I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som jag tycker är aktuell. Det har att göra med olika vänsterpartiers och vänstergruppers syn på det då (28/12 2018) kommande EU-valet. Och nu ska ju V formellt ändra sin syn på EU, som man anser att Sverige ska vara kvar i, och till kapitalismen som inte ska avskaffas. Enligt förslag till revision enligt radionyheterna för ett par veckor sedan.
EU-debatten rullar vidare: Ekis med flera mot Sjöstedtsfalangen…
En viktig debatt pågår inom Vänstern om EU. Flera artiklar här vittnar om det. En av debattörerna är Kajsa Ekis Ekman, som protesterade mot Jonas Sjöstedts meddelande i början av november att V inte ska driva frågan om att Sverige bör lämna EU. Jag återpublicerade då en ledare i ETC av Kajsa Ekis Ekman om detta. Håll kvar EU-motståndet, Sjöstedt!
Därefter en kritisk artikel av Per Björklund, ledarskribent i Flamman. Grumligt klargörande om EU
Media rapporterar att det finns kritik mot partiledaren Jonas Sjöstedts linje i EU-frågan även i partiledningen. Sjöstedt vill ju inte att V ska driva sitt krav från partiprogrammet att Sverige ska lämna EU.
Kajsa Ekis fick en replik av Rickard Warlenius, ledamot för Vänsterpartiet i kommunfullmäktige i Stockholms stad.
* Debatten går vidare i Flamman, bl.a. genom en artikel 20/12 av ledarskribenten Thaher Pelaseyed I EU finns det kanske plats för socialister – men inte för socialism Räknar med att återkomma till den.
Nedan följer först senaste repliken från Kajsa Ekis Ekman, som jag sympatiserar med i denna fråga, och sedan hela artikeln av Rickard Warlenius.
Kajsa Ekis Ekman: Folket förtjänar bättre än klyschor om EU
18/12 ETC 181218: Folket förtjänar bättre än klyschor om EU.
Nämn ett europeiskt land vars samhällsutveckling gått åt vänster de senaste tjugo åren.
Jag kan nämna flera länder som försökt, men som stött på en vägg, börjat blöda och fått vända om. Den väggen kallas EU.
Det finns naturligtvis brutalare kapitalistiska länder utanför EU.
Problemet är att EU skriver in kapitalismen i grundlagen, så att det land som försöker vända samhällsutvecklingen stöter på en mängd hinder och straff. Grekland är bara det senaste exemplet, där EU och ECB krossade vad som kunde ha blivit början på en europeisk vänstervåg.
Franska vänstern 1981 är ett annat exempel, där Mitterrands långtgående radikala program gick emot den strama penningpolitiken i EMS, och där han tvingades överge sitt program i utbyte mot kapital från Europeiska rådet. Lönerna sjönk, arbetslösheten steg och Mitterrand själv sade: ”Jag slits mellan två ambitioner: att bygga Europa och social rättfärdighet.”
Den norska journalisten Ingrid Grønli Åms skriver om detta i sin nya bok ”Hjelp, vi er i EU!”: hur den franska vänsterns EU-positivism banat väg för Le Pens extremhöger.
Exakt detta dilemma står det svenska Vänsterpartiet inför, och exakt samma misstag verkar det vara på väg att begå. Anledningen tycks vara någon typ av magiskt tänkande: om extremhögern rör vid en fråga, då är den förgiftad, då måste vi överge den, annars blir vi också förgiftade. Vilket leder till att man överger precis alla frågor som har någon relevans, eftersom extremhögern arbetar genom övertagande – inte genom avståndstagande som vänstern. Rikard Warlenius skriver i sitt svar på min text att han tror att ett krav på Svexit skulle ”drunkna i SD:s bröl.” Så talar inte en ledare. Så talar någon som skulle bli så nervös av att hamna i täten att han skulle tro att det var något fel och vända om. Nej, en vänster som inte har mer tilltro till den egna förmågan att bygga rörelser kommer knappast kunna ta över.
