Ett ensidigt klasskrig: De svenska bolagens segertåg. Del 1

Denna inträngande artikel av Andi Olluri är på omkring 10 000 ord inklusive många referenser. Den råkar vara indelad i tre avsnitt. Jag publicerar den i tre avsnitt med korta intervall.

1. En långsam kupp

I den rika dokumentationen om klass och kontroll av det politiska systemet, kan vi läsa att “Sverige” genomgått en politisk process som resulterat i “extremt rigida elitdynastier”. Vi lever “i det bortklingande klassmedvetandets samhälle, och i ett politiskt landskap där” partier tvärsöver spektrumet tjänar samma intressen. “Idag har till slut de sista resterna av det gamla socialdemokratiska klassmedvetandet försvunnit”.(1)

“Klassmedvetandet” har givetvis “försvunnit” bland den allmänna befolkningen, och har i samma veva förstärkts till ren marxism hos den extremt välorganiserade, välfinansierade eliten som för ett skoningslöst och ensidigt klasskrig mot alla andra. Processen har skett över tid, och har idag kristallklara och oundvikliga manifestationer i samhället – en katastrofalt nedbrytande effekt på den allmänna demokratin. Detta meriterar noggrann granskning.

Sent i 1800-talet, och in på 1900-talet, blev Sveriges arbetarrörelse en av världens livligaste och välorganiserade, något elitsektorn betraktade som samhällets “andliga farsot”, som justitieminister Axel Örbom uttryckte det.(2) Businessrepresenanter var öppna om att den svenska eliten behövde organisera sig och köpa upp det politiska systemet, “ty annars växa arbetarna oss över huvudet”, vilket skulle “orsaka samhället obotlig skada”. Under de första åren av 1900-talet bildades välfinansierade och mäktiga sammanslutningar för näringslivet, såsom SAF, i ett försök att skapa en enad “front mot socialismen”. I 1904 hölls ett väsentligt möte mellan riksdagsmän och flera ledande businessmän från de olika industrierna för att inleda kampen mot den utökade demokratiseringen som skedde i landet – mot de som “spelade ett högt spel”, som de formulerade saken. Man insåg att den “enda utvägen” var “sammanslutningen mellan arbetsgivare”. Det var det “enda botemedel” samt det mest effektiva som kunde tillämpas mot ytterligare demokratisering efter 1920-talet. Från och med 1930-talet blev “En stor del av” näringslivets insatser för att kontrollera politiken “opinionsbildande och bestod i att sprida publikationer”, filmer, böcker, reklamer och så vidare, “för främjandet av industrins intressen”. Man skapade en roterdörr mellan näringslivet och det politiska systemet, där “Näringslivsorganisationernas män blev centrala i arbetet med att utforma … näringslivspolitik” i riksdagen.(3)

Under 1980-talet hade näringslivet äntligen lyckats “förändra samhällsklimatet” (Curt Nicolin) och åstadkommit en “liberal revolution” (Gösta Bohman).(4) Man kunde börja nedmontera vad som faktiskt var ett ovanligt jämlikt och demokratiskt system, ett mål de dominerande klasserna länge längtat efter. Socialdemokratin följde efter sedan 1970-talet och var lika viktiga som “högern” i att avreglera kredit- och marknadssektorerna, privatisera välfärd, samt slopa flera skatter. Detta syftade till att förflytta inkomster och förmögenhet från allmänheten till en minimal minoritet rika. En mycket noggrann och detaljerad studie om förändringen, publicerad i 2019, är väldigt illustrativ och värd att citera.

