Ett mer suveränt Tyskland, närmare Ryssland och Kina, kanske bryter den amerikanska hegemonens rygg. Medan Sverige vill hindra Tyskland att välja billigaste energin

Ingress: Sveriges Radios Susanne Palme rapporterar: Flera partier vill ha sanktioner mot North Stream 2.

Sex riksdagspartier, alla utom Socialdemokraterna och Miljöpartiet kräver nu att gasledningen North Stream 2 ska ingå i sanktionerna som förbereds mot Ryssland.
Sanktionerna förbereds efter fängslandet av den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj.
Nord Stream 2 från Ryssland ska förse Tyskland med gas.

I samband med hennes presentation i radionyheterna kl 12.30 skedde en kort intervju med Ann Linde, som sa att hon skulle ivra för ökade sanktioner mot Ryssland pga. de helt obevisade påståenden om att Ryssland skullem ha förgiftat Navalny, och därmed försvaga sin position i Nord Strem 2-frågan. Lika litet som andra ledande politiker berör hon frågan om Rysslands obevisade ”självskadebeteende”. Ja, hjärntvätt kan vara framgångsrikt, och vasallbeteende kan vara uttalat.

Denna artikel 17/2 av Pepe Escobar diskuterar förhållandet mellan Tyskland och Ryssland från en annan synvinkel än utrikesminister Ann Linde. Översatt av Rolf Nilsson.

Han påstår att ”Ryssland har nyckeln till tysk suveränitet”. Artikeln är intressant, men kan också uppfattas som en övertolkning av vissa tendenser. ”Framtiden får utvisa.”

Ett mer suveränt Tyskland, närmare Ryssland och Kina, kan vara strået som bryter den amerikanska hegemonens rygg

Merkel och Putin. Licens: shutterstock_1747943396 (1)Ryssland har nyckeln till tysk suveränitet

Nyligen följde Pablo Escobar nödvändiga historiska och geopolitiska steg för att förstå varför Ryssland driver väst till vansinne. (Översatt, från Asia Times).

Och sedan, i fredags, strax före början av Oxens år (det kinesiska nyåret följs av Oxens år ur den Kinesiska zodiaken, ö.a.), briserade bomben, levererad med sedvanlig säkerhet av den ryska utrikesministern Sergey Lavrov.

I en intervju med den populära talkshow-värden Vladimir Solovyov – med den fullständiga utskriften publicerad av det ryska utrikesministeriet – sa Lavrov att Moskva ”måste vara redo” för en eventuellt ”brytning med Europeiska unionen.”

Den olycksbådande brytningen skulle då vara ett direkt resultat av nya EU-sanktioner, särskilt de ”som skapar risker för vår ekonomi, även i de mest känsliga områdena.” Och sedan, i Sun Tzu-stil: ”Om du vill ha fred, förbered dig på krig.”

Kremls talesperson, Dmitri Peskov, såg efteråt till att förklara att Lavrovs yttrande togs ur sitt sammanhang: media hade, förutsägbart, skapat en ”sensationell” rubrik.

Så Lavrovs fullständiga, nyanserade svar på en fråga om osäkra förbindelser   mellan EU och Ryssland, måste undersökas noggrant:

”Vi tror att vi skulle vara redo för detta. Vi är grannar. Betraktar man dessa gemensamt (som en enhet), är de vår största marknads- och investeringspartner. Många EU-företag är verksamma här; det finns hundratals eller till och med tusentals ’joint ventures’. När ett företag gynnar båda sidor kommer vi att fortsätta. Jag är säker på att vi har blivit helt självförsörjande på försvarsområdet. Vi måste också uppnå samma ställning i ekonomin för att kunna agera därefter, om vi återigen ser (vi har sett detta mer än en gång) att sanktioner införs inom ett område där de kan skapa risker för vår ekonomi, inklusive i de mest känsliga områden, som leverans av komponenter. Vi vill inte stå isolerade från världen, men vi måste vara beredda på detta. Om du vill ha fred, förbered dig för krig.”