En självständig analys måste utgå från sakfrågan: Är EU något bra? Ja eller nej? Rikard Warlenius menar att denna min hållning är ett ”uttryck för en vänstertradition enligt vilken den korrekta linjen alltid trumfar det sakpolitiska resultatet.” Intressant att höra, vilket är då det sakpolitiska resultatet efter tjugofyra år i EU? På vilket sätt har Sverige fått mer jämlikhet än Norge och Island? Men nu menar Warlenius att ”kampen för ett rött och grönt Europa kan föras i förening med andra vitala vänsterkrafter runt om i Europa.” På vilket sätt EU är ett måste för denna kamp sägs inte. Sedan följer ett sjok av klyschor, som ”spännande”, ”potential”, ”positiv kraft” och ”tillsammans” kontra ”raspig skiva” som EU-motståndarna enligt Warlenius låter som. Hmm, det är roligare att säga ja, eller hur var det nu?
Nej, det här är faktiskt urdåligt. Ta ställning för EU om ni vill, men inte så här. Tror ni att det bara går att rafsa ihop en begagnad förklaring och kasta ut som mögliga smulor till duvorna? Ta en intellektuell debatt! Lär oss något!
Visst stämmer det att EU-motståndet gått ner bland befolkningen – även om det fortfarande är starkt på landsbygden. Jag skulle dock säga att det i mycket beror på att Sverige har den kanske sämsta EU-bevakningen av alla medlemsländer, som lett till att många är förbannade på försämringar utan att veta att EU är orsaken. Att då som vänster gå ut och tala om förändringar när dessa sedan inte kommer gå att genomföra inom ramen för EU, är inte bara ett recept för misslyckande, det är också oärligt. Något av det mest skadliga Syriza gjorde var att inte säga rakt ut att de kapitulerat inför EU, utan försökte dölja det bakom nya ord.
Jag skulle vilja tipsa Sjöstedt, Warlenius och Gahrton om ytterligare en rykande färsk bok: Costas Lapavitsas ”The Left Case Against the EU”. Där beskriver han varför vänstern måste ta strid mot EU om vi inte vill gå under. EU är nämligen inte bara en institution för kapitalet i allmänhet, utan för kärnländerna och Tysklands kapital i synnerhet. Unionen låser fast länderna i en relation där kärnan berikar sig medan periferin utarmas. Nu är Sverige inte ett av de länder som lider av detta, och att lämna EU av solidaritet går det förmodligen inte att få med andra partier på. Detta gör Sjöstedts och Warlenius krav på att pausa EU-motståndet ännu konstigare. Det är ju redan pausat! Eftersom det inte finns någon majoritet i riksdagen för ett utträde, finns det inga konsekvenser av att ha kvar det kravet. Det enda som händer är att när EU:s nästa kris slår till och ilskan växer även i Sverige, så kommer de missnöjda och drabbade inte kunna vända sig till Vänsterpartiet.
Rikard Warlenius. En eventuell Swexit skulle bara drunkna i SD:s bröl
ETC: Rikard Warlenius. En eventuell Swexit skulle bara drunkna i SD:s bröl
Undertitel: ”Vill vänstern verkligen förespråka ett EU-utträde även om en ny folkomröstning riskerar att urarta till en tummelfest för extremhögern?”
Medan frågan om det svenska EU-medlemskapet blir allt mindre kontroversiell för svenskar i allmänhet får den fortfarande blodet att svalla hos många på vänsterkanten. Det visade reaktionerna på Jonas Sjöstedts debattartikel i ETC (8/11) om att ”pausa” V:s krav på EU-utträde.
Egentligen fanns där inte så mycket att förvånas över. Redan i valrörelsen sa Sjöstedt att han inte skulle kunna rösta för en ”Swexit” om kampanjen präglades av Sverigedemokraterna. Och, som Per Björklund påpekade i Flamman (11/11), har Vänsterpartiet inte aktivt drivit utträdeskravet på åtminstone ett årtionde. Trots det upprörs han, liksom även Kajsa Ekis Ekman (ETC 12/11) och många andra.
