt ursprungliga påstående om inga USA-offer i den iranska attacken, till ett erkännande av allvarliga skador inklusive psykologiska effekter på flera dussin USA-militärer.

Vreden/stormen efter nedskjutningen av det ukrainska planet (med de flesta offren iranska) har tenderat att dölja betydelsen av vad som utan tvekan var den mer betydande geopolitiska rörelsen, de gemensamma kinesiska, iranska, ryska flottövningarna i vatten nära Irans territorium. Iran blir en allt viktigare komponent i flera stora geopolitiska och handelsrelaterade rörelser från Kina, Indien och Ryssland.

Betydelsen av denna utveckling underapporteras konsekvent i de västerländska medierna, särskilt i USA och Australien, och båda länderna har avböjt att delta i det som utan tvekan är den stora geopolitiska innovationen under 2000-talet hittills. Det är verkligen ett mått på Australiens anslutning till USA: s världssyn att den ska vägra att delta i dessa stora projekt (till skillnad från 160 andra världsländer i BRI) och som involverar Australiens stora handelspartner.

Alla dessa utvecklingar under 2000-talet innebär åtminstone ett stort faktum. Den västliga dominansen i världen, inklusive för handel, ekonomisk utveckling håller på att ta slut. Ett misslyckande med att erkänna den verkligheten och vidta åtgärder för att motsätta sig, undergräva och i många fall aktivt sabotera denna utveckling, försenar bara det oundvikliga.

Den fruktansvärda risken för världen är att de misslyckande och slingrande imperierna från det förflutna kommer att försöka stå emot den oundvikliga utvecklingen. På så sätt hotar de själva planeten.