Sveriges radikala förvandling mot icke-egalitarianism är oförneklig … den svenska omfördelningen från de fattiga till de rika sedan 1991 är nästan jämförbar med vad som hände i Storbritannien under samma period sedan 1980 … Den svenska löneandelen nådde sin kulmen i 1977, på 80,5%, och sjönk till 63,9% i 1995. Detta var ett mer dramatiskt fall än i de allra flesta länder, inklusive Thatchers Storbritannien, och skedde i Sverige utan nedmonteringen av fackföreningar … Den nya inkomstfördelningen har resulterat i spektakulär ansamling av förmögenhet i Sverige … Sverige har den största koncentrationen av förmögenhet i Västeuropa och är jämförbar med USA … Vad Sveriges specifika internationella ranking än må vara, kan det inte råda tvivel om att privata förmögenhet i Sverige ackumulerats spektakulärt sedan 1980. Vid den tiden belöpte sig privat nettoförmögenhet till ungefär två gånger högre än Sveriges nationella inkomst. I 2016 ökade den siffran till 465% av den nationella inkomsten, vilket är den högsta siffran under de senaste 200 åren … välfinansierade kontraattacker från höger – som i Sverige organiseras av SAF – inleddes mot fackföreningarnas ställning, offentlig reglering och välfärden …

Ett nytt ideologiskt klimat väcktes i mitten av 1970-talet … Ojämlikheten började under en Socialdemokratisk regering, men fortsatte under både vänster- och högerblocket … Socialdemokraterna och högerpartierna i Sverige är båda ansvariga. Från 1982 till 2017 skedde fyra regeringsskiften, medan ojämlikhet fortsatte öka oavbrutet … den dramatiska ökningen av ojämlikhet är till största delar orsakad av politiska regeringsbeslut … den regressiva omfördelningen är högre i Sverige än i något annat OECD-land … det förekommer faktiskt mer omfördelning i Polen och Ungern än i Sverige …

Näringslivspropaganda och lobbying fick nytt liv under 1970-talet, då den mäktiga Svenskt Näringsliv initierade allmänna kampanjer och sin egen tankesmedja. Näringslivslobbyism hade två huvudinriktningar, dena ena fokuserade på skattepolitik, och den andra på privatisering av sociala tjänster … [lobbyisterna, såsom Sven-Olof Lodin] skröt i 1992 om sitt “intrig-skapande och infiltrering” i alla viktiga statliga departement samt i Skattemyndigheten och domstolarna … I 1981 påpekade en Socialdemokratisk ämbetsman att Socialdemokratiska ekonomer bör studera “de nya ekonomiska doktrinerna från USA” … Inga höga toppar inom Socialdemokraterna under 1980- och 1990-talen, frånsett Olof Palme som struntade i ekonomiska frågor, var påverkade av 1968-talets radikalism … Socialdemokraterna styrde under de viktigaste episoderna av skapandet av ojämlikhet, 1981-1991 och 1994-2006, men en liknande utveckling hade i stort sett definitivt skett under borgerliga regeringar … förmodligen hade högerregeringar inte kunnat skapa mer ojämlikhet under samma period fram tills idag. Sannolikt mindre, eftersom Socialdemokraterna och fackföreningar hade mobiliserat motstånd mot detta.

Socialdemokratiskt styre må också förklara varför Sverige blev ojämlikt så pass fort. Socialdemokraterna har alltid stött en starkt liberal, frihandel-orienterad falang. Ojämlikheten sedan 1982 har utraderat hela jämlikheten som skapades efter andra Världskriget.(5)

Det krävs aktiv ignorans för att missa de tydliga effekter detta fått på samhället – något som skett genom aktiva val. Ämnet får minimal diskussion i media (ett samlingsnamn för förespråkare av elitintressen) vilket man naturligt nog bör förvänta sig. Vi gör däremot ingen nytta i att följa samma spår.

