De klarar sig bra i självupphöjelse, men annars är de i dålig form. Bara en av fem väljare i Frankrike gillar Macron och Ursula von der Leyen väljs inte av någon.
Av Thomas Fazi
Titel: Europa kan kyssa framtiden adjö. Även på steigan.no
Unionen är fångad i ett nyliberalt fängelse.
För mer än två decennier sedan presenterade EU sin Lissabonstrategi, som syftade till att omvandla blocket till ”den mest dynamiska, konkurrenskraftiga, hållbara kunskapsbaserade ekonomin, med full sysselsättning och stärkt ekonomisk och social sammanhållning”.
Vi vet hur bra det fungerade. Knappt dynamiskt, absolut inte konkurrenskraftigt, EU har konsekvent släpat efter andra nationer på praktiskt taget alla viktiga ekonomiska kriterier. När USA och Kina intensifierar sin kapplöpning om 2000-talets tekniska överhöghet, lämnas Europa och tittar på från sidlinjen – präglat av ekonomisk stagnation, höga energikostnader, politiska omvälvningar och byråkratisk tröghet.
Och nu råder panik över hotet om importtullar från Donald Trump. Men skulle en ombalansering av den europeiska ekonomin, som för närvarande har ett massivt handelsöverskott med USA, verkligen vara en så dålig sak?
Verkligheten är att exporttillväxten inte tyder på en framgångsrik ekonomi. Tvärtom – se bara på Tyskland. EU har alltid varit ett exporterande kraftpaket just på grund av sin sviktande ekonomi, orsakad av brist på inhemsk konsumtion och investeringar.
USA har uttryckt sin oro över EU:s merkantilistiska politik för att utarma sin granne under lång tid – till och med långt innan Trump dök upp på den politiska scenen. För mer än tio år sedan kritiserade det amerikanska finansdepartementet europeiska myndigheter för att dra ner den globala ekonomin. ”Europas övergripande anpassning är till stor del baserad på efterfrågan som kommer från utanför Europa snarare än att ta itu med bristen på efterfrågan inom Europa”, skrev de. Sedan dess har ingenting förändrats.
Trumps handelskrig har med andra ord låtit vänta på sig. Och hans tullar kan faktiskt visa sig vara en välsignelse för EU, om de tvingar blocket att gå bort från sin bristfälliga exportledda modell, som i grunden bygger på att undertrycka inhemsk efterfrågan och investeringar till förmån för efterfrågan från utlandet: i första hand USA.
Faktum är att Trump-hotet redan har fått rörelsen i EU att ta itu med de strukturella svagheterna. Ett sådant initiativ tillkännagavs häromdagen av kommissionsordförande von der Leyen. Hennes nya ”plan” lovar att genomföra denna ombalansering och göra Europa till ”den plats där framtida teknologier, tjänster och rena produkter uppfinns, produceras och släpps ut på marknaden” – allt samtidigt som det ”är den första kontinenten att bli klimatneutral.” Den kallas för konkurrenskraftskompassen , och den bygger till stor del på rekommendationerna från förra årets Draghi-rapport. Bryssel ser det som ett betydande steg framåt för att få EU:s ekonomi på rätt spår igen.
Vid närmare granskning verkar dock kommissionens plan vara föga mer än en välbekant blandning av modeord – AI, avancerade material, kvantberäkningar, bioteknik, robotik – tillsammans med förvirrande bilder, inklusive en kompass som pekar åt åtta olika riktningar samtidigt. Det är en PowerPoint-presentation förklädd som en strategi, som Wolfgang Münchau beskrev det så exakt.
Den planerade ”oöverträffade förenklingsinsatsen”, som börjar med en omfattande översyn av hållbarhetsrapportering och due diligence , skulle – om den följs upp – ge europeiska företag en liten paus från EU:s genomgripande och ständigt växande regelverk, som har blivit ett kvävande hinder för tillväxt och innovation, särskilt inom tekniksektorn.
(Due diligence är en arbetsprocess och metod för att samla in och analysera information om ett företag. Red.)