Det är helt klart att Lavrov inte säger att Ryssland ensidigt kommer att avbryta förbindelserna med EU. Bollen ligger faktiskt i EU:s domstol: Moskva säger att det inte kommer att vara ett förstahandsval att bryta förbindelserna med Bryssel-eurokratin. Och det i sig skulle också vara helt annorlunda än att bryta förbindelserna med någon av de 27 EU-länderna.

Det sammanhang som Peskov hänvisade till är också tydligt: ​​EU:s sändebud, Josep Borrell, hade, efter sin katastrofala resa till Moskva, tagit upp frågan om att Bryssel överväger införandet av ytterligare sanktioner. Lavrovs svar var tydligt utformat för att slå in lite vett i Europeiska kommissionens (EG) tjocka skallar, som leds av den notoriskt inkompetenta, före detta tyska försvarsministern, Ursula von der Leyen, och hennes utrikespolitiska ”chef” Borrell.

Tidigare i veckan tvingades Peskov att återkomma till den segdragna historien: ”Tyvärr fortsätter Bryssel att prata om sanktioner, det gör USA också, med en galnings uthållighet. Detta är något vi aldrig kommer att välkomna. Det är något som vi inte alls tycker om. ”

Prata om diplomatisk eufemism.

Så manegen är krattad för ett otrevligt – minst sagt – möte med EU: s utrikesministrar nästa måndag, där de kommer att diskutera – vad annars? – eventuella nya sanktioner. De skulle troligen inkludera reseförbud och frysning av tillgångar för utvalda ryssar, inklusive människor som står mycket nära Kreml, som av EU skyllts för att vara ansvarigt för fängslandet tidigare denna månad av högerbloggaren och dömde bedragaren (en bluff mot Yves Rocher) Alexei Navalny.

Den överväldigande majoriteten av ryssarna ser Navalny – med i bästa fall en popularitetsgrad på 2% – som en obetydlig, förbrukad agent för Nato. Mötet nästa vecka kommer att bana väg för toppmötet för medlemsstaternas ledare i slutet av mars, där EU formellt skulle kunna godkänna nya sanktioner – och det är den springande punkten. Detta skulle kräva ett enhälligt beslut av EU: s 27 medlemsstater.

Som det ser ut, bortsett från de strängt russofoba vanliga misstänkta – Polen och Baltikum – verkar det inte som att Bryssel siktar på att skjuta sig själv i foten.

Kom ihåg Leibniz

EU-observatörer har uppenbarligen inte lagt märke till hur Moskvas pragmatiska syn på Bryssel har utvecklats under de senaste åren.

Handeln mellan Ryssland och EU kommer att fortsätta, oavsett. EU behöver mycket rysk energi och Ryssland är villiga att sälja det, olja och gas, rörledningar och allt. Det är strikt affärsmässigt. Om EU inte vill ha det – av olika anledningar – inga problem: Ryssland utvecklar en stadig ström av affärer, inkl. energi, över hela Östasien.

Den alltid relevanta Valdai Discussion Club, en tankesmedja i Moskva, följer exempelvis noggrant handelsaspekterna av det strategiska partnerskapet Ryssland och Kina:

”USA:s politik kommer att fortsätta att sträva efter en splittring mellan Kina och Ryssland. Europa är fortfarande en viktig partner för Moskva och Peking. Situationen i Centralasien är stabil, men det kräver uppbyggnad av rysk-kinesiskt samarbete.”

Putin, å sin sida, vägde också in följetongen EU-Ryssland, som är en underrubrik till den ständiga striden mellan Ryssland och väst: ”Så snart vi började stabilisera oss, för att komma tillbaka på benen – avskräckningspolitiken följde omedelbart … Och när vi blev starkare fördes denna avskräckningspolitik mer och mer intensivt.”

Jag antydde förra veckan den, med astronomiska mått, avlägsna möjligheten för en axel Berlin-Moskva-Peking.