Hur den andra halvan lever

 En över 700 sidor lång granskning av effekterna på klasskillnader i Sverige från 2021 sammanfattade ett bedrövligt porträtt som tydligt visar vartåt saker och ting går:

 Fördelningspolitiken har också tillåtits tyna bort. Mellan 1981 och 2016 har den rikaste hundradelen av befolkningen mer än tredubblat sin andel av hushållens disponibla inkomster, från 2.5 till 9.0%. Värdet av det samlade ojämlikhetsmåttet, Ginikoefficienten, växte med 60% … Sedan den ekonomiska krisen 1991-1993 har andelen fattiga ökat från 7.3 till 14.4% (år 2016) … Bland de som lever på förtidspension eller arbetslöshetsförsäkring är cirka 40% fattiga enligt EU:s definition, en ökning från 1991 med 6%. Även avståndet mellan medelklass och överklass har ökat kraftigt. Den rikaste tusendelen har 38 gånger högre disponibel inkomst än medianmedborgaren. Dagens svenska inkomstfördelning kan därmed i vissa avseenden mäta sig med Englands 1668 … Klyftorna skär inte bara genom klasserna, de delar också landet. Det skiljer 23-24% mellan de län som har högst respektive lägst medianinkomst. och det skiljer omkring 60% mellan de rikaste och fattigaste kommunerna. I Danderyd är antalet barn i fattigdom 2%, i Malmö femton gånger fler. Skillnaderna i medellivslängd är 8 år för män (mellan Danderyd och Överkalix) och 6 år för kvinnor (mellan Lidingö och Åsele). Avståndet i livslängd inom vårt land är därmed ungefär lika stort som det mellan Sverige och Thailand. Mellan kortutbildade och högutbildade i de fattigaste respektive rikaste kommunerna i Stockholms län skiljer sig livslängden så mycket som 18 år.(6)

Numera äger 187 svenska miljardärer en förmögenhet som motsvarar närmare 50% av Sveriges BNP, värre än länder såsom Sydafrika, USA eller Brasilien, som en studie av Credit Suisse fann.(7) En stor andel av företagens vinster hamnar till slut i fickorna på utländska investerare, främst amerikanska, då 25-80% av de svenska börsbolagens aktier ägs utomlands. Och andelen har ökat dramatiskt; Stockholmsbörsens värde har under de senaste 30-40 åren ökat från ungefär 12% jämfört med Sveriges BNP till 200% av BNP strax före finanskrisen i 2008. På motsvarande sätt har den rikaste hundradelen av den svenska befolkningen ökat sin förmögenhet med 81% sedan mitten av 1980-talet. Nå, så lever den ena halvan.

Å andra sidan minskade förmögenheten hos den nedre 40% av befolkningen med 129% sedan mitten av 1980-talet, och i 2017 hade 60% av Sveriges befolkning skulder som översteg deras förmögenheter. Medan ett fåtal blev makalöst rika besattes de flesta andra i skuld, en netto negativ förmögenhet. Därför är det rätt självklart att de rikaste 100 000 svenska invånarna ökade sin förmögenhet från 18% till 42% av Sveriges nationalförmögenhet.(8) Såsom redan har påpekats, har denna utveckling saknat partigräns. I en granskning utförd av två statsvetare från Göteborgs universitet, Mikael Gilljam och Mikael Persson, fann man att regeringarna mellan 1956-2014 till stor grad fattade politiska beslut som gynnade höginkomsttagare, inte låginkomsttagare – två gånger fler beslut gynnsamma för höginkomsttagare istället för låginkomsttagare, av socialdemokratiska regeringar, och tre gånger fler av borgerliga regeringar.(9) Dessa är rätt förutsägbara konsekvenser när ett politiskt system mer och mer köps upp; olika partier, samma finansiärer, samma intressen som tillfredsställs. Sättet genom vilket detta åstadkoms, och propagandillusionerna som behöver matas för allmänheten för att detta skall tolereras av de, är rätt fascinerande att undersöka.

