Ett krig – mot Kina – kommer insvept i propaganda – men berör oss

Om journalister hade gjort sitt jobb skulle 1 miljon människoliv ha räddats i Irak.

I denna nya essä påminner John Pilger om författares och journalisters ”elektriska” motstånd mot det kommande kriget på 1930-talet och undersöker varför det idag råder ”en tystnad fylld av en konsensus av propaganda” när de två största militärmakterna närmar sig konflikt.

Källa: https://consortiumnews.com/2023/05/01/john-pilger-the-coming-war-time-to-speak-up/

1935 hölls Congress of American Writers i New York City, följt av en liknande kongress två år senare. De uppmanade ”de hundratals poeter, romanförfattare, dramatiker, kritiker, novellförfattare och journalister” att diskutera ”kapitalismens snabba kollaps” och den överhängande faran för ett nytt krig. Det var ”elektriska” evenemang som enligt ett konto hade en publik på 3 500 deltagare samtidigt som över tusen fick avvisas.

Arthur Miller, Myra Page, Lillian Hellman, Dashiell Hammett varnade för att fascismen var på frammarsch, ofta i förklädnad, och att författare och journalister hade ett ansvar att säga ifrån. Supporttelegram från Thomas Mann, John Steinbeck, Ernest Hemingway, C Day Lewis, Upton Sinclair och Albert Einstein lästes upp.

Journalisten och romanförfattaren Martha Gellhorn förespråkade för hemlösa och arbetslösa, och ”vi alla i skuggan av våldsam stormakt”.

Martha, som blev en nära vän, berättade senare för mig över sitt vanliga glas Famous Grouse och läsk: ’Ansvaret jag kände som journalist var enormt. Jag hade sett orättvisorna och lidandet som följde av depressionen och jag visste, vi visste alla, vad som skulle komma om tystnaden inte bröts.’

Hennes ord ekar över tystnaderna idag: de är tystnader fyllda av en konsensus av propaganda som förorenar nästan allt vi läser, ser och hör. Låt mig ge dig ett exempel:

Den 7 mars publicerade de två äldsta tidningarna i Australien,  Sydney Morning Herald  och  The Age , flera sidor om det ”överhängande hotet” från Kina. De färgade Stilla havet rött. Kinesiska ögon var krigiska, på marsch och hotfulla. Den gula faran höll på att falla ner över oss som om den drogs av gravitationen.

Inget logiskt skäl gavs för en attack mot Australien av Kina. En ”expertpanel” presenterade inga trovärdiga bevis: en av dem är en före detta chef för Australian Strategic Policy Institute, en front för försvarsministeriet i Canberra, Pentagon i Washington, regeringarna i Storbritannien, Japan och Taiwan och västra krigsindustrin.

”Peking kan slå till inom tre år”, varnade de. ”Vi är inte redo.” Miljarder dollar ska spenderas på amerikanska atomubåtar, men det verkar som om det inte räcker . ”Australiens semester från historien är över”: vad det än kan betyda.

Det finns inget hot mot Australien. Nej. Det avlägsna ”lyckliga” landet har inga fiender, allra minst Kina, dess största handelspartner. Ändå har Kina-mobbning, som bygger på Australiens långa historia av rasism mot Asien, blivit något av en sport för de självutnämnda ”experterna”. Vad tycker kinesiska australiensare om detta? Många är förvirrade och rädda.

Författarna till detta groteska stycke hundvisslande och smygande servilitet mot amerikansk makt är Peter Hartcher och Matthew Knott, ”nationella säkerhetsreportrar” tror jag de kallas. Jag minns Hartcher från hans resor som betalats av den israeliska staten. Den andra, Knott, är ett språkrör för kostymerna och kostymerna i Canberra. Ingen av dem har någonsin sett en krigszon och dess extremer av mänsklig förnedring och lidande.

– Hur kom det här till? Martha Gellhorn skulle ha sagt om hon varit här. ”Var i hela friden är nejsägarna? Var är kamratskapet?”

Rösterna hörs i  samizdat (underjordisk litteratur, etc.) på denna webbplats och andra. I litteraturen har sådana som John Steinbeck, Carson McCullers, George Orwell glömts bort. Postmodernismen härskar nu. Liberalismen har dragit upp sin politiska stege. En gång en sömnig socialdemokrati har Australien antagit ett nät av nya lagar som skyddar hemlig, auktoritär makt och omintetgör rätten att veta. Whistleblowers är fredlösa, som ska prövas i hemlighet. En särskilt olycklig lag förbjuder ”utländsk inblandning” från dem som arbetar för utländska företag. Vad betyder det här?