Men detta kommer inte att lösa blockets underliggande ekonomiska problem: dess kroniska brist på produktiva investeringar, särskilt i forskning och utveckling, dess låga konsumtionsnivåer, dess invanda motvilja mot industripolitik, höga energikostnader och den fundamentalt byråkratiska, mångskiktade karaktären hos unionens styrning. I dessa frågor finns det bara vaga åtaganden om framtida strategier och förslag – som alla sannolikt kommer att ta år att ta sig igenom EU:s bysantinska lagstiftningsprocess.
Men verkligheten är att många av EU:s grundläggande problem inte bara härrör från ”politiska felsteg” eller ännu mindre från blockets förmodade ”ofullständiga” natur. Dessa frågor är istället djupt rotade i EU:s överstatliga utformning. Med andra ord, det enda sättet att verkligen ta itu med EU:s ekonomiska utmaningar är att inse att kärnproblemet är EU självt.
En av de viktigaste – och ofta förbisedda – begränsningarna för EU:s ekonomi är euron. Förlusten av monetär suveränitet som valutan medför, i kombination med de strikta reglerna för underskott och skulder som finns inskrivna i EU:s fördrag, är fortfarande ett av de största enskilda hindren för tillväxt i Europa, vilket hämmar medlemsländernas förmåga att stimulera sina ekonomier genom offentliga investeringar och aktiv industripolitik.
Det enda sättet att verkligen ta itu med EU:s ekonomiska utmaningar är att inse att kärnproblemet är EU självt.
Dessutom har EU misslyckats med att kompensera detta överlämnande av suveränitet med tillräckliga finansiella och investeringsverktyg på europeisk nivå, och begränsat sig till tillfälliga åtgärder som Covid-19-återhämtningsfonden. Denna strukturella begränsning är en viktig orsak till att offentliga investeringar i EU konsekvent har släpat efter USA och andra avancerade ekonomier.
Läs: Varför Trump skulle vinna ett tullkrig
Dessutom, även om EU skulle lyckas utöka sin ”federala” skatte- och investeringskapacitet, som Competitiveness Compass föreställer sig, skulle detta bara skapa fler problem än det löser. Istället för att ta itu med EU:s strukturella frågor skulle en sådan åtgärd bara ge ytterligare makt till dess överstatliga institutioner, särskilt kommissionen, och fördjupa blockets teknokratiska och odemokratiska styrning.
En annan fråga är EU:s historiska partiskhet mot en robust industripolitik. Sedan starten har EU varit djupt influerat av nyliberala ekonomiska doktriner som betonar industripolitikens förment ”snedvridande” natur. Strikta regler för statligt stöd förbjuder praktiskt taget allt stöd från medlemsländer som kan gynna vissa företag eller branscher, såvida det inte uttryckligen tillåts enligt särskilda undantag. Tanken är att att låta medlemsländerna stödja sin inhemska industri skulle kunna leda till ojämna villkor, vilket skapar förutsättningar där företag med statligt stöd har en fördel framför andra. Men detta gör Europa dramatiskt dåligt förberett att konkurrera med länder som Kina och USA, som i hög grad har förlitat sig på statligt ledd industripolitik – som CHIPS and Science Act och Inflation Reduction Act (IRA) – för att få en konkurrensfördel, särskilt under de senaste åren.
Som svar har EU:s ledare talat mer om behovet av en ”Made in Europe”-strategi för att motverka de potentiella ekonomiska konsekvenserna av ”America First”-politiken. Men verkligheten är att EU:s institutionella ram gör det katastrofalt olämpligt att konfrontera 2000-talets nya geopolitiska landskap av statsledd ekonomisk åternationalisering. I detta sammanhang, även om konkurrenskraftskompassen erkänner vikten av att öka den tekniska suveräniteten eller stärka europeisk tillverkning, kommer medlemsstaterna att finna det utmanande att genomföra den typ av riktade, sektorspecifika åtgärder som verkligen kan stimulera innovation eller förankra leveranskedjor.
