En läsare översatte och mailade mig denna intressanta artikel av Yulia Bokova
https://www.rt.com/news/567187-global-economy-energy-crisis/
_______________________________________________________________
Energikrisen är ett stort hot mot världen. Finns det en väg ut?
Hur antiryska sanktioner, en planerad övergång till grönare bränslen och västvärldens kortsiktiga finanspolitik skördade en stormvind.
Väst är för närvarande mitt i sin fjärde kris på 15 år. Finanskrisen 2007-2008 följdes tätt av den europeiska skuldkrisen, och knappast hade världen lyckats hantera pandemin när en energikris dök upp vid horisonten. Och enligt EU-tjänstemän kan störningarna fortsätta. Som påpekats av EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen riskerar blockets nuvarande energikris att förvandlas till en ekonomisk och social kris.
Varje kris är unik. Ingen svart svan-händelse upprepar sig. Ändå, som det anstår en ”sällsynt fågel”, har de alla något gemensamt. Kostnaderna multipliceras nämligen varje gång. Så vad blir kostnaden för den nuvarande krisen?
Redaktören ”The black swan theory or theory of black swan events is a metaphor that describes an event that comes as a surprise, has a major effect” https://en.wikipedia.org/wiki/Black_swan_theory
Vad är en kris?
Redan 1999, som svar på en fastighetskris, tog Bank of Japan vad som då sågs som det radikala steget att sänka räntorna till noll. Två år senare, efter ett felaktigt försök att höja räntorna, utvecklades ett annat ovanligt politiskt verktyg: kvantitativa lättnader (QE) – centralbankens storskaliga köp av obligationer.
Det som en gång sågs som exotiska åtgärder som endast användes av Japan blev mainstream under 2008 års kris och har sedan dess bitit sig djupt fast i centralbankernas verktygslåda. Genom att sänka räntorna försöker politikerna påverka de korta räntor som bankerna tar ut av varandra för ”övernattlån” och på så sätt hjälpa till att hålla krediterna flytande. Köpen ökar samtidigt mängden pengar som cirkulerar i ekonomin och hjälper också till att undertrycka långa räntor.
Sådana åtgärder har förutsägbart stärkt finansmarknaderna, eftersom en stor del av floden av likviditet har använts för att bjuda upp priserna på värdepapper. Men i det som vanligtvis kallas den verkliga sektorn har det blivit värre .
Att täppa till budgethål genom en uppbyggnad av skulder och motsvarande ohämmade tillväxt av penningmängden lade förutsägbart grunden för framtida prisökningar. För sextio år sedan sa nobelpristagaren Milton Friedman, grundaren av monetarism , berömt att ”inflation alltid och överallt är ett monetärt fenomen.”
Han hävdade övertygande att priserna stiger när penningmängden växer snabbare än produktionen.
Men monetära faktorer har inte varit den enda orsaken till inflationsspiralen i Europa och USA. Andra faktorer har inkluderat störningar av leveranskedjor på grund av Covid-19-restriktioner och stigande priser på energimarknaden. Det sistnämnda beror till stor del på betydande underinvesteringar i energisektorn, där kapitalinvesteringarna för närvarande är på den lägsta nivån på 15 år. Enligt Igor Sechin, chef för den ryska energibolaget Rosneft, beror detta på västvärldens nitiska intresse av att gå bort från fossila bränslen.
Sårbarheten för miljön blev en särskilt relevant fråga under coronaviruspandemin och de restriktioner som följde. Genom att föreställa sig det ”nya normala” (begrepp myntat av World Economic Forum och Klaus Schwab översättarens anmärkning) i en post-pandemisk värld, förutspådde många hastigt en förestående nedgångeför olje- och gasbolag och talade ut mot finansieringen av geologisk forskning.
Den oberoende finansanalytikern Andrey Barkhot noterade: ”En långvarig brist på investeringar i geologisk forskning och gruvbolagens nuvarande produktionskapacitet kan orsaka en minskning av tillväxten av olje- och gasreserver och till och med utarmning av resursbasen. I det här fallet riskerar världsekonomin att stå inför en akut brist på olja och gas.”