Demokrati är en fantasi nu; det är den allsmäktiga eliten av företagen som har gått samman med staten och kraven på ”identitet”. Amerikanska amiraler betalas tusentals dollar om dagen av den australiensiska skattebetalaren för ”råd”. Över hela västvärlden har vår politiska fantasi lugnats av PR och distraherad av intrigen från korrupta politiker av lägre ordning: en Johnson eller en Trump eller en Sleepy Joe eller en Zelensky.

Ingen författarkongress 2023 oroar sig för ”sönderfallande kapitalism” och de dödliga provokationerna av ”våra” ledare. Den mest ökända av dessa, Blair, en prima facie (vid första anblick, etc.) brottsling enligt Nürnbergstandarden, är fri och rik. Julian Assange , som utmanade journalister att bevisa att deras läsare hade rätt att veta, är inne på sitt andra decennium av fängelse.

Fascismens framväxt i Europa är ett okontroversiellt faktum. Eller ’nynazism’ eller ’extrem nationalism’, om du föredrar det. Ukraina, som det moderna Europas fascistiska bikupa, har sett uppkomsten av kulten av  Stepan Bandera , den passionerade antisemiten och massmördaren som hyllade Hitlers ”judiska politik”, som ledde till slakten av 1,5 miljoner ukrainska judar. ”Vi kommer att lägga era huvuden vid Hitlers fötter”, proklamerade en banderistisk broschyr till ukrainska judar.

Idag är Bandera hjältedyrkad i västra Ukraina, och många statyer av honom och hans medfascister har betalats av EU och USA, och ersätter statyerna av ryska kulturjättar och andra som befriade Ukraina från de ursprungliga nazisterna.

2014 spelade nynazister en nyckelroll i en USA-finansierad kupp mot den tillträdande presidenten  Viktor Janukovitj,  som anklagades för att vara ”pro-Moskva”. Kuppregimen inkluderade framstående ”extrema nationalister” – nazister i allt utom namnet.

Inledningsvis rapporterades detta flitigt av BBC och europeiska och amerikanska medier. 2019 hänvisade tidningen Time  till den ” vita överhöghetsmilisen ” som är aktiv i Ukraina. NBC News rapporterade, ” Ukrainas nazistiska problem är verkligt .” Bränningen av fackföreningsmedlemmar i Odessa filmades och dokumenterades.

Under ledning av Azovregementet, vars symboler, som ”Wolf Haken”, gjordes ökända av tyska SS, invaderade Ukrainas militär den östra, rysktalande Donbas-regionen. Enligt FN dödades 14 000 i öster. Sju år senare, med fredskonferenserna i Minsk som saboterades av väst, som  Angela Merkel  erkände, invaderade Röda armén.

Denna version av händelserna rapporterades inte i väst. Att överhuvudtaget säga det är detsamma som att bli anklagad för att vara en ’Putin-apologet’, oavsett om författaren (som jag själv) har fördömt den ryska invasionen. För att förstå den extrema provokationen av ett Nato-beväpnat gränsland är Ukraina, samma gränsland som Hitler invaderade genom, förbjudet för Moskva.

Journalister som reste till Donbas tystades ihjäl eller jagades till och med i sitt eget land. Den tyske journalisten Patrik Baab blev av med jobbet och en ung tysk frilansreporter, Alina Lipp, fick sitt bankkonto beslagtaget.

I Storbritannien är den liberala intelligentsians tystnad mobbningens tystnad. Statligt sponsrade frågor som Ukraina och Israel bör undvikas om du vill behålla ett campusjobb eller ett lärarjobb. Det som hände med Jeremy Corbyn 2019 upprepas på campus där motståndare till apartheid Israel slentrianmässigt trakasseras för att vara antisemit.

Professor David Miller, ironiskt nog landets ledande auktoritet inom modern propaganda, fick sparken från Bristol University för att han offentligt antydde att Israels ”tillgångar” i Storbritannien och dess politiska lobbying utövade oproportionerligt inflytande runt om i världen – ett faktum som det finns omfattande bevis för.