I ett långt e-postmeddelande till mig bestämde media- och telekomanalytikern Peter G. Spengler det elegant som tillhörande Robert Musils känsla av möjlighet, som beskrivs i hans mästerverk The Man Without Qualities.

Peter Spengler uppmärksammade också Leibniz Novissima Sinica, och särskilt en uppsats av Manfred von Boetticher, om Leibniz och Ryssland, representerad av tsar Peter den store, där Rysslands roll som en bro mellan Europa och Kina betonas.

Även om den kände filosofen Leibniz i slutändan aldrig träffade Peter den store, lär vi oss att ”det var alltid Leibniz mål att få praktisk tillämpning av sina teoretiska resultat. Under hela sitt liv letade han efter en ”stor potentat” som var öppen för moderna idéer, och med vars hjälp han kunde förverkliga sina idéer om en bättre värld. I absolutismens tidsålder verkade detta vara det mest lovande perspektivet för en forskare, för vilken framstegen inom vetenskap och teknik, samt förbättring av utbildning och ekonomiska förhållanden, var angelägna mål.”

”Tsar Peter, som var lika kraftfull som han var öppen för alla nya planer, och vars personlighet i vilket fall fascinerade honom, måste därför ha varit en utomordentligt intressant kontakt för Leibniz. Eftersom Västeuropa hade kommit i närmare kontakt med Kina genom Jesuitmissionen och Leibniz hade insett vikten av den tusen år gamla kinesiska kulturen, såg han också i Ryssland den naturliga länken mellan den europeiska och den kinesiska kultursfären, centrum för en framtida syntes mellan Orienten och Occidenten (västerlandet ö.a.). Med de framväxande omvälvningarna i det ryska imperiet verkade hans förhoppningar vara uppfyllda: Full av förväntningar följde han förändringarna i Ryssland, eftersom de växte fram under Peter I. ”

Men att i detta skede väcka upp Leibniz är att drömma om himmelsfärer (syftar möjligen på en buddhistisk tro på själavandring och återfödsel i olika stadier av bättre världar, däribland olika himmelssfärer, ö.a.)  Den geopolitiska verkligheten för vanliga människor är att EU är en atlantistisk institution – de facto
underordnad Nato. Lavrov kanske vill bete sig som en daoistisk munk eller till och med dra en Leibniz, men det är svårt när du tvingas ta itu med en massa nickedockor.

Det handlar om suveränitet

Rabiata atlantister hävdar att Navalny, som är helt ointressant, är direkt relaterad till Nord Stream 2. Nonsens: Navalny skapades (min kursivering) av de vanliga misstänkta, som en murbräcka för att undergräva Nord Stream 2.

Anledningen är att rörledningen kommer att befästa Berlin som hjärtat i EU:s energipolitik. Och det kommer att vara en viktig faktor i EU:s övergripande utrikespolitik – där Tyskland, åtminstone i teorin, kommer att  agera mer självständigt i förhållande till USA.

Så här är den ”smutsiga” hemligheten: allt handlar om suveränitet. Alla geopolitiska och geoekonomiska spelare vet vem som inte vill ha en närmare entente (vänskapsförhållande, ö.a.) Tyskland-Ryssland.

Föreställ dig nu ett hegemoniskt Tyskland i Europa, som skapar närmare handels- och investeringsband med, inte bara Ryssland, utan också Kina (och det är det andra ”hemliga” inbyggt i handelsinvesteringsavtalet mellan EU och Kina).

Så oavsett vem som sitter i Vita huset, finns det inget annat att förvänta sig från USA:s djupa stat, förutom att man ”maniskt” driver ständiga, ackumulerade sanktioner.

Berlins strategiska prioritering är mer export – inom EU och framför allt till Asien. Tyska industrimän och affärsmän vet exakt vad Nord Stream 2 representerar: en alltmer självständig tysk suveränitet som vägleder EU:s kärna, vilket kan uttydas som ökad EU-suveränitet.

Ett oerhört viktigt tecken har nyligen levererats av Berlin i och med godkännandet för import av Sputnik-vaccinet.