 Frihandel i Orwells tid

 En av de viktigaste faktorerna som försäkrar fortbeståndet av det neoliberala systemet som skapats sedan 1980-talet, är så kallade “frihandelsavtal”, ständigt prisade av media såväl som vänster- och högerpartierna. Dessa avtal har egentligen ingenting att göra med “frihandel”, utan är snarare en orwellism för internationella regelverk, utformade av massiva transnationella företag snarare än folkvalda politiker, som i praktiken omöjliggör för stater att reglera privata marknader (privatiserad vård, skola etc.) och att äventyra privata investerares vinster. Rikard Allvin, ledande expert i frågan, diskuterar detta omfattande i sin noggrant dokumenterade bok Frihandelns Fångar – en bok som fick obefintlig uppmärksamhet i media, men recenserades endast i den av svenskar mycket populära och lästa tidskriften Mat & Klimat, som anmärkte att bokens innehåll “borde fyllt löpsedlar”.(10)

“I Frihandelsavtalen”, påpekar Allvin, finns inga krav på att genomföra en viss politik, bara utfästelser om att inte göra avsteg från den inslagna marknadsorienterade vägen. Det går fint att avreglera, men för den stat som avser att återföra en tidigare privatiserad verksamhet till det offentliga väntar problem, för en sådan avreglering kan ha cementerats i frihandelsavtalen … ISDS, Investor-State Dispute Settlement, är ett system som funnits sedan 1960-talet och som ger utländska investerare möjlighet att dra stater inför rätta i ett påstått oberoende, privat skiljedomsförfarande … I stället för att röra beslagtagna fabriker, började stämningarna riktas mot stater som förbjöd farliga kemikalier, genomförde folkhälsoreformer eller drog tillbaka tillstånd för miljöfarlig verksamhet. Under de senaste tio åren har utvecklingen fullkomligt exploderat … Avtalen har gått från att handla om frihandel till att i stället börja handla om centrala funktioner i länders lagstiftning … parten [stater] lovar att inte införa några ytterligare begränsningar. Den existerande nivån av avreglering är huggen i sten och kan inte minska. Den kan däremot öka … Varje gång en marknad blir mer öppen, är denna förändring den nya miniminivån av öppenhet.(11)

Idag ingår Sverige i åtminstone 60 sådana avtal, som ger företag rätten att stämma staten på mångmiljardbelopp och därigenom omöjliggöra reglering av privata verksamheter i offentlig sektor – “ett initiativ som syftar till att separera folk från makten över sina ekonomiska liv”, som en ledande ekonomisk EU-jurist formulerade saken. De så kallade skiljedomstolarna representeras ständigt av investerare och businessrepresentanter. En studie i Journal of International Law informerade: “Regelverket kring opartiskhet är närmast obefintligt, och den jurist som är skiljedomare ena dagen kan, och gör det också, agera juridiskt ombud för investerare dagen efter”.(12)

Värdena som prioriteras är tydliga nog: en ovald och transnationell samt högt klassmedveten och otroligt organiserad elitminoritet, som inte kan påverkas av folket genom omröstning eller avsättas genom allmänna val, måste få rätten att kunna hålla de enda valda (nominella) representanterna för allmänheten på mattan. Företagens klassintressen måste går före alla andra, inklusive staterna, inte tvärtom. “Ingen sektor är immun”, varnar Allvin. “Inte välfärden, inte läkemedelssektorn, inte ens vattnet. Så fort man vill ta tillbaka kontrollen från marknaden, återreglera en sektor där utländska investerare klivit in, finns investeringsskyddet och risken för stämningar där”. Han fortsätter: “I väst har man framför allt börjat bry sig om de här frågorna i takt med att vi själva utsatts för stämningar, men ingen har brytt sig under alla de år då våra egna investerare gett sig på andra länder. Svenska investerare har varit väldigt offensiva”.(13)

Det finns en tydlig lustighet i Allvins formulering, som man kan uttyda ifall man läser boken noggrant. Nämligen, att i själva verket har nästan ingen “börjat bry sig” om att demokratin utstår en frontalattack, eftersom båda politiska flyglar håller med varandra om att detta måste ske, med en servil informationsapaprat som inte stör harmonin. Den svenska “Demokratin ser ut som förr, men den har har tömts på mycket av sitt innehåll”, och “Många av de verkliga besluten fattas någon annanstans, av någon annan. Av Riksbanken, av EU, av företags investeringsbeslut, av lobbygrupper och parterna i handelsavtalen. Räckvidden för politiken, för demokratin, har blivit mer och mer begränsad”, i Allvins ord. Båda politiska flyglar är således överens om att till största möjliga mån förhindra demokratisk påverkan på samhällets centrala institutioner. Vi vänder oss till detta omedelbart.(14)

