EU håller på att bli anti-Brexitrörelsens mardröm

Med EU-valet mindre än en månad kvar kan man bara föreställa sig den kognitiva dissonans som den EU-vänliga, anti-Brexit-publiken måste uppleva. I en märklig ödesmättad vridning håller EU på att bli allt som Remainers fruktade att Brexit skulle ge Storbritannien.

(Remainders,  var de som ville att Storbritannien skulle förbli medlem i EU, etc.)

I åratal har de framställt Bryssel som en ledstjärna för progressivitet, fred och demokrati, i motsats till ett högerextremt, rasistiskt och ekonomiskt självmordsbenäget Brexitprojekt. Men ironiskt nog är det Europaparlamentet, inte det brittiska, som är på väg att svänga kraftigt åt höger, vilket flera europeiska regeringar redan har gjort. Samtidigt, om drygt sex månader, kommer Storbritannien nästan säkert att rösta tillbaka Labour till makten – vilket gör det till ett av få länder i Europa som har en mitten-vänsterregering.

På andra sidan Irländska sjön har dock en motreaktion mot invandring eskalerat till rikstäckande oroligheter, medan flera EU-regeringar – inklusive Ursula von der Leyens European People’s Party – överväger affärer om utvisning av asyl i Rwanda-stil.

Under tiden slår EU aggressivt ner yttrandefriheten, både online och offline. Bara under de senaste veckorna har polisen ingripit för att bryta upp fredliga församlingar vid minst två tillfällen – en pro-Palestina-konferens i Berlin och NatCon-konferensen i Bryssel.

På den ekonomiska fronten är Tyskland, den viktigaste ekonomin i EU, låst i stagnation och står inför en direkt avindustrialisering, tillsammans med flera andra EU-länder – allt samtidigt som EU varnar för att de hårda åtstramningarna kommer att återkomma. Arga bönder har belägrat fackliga huvudstäder i månader.

När det gäller EU:s ”fredsprojekt” är alla europeiska regeringar nu på krigsfot , där Macron leder vägen med sitt hot om att skicka Nato-trupper till Ukraina, vilket drar Europa närmare ett heltäckande krig med Ryssland.

Allt detta krockar med Remainers regnbågsfärgade syn på EU. Men deras vision var alltid baserad på en fantasi: allt som händer över kanalen är inte ett svek mot ”EU-värderingar”, som de förmodligen säger till sig själva – det är en oundviklig konsekvens av själva EU:s arkitektur.

Även om Remainers alltid har tenderat att se EU som en bastion av sociala och arbetsrättsliga rättigheter, är verkligheten att högerrörelsen i EU har sina rötter i den Brysseldrivna attacken mot den europeiska sociala och ekonomiska modellen efter finanskrisen 2008. Arbetslöshetssiffror, stagnerande löner och åtstramningsåtgärder som vidtogs som svar på kraschen förvärrade befintliga ojämlikheter och underblåste raseri mot det politiska etablissemanget.

För att göra saken värre försökte EU förhindra alla demokratiska motreaktioner till denna politik genom att begränsa omfattningen av demokratiskt beslutsfattande av demokratiskt valda regeringar, och istället fokusera på kvasiautomatiska teknokratiska regler som införts av odemokratiska organ. Europeiska unionen blev i praktiken en suverän makt med befogenhet att påtvinga budgetregler och strukturella reformer på medlemsländerna – inte exakt vad man kan förvänta sig av ”demokratins bastion” som EU ofta framställdes som av Remainers .

Detta förvärrade dock bara många européers besvikelse över både de vanliga politiska partierna och EU-institutionerna själva, som uppfattades som beroende av globala ekonomiska intressen och frikopplade från vanliga medborgares behov. Samtidigt drev EU:s hantering av flyktingkrisen, som nådde sin kulmen 2015, ytterligare på anti-invandringsopinionen och underblåste framväxten av högerpopulistiska partier över hela kontinenten. Tillströmningen av migranter, främst från krigshärjade regioner i Mellanöstern och Nordafrika, och ansträngda resurser ledde till sociala spänningar och visade än en gång misslyckandet med EU:s uppifrån-och-ned-strategi för beslutsfattande – exemplifierat i detta fall av idén om omfördelningskvoter, som flera länder vägrade att följa.