EU:s komplexa ramverk för styrning utgör en ytterligare utmaning. Blocket verkar genom flera lager av beslutsfattande, som involverar inte bara medlemsländer utan också flera nyckelinstitutioner. Denna mycket byråkratiserade apparat på flera nivåer resulterar i en långsam och invecklad beslutsprocess, som ofta leder till fragmenterade och inkonsekventa politiska svar. Det är därför till exempel den begränsade investerings- och industripolitiken som äger rum fortfarande är splittrad och uppdelad längs nationella linjer, såväl som mellan medlemsländerna och EU.
Dessutom, när EU rullar ut en ny policy som konkurrenskraftskompassen, måste den navigera i flera institutionella vetopunkter, var och en med sina egna prioriteringar och begränsningar. Den resulterande politiken blir oundvikligen urvattnad eller frånkopplad från lokala behov, späder på dess inverkan och misslyckas med att tillgodose medborgarnas och medlemsstaternas verkliga behov. Dessutom kan lagstiftnings- och genomförandeprocesser ta år, vilket gör att politiska åtgärder hamnar efter tidsplanen.
Sett i relation till dessa systemutmaningar blir konkurrenskraftskompassens begränsningar tydliga. Även om det kan sätta upp mål för att öka investeringarna, uppmuntra innovation och förbättra kompetensen, är verkligheten att alla dessa ansträngningar fungerar inom tvångströjan av euron, EU:s begränsningar för industriell strategi och en besvärlig förvaltningsmodell. Dessutom kommer varje lösning som syftar till att ytterligare centralisera industripolitiken, som nämnts, bara att stärka just de institutioner som ofta förvärrar dessa strukturella problem genom felaktig politik. Ett uppenbart exempel är ökningen av energipriserna som orsakats av blockets ogenomtänkta beslut, under stark press från kommissionen, att koppla bort från rysk gas. Både Draghi-rapporten och konkurrenskraftskompassen lyfter fram detta som en av huvudorsakerna till EU:s förlust av konkurrenskraft.
I slutändan innebär en sann avräkning med EU:s ekonomiska problem att inse att dessa har sina rötter i den överstatliga modellens ekonomiska och politiska begränsningar. Och i takt med att Europas industri och ekonomi saktar ner, blir det allt tydligare att varken kosmetiska reformer eller snävt riktade initiativ kan lösa de grundläggande problemen. Europa behöver utan tvekan en ny kompass, men lösningen ligger i en radikal översyn av det intraeuropeiska samarbetet.
Om Trump verkligen vill balansera de transatlantiska handelsförbindelserna skulle det mest effektiva tillvägagångssättet vara att stödja avvecklingen av EU.
PS: Med ett godkännande på 18 % är Emmanuel Macron en av de mest impopulära ledarna i världen:
Fast vad skulle alternativet vara? Vi har inget annat än våra gemensamma europeiska problem och intressen. Och är det ett land som verkligen inte på långa vägar kan kallas nyliberalt, så är det faktiskt just Tyskland.
Europa består av två sorts länder: de ena är de små, och de andra är de som inte ännu insett att de är små.
Och ingen har några alternativ i detta nu. Vi måste samarbeta och ha än mer gemensamma arbetsytor i utbildning, företag, ekonomisk synergism och organisation. Europa är än idag (märkligt nog kan det tyckas) världens mest rättssäkra, mest demokratiska och politiskt mest välfungerande kontinent i hela världen.
Den brittiska befolkningen, ser vi nu i ganska omfattande opinionsundersökningar och social statistik, ångrar sig i stor grad att man lär sig förledas av både Brexit och premiärminister Johnson, och dessutom ser britterna det i alltmer tilltagande ekonomiska, prismässiga och sociala nedgångar och allt större problem. Idag skulle en Brexit-omröstning vinna klart att vara just med i det europeiska samarbetena, tveklöst. En tredjedel av alla som röstade för brexit då, har nu ångrat sig. Det var nyliberalerna som stod för Brexit, och de har nu misslyckats kapitalt, och dessutom förlorat parlamentsvalen stort.
