EU skönmålar sin historia och sina fäders verkliga bakgrund – Jean Monnet, Robert Schuman och ex-nazisten Walter Hallstein.

Den här artikeln har skrivits av en expert på EU, docent Jan-Erik Gustafsson (KTH), f.d. ordförande i Folkrörelsen Nej till EU (FNEU). Artikeln sändes först till Svenska Dagbladet som refuserade den utan motivering. Varför det tror Du? Har nu förmånen att få publicera den här.

EU skönmålar sin historia och sina fäders verkliga bakgrund – Jean Monnet, Robert Schuman och Walter Hallstein.

EU skönmålar sin historia och sina fäders verkliga bakgrund – Jean Monnet, Robert Schuman och Walter Hallstein.

Igår, torsdagen 9 maj, firade EU-eliten Europadagen, som sedan 1985 gjorts till EUs nationaldag. Men få medborgare vet varför den firas. Dagen är vald eftersom den 9 maj 1950 presenterade Frankrikes utrikesminister Robert Schuman den s.k. Schumandeklarationen, vilket betraktas som startskottet för EU-projektet.

EU är en organisation som aldrig tittar bakåt, bara framåt. Europadagen är också dagen då ett antal av EUs s.k. fädrar skönmålas och hyllas. Intervjuad i franska Le Figaro 26 mars presenterade akademikern och politikern Philippe de Villiers sin bok ”J’ai tiré sur le fil du mensonge et tout est venu”(”Jag drog i lögnens tråd och allt kom”) (Fayard 2019), som behandlar de tre fäderna Jean Monnet, Robert Schuman och Walter Hallstein. Villiers har gaullistisk bakgrund, var aktiv mot Maastrichtfördraget 1992 och EU-konstitutionen 2005, ledamot av EU-parlamentet i två perioder och är idag partiledare för partiet Mouvement de France. Villers bygger sin framställning på ett stort antal icke längre hemliga dokument som han letat upp världen över. Hans bok har lett till en del politisk rabalder i Frankrike.

Monnet och Schuman var tidiga globalister och företrädare för en världsregering i USAs tjänst. De blev verktyg för USAs regering och underrättelsetjänst för att ta över den europeiska marknaden i slutet av 1940-talet. Monnet och Schuman (samt Europarörelsen) stöttades av amerikanska utrikesdepartementet och CIA via Ford & Rockefeller Foundation samt Den amerikanska kommittén för ett förenat Europa med totalt över 600 000 dollar enligt avklassificerade dokument

Minst känd bland dessa fädrar är Walter Hallstein, den förste kommissionsordföranden (1958-68) efter Romfördragets tillkomst 1957.
Hallstein var professor i juridik och aktiv nazist i tyska armén under 2:a världskriget och undervisade soldater om ”Das neue Europa”. Hans tillfångatogs av amerikansk trupp i Cherbourg 1944, varefter han genomgick en ”avnazificering” i militäranläggningen Fort Getty på Rhode Island i åtta månader.

Fångarna fick skriva under ett dokument, i vilket de försäkrade att de tog avstånd från nationalsocialismen för att formas till en USA-styrd elit i Europa. Efter avnazificeringen följde en kortare tid av arbete för den amerikanska administrationen innan det var dags att återvända till Europa. Hallstein inbjöds att undervisa vid University of Georgtown, där han lärde känna viktiga personer.

Efter återkomsten till Tyskland i november 1945 utnämndes han till rektor vid universitet i Frankfurt och blev senare statssekreterare i utrikesdepartement under förbundskansler Kondrad Adenauer, och chef för den tyska delegationen som ledde fram till Schumandeklaration 9 maj 1950 och därefter fördraget om Kol- och stålunionen 18 maj 1951.

Med sin bakgrund var Hallstein, liksom Monnet och Schuman, övertygad globalist. Han kallades i början av 50-talet bl.a. i Time Magazine för ”Mr Europa”. Walter Hallstein beskrivs som en nära vän till Kondrad Adenauer, som en man utöver all misstanke. Adenauer föreslog Jean Monnet Hallstein som den förste kommissionsordföranden. Monnet värderade honom ”som en man med hjärta, en blyg och trogen vän. Valet av honom kommer att ge Europa stora möjligheter”.

I EU-parlamentet 13 november 2018 hyllade Angela Merkel Hallstein och den ”europeiska konstruktionen” som ett experiment av aldrig tidigare skådad djärvhet.

1950 var således Monnet chef i franska Plankommissionen, Schuman utrikesminister i Frankrike och Hallstein tysk chefsförhandlare.

En liten grupp under Monnet och sina amerikanska uppbackare formulerade under starkt hemlighetsmakeri Schumandeklarationen.

Utan förvarning dök USAs utrikesminister Dean Achenson upp i Paris 8 maj, alltså dagen före 9 maj då Schuman inför journalister högtidligen i franska utrikesdepartements sal Horloge de Quai Orsay läste upp deklarationen, som bara kändes till av amerikanerna och Monnets nära vänner i Plankommissionen. I deklaration står rakt på sak ”Sammanslagningen av kol- och stålproduktionen kommer omedelbart att möjliggöra upprättandet av en gemensam grundval för ekonomisk utveckling som ett första steg mot en europeisk federation…”Vi var ett sorts kommando, som invaderat Quai de Orsay” sade en av dem Pierre Uri, som var direktör för det idag ökända banken Lehman Brothers.

Schumandeklarationen betraktas av EU-eliten som invigningsdokument (acte inauguaral) i marschen mot stor europeisk enighet, och Schuman framställs ofta som en stor visionär. Men detta är en skönmålning.

Schumandeklarationen var inte hans eller en fransk idé. Den var amerikansk och döljer en annan verklighet. Utrikesminister Schumans statssekreterare Bernard Clappier har berättat att ”i verkligheten var det Washington som 1949 påbörjade allt”. Det var den amerikanske utrikesministern Dean Achenson, som tryckte på för att Schuman skulle finna en lösning för att återföra Tyskland till den europeiska gemenskapen.

Samma personer under Monnet och med Hallstein som tysk förhandlare formulerade därefter Kol-och stålunionfördraget.

Syftet för den ”amerikanske” fransmannen Jean Monnet har han senare själv tillstått var inte att med Tysklands hjälp modernisera den franska stålindustri. ”Vi ville ta fram något som skulle påbörja den europeiska konstruktionen. Vår föresats var att komma fram till det fullständiga försvinnande av den nationella suveräniteten” och ”Kol- och stålunionen är inte en förening av producenter av kol och stål, det är i realiteten Europas debut, som har alla karaktärer för planetär enighet”, under USAs beskydd kan man tillägga.

Phillipe de Villier har skrivet en ovärderlig och avslöjande bok.

Den bidrar aktivt till argumentationen att EU-projektet aldrig har varit ett freds- och demokratiprojekt utan är ett stegvis projekt för en framtida federal statsbildning, ett framtida ”Globalia”, ett tillvägagångssätt som efter Monnet benämns ”Monnetmetoden”.