En värld i lågor – från Kalifornien till Turkiet

Den här artikeln En värld i flammor – från Kalifornien till Turkiet har hittats och översatts av Catarina Östlund. En något nedkortad version av den långa artikeln, som har ett aktivistperspektiv.

Catarina Östlund skriver i mail bl.a. ”Jag tycker att artikeln mycket väl har plats i diskussionen om klimatet, dels så får man inblick i hur klimatförändringarna verkar i både USA och Turkiet…den får mig att tänka på att i Sverige bygger man nära vatten, helt utan tanke på vad som kan hända om havet stiger, dels så pekar han på hur att New Deal inte bara genomfördes uppifrån utan det var massaktioner nerifrån som tvingade fram den. Också att det är ”vi människor” som står för lösningen och inte är problemet, och han menar också att det måste finnas en övergripande tanke, gemensam riktning i klimatröreslerna dvs att syftet måste vara att avskaffa det kapitalistiska systemet, och att progressiva som inte gillat tanken på socialismen måste välja mellan den privata äganderättens bevarande eller en värld som blir allt svårare att leva i. Och den här meningen är så viktig ” Den globala utmaningen är att ompröva utvecklingen på ett ekologiskt sätt så att skogar och andra delar av naturen respekteras.”

Artikeln är skriven av Cihan Tuğal som är professor i sociologi vid University of California, Berkeley. Han forskar för närvarande och skriver om tre sammankopplade dynamiker: 1) Kapitalismens stadier och förstörelse av samhällen, försörjning och platser; 2) Den representativa demokratins implosion och 3) Den liberala etikens kris.
Han har skrivit Caring for the Poor (Routledge, 2017); The Fall of the Turkish Model: How the Arab Uprisings Brought Down Islamic Liberalism (Verso, 2016); and Passive Revolution: Absorbing the Islamic Challenge to Capitalism (Stanford University Press, 2009).

En värld i lågor – från Kalifornien till Turkiet

När skogsbränder bryter ut runt om i världen, var finns kontrapunkten mellan den onda cirkeln av skogsavverkning, global uppvärmning och skogsbränder?

Politiseringen av skogsbränder i världen visar på en toxisk överensstämmelse i helt olika sammanhang. Precis som de delvis vanliga orsakerna till bränderna kräver likheterna i denna politisering att vi tänker utanför boxen. Om katastrofer inte “politiseras om” på ett globalt sätt kommer var och en av oss att få betala ett allt högre pris. Jag har lärt mig denna läxa den hårda vägen, eftersom jag har erfarenhet som invånare och förälder i två olika världsdelar.

Under flera höstsäsonger har brandrök hindrat många kalifornier från att ens ta en enkel promenad. Först varade det i två veckor. Sedan i nära tre månader i norra delar av Kalifornien. Tillsammans med pandemin innebar det inställda fotbollssäsonger och lekstunder för mina små barn och deras kamrater. Och månader av tung skärmtid. Först innebar dessa bränder för många föräldrar bara en förarglig olägenhet. Men särskilt låginkomstagarna tvingades tricksa med sin vardag på ett sätt som andra föräldrar knappt ens kan föreställa sig.

Långt innan termen ”nödvändigt arbete” kom på modet, tvingades otaliga arbetare (särskilt inom jordbruksindustrin) att andas in de hälsoförstörande partiklarna varje dag. Tiotusentals fick utstå evakueringar, och bara ett fåtal kunde så småningom återvända till något som liknade deras tidigare liv. Städer som drabbats av bränder ledde till att tusentals blev klimatflyktingar, vilket i sin tur resulterade i förtryckande kriminalitet gentemot de fattiga (även i liberala städer). Dessutom stals dyrbara månader från alla samhällsgruppers barns barndom.

Med andra ord, medan dussintals människor under ett antal år miste livet på grund av bränderna, och tusentals förlorade sina hem, vingårdar eller gårdar, fick miljontals lida av konsekvenser för hälsan, för ekonomin och för något som var svårare att uppfatta, för psyket. Även om norra Kalifornien har drabbats hårdast har situationen i hela den amerikanska västvärlden (ända till Vancouver) försämrats för varje säsong som det har brunnit.

Allt detta kan också innebära enormt stor social skada som samhället till slut kommer att få betala på längre sikt, eftersom klimatförändringarna leder till fler flyktingar (många av dem interna).