Universitetet anlitade en ledande Queen’s Counsel (advokat, etc.) för att självständigt undersöka saken. Hans rapport rensade Miller från den ”viktiga frågan om akademiskt yttrandefrihet” och fann att ”Professor Millers kommentarer inte utgjorde olagligt tal.” Trots det sparkade Bristol honom. Budskapet är tydligt: ​​vilket brott det än begår har Israel immunitet och dess kritiker måste straffas.

För några år sedan räknade Terry Eagleton, då professor i engelsk litteratur vid Manchester University, att ”för första gången på två århundraden är ingen framstående brittisk poet, dramatiker eller romanförfattare redo att ifrågasätta grunderna för den västerländska livsstilen”.

Ingen Shelley talade för de fattiga, ingen Blake för utopiska drömmar, ingen Byron fördömde den härskande klassens korruption, ingen Thomas Carlyle och John Ruskin avslöjade kapitalismens moraliska katastrof. William Morris, Oscar Wilde, HG Wells, George Bernard Shaw har ingen motsvarighet idag. Harold Pinter levde då, som ”den siste som höjde sin röst”, skrev Eagleton.

Varifrån kom postmodernismen – förkastandet av faktisk politik och autentisk oliktänkande? Publiceringen 1970 av Charles Reichs bästsäljande bok,  The Greening of America , ger en ledtråd. USA var då i ett tillstånd av omvälvning; Nixon befann sig i Vita huset, ett civilt motstånd, känt som ”rörelsen”, hade brutit ut från samhällets periferi mitt under ett krig som påverkade nästan alla. I allians med medborgarrättsrörelsen utgjorde den den allvarligaste utmaningen för Washingtons makt på ett sekel.

På omslaget till Reichs bok stod dessa ord: ”En revolution kommer. Det kommer inte att bli som det förflutnas revolutioner. Det kommer att uppstå i individen.’ 

Vid den tiden var jag USA-korrespondent och minns att Reich, en ung Yale-akademiker, över en natt upphöjdes till gurustatus. The  New Yorker  hade sensationellt hajpat sin bok eftersom dess budskap var att 1960-talets ”politiska handling och sanningssägande” hade misslyckats och bara ”kultur och introspektion” skulle förändra världen. Det kändes som om hippydomen gjorde anspråk på konsumentklasserna. Och det var det på ett sätt.

Inom några år hade kulten av ”mig-ism” nästan överväldigat många människors känsla av handling tillsammans, av social rättvisa och internationalism. Klass, kön och ras skildes åt. Det personliga var det politiska och media var budskapet. Tjäna pengar, stod det.

När det gäller ”rörelsen”, dess förhoppningar och sånger, satte Ronald Reagans och Bill Clintons år stopp för allt detta. Polisen var nu i öppet krig med svarta människor. Clintons ökända välfärdsräkningar slog världsrekord för antalet svarta de skickade i fängelse.

När 9/11 hände, fullbordade tillverkningen av nya ”hot” på ”Amerikas gräns” (som Project for a New American Century kallade världen) den politiska desorienteringen hos dem som 20 år tidigare skulle ha bildat en hård opposition.

Under åren sedan har Amerika gått i krig med världen

Enligt en till stor del ignorerad rapport från Physicians for Social Responsibility, Physicians for Global Survival och Nobelprisbelönta International Physicians for the Prevention of Nuclear War, var dödssiffran i USA:s ”krig mot terror” ”minst” 1,3 miljoner i Afghanistan , Irak och Pakistan.

Denna siffra inkluderar inte döda i USA-ledda och underblåsta krig i Jemen, Libyen, Syrien, Somalia och utanför. Det verkliga antalet, sade rapporten, ”kan mycket väl vara över 2 miljoner [eller] ungefär 10 gånger större än vad allmänheten, experter och beslutsfattare är medvetna om och [förmedlas] av media och stora icke-statliga organisationer.” 

”Minst” en miljon dödades i Irak, säger läkarna, eller fem procent av befolkningen.

Omfattningen av detta våld och lidande verkar inte ha någon plats i det västerländska medvetandet. ”Ingen vet hur många” är mediarefrängen. Blair och George W Bush – och Straw och Cheney och Powell och Rumsfeld  et al   – var aldrig i fara för åtal. Blairs propagandamaestro,  Alistair Campbell,  hyllas som en ”mediapersonlighet”.

2003 filmade jag en intervju i Washington med Charles Lewis, den berömda undersökande journalisten. Vi diskuterade invasionen av Irak några månader tidigare. Jag frågade honom: ”Tänk om de mest konstitutionellt fria medierna i världen på allvar hade utmanat George W. Bush och Donald Rumsfeld och undersökt deras påståenden, istället för att sprida vad som visade sig vara grov propaganda?”