Enligt Ekman finns bara ”en enda fråga som är viktig när det gäller att ta ställning till Sveriges medlemskap i EU. Och den är: Är EU något bra”. Det är ett uttryck för en vänstertradition enligt vilken den korrekta linjen alltid trumfar det sakpolitiska resultatet. Jag tycker mig märka att vänsterdebatten om EU har hamnat där.
Jonas Sjöstedt placerar i stället in frågan om EU-medlemskapet i den svenska och europeiska samtiden. ”Vår strategi måste utgå från den verklighet som vi befinner oss i idag”, skriver han. EU-motståndet ser inte längre ut som 1994 eller 2003. Det skulle sannolikt vara mycket svårt att få gehör för ett vänsternej när nejsidan, av allt att döma, skulle domineras av rasister och nationalister.
Väldigt konkret: vill vänstern verkligen förespråka ett EU-utträde även om en ny folkomröstning riskerar att urarta till en tummelfest för extremhögern, inklusive våldsamma attacker på invandrare (vilket hände i Storbritannien)? Om vi inte vill ta den risken bör V inte heller påstå att vi vill gå ur EU i nuläget.
Sjöstedt intar också en praktisk hållning till möjligheterna att förändra Europa i mer progressiv riktning. EU har genomgått åtminstone tre allvarliga kriser på kort tid. Finanskrisen 2008, som bemöttes med nyliberala åtstramningar. Euro-krisen som kulminerade 2014, när kraven på budgetdisciplin närapå orsakade statskollapser i Sydeuropa.
Migrationskrisen 2015, förvärrad av en djup politisk spricka i EU som omöjliggjorde en solidarisk och human hantering. Strax däröver svävar klimatkrisen, som allt ihärdigare pockar på radikala förändringar, förhindrade av såväl nyliberala dogmer som högerextrem klimatförnekelse.
Ingen vänster värd namnet kan vara nöjd med detta krisande EU, och ingen tror att den nödvändiga förändringen är en enkel match. Men störst chans att lyckas har vi ändå, menar Sjöstedt, om vi gör det tillsammans med andra vänsterkrafter i Europa.
För mitt i allt växer även spännande rörelser och partier fram för välfärdssatsningar, klimatomställning, öppenhet och demokrati. Hur kritiska de än är till EU:s nuvarande inriktning är EU ändå den självklara måltavlan för deras förändringssträvanden.
Europaparlamentsvalet i maj 2019 för samman partier som spanska Podemos, franska La France Insoumis, polska Razem och tyska die Linke kring en Plan B för Europa.
Inför valet lanserar Bernie Sanders och Yanis Varoufakis en progressiv valallians under namnet ”European Spring”. I rörelsen saknas brittiska Labour och dess aktivistiska gren Momentum. Men vi kan inte utgå ifrån att Brexit blir av. Det avtal som har förhandlats fram av Theresa May har svagt stöd. Momentum och Labour är emot det. Det kan sluta med nyval eller rent av en andra folkomröstning.
Det kanske största problemet med utträdeskravet är att det – faktiskt oavsett om det är rätt eller fel ”i princip” – ställer sig i vägen för ännu viktigare frågor. Som hur vänsterpartiet ska framstå i valrörelsen. Med fokus på utträde är risken stor att företrädarna tvingas låta som en raspig skiva som upprepar de gamla argumenten från 1990-talet. Med frågan ur vägen kan partiet i stället profilera sig som en del av en positiv europeisk vänsterkraft för välfärd, klimatomställning, feminism och öppenhet.
Ytterst handlar det ju faktiskt om något större och viktigare än själva EU-medlemskapet, nämligen politikens innehåll. Kampen för ett rött och grönt Europa kan föras i förening med andra vitala vänsterkrafter runt om i Europa. I kampen för Swexit får (en i frågan splittrad) vänster förlita sig på sin egen kraft och den tynande folkrörelsen mot EU – med uppenbar risk för att drunkna i SD:s bröl.
Sjöstedts bedömning är att det förstnämnda projektet har störst potential. Hans linje kritiseras av EU-motståndarna för att vara opportunistisk och höger. Själv tycker jag att det är en klok och radikal hållning, som i god marxistisk anda utgår från en analys av konkreta styrkeförhållanden snarare än gammal vana och abstrakta principer. Som utgår från vad som alltid är vänsterns huvuduppdrag: att söka verka för ökad jämlikhet.