Sanktioner – i huvudsak handelsrestriktioner – mot Ryssland, den största aktören på naturresursmarknaden, har kraftigt förvärrat detta problem. År 2021 stod landets andel av oljehandeln för cirka 10% av den globala marknaden, med kol och naturgas som båda kom in på cirka 18%. För vissa regioner var siffrorna mycket högre. Till exempel stod Ryssland för 45 % av EU:s gasförsörjning. Gasexporten från Ryssland till blocket har dock minskat med mer än 40 % sedan början av året, och EU:s andel av marknaden har minskat till 9 %.
Som ett resultat av detta minskar tillgången på varor och energi samtidigt som priserna fortsätter att växa. I västländer har inflationen nått nivåer som saknar motstycke under de senaste decennierna. I euroområdet har pristillväxten antingen nått eller närmar sig tvåsiffriga nivåer. Enligt Europeiska centralbanken (ECB) nådde den årliga inflationstakten i september nästan 11 %. Samtidigt är inflationen i USA också på den högsta nivån i 40 år, närmar sig 8%.
Offentliga diskussioner om inflation liknar vanligtvis Winston Churchills klassiska skämt om två ekonomer som har tre åsikter. Ändå ger officiell statistik en otvetydig bedömning: ökningen av energikostnaderna är nyckelfaktorn för att priserna ökar. I euroområdet har den årliga energipriset överstigit 40 %, medan ökningen i USA har varit nästan 18 %.
Varje år förbrukar den globala ekonomin cirka 600 exajoule (EJ) primärenergi. Sedan 2007 har denna volym ökat med 25 %. Befolkningstillväxt är en av nyckelfaktorerna för att öka energiförbrukningen. År 2050 kommer det att finnas ytterligare 2 miljarder människor på jorden. Samtidigt kommer mängden energi som behövs för att säkerställa försörjningen för 10 miljarder människor att vara 47 % högre än för närvarande.
Fossila bränslen förblir de primära resurserna för att generera energi. Den globala energibalansen består av 31 % olja, 27 % kol och 25 % gas. Andra typer av bränsle (kärnkraft och vattenkraft, samt förnybara källor) står för mindre än 20 %. Produktionen av energi baserad på fossila bränslen är dock den främsta källan till koldioxidutsläpp till atmosfären.
I prognostiseringen av hur energiresurserna och energibalansen kommer att utformas utgår internationella organisationer, energiföretag och analysbyråer alla från antagandet att världen strävar efter koldioxidneutralitet till 2050. Över 110 länder har satt upp målet att minska koldioxidutsläppen genom att öka andelen förnybara energikällor. Men även de mest optimistiska prognoserna förutspår att andelen förnybara energikällor endast kommer att stå för 35 % av den globala energiförbrukningen år 2050. Fossila bränslen kommer fortfarande att täcka de återstående 65 %.
Geopolitik ger ingen lättnad
Det är viktigt att notera att framtiden för energiresurser kommer att bestämmas inte bara av miljöskyddsproblem, utan också av kampen för att kontrollera en marknad värd över 4 biljoner dollar. Att döma av aktuella geopolitiska händelser kommer denna marknad att vara fragmenterad.
Enligt Barkhot: ”Årets dramatiska händelser har bekräftat den allmänt accepterade tesen att i geopolitiska konflikter är de avgörande faktorerna för den efterföljande världsordningen inte initialt förutspådda scenarier, utan oförutsedda konsekvenser.”
Sådana konsekvenser inkluderar den framväxande fragmenteringen av den globala kolvätemarknaden och den ökande risken för obalans orsakad av bland annat förhastade sanktioner mot Ryssland. Utöver de restriktiva åtgärder som ålagts den ryska olje- och gassektorn (förbud mot finansiering och utrustningsförsörjning), förväntas ett förbud mot import av olja från Ryssland till sjöss implementeras från och med den 5 december. Och från och med den 5 februari 2023, kommer samma åtgärder förmodligen att gälla för alla petroleumprodukter. Enligt von der Leyen kommer de nuvarande åtgärderna i slutet av året att leda till en minskning av oljeimporten från Ryssland till EU med 90 % – från 3,5 miljoner till 0,3 miljoner fat per dag. Under tiden, från och med september 2022, stod Ryssland för 21 % av oljeleveranserna till EU.