Svenska entusiaster och representanter för dessa totalitära “frihandelsavtal” har “frekvent” deltagit “i stora publika arrangemang organiserade av näringslivsintressen” och utför tillsammans med dessa lobbyism för att öppna upp lukrativa marknader här hemma och runt om i tredje världen.(15) Socialdemokraten och tidigare utrikesminister och då utrikeshandelsminister, Ann Linde, deklarerade att vi står “inför ett vägval. Vi väljer en öppen … handel med breda, ambitiösa handelsavtal”. Linde tydliggjorde partiets entusiasm för marginalisering av befolkningen ännu en gång, när hon tillsammans med Karl-Petter Thorwaldsson (LO) skrev att “Sverige behöver TTIP”, förkroppsligandet av “frihandelsavtalen” – något som upprepades också av finansministern Mikael Damberg. Detta förespråkade man för antingen i svensk businesspress eller utländsk media, för att minimera risken för avslöjande om vad allt handlar om för sin främsta fienden, den inhemska populationen.(16) Detta fortsatte oavbrutet, fram tills Socialdemokraterna förlorade valet i 2022. Därför förklarade Karl-Petter Thorwaldsson, som blev näringsminister i Anderssonadministrationen, att “Vi måste prata mer frihandel … Vi har inte lagt tillräckligt med tid på frihandelsdiskussioner med USA”, som DI rapporterade i maj 2022. Utrikeshandelsminister Anna Hallberg krävde: “När det gäller frihandeln måste EU göra mer och snabbare … Vi har ett antal handelsavtal på bordet som vi måste få klara nu”. “Vilken fantastisk marknad vi skulle ha om vi kunde få” totalitära “handelsavtal på plats”. Detta rapporterades av SvD i juni 2022, som valde att inte ställa några kritiska frågor om vad innebörden av allt detta egentligen är, och väljer därigenom att dra läsaren vid näsan.(17) Sanningen är att “socialdemokratiska regeringar” varit “en av EU:s flitigaste förespråkare för … frihandelsavtalen”, som Allvin informerar.

Därför behöver vi inte förvånas när handelsanalytiker häpnas över att “såväl den svenska rödgröna regeringen som centrala svenska fackförbund hamnat i samma ringhörna som näringslivet”.(18)

I korthet har nästan total konsensus uppnåtts, ingen ifrågasätter plojen, ingen debatt förekommer. Som en ledande professor i internationell rätt och handel formulerade saken: “När vi byter regering förväntar vi oss att politiken ska förändras. Men handelsavtalen ligger fast”.(19) Villkoren för effektiv propaganda är således perfekt lagda: å ena sidan kan svensk vänsterpolitik skråla om att man “måste ta tillbaka kontroll” över privatiserad välfärd, “strama åt” privat makt och så vidare ad nauseam. Högern svarar: “nej, det är maktfullkomligt att göra det. Ni är alltför radikala. Sådant kan inte tolereras”. Sedan hakar media på, och en bitter debatt hålls mellan de två sidorna, strikt inom dessa ramar av sofistikerad propaganda. Samtidigt är båda sidor (främst “vänstern”) överens om att de totalitära frihandelsavtalen måste implementeras, vilka man vet garanterar att reglering av marknader blir i stort sett omöjligt. Socialdemokraternas och Moderaternas fraser om att reglera friskolor, eller privat sjukvård är därför mer eller mindre meningslösa PR-fraser används för att skapa sken om en meningsfull debatt om de väsentliga frågorna, då båda är fullt överens om att privatisering av offentlig välfärd och konsolidering av koncentrerad privat makt måste cementeras, och detta får inte fundamentalt ifrågasättas. Utsträckningen av detta propagandasystem, och underordningen av de olika partierna till Businessklassen är dramatisk, och än mer dramatisk är den allmänna kampanjen i media och TV som syftar till att förhindra befolkningen från att förstå dessa saker. Riksdagsvalen reduceras mer och mer till fasad, och meningsfull demokratisk påverkan försvinner successivt. Utvecklingen förtjänar noggrann granskning. Vi vänder oss till detta, med ett fokus på de senaste regeringarna.