Svarade han. ”Om vi ​​journalister hade gjort vårt jobb, finns det en mycket, mycket god chans att vi inte skulle ha gått ut i krig i Irak.”

Jag ställde samma fråga till Dan Rather, den berömda CBS-ankaren, som gav mig samma svar. David Rose från  Observer,  som hade främjat  Saddam Husseins  ”hot”, och Rageh Omaar, då BBC:s Irak-korrespondent, gav mig samma svar. Roses beundransvärda ånger över att ha blivit ”lurad” talade mycket för många journalister som inte hade modet att säga det.

Deras poäng är värd att upprepas. Hade journalister gjort sitt jobb, hade de ifrågasatt och undersökt propagandan istället för att förstärka den, hade en miljon irakiska män, kvinnor och barn kunnat leva idag; miljoner kanske inte har flytt sina hem; det sunni-shia-sekteristiska kriget kanske inte har antänts, och den islamiska staten kanske inte har existerat.

Jämför denna sanning med de våldsamma krigen sedan 1945 som antänts av USA och dess ”allierade” och slutsatsen är fantastisk. Är detta någonsin behandlat i journalistskolor?

Idag är krig från media en nyckeluppgift för så kallad mainstream-journalistik, som påminner om den som beskrevs av en Nürnberg-åklagare 1945:

”Innan varje större aggression, med några få undantag baserade på ändamålsenlighet, lanserade de en presskampanj för att försvaga sina offer och för att förbereda det tyska folket psykologiskt… I propagandasystemet… var dagspressen och radion de viktigaste vapen.”

En av de ihållande trådarna i det amerikanska politiska livet är en kultisk extremism som närmar sig fascismen. Trots att Trump fick kredit för detta var det under Obamas två mandatperioder som amerikansk utrikespolitik på allvar flirtade med fascismen. Detta rapporterades nästan aldrig.

”Jag tror på amerikansk exceptionalism med varje fiber i mitt väsen”, sa Obama, som utökade ett favoritsysselsättning, bombningar och dödspatruller som kallas ”speciella operationer”, som ingen annan president hade gjort sedan det första kalla kriget.

Enligt en undersökning från Council on Foreign Relations släppte Obama 26 171 bomber 2016. Det finns 72 bomber varje dag. Han bombade de fattigaste människorna och de färgade: i Afghanistan, Libyen, Jemen, Somalia, Syrien, Irak, Pakistan.

Varje tisdag – rapporterade  New York Times  – valde han personligen ut de som skulle mördas av infernaliska missiler avfyrade från drönare. Bröllop, begravningar, herdar attackerades, tillsammans med de som försökte samla kroppsdelar som markerade ”terrormålet”.

En ledande republikansk senator,  Lindsey Graham  , uppskattade, med godkännande, att Obamas drönare hade dödat 4 700 människor. ”Ibland slår man oskyldiga människor och jag hatar det”, sa han, men vi har tagit ut några mycket högt uppsatta medlemmar av Al Qaida.

2011 berättade Obama för media att Libyens president  Muammar Gaddafi  planerade ”folkmord” mot sitt eget folk.

”Vi visste…”, sa han, ”att om vi väntade en dag till, skulle Benghazi, en stad lika stor som Charlotte [North Carolina], kunna drabbas av en massaker som skulle ha gett eko i hela regionen och svärtat ner samvetet hos värld.”

Det här var en lögn. Det enda ”hotet” var det förestående nederlaget för fanatiska islamister av libyska regeringsstyrkorna. Med sina planer på ett återupplivande av oberoende panafrikanism, en afrikansk bank och afrikansk valuta, allt finansierat av libysk olja, kastades Gaddafi ut som en fiende till västerländsk kolonialism på kontinenten där Libyen var den näst modernaste staten.

Att förstöra Gaddafis ”hot” och hans moderna tillstånd var målet. Med stöd av USA, Storbritannien och Frankrike inledde Nato 9 700 strider mot Libyen. En tredje riktade sig mot infrastruktur och civila mål, rapporterade FN. Uranstridsspetsar användes; städerna Misurata och Sirte mattbombades. Röda Korset identifierade massgravar och Unicef ​​rapporterade att ”de flesta [av de dödade barnen] var under tio år” .