I mars 2022 förbjöd USA import av olja, petroleumprodukter, kol och LNG från Ryssland. Beslutet var praktiskt taget smärtfritt för USA, som den största oljeproducenten i världen.
Efter sitt eget förbud mot ryska energiresurser gick västvärlden igång med att skapa liknande restriktioner för resten av världen. Eftersom det inte kunde stoppa andra länder från att helt köpa ryska energiresurser, avser de använda sig av ett pristak . Bland annat avser G7-länderna och EU att förbjuda försäkring av tankfartyg som fraktar rysk olja som säljs över ett visst pris, ännu inte fastställt.
Trots den politiska överenskommelsen om att införa pristaket fortsätter diskussionerna om dess genomförbarhet. Ryssland har upprepade gånger betonat att man kommer att vägra att leverera energi till konstgjorda priser. I september misslyckades ett liknande försök från EU att införa ett pristak på rysk ledningsgas. Blockets energiministrar kunde inte enas om prisgränsen. Utan tvekan spelade president Vladimir Putins tillkännagivande att Ryssland helt och hållet kommer att stoppa leveranserna om kontraktspriserna inte följs en betydande roll i detta.
Enligt Anna Avakimyan, chefsanalytiker på RegBlock-konsultföretag: ” Om Ryssland vägrar att leverera olja och gas till länder som stöder pristaket kommer energipriserna att skjuta i höjden och Ryska federationen kommer att fortsätta att sälja resurser till andra länder. Detta kommer att leda till en fragmentering av kolvätemarknaden. Faktum är att detta redan händer: världens mest befolkade länder – Kina och Indien – får nu olja, petroleumprodukter, kol och gas från Ryssland till en betydande rabatt. ”Rabatter på kol- och oljeexport är faktiskt 60 % respektive 30 %.
”Under förhållanden när Ryssland säljer varor till ett pris som redan ligger under marknaden, kommer det att vara vettigt att införa ett ”tak” endast om nivån är ännu lägre. Uppenbarligen kommer denna åtgärd för Ryssland att bli ett oöverstigligt hinder för att komma in på marknaden” , tillade Avakimyan.
Samtidigt upplever Västeuropa en växande energibrist och tvingas antingen starta om kolgruvor, vilket leder till en ” kolrenässans ” som borde vara helt otänkbar under den gröna agendan, eller att köpa olja och gas från Persiska viken till höga marknadspriser . Det är inte förvånande att OPEC+ har vägrat att agera mot sina intressen och nu minskar oljeproduktionen och håller priserna höga. Samtidigt har Qatar, styrt av avtalsförpliktelser med andra länder, ingen brådska att ersätta Ryssland på EU:s gasmarknad. Mot denna bakgrund ser kritiken av Qatar som värd för fotbolls-VM 2022, som intensifierades bara några dagar innan evenemanget, intressant ut.
Europas fulla gaslagringsanläggningar, tillsammans med en mild sen höst, har haft en lugnande effekt på marknaderna och dämpat prishypen. Ändå är riskerna fortfarande höga. Gaslagringsnivåerna matchar inte nivåerna för potentiell förbrukning under vinterperioden. Enligt Peter Szijjarto, Ungerns minister för utrikesfrågor och utrikesekonomiska förbindelser, täcker EU:s nuvarande gaslagringsnivåer endast 26 % av förbrukningen. Som ett resultat av de restriktiva åtgärderna kan många européer ha det mycket svårt i vinter – även om det enligt sanktionsplanen är Ryssland som ska drabbas. Situationen är ganska ironisk.
Vem vinner?