Det har kommit till min kännedom att Sverigedemokraterna (SD) har konstaterat att jorden är rund. Eftersom jag lider av akut beröringsskräck har jag efter noggran analys kommit fram till att jorden är platt. Detta ger mig frid i själen. Jag slipper ha samma uppfattning som SD.
Min själsliga frid störs emellertid av att SD vacklar i sitt principiella ställningstagande; att jorden är rund. En ledande företrädare för SD hävdar att han har tittat ut genom sitt köksfönster och då sett att jorden är platt. Detta har mötts med stort gensvar inom partiet, som menar att man måste ha en omfattande debatt i denna fråga.
Så länge SD vacklar i denna fråga är detta omöjligt för mig att ta ställning till om jorden är rund eller platt. Det är av avgörande betydelse för min själsfrid och mitt rena och obefläckade samvete att inte ha samma uppfattning som SD.
Jag tror att Corbyn menar att han vill ha ett nytt fräscht ”socialistiskt Europa”, INTE det gamla monopolkapitalistiska EU, som är ett djävla skit som vi släpat ända hit.
Ett nytt ”socialistiskt Europa” innebär en helt ny samverkan genom demokratisk socialism i varje européisk stat som ansluter sig till en ny respektfull samverkan där skattenivåer är progressiva och fastställs centralt och därför är lika för alla medverkande stater.
Det kan även innebära ett nytt européiskt samarbete som driver på ekologisk hållbarhet, istället för som nu, hålla tillbaka ekologisk hållbarhet genom att gynna smutsgrisar.
Ett nytt mer demokratiskt, socialistiskt och ekologiskt hållbart Europa kommer givetvis innebära tullmurar och bojkott mot de stater som inte vill anta de mål som vi sätter upp tillsammans.
EU är en kapitalistisk union. Den svenska nationella staten är lika kapitalistisk som EU. Ändå vill VP – och sannolikt även KP – vara medlemmar i denna ’unika’ klubb. De vill låta sig styras av kapitalet. Precis som nu när den borgerliga budgeten har gått igenom trots att vi inte vet om regeringen skalla var rödgrön eller en allians (i vilket fall som helst är den borgerlig). En rödgrön regering tvingas att rätta sig efter den borgerliga budgeten.
Det är precis så som kapitalet styr den svenska nationella regeringen, och den av olika nationer sammanslagna europeiska unionen styrs av det europeiska kapitalet.
Vi är medlemmar i det kapitalistiska odemokratiska EU.
När ska egentligen Vänsterpartiet bli medlemmar i den kapitalistiska organisationen Svenskt Näringsliv, och styra den organisationen till vänster?
Kanske ett förtydligande.
Den svenska nationella staten menar jag de partier som styr Sverige – alltså Riksdagen. Om Kp skulle få så många röster att de kom in i Riksdagen hade de sannolikt även velat vara med i en regering.
https://riktpunkt.nu/2018/10/om-vart-partis-taktik-i-valrorelsen/
“De stödjer alla det kapitalistiska systemet och de har alla funktioner att fylla inom den kapitalistiska demokratin. Visserligen finns det skillnader mellan partierna, men dessa skillnader är inte på långa vägar lika grundläggande som det som enar dem. Med Vänsterpartiet får vi en kapitalism med ett röd-grönt skimmer medan vi får en något brunare kapitalism med Sverigedemokraterna.”
Dessa ord var skrivna efter valet i höstas men kan även gälla valet till EU och om vi ska vara medlemmar i en kapitalistisk organisation.
Ska vi låta oss styras av kapitalet i en nationell regering och EU – eller själva ta både den nationella och internationella makten? Det är kapitalet som styr den svenska regeringen och EU – oavsett om det är en rödgrön regering eller en höger regering.
KP är starka motståndare mot EU, vilket framgår av vad de skriver om EU.