När Hillary Clinton, Obamas utrikesminister, fick veta att Gaddafi hade blivit tillfångatagen av rebellerna och sodomiserats med en kniv, skrattade hon och sa till kameran: ’ Vi kom, vi såg, han dog!’

Klicka här för att se klippet.

Den 14 september 2016 rapporterade underhusets utrikesutskott i London slutsatsen av en årslång studie av Natos attack mot Libyen, som den beskrev som en ”serie lögner” – inklusive massakern i Benghazi.

• Nato-bombningarna kastade Libyen in i en humanitär katastrof, dödade tusentals människor och fördrev hundratusentals fler, vilket förvandlade Libyen från det afrikanska landet med den högsta levnadsstandarden till en krigshärjad misslyckad stat.

Under Obama utökade USA hemliga ”specialstyrkor”-operationer till 138 länder, eller 70 procent av världens befolkning. Den första afroamerikanska presidenten inledde vad som motsvarade en fullskalig invasion av Afrika.

I vad som påminner om Scramble for Africa på 1800-talet har USA:s Afrikakommando (Africom) sedan dess byggt upp ett nätverk av agenter bland samarbetande afrikanska regimer som är ivriga efter amerikanska mutor och vapen. Africoms ”soldat till soldat”-doktrin bäddar in amerikanska officerare på alla befälsnivåer från general till officer. Endast tropiska hjälmar saknas.

Det är som om Afrikas stolta historia av befrielse, från Patrice Lumumba till Nelson Mandela, har förpassats till glömska av en ny vit mästares svarta koloniala elit. Denna elits ”historiska uppdrag”, varnade Frantz Fanon, är att främja ”en utbredd kapitalism, även om den är kamouflerad”.

Året Nato invaderade Libyen, 2011, tillkännagav Obama vad som blev känt som ”pivoten till Asien”. Nästan två tredjedelar av USA:s flotta styrkor skulle överföras till Asien-Stillahavsområdet för att ”konfrontera hotet från Kina”, för att använda hans försvarsministers ord.

Det fanns inget hot från Kina; det fanns ett hot mot Kina från USA; cirka 400 amerikanska militärbaser bildade en båge längs kanten av Kinas industriella hjärta, som en tjänsteman från Pentagon med godkännande beskrev som en ” loop”.

Samtidigt placerade Obama ut missiler i Östeuropa riktade mot Ryssland. Det var Nobels fredspristagare som ökade utgifterna för kärnstridsspetsar till en nivå högre än någon amerikansk administration sedan det kalla kriget – efter att ha lovat, i ett känslosamt tal i centrala Prag 2009, att ”hjälpa till att bli av med kärnvapen i världen”. .

Obama och hans administration visste mycket väl att kuppen som hans biträdande utrikesminister Victoria Nuland skickades för att övervaka Ukrainas regering 2014 skulle provocera fram ett ryskt svar och sannolikt leda till krig. Och det har det också.

Jag skriver detta den 30 april 2023, årsdagen av den sista dagen av nittonhundratalets längsta krig, i Vietnam, från vilket jag rapporterade. Jag var väldigt ung när jag kom till Saigon och jag lärde mig mycket. Jag lärde mig att känna igen det särpräglade ljudet från motorerna i gigantiska B-52:or, som släppte lös deras blodbad ovanifrån molnen, och skonade ingenting och ingen. Jag lärde mig att inte vända mig bort när jag stod inför ett förkolnat träd dekorerat med mänskliga kroppsdelar. Jag lärde mig att värdesätta vänlighet som aldrig förr. Jag lärde mig att Joseph Heller hade rätt i sin mästerliga  Catch-22 : att krig inte var lämpligt för vettiga människor – och jag lärde mig om ”vår” propaganda.

Under hela kriget sa propagandan att ett segerrikt Vietnam skulle sprida sin kommunistiska sjukdom till resten av Asien, vilket skulle tillåta den stora gula faran i norr att skjuta ner. Länder skulle falla som ”dominos”.

Ho Chi Minhs Vietnam vann, och inget av ovanstående hände. Istället blomstrade den vietnamesiska civilisationen, anmärkningsvärt nog, trots priset de betalade: tre miljoner döda. De lemlästade, de deformerade, de beroende, de förgiftade, de vilsna.

Om de nuvarande propagandisterna får sitt krig med Kina kommer detta att vara en bråkdel av vad som komma skall. Tala ut.