Höga energipriser gör försäljningen av LNG och olja mycket lönsam för amerikanska företag – deras produktion ökade med 80 % under årets andra kvartal. Detta är både goda nyheter för de 10 miljoner amerikaner som arbetar i branschen och en stödjande faktor för ekonomin. Olje- och gasproduktionen står för cirka 8 % av USA:s BNP.
Tillsammans med norska företag som traditionellt har starka positioner på den europeiska gasmarknaden har USA för närvarande blivit den främsta gasleverantören till EU. Dessa två länder står för totalt för nästan 80 % av leveranserna. Bara under de första 10 månaderna av 2022 exporterade USA 48 miljarder kubikmeter LNG till EU, vilket är nästan dubbelt så mycket som under hela 2021. År 2023 planeras leveransvolymen öka med ytterligare 50 miljarder kubikmeter. Den växande marknaden gör det möjligt för amerikanska LNG-producenter att dela vinst med sina aktieägare genom generösa utdelningar och återköpsprogram.
Gynnsamma oljemarknadsförhållanden har också en positiv inverkan på de amerikanska oljeproducenternas inkomster. Sedan slutet av februari har de haft mer än 200 miljarder dollar i nettovinst.
Under dessa förhållanden får asiatiska länder en betydande konkurrensfördel för sina ekonomier. De verkar ha kommit för att anta den enkla hemlighet som brukade säkerställa EU:s välstånd, en som nyligen avslöjades av dess höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik, Josep Borrell, som noterade att blockets välstånd ”baserades på billig energi från Ryssland.” Nu flödar den billiga energin via andra vägar.
Olje- och gasmarknaderna är cykliska. Förutom geopolitiska faktorer bestäms deras dynamik till stor del av stora makroekonomiska cykler. Idag varnar många internationella finans- och bankinstitutioner världen för riskerna för recession i vissa regioner.
I ett antal utvecklade länder avtog BNP-tillväxten kraftigt eller gick till och med in i negativt utfall under 2Q22. I Tyskland stannade tillväxten nästan av. I Storbritannien minskade BNP med 0,1 % och i USA började en teknisk recession: -0,6 % efter en minskning med 1,6 % under 1Q22. Samtidigt förutspår Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) en avmattning i den globala ekonomiska tillväxten till 3 % under de närmaste åren.
Tidigare lösningar är faktiskt inte tillämpliga idag. Med de nuvarande inflationsriskerna är det knappast möjligt att bara ”översvämma marknaderna med pengar.” Tryckpressen är utsliten. I detta avseende har von der Leyens varning om riskerna för att ekonomiska och sociala kriser bryter ut vid sidan av den nuvarande energikrisen särskild betydelse.
De första stegen mot att lösa dessa utmaningar är både enkla och komplexa: att lösa den geopolitiska konflikten, avsluta sanktioner och normalisera affärskontakter. Den gamla ekonomiska gravitationskraften mellan Ryssland och EU, som tidigare EU-kommissionens ordförande Romano Prodi en gång jämförde med den kompletterande duon kaviar och vodka, finns fortfarande kvar. Kanske är det hög tid för nuvarande EU-ledare att lyssna till sina föregångares råd.
Usa världens största plundrare och utsugare oavsett vilka vidriga medel som krävs. Girigheten är så brutal, utan att ens gå in på ALLT övriga dessa utsugare till terrorister sysslar med i hela världen. Europa EU är dom största nollorna Gud skådat
Hotet i världen är Kapitalismen/Imperialismen
roten till ekonomiska kriser m.m
—-
Vad är det egentligen som orsakar inflationen? Nyliberal finansiellisering decimerade produktionskapaciteten
Både inflationshökar och duvor saknar elefanten i rummet: nyliberal finansiell politik höjde värdet på bostäder och råvaror samtidigt som de tillät de rika att behålla sina utgifter till höga priser.
Av Radhika Desai
2022-11-07
(Denna artikel publicerades först på New Left Review.)