Referenser

1. Erik Bengtsson, Världens jämlikaste land?, Arkiv Förlag, Lund (2020), s. 172, 179.
2. Ibidem, s. 92 et seq.
3. Christer Ericsson, Kapitalets politik och politikens kapital – högermän, industrimän och patriarker 1890-1985, Santérus Förlag, Estland (2008), s. 46, 49, 83f., 86, 90f.
4. Björn Elmbrant, Så Föll den Svenska Modellen, Atlas Förlag, Stockholm (2005), s. 58f.
5. Structural Change and Economic Dynamics, Göran Therborn, “Sweden’s turn to economic inequality, 1982-2019”, mar. 2020, vol. 52, s. 159-166.
6. Förord i Klass i Sverige: Ojämlikheten, Makten och Politiken i det 21:a Århundradet av Therborn et al., Arkiv Förlag, Lund (2021).
7. Göran Therborn, Kapitalet, Överheten och Alla Vi Andra: Klassamhället i Sverige – det Rådande och det Kommande, Arkiv Förlag, Lund (2018), s. 19f., 97.
8. Ibidem, s. 51, 87, 98f.
9. Ibidem, s. 112.
10. Mat & Klimat, Göran Hådén, 26 jan. 2022.
11. Rikard Allvin, Frihandelns Fångar: Avtalen som hotar demokratin, Ordfront Förlag, Stockholm (2022), s. 15f., 109. Även kallade ICS-avtal. Allvin noterar att “från 60-talet och framåt” har “ett parallellt rättssystem byggts upp med hjälp av internationella investeringsavtal. Utländska investerare som anser sig förfördelade av staten kan stämma länder i privata skiljedomstolar, dit de, och endast de, har tillträde”, det vill säga Multilateral Investment Court, MIC (s. 20). För otaliga exempel på detta, se hela kap. 1 et seq. Vi kan läsa (s. 27) att “Trots att mörkertalet är stort finns idag mer än tusen registrerade fall där investerare dragit stater inför rätta … Utfasning av privata sjukvårdsförsäkringar, förbud mot farliga kemikalier, miljöstopp för guldgruvor, begränsning av hydraulisk spräckning (fracking), förbud mot seriefigurer med sockrade flingor riktade mot barn eller höjda minimilöner”.

Allt som allt är detta “Ett system som innebär att en, och endast en, av parterna kan säga till den andre att ‘om du inte gillar mina villkor så ses vi i rätten’”, vilket “kan påverka hur kommunala, regionala och statliga myndigheter och regeringar fattar beslut” (s. 43). Som ett av många exempel, har flera kanadensiska studier (Kanada är ett av de länder som stämts flest gånger) visat att myndigheter “ändrat sina beslut med hänsyn till ISDS och rentav upprättat ett system för att förhandsgranska lagar med hänsyn till eventuella stämningsrikser” och att “investerare i flera fall väljer att stämma stater trots att utsikterna att vinna är små – ett tecken på att investerare ser andra motiv bakom en tvist än att nödvändigtvis tilldömas ett skadestånd” (s. 44).