Ja, visst är de stora motståndare till EU. Men är de lika stora motståndare till den svenska borgerliga riksdagen? Om de skulle få så många röster att de skulle komma in i riksdagen – skulle de då låta sig styras av det kapitalistiska systemet. Eller skulle de ta makten och förändra till ett mer demokratiskt socialistiskt system?
Frågan är om EU är detsamma som ett nationellt (här. Sverige) kapitalistiskt system? Ska vi betrakta EU som en regering (som i bakgrunden är styrd av kapitalet, precis som alla nationella borgerliga regeringar görs) eller som en renodlad kapitalistisk organisation? Eller något mellanting mellan dessa två?
Vi – SKP – säger att vi ska gå ur EU men att det inte skulle fungera om inte även förändrade hela det borgerliga systemet. Att gå ur EU men att inte förändra systemet verkar vara lönlöst.
Det vore ett framsteg om Sverige lämnar EU. Ger ökad självständighet från den globala storfinansen.
Ökad självständighet från vad? Att exploateras av den svenska borgerliga kapitalismen istället för den globala storfinansen? Vad är skillnaden?
Bättre läge för arbetarklassen i olika avseenden.
Kapitalet är globalt – eller om du vill internationellt. Hur ska vi få ökad självständighet från den globala storfinansen när vi agerar i små grupper i vardera länder? IMF, Handelsbanken (just precis flyttat till Finland), Anicura (riskkapitalistiskt veterinärkliniker) har sitt säte i Europa (tror det är i Holland) men har cirka 65 % procent av den svenska marknaden, Toy´s R Us är utländskt företag, Uber likaså och med flera företag.
Så hur ska vi kunna påverka när dessa stora multinationella företag har anställda över hela världen – om vi inte går samman internationellt med arbetarklassen där alla dessa företag finns? Det finns ett internetföretag (kommer inte ihåg namnet, det är amerikanskt) med företag i olika länder där de anställda i USA och Tyskland protesterade samtidigt.
Hobson (1902) och senare Lenin bl.a. påvisade för över 100 år sedan att kapitalet blivit så internationellt – imperialismen med dess olika kännetecken som delvis ändrats över tid. Klasskamp utvecklas lämpligen rimligen lokalt och nationellt. Ledarna för fackföreningsrörelsen nationellt och internationellt har som regel blivit reformister i kapitalistklassens tjänst. Vill gärna har exempel på stridbara fackföreningsledare förutom i Hamnarbetarförbundet, som därför bekämpas av LO-ledningen.
Amazon, det var namnet! Under senhösten, särskilt Black Friday, inleddes strejker runt om i hela Europa. Så här ska det vara!
https://nordic.businessinsider.com/black-friday-amazon-workers-protest-poor-working-conditions-2018-11?r=US&IR=T
Det fungerar inte längre med små nationella protester – eller nationella enhetsfronter. Det här är konkreta åtgärder i den globala värld vi lever i. Vad är det du brukar sig om konkreta metoder? Vi måste acceptera att monopolet är globalt och att vi därför måste agera globalt.
Gula västarna då?
’Konkreta analyser av konkreta förhållanden’ brukar du säga. Men så är inte fallet med hur ni analyserar dagens väld. Multinationella företagen är globala och därför måste vi agerar internationellt. Det fungerar inte längre att en nationell enhetsfront protesterar när företaget hur lätt som helst kan flytta från landet.
Gick rätt bra för FNL i Vietnam och NFL i Algeriet. En nationell enhetsfront kan ställa parollerna ”Bekämpa USA-imperialismen”, Stöd FNL” som svenska De Förenade FNL-grupperna” gjorde.
Konkreta analyser av konkreta förhållanden, Anders Romelsjö! 🙂 Kapitalet-imperialismen har utvecklats med teknikens hjälp så enormt sedan Lenin var verksam. Han förutsåg mycket men inte internet och att varor kan färdas med någon dag halva jorden runt för att nå kunden. Inte heller att varor som produceras t ex här i Sverige transporteras till eller ännu värre till Kina eller Indien för att förpackas eller förädlas och sedan skickas hit igen. T ex en gris slaktas på Scan här i Kristianstad, skickas sedan av samma företag till Polen för att förpackas av arbetare i Polen (vet inte om Scan har etablerat en förpackningsföretag i Polen eller om de anlitar ett polskt företag som de har avtal med). Eller skickas till Kina (eller något annat land) för att förädlas till köttbullar eller färdig portionsmiddagar.