Förra året, såg jag, strandsatt av pandemin och på avstånd, mitt hemland Turkiet falla offer för liknande (om än svagare) skogsbränder. I somras reste jag till mina morföräldrars pensionärsstad där mina föräldrar nu tillbringar halva året, bara för att se dess kullar fatta eld en efter en. Det var smärtsamt att se lågorna hoppa från ett träd till ett annat, dansa i cirklar och sedan förvandla skogsområden till pyrande glöd. Byar och verksamhetsgrenar (som honungsbranschen) brann upp med dem. Skadan fördelades återigen ojämnt, men de privilegierade fick också betala ett pris. Snart brann stora delar av norra Medelhavet, tillsammans med delar av Ryssland. Det var inte bara mina barndomsminnen som dog, utan mina barns rätt att njuta av dessa länder på det sätt jag själv har gjort. Där det en gång stod träd som jag betraktade med förundran, fanns bara aska kvar.

Brändernas omfattning kan skapa en känsla av hjälplöshet. Grundorsakerna är (tydligen) utom räckhåll. Men man kan hantera den känslan. Allt börjar med att bryta de djupt rotade förankrade mönstren för politisk handling, utformning och passivitet.

En berättelse om två brinnande regioner i världen

I både Turkiet och USA grasserar å ena sidan, mycket allmänna hänvisningar till den globala uppvärmningen, och fingerpekande å den andra sidan. Konspirationsteorier och tillgripanden av syndabockar (…) Händelser som kan relateras till den globala uppvärmningen diskuteras som nästan naturliga, eller utom räckhåll för den vanliga människan, och det leder till en känsla av maktlöshet. Fingerpekandet förvärrar de polariseringar som finns, och överröstar begynnande ekologiska mobiliseringar som skulle kunna rå på dem.

Den liberala pressen i USA har som svar på de kaliforniska bränderna de senaste åren mest betonat den globala uppvärmningen. Däremot har konservativa anklagat Sacramento för dåligt skogsbruk (även om en majoritet av delstatens skogar finns i federala områden) och för att tillåta byggande i skogsområden (frågor som också tas upp av vissa liberaler, men vanligtvis inte på ett sätt som når ut i medierna.). Även om liberaler på ett korrekt sätt fördömer de konservativas klimatförnekelse och understryker den globala uppvärmningen som den främsta orsaken till bränderna, så utformar de det ofta som att det är världen och nationella ledare som måste att agera. De döljer hur var och en av oss kan bidra till en lösning. ”Människor” är en del av problemet för liberaler. De kan inte föreställa sig att “människor” är en del av lösningen.

De mest förrädiska är de liberala ramverken som anger ”människor” som en viktig orsak bakom skogsbränderna, särskilt de dokument som inbegriper vinstmaximerande energiföretag och deras nedfallna kraftledningar som en delmängd av “människor”. Enligt detta bedrägliga ramverk är bränderna orsakade av antingen naturen eller människorna.

Detta perspektiv underlåter att betona att ”naturen” i fråga, inte är något som inte går att påverka: Det är naturen som är omskapad av kapital. I det speciella fallet Kalifornien har den liberala huvudfåran nyligen pressats att erkänna Sacramentos misstag, men nu sägs det bero på enskilda guvernörens inkompetens, snarare än en hel riktning som har förberett scenen för den enskilde guvernören / individen.

(……..)

Vinst och dess möjliggörare: Från berättelser till processer

Något som går förlorat i dessa debatter är att alla stora partier och institutioner deltar i att förvärra bränderna. De styrande kretsarna i båda länderna har åsidosatt miljöhänsynen. Alla parter har gett grönt ljus för utveckling i skogsområden. Profitsökande beteende har förstört skogar i årtionden, även om de metoder de använt är mer centraliserade i det ena landet … och decentraliserade i det andra. Mainstream-politiker har antingen aktivt kämpat mot eller ignorerat miljörörelser som har stått emot en sådan utveckling. De har samarbetat med energibolag, samma företag vars vårdslöshet ofta är en källa till bränder  (PG&E i Kalifornien är det mest framträdande exemplet.)

Särskilt i USA har de använt olämpliga brandbekämpningstekniker, som ignorerat urinvånarnas kunskap om skogar.

I den amerikanska västvärlden har denna okunnighet ett djupt rotat kolonialt förflutet. De första kolonisatörerna förstod inte indianernas kontrollerade bränder som var balanserande för ekologin, och förbjöd dem direkt. Den välbehövliga gallringen, som utgjorde en central del av urinvånarnas metoder, skulle kunna mildra den katastrof vi upplever. Idag marknadsför avverkningsindustrin bedrägligt sina egna metoder som ersättning för indianernas – numera begravda- sedvänjor.

Den globala utmaningen är att ompröva utvecklingen på ett ekologiskt sätt som respekterar skogar och andra delar av naturen, utan att göra någon av dem till en slags fetisch.

Kaliforniens ledande liberala politiker låtsas kämpa för miljön, men antingen samarbetar de med fastighetsbranschen eller så misslyckas de med att reglera den.