I dag har invandringen återigen flyttat till centrum för den politiska debatten. EU:s gränsbyrå, Frontex, upptäckte över 350 000 irreguljära gränspassager till EU förra året – det högsta antalet som registrerats sedan 2016. EU-länder registrerade mer än 1 miljon nya asylansökningar, en ökning med 20 % jämfört med 2022 – utöver de nästan sex miljoner flyktingar som har tagits in från Ukraina sedan kriget startade. Det borde därför inte komma som någon överraskning att höra att sju av tio européer anser att deras land tar emot för många invandrare – och att regeringar, inför utsikterna för allvarlig social oro, söker skydd.

På måndagen träffades representanter för flera europeiska regeringar i Danmark för att diskutera olika typer av ”hållbara lösningar” på invandring, inklusive planer på att flytta asylsökande till tredjeländer, som påminner om den brittiska regeringens Rwanda-plan. Ännu mer häpnadsväckande erkände von der Leyen själv i en presidentdebatt nyligen att hon var för tredjelands migrationsavtal med länder som Tunisien och Egypten, även om detta inte skulle vara möjligt enligt EU:s nyligen godkända migrationspakt. Ironiskt, med tanke på att för bara ett år sedan flera EU-regeringar och högre EU-tjänstemän fördömde den brittiska regeringen för att ha föreslagit exakt samma politik.

Men sedan har konsekvens aldrig varit en gångbar valuta i Bryssel. I söndags avslöjades det att von der Leyen också gör om sin image som mormor med ”traditionella, konservativa familjevärderingar”, i hopp om att vittja hennes rykte som en förkämpe för EU:s gröna regnbågsagenda. #Stoltmormor var hennes hashtag – även om detta förmodligen är lite mer än PR. När allt kommer omkring, även när EU-etablissemanget ger läpparnas bekännelse till vanliga européers oro, för att försöka begränsa den populära motreaktionen mot dess olika politiska misstag, gör de också det de är bäst på: att försöka undergräva demokratin.

Idag kommer detta inte i första hand i form av ekonomistyrningsverktyg, som redan finns på plats, utan snarare i form av narrativ styrning. Under de senaste månaderna har EU:s myndigheter kört sin egen ”Russiagate” bluff och hävdat att Ryssland mutat europeiska politiker för att sprida desinformation och blanda sig i det kommande valet. Ryssland ”använder skumma kanaler som maskerar sig som media [och] använder pengar för att köpa hemligt inflytande”, sa EU-kommissionens vicepresident Věra Jourová.

”Vi avslöjade ett proryskt nätverk som utvecklade en operation för att sprida ryskt inflytande och undergräva säkerheten över hela Europa”, hävdade Petr Fiala, Tjeckiens premiärminister. Men efter en utredning erkände chefen för den tjeckiska underrättelsetjänsten att hans byrå inte hade någon information om något mutupplägg.

Till och med von der Leyen medgav att det inte finns några bevis för ett ryskt mutnätverk. Men förvänta dig inte att detta ska avskräcka EU från att göra precis vad det anklagar Ryssland för att göra: att blanda sig i det kommande valet. På måndagen träffade EU-parlamentets ordförande Metsola 50 paneuropeiska icke-statliga organisationer för att tacka dem för att de har drivit på för att främja ”EU-värderingar” inför valet. Detta följde på ett tillkännagivande om att EU har undertecknat partnerskapsavtal med mer än 500 icke-statliga organisationer – många på nationell nivå – som alla har till uppgift att främja EU:s värderingar inför det kommande valet. Det är med andra ord ett uttryckligt försök att kontrollera det officiella narrativet, genom att beteckna all kommunikation som inte stämmer överens med det officiella narrativet som ”desinformation”.

Allt detta betyder att, hur utmanande Storbritanniens ekonomiska och politiska utmaningar än kan vara, är EU:s dysfunktionella och allt mer auktoritära karaktär ett bevis på det faktum att Storbritannien gjorde rätt val när det gällde att frikoppla från en misslyckad union. Så mycket som den brittiska politiska klassen misslyckades med att ta itu med många av de farhågor som förkroppsligades i Brexit-omröstningen, gav den omröstningen ändå ett demokratiskt utlopp för många av de spänningar som nu byggs upp i hela EU – och möjligen öppnade landet för möjligheten till demokratisk nationell förnyelse . Och om det inte är skäl nog behöver vi bara se till EU för att bevittna det bistra alternativet.