Förr på 80- 90-talet gjordes allt det här i Sverige, på samma företag och i samma stad. Men så är det inte längre. Scan har blivit internationellt. Så även andra företag.
Sverige var imperialistiskt tidigare. 1973 var Sao Paulo i Brasilien Sveriges fjärde industristad, sett till antalet anställda. Men den svenska imperialismen har ökat mycket kraftigt under senare år. Boken ”U-hjälp och imperialism av Berntson, Lennart & Persson, Gunnar från 1969 handlar om svensk imperialism.
”Visste Du att:
• Åren 1980 – 2008 55-dubblades Sveriges direktinvesteringar i utlandet.
• Svenska storföretags dotterbolag utomlands står för 2/3 av företagens omsättning.
• År 2015 fanns 3000 svenska koncerner med dotterbolag utomlands. Totalt 2 miljoner anställda, varav 1,4 miljoner utomlands. Total omsättning år 2015 var 5 000 miljoner SEK, varav 60 % utomlands.
• Svenska kapitalisternas tillgångar utomlands utgör 75 % av BNP jämfört med 55 % för Storbritannien och 50 % i Frankrike.” Svenska imperialismens ekonomi
Du säger ’Gula västarna då?’ i en kommentar. Gula västarna är egentligen både en nationell och internationell protest mot Frankrike och EU. Den har alla förutsättningar att sprida sig runt om i Europa och i världen. Men än så länge har den inte gjort det, trots att viljan finns här.
Gula Västarna riktade in sig på Macron och hans politik. Protesterna mot EU kom lite på avstånd.
Förut kunde vi se vem vår fiende var i ansiktet när direktörerna skar ner och gjorde människor arbetslösa. Men det kan vi inte idag. Idag ligger makten någon annanstans. Kapitalet och borgarna har blivit mer diffusa. Så vi vet nog inte var någonstans vi ska rikta protesterna. Är det till den svenska överheten – som inte kan göra ett skit förrän kapitalet och EU har sagt sitt? Och en överhet som många socialister vill ha kvar – men lite snällare som ger oss småsmulor i form av reformer. Reformer som inte skadar kapitalismen.
Nej, det bästa är att göra som arbetarna på Amazon. Till en början i alla fall. Organisera synkroniserade arbetarstrejker runt om i Europa på de företag som det gäller.
Men för det avvisar jag inte Gula Västarna. Vi kan göra båda sakerna. Det ena utesluter inte det andra. Även om jag mer tror på arbetarna som organiserar sig mot företagen.
Anders Romelsjö, ställ dig frågan varför dom Gula Västarna inte har parollen ’Bekämpa USA-imperialismen’ bland de 42 kraven ….
Märklig fråga. Självklart gör man inte det. Gula Västarna protesterar mot förhållanden i Frankrike, en slags enhetsfront med deltagare med olika kännedom och åsikt om US-imperialismen och den mer närliggande franska imperialismen.
Ja visst, det ställer inte parollen ’Bekämpa USA-imperialismen’. Du och andra vill skapa enhetsfronter vars fokus är att bekämpa USA-imperialismen (som du nämnde i kommentaren ovan). Men de Gula Västarna har 42 andra krav mot imperialismen i sitt eget land och EU.
Vi ska protestera mot förhållanden i Sverige och EU – inte mot USA-imperialismen.
Både och beroendde på omständigheterna. Sverige är en utpräglad imperialistisk stat, i stort beroende av USA-imperialismen.
• Åren 1980 – 2008 55-dubblades Sveriges direktinvesteringar i utlandet.
• Svenska storföretags dotterbolag utomlands står för 2/3 av företagens omsättning.