12. Ibidem, s. 20, 22, 25. “Efter finanskrisen 2008 har EU aktivt arbetat för att sluta så många nya och omfattande frihandelsavtal som bara möjligt”, påpekar Allvin, och dessa frihandelsavtal “blev unionens nya fokus … inkluderade långtgående liberalisering av tjänstemarknaden och investeringar”. Den europeiska fackliga centralorganisationen ETUC fördömde inriktningen som “extremt aggressiv”. Corporate Europe Observatory, en organisation som granskar lobbyismen inom EU, menade att “hela strategin mer eller mindre var ett beställningsverk från det europeiska näringslivet” och dess frontorganisation Business Europe (s. 53, 76f.). Ibland har lagstiftningen inom EU mottagits av industri i USA, såsom i fallet TTIP. Se s. 125ff. 80% av feedback för EU:s frihandelslagar kommer från multinationella företag, medan civilsamhället står för 6%, och under TTIP stod storindustri för 93% av deltagandet vid mötena hos EU-kommissionen (s. 80-82).
13. Ibidem, s. 251.
14. Ibidem, s. 261.
15. Ibidem, s. 86. Bara för att ta ett exempel: dåvarande EU-kommissionär Cecilia Malmström (2014-2019) framförde tillsammans med alkoholbolagen (Spirits Europe) klagomål mot Sydafrika, som försökte stävja alkoholförsäljning i landet. Sydafrika hade då den största alkoholkonsumtionen per capita i Afrika, en folkhälsokatastrof.
16. Ibdem, s. 88, 145, 214
17. DI, Jens Kärrman, 17 maj 2022; SvD, Wiktor Nummelin, 4 jun. 2022.

18 Allvin, op. cit., s. 118, 183. Några exempel passar att presenteras: EU-kommissionären Cecilia Malmström (som tillsammans med enorma lobbygrupper, Coca-Cola, Pfizer med fler spelat in reklamfilmer för att lobba fram TTIP, se s. 152f.) och Ann Linde hyllade Mercosur-frihandelsavtalet i ett gemensamt inlägg i sommaren 2019 (s. 172). En granskning av avtalet (ETC, Rebeca Borges, 18 sep. 2021) noterade:

Miljöorganisationer, civilsamhälle, urfolksrörelser, forskare och fackförbund är alla eniga och kämpar desperat för att avtalet [Mercosur] ska stoppas … Urfolksrörelser i framförallt Brasilien menar att avtalet gynnar de aktörer som allra hårdast kränker deras rättigheter och koloniserar deras mark … Små- och medelstora bönder och lantarbetare på båda sidor av Atlanten menar att avtalet enbart gynnar storskalig, exportbaserad produktion av mat och råvaror och att enorma landytor riskerar att säljas eller tas över … istället för att motverka klimatkrisen, driver [avtalet] på den ekonomiska utveckling som lett oss dit … Det har till och med gått så långt att utrikesminister Ann Linde uppmanat Europakommissionen att ratificera avtalet så fort det går … Och frihandelsideologin kritiserar man inte lättvindigt. Det är en dröm som Sverige har lagt flera decennier på att förfina, och som byråkrater vigt sina liv åt.

När Ceta-avtalet antogs i 2018, röstade en överväldigande majoritet i riksdagen “ja” (248 ledamöter, 77 blankt). Allvin beskriver: “frusna demonstranter utanför [riksdagen]. Nyhetsbevakningen uteblir” (s. 233). Regeringen kände sig året innan oroade över, i deras ord, över de “generella antifrihandelsströmningar som nu växer” (s. 226). Media utförde sin samhälleliga roll, och tystade debatt och diskussion, och gör så än idag.

Karl-Petter Thorwaldsson skrev tillsammans med Maria Rankkas (tidigare VD för Timbro, och som producerat frihandelspropaganda med den amerikanska industriorganisationen Amcham, se s. 211) en talande text med titeln: “Put politics aside and approve trade pacts” (s. 204, för fler kommentarer, se s. 222-226). För fler exempel, se s. 214f, där Mikael Damberg propagerar för avtalen i amerikansk press, där S och M tillsammans med Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut spelar in propagandafilmer för avtalen, producerade av PR-byråer, tidigare funktionärer vid Timbro och så vidare.

19. Ibidem, s. 117