Federal Reserves ordförande Jerome Powell höll ett tal för en publik av centralbanker från hela världen i augusti. Det ekonomiska symposiet, kallat Jackson Hole-konferensen, var en mycket efterlängtad händelse.
Han kom dit som en tuktad man, efter att tidigare ha hävdat att USA:s inflation var ett övergående fenomen samtidigt som han genomförde den slappa penningpolitik som många anklagade för den senaste uppgången.
Kunde han nu genomföra en ”mjuk landning” och få tillbaka inflationen från dess 40-åriga högsta på 9,1 % till de önskade 2 %, utan att orsaka en recession?
Centralbanker har olika verktyg till sitt förfogande för att hantera inflationen: högre räntor, kvantitativ åtstramning (d.v.s. sälja tillgångar för att minska likviditeten i systemet) och hantera förväntningar om framtida penningpolitik genom ”framåtriktad vägledning”.
Powell började höja styrräntan i mars och tog den från pandemitidens lägsta 0,25 % till 3,25 % när han anlände till Jackson Hole i slutet av augusti, genom en serie stegvisa höjningar.
Ändå lämnade dessa höjningar den totala räntan långt under inflationen, vilket gjorde realräntorna negativa. Samtidigt värmdes debatten om penningpolitiken upp.
Inflationshöken Larry Summers anklagade Powell för att underskatta problemet och göra för lite för sent. En annan hök, Henry Kaufman, rådde honom att chocka marknaderna – att ”slå dem i ansiktet” som Paul Volcker hade gjort 1980, genom att höja räntorna till 20%.
Genom att framkalla en djup och långvarig lågkonjunktur hade Volckers drag framkallat en motreaktion från progressiva ekonomer, där Robert Solow liknade det med att ”bränna ner huset för att steka grisen”.
Idag har utsikterna till en liknande höjning föranlett förnyad kritik av det monetaristiska perspektivet som ser inflationen som ett resultat av en ökning av penningmängden i förhållande till produktionen.
För inflationsduvor, som tidigare Clintons arbetsminister Robert Reich, orsakades inte den nuvarande inflationsperioden av pandemins finanspolitiska och monetära stimulanser, även om de var utan motstycke. Det är inte heller resultatet av en löneprisspiral – eftersom uppgången i den fackliga aktiviteten fortfarande är relativt blygsam i historiska termer.
Doves hävdar att inflation snarare är ett resultat av faktorer utanför Federal Reserves vetskap: prishöjningar på mat och bränsle som utlösts av kriget i Ukraina, plus pågående prissänkningar av stora företag. Därför kan det inte lösas genom att höja räntorna; det kräver lösningar som de som anges i Jamal Bowmans Emergency Price Stabilization Act: övervakning och reglering av konsumentpriser, tillsammans med åtgärder för att säkerställa tillgången på väsentliga varor och tjänster.
Hökarna har verkligen fel när de ser inflationen som en rent monetär fråga. Faktum är att väldigt lite av den pandemirelaterade stimulansen, finanspolitisk eller monetär, hamnade i vanliga människors fickor. När den gjorde det gick det till stor del mot skuldåterbetalningar och hade en begränsad inverkan på efterfrågan. Ändå har duvorna också fel när de identifierar krigsinducerade mat- och bränslepriser som en viktig bidragsgivare.
I USA kan inflationstakten för augusti 2022 på 8,3 % ha förstärkts av dessa faktorer; men kärninflationen på 6,3 % – långt högre än det europeiska genomsnittet – återspeglade en strukturell sjukdom.
Den verkliga boven här är minskningen av USA:s produktionskapacitet, orsakad av fyra decennier av nyliberal politik – desinvesteringar, avreglering, outsourcing – som har gjort ekonomin extremt sårbar för störningar i leveranskedjan och förhindrat åtgärder på utbudssidan för att få ner priserna.
Denna minskning är baksidan av den oupphörliga tillväxten i finansiell aktivitet sedan början av 1980-talet. Denna process kallas vanligtvis ”finansiering”, även om plural ”finansiering” skulle vara mer korrekt, eftersom varje historisk expansion av finanssektorn har involverat olika strukturer, praxis, regelverk och tillgångar.