• År 2015 fanns 3000 svenska koncerner med dotterbolag utomlands. Totalt 2 miljoner anställda, varav 1,4 miljoner utomlands. Total omsättning år 2015 var 5 000 miljoner SEK, varav 60 % utomlands.
• Svenska kapitalisternas tillgångar utomlands utgör 75 % av BNP jämfört med 55 % för Storbritannien och 50 % i Frankrike.” Svenska imperialismens ekonomi
Betyder det att SKP tycker att Sverige skall vara kvar i EU så länge kapitalismen består och att ni då skulle rösta emot ett utträde?
Nej, vi är emot EU. Så även Europas övriga kommunistpartier. Men vi inser även att kapitalet är globalt. Som t ex internetföretaget Amazon. Så arbetarklassen måste agera internationellt.
https://nordic.businessinsider.com/black-friday-amazon-workers-protest-poor-working-conditions-2018-11?r=US&IR=T
Alltså agerar nationellt synkroniserat med andra nationers arbetarklass där företagen är etablerade.
Konkreta analyser av konkreta förhållanden!
Det här är mina egna tankar och funderingar. Varför vill vi ut ur EU (vissa t o m hatar EU) när vi fortfarande har kvar samma system här hemma? Vissa socialister hatar inte kapitalismen här i Sverige när vänstern förvaltar den. Skulle dessa socialister hata EU mindre om Europas vänster skulle förvalta EU?
Även om vi går ut ur EU kommer vi att exploateras av globala företag. Vi kan inte påverka ett system – varken nationellt eller internationellt – som är baserad på kapitalism. Särskilt inte när kapitalet är baserat i Kina och USA och Europa med filialer runt om i världen.
’Utan viljan att bryta sig loss är vi fast i spåret, förklarar ekonomen Costas Lapavitsas […]’, skriver Mikael Nyberg på sin site.
http://mikaelnyberg.nu/2018/12/11/eurovanstern-fast-i-sin-drom/
Vi borde även säga samma sak om vår egen nationella kapitalistiska borgerliga maktkonstellation. Eller är vi nöjda med att sitta fast i DET spåret? Ja, då kan vi lika gärna vara kvar i EU. Eller anser ni att det skulle vara bättre om vi inte vore med i EU men med ett lika exploaterade kapitalistiskt borgerligt system som det i EU?
Bra artikel som jag tänkte återpublicera.
Jag tror jag börjar förstå principen nu. Rent strategiskt blir jag då på Sjöstedts sida. Extrema åsikter är inte välkomna i parlamentet om partiet ska kunna erhålla något inflytande. Det gäller så klart alla partier. Extrema åsikter och rena idealister har istället sin givna plats inom opinionsbildningen. Ibland måste man kunna skilja mellan makt, demokrati och politik. Det är precis vad som händer nu. Vi får inte exakt veta vad som händer för den blivande regeringsbildningen. Den saken tillhör närmast makten och inte politiken och demokratin.
Det är skillnad på att vinna olika slag i krig och på att vinna ett helt krig.
Man kan vinna kortsiktiga ministerposter på att skrota politiskt sprängstoff, vilket folkomröstning om EU-medlemskapet är.
Man kan vinna kortsiktiga ministerposter på att sätta sig i knät på extrem islamism, fulmedier och sossarnas kaslihushöger, men man kan knappast ta tillbaka den nationella demokratin och ge tillbaka den till folket på det viset.
Vill Vänstern ge folket en riktig demokrati så måste Vänstern stå i opposition till fulmedias lögner och monopolkapitalismen, samt protestera städat och kontinuerligt och ge folket ett trovärdigt och attraktivt alternativ till kanslihushögerns EU-vurm, INTE bli en del av den, för då är det ju ingen ”vänster” längre.
De som röstat på SD från ex. S, kommer naturligtvis inte kunna lockas över med ohövlighet, men genom att ta hänsyn till människornas nya s.k. ”berikade” livsöden som lett till partibytet, samt genom att föreslå lösningar på de problem som de upplever, som även dessa människor finner lämpliga och trovärdiga, ex. såsom Sahra Wagenknecht från Die Linke försöker göra i Tyskland, d.v.s. att föreslå utvisning av de människor som begår brott i Tyskland.