Det får till följd att fler och fler bosätter sig i områden som ofta utsätts för bränder, vilket intensifierar Kaliforniens katastrofer. Ja, det är sant att ”människor” ”väljer” att bo i dessa hem, som nu verkar avsedda att brinna upp. Men dessa människor uppmuntras antingen av fastighetsbranschen och politikerna som tjänar på det, eller (när det gäller arbetande fattiga) har de inget verkligt val än att lämna allt dyrare områden i centrum och bosätta sig på brandbenägna platser.

Som bekant är skogsavverkning en av de främsta orsakerna till den globala uppvärmningen.

Hugg ner skogar, och du kommer att skapa fler skogsbränder, vilket orsakar mer global uppvärmning….Det är den onda cirkeln. Men det betyder inte att skogsbränder är det enda stora problemet eller återplantering av skog är den enda sanna väg som man måste ta. Torra och halvtorra landområden och deras vegetation kan också lagra CO2. Skogsplantering som hanteras felaktigt och som är vinstorienterad kan i sig skapa “brandbomber” som startar framtida bränder.

Den globala utmaningen är att ompröva utvecklingen på ett ekologiskt sätt, så att skogar och andra delar av naturen respekteras, utan att någon av dem blir en fetisch. Just på denna punkt har den turkiska sociala utformningen gått i motsatt riktning.

(…………)

Med andra ord har klimatkatastroferna i Turkiet och Förenta staterna inte en bara enda orsak, som kan tas om hand genom att avlägsna ett parti och utrota syndabockarna i en nation. Hela det system som producerar dem bör utmanas i en kristallklar ekologisk agenda. Tyvärr har rörelser med en öppet ekologisk agenda i båda länderna hållit sig borta från rampljuset. Det största undantaget från detta är Gezi-protesterna i Turkiet 2013, som började med ekologiska mål i sikte. Ändå har protesterna inte förvandlats till en stark rörelse.

I USA är Green New Deal en vanlig samtalspunkt, men rörelser eller organiserade massor som skulle kunna förändra bilden av landet saknas hittills. De få politiker och aktivistgrupper som kämpar för denna sak förtjänar beröm, men de kan inte åstadkomma mycket på egen hand. Den ursprungliga New Deal kunde bara genomföras efter oräkneliga strejker, gatudemonstrationer och protester som inte lämnade något annat val för det styrande partiet. Även i dag kräver stora sociala förändringar mer än ord och välmenande politiker och aktivister. Dessutom måste dagens omvandling vara mer genomgripande än den ursprungliga New Green Deal som lämnade grundorsakerna till förödelsen som skulle lösas intakt. Det finns många aktivister som kämpar för The Green New Deal, eftersom de antingen tror att den kan jämställas med ekosocialismen eller en övergång till den.

Andra har hävdat att New Deal, långt ifrån att vara socialistisk, bara kommer att intensifiera kapitalismen, samtidigt som en del av de ekologiska kostnaderna flyttas iväg (t.ex. till de fattiga, till framtida generationer eller till platser utanför Europa-Amerika). De konservativa använder tvetydigheten som sin skrämselpropaganda och upprepar gång på gång att den gröna nya given kommer att öppna dörrarna för socialism. Med tanke på att människor under 35 år är oproportionerligt mer positiva till idén om socialism än äldre människor måste all tvetydighet när det gäller ambitionerna i den gröna nya given släppas om amerikanerna verkligen vill ta itu med den mångfald av orsaker som har lett till dessa bränder.

Vi har inte längre lyxen att vara åskådare eftersom världs- och nationella ledare bara vidtar en del åtgärder. De senaste klimatrapporterna betonar än en gång att vi bara befinner oss i början av en förödande serie av katastrofer. Bränderna över Medelhavet och Förenta staternas västkust har förstört miljontals träd och djur, men antalet människoliv är än så länge jämförelsevis försumbart. Men om vi inte agerar snabbt kommer de liv som går förlorade i varje brand att öka exponentiellt.

Transnationell aktivism fast rotad i/på lokal nivå

Det finns en väg ut ur förtvivlan (och raseri mot syndabockar) som sannolikt kommer att öka när katastroferna intensifieras. Var och en av oss har kapacitet att delta i ekologiska aktiviteter eller diskussionsgrupper, var vi än bor. Vi kan bidra på små och stora sätt, till exempel genom att delta i biståndsaktiviteter i katastrofområden, samhällsbyggande för motståndskraft inför katastrofer och genom att bidra till de organisationer och mobiliseringar som kommer att driva världs-, nationella och lokala ledare att vidta djärvare åtgärder. Å andra sidan, om det inte infogas i en större agenda, kan ömsesidigt bistånd och samhällsbyggande distrahera från de större orsakerna till bränderna och dämpa viljan att ta itu med dem. Sådana mikroaktiviteter skulle också kunna förstärka det dominerande individualistiska sättet att tänka på hur vi var och en kan bidra till att lösa klimatförändringarna, samverkan, studiecirklar och liknande aktiviteter skulle kunna isolera samhällen från varandra, i stället för att ta itu med våra kollektiva problem. Därför bör all vår verksamhet, liten som stor, inte bara ha en ekosocialistisk vision, utan också kopplas ihop med andras verksamheter.