Under de senaste decennierna har finansialiseringen kommit att vila på tillgångsbubblor som bärs upp av slapp penningpolitik. Detta har skapat förutsättningar för dagens stigande priser, samtidigt som det hämmar den enda sorts antiinflationspolitik som det nuvarande systemet är kapabelt till. Ändå förbises denna avgörande dynamik av ekonomer över hela det politiska spektrumet.
Prima facie drar hökar och duvor i motsatta ändar av det ”dubbla mandat” som Federal Reserve förvärvade 1977, när Humphrey-Hawkins Act lade höga sysselsättningsnivåer till sitt ursprungliga prisstabilitetsmandat.
Vissa progressiva ekonomer pekar nu på Alan Greenspans mandatperiod på 1990-talet som ”en lärorik modell för hur en ekonomi med full sysselsättning kan se ut”, vilket antyder att Federal Reserves nuvarande ledning kan och bör återgå till detta paradigm. Ändå togs mandatet för full sysselsättning – en sista flämtning av keynesianismen i en allt mer fientlig politisk miljö – aldrig på allvar.
Faktum är att Volcker fortsatte att bryta mot den nästan omedelbart med sina historiska räntehöjningar. Sedan dess har Federal Reserve konsekvent dämpat både sysselsättningen och lönerna, även om detta ofta har fördunklats av den statistiska inflationen av sysselsättningssiffrorna (till exempel genom att räkna de delvis sysselsatta samtidigt som man ignorerar minskande arbetskraftsdeltagande).
Greenspan tog det dramatiska beslutet att höja räntorna trots att inflationen låg på en blygsam nivå. För att motivera detta steg citerade han Milton Friedmans klagomål om att Federal Reserve alltid höjde räntorna för sent, och insisterade istället på att komma ”före i spelet”, förebygga inflationen snarare än att svara på den.
Greenspan släckte på så sätt den begynnande tillverkningsväckelsen som, som Robert Brenner skriver, innehöll möjligheten till ett ”avbrott bortom stagnation”.
När Greenspan så småningom bestämde sig för att luckra upp penningpolitiken var det inte för att stödja expansionen av produktion och sysselsättning, utan för att blåsa upp tillgångsbubblor, med början med den så kallade ”Greenspan put”: ett tillskott av likviditet i det finansiella systemet som svar på börskraschen 1987.
Denna politik (som fortsattes av Greenspans efterträdare, så att den blev känd som ”Federal Reserve put”) genererade spekulativa övervintringar för den snabbt avreglerande finanssektorn och gav generös likviditet efter varje oundviklig krasch. Den kritiserades med rätta för att skapa systemisk moralisk risk genom att förmå finansinstitut att öka sin riskexponering.
På 2000-talet växte tillgångsbubblorna med nya storleksordningar och lös penningpolitik blev en permanent strategi snarare än en episodisk fix. Men eftersom inte mycket av dessa pengar flödade till produktiva investeringar eller översattes till ökande efterfrågan, var dess inflationseffekt försumbar.
Dessutom höll andra sekulära trender inflationen låg: arbetare var för osäkra för att kämpa för löneökningar, även under relativt hög sysselsättning; tillverkningsförsörjningskedjor utvidgades till producenter i lägre lönelägen; immigration billigare tjänster; och inkomstdeflation i tredje världen dämpade den globala efterfrågan och råvarupriserna.
Dollarövervärdering var också djupt sammanflätad med Federal Reserves bubblor. Genom att avleda placeringsbara medel från produktiva till finansiella investeringar, lockade dessa bubblor – 1990-talets marknadsaktier, bostäder och krediter på 2000-talet, 2010-talets ”allt-bubbla” – tillräckligt med utländska medel till tillgångar i dollar för att motverka trycket nedåt från USA:s bytesbalansunderskott på dollarn. Även detta bidrog till att dämpa inflationen.