SD vann ca 4% detta val. V endast ca 2%. Vad folket vill är tydligt. De vill ha vänsterpolitik och stoppad massinvandring av de kriminella icke-flyktingarna, MEN de vill ha stoppad massinvandring av de kriminella icke-flyktingarna ungefär två tredjedelar mer än vad de vill ha vänsterpolitik (inkl. kriminella icke-flyktingar).
Att Vänstern inte lyssnar på vad folket vill är tyvärr riktigt korkat, eftersom vi befinner oss i en demokrati, där man faktiskt måste lyssna på människorna, när läget i samhället förändras, om man vill ha deras röster.
Jag tror det var så vänstern stod för förändring i det franska parlamentet och högern för bevarande. Men idag kan jag tycka att det är precis tvärt om så vänstern står för bevarande och högern för en förändring. Om vi räknar Sverigedemokraterna så är det ju ett missnöjesparti vars främsta intresse är en förändring av migrationspolitiken. Just nu tror jag de vill förändra retoriken men bevara politiken. Självklart är 200.000 nya kvinnliga väljare viktigare än 2.000 ensamstående män med rasistiska åsikter. Ska partiet växa måste de ta vägen någon annanstans. Det var ju så socialdemokraterna blev ett massparti. Man kastade ut extremisterna.
Här är en mycket bra video som förklarar EU. Den är gjord av en finländare. En del smärre detaljer håller jag inte med honom om, som att bojkotta EU-valen. Vi ska ta vare på alla tillfällen att föra ut vår politik.
https://www.youtube.com/watch?v=MVnLpxPWtlE
Det är faktiskt möjligt att vara mot svenskt medlemskap i EU, det vill säga för Svexit, utan att vara anti-kapitalist, socialist eller kommunist. En bred plattform mot EU, Svexit, har sina kärna i att alla viktiga beslut avseende Sverige skall fattas i valda församlingar i Sverige. Detta betyder att vi slår vakt om Sverige som en fungerande territorialstat innebärande oberoende, suveränitet och territoriell integritet.
Det är där kommunisterna ofta förlorar mycket stöd, tror jag. Människorna vill i relaiteten ha mer demokrati och mer balanserad blandekonomi med progressiv beskattning, men oftast INTE kommunism.
Hellre territorialstat än terroriststat. Som jag ser det måste det finnas nationsgränser. Med så stora skillnader är inte en gränslös värld tillräckligt mogen.
”för välfärd, klimatomställning, feminism och öppenhet”. Detta kommer från vänsterpartiet men om man inte hade nämnt skribenten hade jag lika gärna kunnat gissa George Soros eller någon internationell tankesmedja som företräder interventionspolitik i Mellanöstern och Afrika. Vänsterpartiet torgför exakt samma fraser som globalisterna och deras toppgarde, multimiljardärerna. Tala om dikeskörning.
Inom det tyska språkområdet har man trots allt kommit en bit på väg. Man har skapat motrörelser som inte är partibundna eftersom sistnämnda arrangemang leder till förutbestämda svar i ett läge som kräver nya lösningar. Vad saken gäller är att kunna prioritera. Vad är viktigast och låter sig förverkligas. Opposition mot en hållningslös globalisering som syftar till att frånta nationalstaterna deras rätt till självbestämmande är ett krav som alla låg- och medelinkomsttagare kan ställa sig bakom. Radikalvänsterns allt eller ingenting -linje är ett slag i luften: Eftersom alla kapitalister är av ondo vägrar jag göra varken si eller så. Om jag skall resa mig ur soffan bör kapitalismen först vara avskaffad.
Läs den etiopiska presidentens kommentar på steigan.no Hon beklagar utvandringen från Afrika till Europa då de förlorar sin bästa arbetskraft. Av läkarna i England lär var tionde vara utbildad utomlands. Besparing för England, stor förlust för landet som utbildat dem, både ekonomiskt och professionellt. Afrika behöver nya handelsavtal i stället för dumpning av EU:s överskott som undergräver deras ekonomier.