Om de organiseras och leds noggrant och smart kan ömsesidigt samverkan, samhällsbyggande och ekologirelaterade intellektuella aktiviteter skapa feedbackloopar med varandra och med ekologisk mobilisering och organisering nedifrån och upp.

Massorienterade organisationer och mobiliseringar skulle ha effekt på tre nivåer: de skulle 1) förändra medborgarnas och icke-medborgarsamhällens hjärtan och sinnen och bidra till att vanliga människor “tar tillbaks” politiken (“Reclaim the policy!”, 2) tvinga alla större partier att ta itu med ekologiska problem, 3) och det mest ambitiösa, skapa den mänskliga kompetens och kapacitet som krävs för att antingen stänga ner företag som är mest skadliga för miljön eller ta över dem och använda dem på ett naturvänligt sätt.

Det finns praktiskt taget inget sätt att hindra företag från att korrumpera den politiska processen. Bidenadministrationens senaste införlivande av oljevänliga klausuler till sin en gång så kallade gröna infrastrukturplan, visar på behovet av radikala förändringar. Tills ekologiskt medvetna samhälls- och medarbetarorganisationer tar över de jätteföretag som bidrar till den globala uppvärmningen genom avskogning, överdriven mineralutvinning och exceptionella koldioxidutsläppsvolymer kommer grundorsakerna till klimatkaoset att förbli orörda.

71 % av den globala uppvärmningen orsakas av de hundra största företagen – inte av ”människor”.

Många progressiva som har intagit en avvaktande hållning när det gäller socialism måste i slutändan välja mellan jordens framtid och deras kvardröjande engagemang för den privata äganderätten. Och att bygga en social, aktiv, samarbetsvillig, vänlig och empatisk social bas för dessa övertagande (genom facklig organisering, arbetsplatsaktivism, men också de mer mikroorienterade aktiviteter som anges ovan, såsom samverkan skulle ta itu med oron för socialismens byråkratiska tendenser. Att förena revolutionära åtgärder (såsom expropriering av jätteföretag) med vardaglig samhällsverksamhet och “interstitial” strategier (dvs sk mellansrums-strategier/ dvs såna som poppar upp i mellanrummet ex annonser som poppar upp) skulle utgöra ett hinder för urholkningen av de demokratiska potentialerna i sådana övertaganden.

De strider vi utkämpar på våra respektive platser kan tyckas sakna förbindelse med grundorsakerna till ekologisk kollaps. Daglig aktivism kommer utan tvekan att behöva ta itu med mycket mer lokala orsaker och syndare. Men ändå måste gröna ledare (och i allt högre grad fotsoldater) hålla krisens grundorsaker inom sin perceptuella horisont. Ekologisk verksamhet måste vara ”trans”-nationell i dubbel bemärkelse: De måste börja med lokala och nationella sammanhang och förbli förankrade i dem; rikta in sig på lokala och nationella (såväl som internationella) syndare och mobilisera lokala och nationella valkretsar, men också bygga på att förena dessa kamper över nationella sammanhang för att samla på sig den förmåga att utmana de jätteföretag (och regeringar) som kommer att använda alla sina resurser för att hindra övergången till en ny värld.

I denna process kan aktivister över hela världen också utbilda varandra om hur man neutraliserar sina regeringars gemensamma giftiga metoder (och vanliga oppositioner). Utbytet av idéer i dessa riktningar bör med tiden formuleras med de växande ekologiska organisationerna i varje region och land (en formulering som vi redan kan se en början på).

En sådan positiv spiral mellan samverkan, studiegrupper och mobilisering nedifrån och upp och organisering skulle förhoppningsvis omdefiniera politiska klyftor längs nya axlar. En motvikt till den onda cirkel av skogsavverkning, global uppvärmning och skogsbränder, om ni så vill.

***

Jag skriver dessa rader medan vi förbereder oss för vår resa tillbaka till USA. När mina barn bokstavligen och metaforiskt spänner fast sig för månader av rök i Kalifornien försöker jag andas in varje sista uns av syre med medvetenhet, fruktan och beslutsamheten att kämpa för en hållbar jord. Denna kamp, och kärleken till den levande naturen som den är byggd på, är den enda stråle av hopp som kan skära igenom den rasande och stormiga framtid som väntar oss.