Sedan Greenspan sänkte räntorna för att hantera dot-com-kraschen 2000, har de aldrig återvänt till sin topp på 1990-talet. Samtidigt har kvantitativa lättnader – faktiskt köp av tillgångar från Federal Reserve – blivit ett systemiskt nödvändigt för att hålla både tillgångsmarknaderna och dollarn hög.
Eftersom finanspolitiken till stor del saknas i handling (bortsett från skattesänkningar för de rika), skapade denna penningpolitik en mycket säregen politisk ekonomi. Tack vare vikande industri, låga investeringar och finanspolitisk åtstramning kom konsumtionen av ett minskande välbärgat lager, underlättat av tillgångsbubblornas ”rikedomseffekter”, att fungera som landets primära ekonomiska motor. Som ett resultat är anemisk tillväxt och extrem ojämlikhet allt som den samtida amerikanska kapitalismen kan hantera.
I det här sammanhanget är Powells prioritet att undvika Volckeresque kurshöjningar på vingen av lätta hastighetsökningar och bönen om vägledning framåt. Varför? Eftersom hökiska räntehöjningar – det enda effektiva vapnet mot inflation ur ett penningpolitiskt perspektiv – skulle spränga de tillgångsbubblor som den amerikanska finanssektorn och de ultrarika är beroende av.
Redan i slutet av 1970-talet behövde Volcker inte oroa sig för denna risk; men i början av 2020-talet gör Powell väldigt mycket. Styrräntorna på 5 % utlöste kollapsen av bostads- och kreditbubblorna 2007; den nuvarande räntan på 3,25 % har drabbat fastigheter och riskkapital, medan aktier har drabbats av de värsta kvartalsförlusterna sedan 2008.
Med tanke på den bräckliga sammansättningen av den amerikanska ekonomin utgör räntehöjningar en reell risk, vilket innebär att Federal Reserve i stort sett blivit impotent.
Inte konstigt att det beskrivs i Financial Times som ”den minst trovärdiga Fed på marknadens uppskattning sedan 1970-talet”.
Marknadernas bristande förtroende speglar ett strukturellt dilemma. Om Powell höjer räntorna till erforderliga nivåer kan USA förvänta sig en lågkonjunktur som kommer att få den på 1980-talet att verka som en boom.
Men om, som jag tror är mer sannolikt, han vägrar att göra det, kan USA förvänta sig kronisk inflation vars ursprung ligger i den amerikanska ekonomins produktiva svaghet, nyligen förvärrad av störningar i leveranskedjan, handels- och teknikkrig med Kina och själv -destruktiva sanktioner mot Ryssland.
Federal Reserve står inför en gaffel i vägen: en där båda vägarna kommer att skada arbetarklassens inkomster och välbefinnande.
På det sättet saknar både hökar och duvor elefanten i rummet: finansiärer som backas upp av lätta pengar.
Finansieringens dynamik bidrar till inflationen genom att höja värdet på bostäder och råvaror samtidigt som de låter de rika behålla sina utgifter till höga priser. Även om duvor med rätta betonar behovet av att utöka produktionen för att lindra inflationen, förstår de inte omfattningen av statlig intervention detta skulle innebära.
Under fyra långa decennier har nyliberal politik förankrat den långa nedgången och vänt Janos Kornais gamla talesätt att socialism är ett utbudsbegränsat system medan kapitalism är ett efterfrågebegränsat system.
Att göra den samtida amerikanska kapitalismen produktiv igen skulle inte bara innebära att finansiseringens logik vänds om; det skulle kräva ett statligt styrt program för att häva försörjningsbegränsningar, vilket är nästan otänkbart inom ramarna för det nuvarande systemet.