Europas samlade ekonomier många en del strukturella problem, men vår sociala, politiska och ekonomiska modell är ändå klart överlägsen såväl den kinesiska, amerikanska, för att inte tala om den ryska; igår kom Transparency Internationals årliga korruptionsindex-rapport. Den ryska statsmodellen är rankad som den överlägset mest korrupta och ineffektiva, inte bara bland Europas länder, utan av samtliga industriländer i hela världen: på plats 154 av 180.
I topp ligger som alltid Europas främsta demokratier och rättsstater samt trevliga öppensinniga länder som Kanada och Nya Zeeland. Sverige har halkat ned till plats 10, på grund av den tilltagande gängorganiserade brottsligheten som nu har hamnat inne i ekonomin, på grund av diverse privatiseringar (skolor, HVB-vårdhem o.s.v.).
Donald Trump har som första president på länge börjat behandla Europa som vad det borde vara självt: vuxen. Det är Trumps stora bidrag till Europa, och ett tacksamt sådant.
Man ska inte tro att Transparency International är en opartisk organisation: https://www.globalresearch.ca/transparency-international-covert-agenda-pawn-western-intelligence/5832115
Öh? Nej, Trump behandlar EU som de små ynkliga vasaller de i verkligheten är! Sedan om ”Johan” tycker det är vuxet så får det stå för dig! Kanske dags för Bryssel att vakna nu när korruptionspengarna slutar flöda från Washington?
Orsaken till sakernas tillstånd misstänker jag är att både USA och EU kan manipulera med sin finans och skapa pengar ur ingenting om man tillåter sig att uttrycka sig fritt.
Alla kan göra så men USA och EU kan göra det utan att bli avslöjade lika lätt eller ifrågasatta lika lätt som om det vore tex Ryssland.
Kina är så produktiva att där är det nog inom ramen för ansvarsfull ekonomi att trycka pengar och låta det betala sig medelst produktion som går att exportera
För USA finns antagandet att det är deras våldsmonopol som möjliggör för dem att komma undan med sitt – låt oss kalla det falskmynteri.
Men EU måste först i smyg och med dylikt falskmynteri bygga upp sin militära styrka.
Det gäller att det inte avslöjas för tydligt.
Det verkar som att det skulle vara lättare att genomföra med en täckmantel av det aggressiva slag som EU nu rapporterar. Dvs de äskar krig och med finansknep bygger de i hemlighet upp resurser så att de senare kan mäta sig med de stora elefanterna.
De pratar ju nu om att de gör vissa åtgärder i avvakten på att de har supersoniska missiler.
Nikolai Starikov och många här anser att EU offrar sig för USA.
Men de tongivande aktörerna ser nog till sina övergripande intressen. Min gissning är att både USA och EU har en sorts luftslott och att EUs luftslott är juridiskt lägre rankat än US eller US/UKs. På så sätt innebär det antagligen att det är som när dominobrickor ligger i serie.
Så att anglosaxerna som ju har skapat EUs maktstruktur har sett till att EU inte har råd att låta USA gå under. Då är EUs beteende mer logiskt begripligt samtidigt som det avspeglar att världsekonomins verkliga uppbyggnad hemlighålls. Jag har tidigare nämnt att Federal Reserve i USA för ca 10 år sen eller mer hade både två stora delägare genom ngn form av aktieinnehav som verkade vara Japanska storbanker och en Tysk. Det var textTV som hade en sån lista över en viss typ av aktieinnehav i FED som jag uppfattade det. Jag har även nämnt att det senare påstods att Tidigare hade jag själv efterfrågat just sån info så jag undrade faktiskt om det var därför de publicerade det. Kanske hela text-TVs dåvarande personal lämnade inom ett år eller så.
Jag visste inte om uppgifterna stämde men jag lade ovanstående på minnet. Listan innehöll mänga andra banker troligen mest från USA men jag sparade dumt nog inte listan.
Och jag tror att det finns en föklaring till EUs beteende inrymt i finansvärldens hemligheter.