——-
Från mig till er,
en kort text om Janos Kornai
Förintelsen välkomnade han sovjeterna som befriare. Han brydde sig inte ens när de stal hans klocka. Hans tacksamhet var en anledning till att han blev en entusiastisk kommunist, så hängiven sitt arbete på en partitidning att han missade födelsen av sitt första barn. Hans kommunism förklarar i sin tur varför han blev ekonom. Han tittade på Karl Marx’ ”Das Kapital”. Upplysningen strålade från det ”som solsken”, skrev han senare. ”Jag tvivlade inte längre på vilket yrke jag skulle välja.”
nyliberal och gammalliberaler= anglosaxiska imperiet.
Medan kapitalism under någorlunda fungerande marknadsekonomi är något annat.
Där allas valutor som det trycks för mycket av leder till sänkt värde för den valutan: Då kan ett land agera så för att därigenom lokalisera sin ekonomi. Folk blir då mindre benägna att köpa import.
Det ger tillsammans med tariffer en möjlighet för ett land att skydda sig.
Men de som uppfann nyliberalismen liksom gammalliberalismen hade en dominerande ställning och ville öppna upp andras ekonomier för plundring. Dom pläderade för den starke och hänsynslöses frihet.
USA har sen ett århundrade tagit över en del av den dominansen och liberalism för dem är just den sorten och deras valuta kan tryckas upp i anomalt stor mängd utan att inflationen drabbar endast de själva. Så länge den valutan dominerar formellt eller informellt som reservvaluta
Det innebär så gigantiska avvikelser från kapitalistisk marknadsekonomi att det är helt fel att kalla båda sakerna kapitalism om man ska behålla nyanserna och analysera sakligt.
I det fallet var ju Marx någorlunda objektiv när han beskrev hur maktkoncentrationen växer fram.
Men därför är det destomer absurt att han försvarade värstingen det brittiska imperiet.
Finns det en väg ut, naturligtvis, och den demonstrerar Kina just nu. Jag behöver inte gå längre än min egen bostad, Jag använder mindre än tiondelen av vad en motsvarande svensk bostad använder i energi. Kina har länge varit i ledningen när det gäller energi, och avståndet blir allt större med tiden. Det går att berätta om ändlösa exempel. En är till exempel 5G, vilken är nära utbyggd i Kina och 5G förbrukar kanske mindre än tiondelen energi jämfört med de gamla systemen, för samma sak. Orsaken är att energin endast förbrukas där och när den behövs för tillfället. I Sverige bekämpas Kinas avancerade system och teknologi intensivt av både USA och lokala krafter som Strålningsstiftelsen, en privat propaganda organisation helt utan varje kompetens, erfarenhet, eller utbildning i ämnet. Erfarna forskare har kallat det WooDoo vetenskap och personkulter. När det gäller generering leder Kina stort, förnybar energi till exempel som solkraft. De flesta kärnkraftverk i världen de senaste åren har byggts i Kina, medan Sverige stänger ner dom. Modulära kärnkraftverk byggs just nu i Kina, medan svensk byråkrati diskuterar med USA. Toriumkraft något år borta, fusionskraft sex år borta. Appar som WeChat ersätter resor, tåg som går 600 km/t ersätter flyget. 40% av bilar på vägarna är små lätta energisnåla elbilar, El-flygplan har Kina producerat i över 5 år. Kina började investera massivt i detta för 15 år sedan. Jag var själv med.
Energikrisen i EU är skapad av politikerna som vill straffa och kontrollera Ryssland. Resultatet blir det motsatta. Idag läser jag (DN) att folk äter hundmat i England för att överleva.
Energin från Ryssland går nu i motsatt riktning, österut, och det gynnar den nya värld och världsordning som växer otroligt fort runt Kina. Den gamla värden begår självmord.
Kriserna, för det är flera, i väst är skapade av inkompetenta politiker och oligarker och mycket på grund av systemet. Folket får inte information, utan propaganda och är effektivt blockerade från att vara med och besluta. Väst-demokratierna har blivit funktionella diktaturer. USA har mycket skickligt riggat marknaden i västvärlden till sin egen förmån, och kontroll och Europa har likt en gester bra följt med och fortsätter att slicka USAs stövlar, medan folk äter hundmat. NATO stärker USAs totalitära kontroll över Europa alltmer.