Europas högeruppror kommer inte att förändra någonting

Bild: Från Marine Le Pens konto på X / Twitter.

En betraktelse av Thomas Fazi på https://unherd.com/2024/06/europes-insurgent-right-wont-change-anything/ Har han rätt? Får han rätt?

Beroende på var du står politiskt kan du se den högerpopulistiska vågen i Europaparlamentet som antingen ett allvarligt hot mot demokratin, eller en fantastisk seger för den – och ett stort steg framåt i att ”ta tillbaka kontrollen” från Brysseloligarkin . Men båda tolkningarna skulle vara felaktiga.

Sanningen är att, trots gårdagens hysteri, förstärkt av Macrons beslut att upplösa parlamentet och utlysa ett val, effekterna av dessa val  kommer inte att vara så betydande som folk fruktar eller hoppas.

Tänk på segrarna: ECR- och ID-grupperna, som gjorde betydande vinster. Båda blocken består av olika högerpopulistiska partier som är djupt splittrade i flera centrala strategiska frågor: sociala och ekonomiska frågor, den europeiska utvidgningen, Kina, relationerna mellan EU och USA och, viktigast av allt, Ukraina. Det betyder att även om de lyckas driva EU-kommissionen åt höger kommer de att kämpa för att omvandla sin valframgång till politiskt inflytande. När det kommer till Europas viktigaste utmaningar verkar det osannolikt att de kommer att rösta som ett block. Men på en mer grundläggande nivå, att anta att dessa val radikalt kommer att förändra kursen för EU:s politiska agenda, eller till och med hota själva demokratin, innebär att EU borde vara en fungerande parlamentarisk demokrati. Det är det inte.

Trots den fanfar som omger varje val till Europaparlamentet – vart och ett av dem beskrivna som ”det viktigaste valet i Europeiska unionens historia” – är verkligheten att Europaparlamentet inte är ett parlament i ordets konventionella mening. Det skulle ha inneburit möjligheten att initiera lagstiftning, en makt som Europaparlamentet inte har. Detta är exklusivt reserverat för EU:s ”verkställande” arm, EU-kommissionen – det som ligger närmast en europeisk ”regering” – som lovar ”varken att söka eller ta emot instruktioner från någon regering eller från någon annan institution, organ, kontor eller enhet” .

Och detta inkluderar oundvikligen Europaparlamentet, som bara kan godkänna, förkasta eller föreslå ändringar och revideringar av kommissionens egna lagförslag. Inte heller kommissionen själv är på något sätt demokratiskt vald. Dess ordförande och dess medlemmar föreslås och utses av Europeiska rådet, som består av ledarna för EU:s medlemsländer. Även i detta fall kan parlamentet bara godkänna eller förkasta rådets förslag. Därav paradoxen med att Ursula von der Leyen driver en ( komiskt störande ) valkampanj för en ny mandatperiod trots att hon faktiskt inte ställde upp i valet.

2014 var det meningen att detta skulle åtgärdas: ett nytt system – den så kallade Spitzenkandidat-processen, eller ”lead candidate”-processen – infördes, där varje stor politisk grupp i Europaparlamentet före valet till Europaparlamentet var tvungen att nominera sin kandidat till rollen som kommissionens ordförande, och den nominerade gruppen med flest platser skulle automatiskt bli ordförande. Men systemet tog aldrig fart.

2019 valdes Ursula von der Leyen själv bakom stängda dörrar av EU:s ledare, trots att hon inte hade ställt upp i valet, och att två kandidater redan hade lagts fram av centerhögerpartiet EPP och centerhögerpartiet som såväl som S&D-grupper. Idag anses det systemet nästan dött , varför de andra grupperna inte ens brydde sig om att välja en kandidat.

Och ändå, trots sådana demokratiska begränsningar, att döma av gårdagens resultat, kan man hävda att inte ens EU kan förbli helt isolerat från kontinentens högerförskjutning. Det är sant: högerpopulisternas ökade vikt i EU-parlamentet kan tvinga rådet att främja en mer högerkandidat än von der Leyen.

Innan vi faller i fällan att förutsäga en högerpopulistisk dystopi finns det dock några viktiga varningar. Även om det är sant att kommissionen nomineras av de nationella regeringarna, och de senare kan tyckas ha kontroll, är det lika sant att Europeiska unionens överstatliga institutioner har ett enormt inflytande över nationella regeringar, och de kontrollerar avgörande aspekter deras ekonomiska politik. Detta gäller särskilt i euroområdet, där Europeiska kommissionen och Europeiska centralbanken (ECB) effektivt kan genomdriva vilken politik de vill på valda regeringar – och till och med avsätta dem från sina ämbeten, som de gjorde med Silvio Berlusconi 2011.

Det betyder att, åtminstone i euroområdet, beror en regerings politiska överlevnad till stor del på EU:s välvilja. Det är därför även högerpopulistiska partier, när de väl kommer in i regering – eller börjar tro att de har en god chans att göra det – tenderar att snabbt anpassa sig till etablissemanget, både i Europeiska rådet och i Europaparlamentet.

Ta Giorgia Meloni. I alla viktiga frågor har Italiens premiärminister justerat sin regerings politik gentemot EU och Nato – och har signalerat hennes vilja att backa en ny mandatperiod för von der Leyen, som hon har utvecklat en nära relation med. I Frankrike har Marine Le Pen under tiden också börjat genomgå en process av ”Melonifiering” – att överge sin anti-euro-plattform och mjuka upp sin ställning till Ryssland-Ukraina och Nato. Även om hennes nationalförsamlingsparti vinner Frankrikes kommande val, tyder allt på att det inte kommer att vara den störande kraft hon lovar.

Det finns också en annan punkt som måste påpekas. Å ena sidan kan det faktum att EU-parlamentet, den enda demokratiskt valda institutionen i EU, har viss kontroll över kommissionens politik ses som en positiv utveckling. I denna mening kommer den större närvaron av högerpopulistiska partier säkerligen att ha en inverkan på lagstiftningsprocessen, särskilt i mycket polariserande frågor som den europeiska gröna affären och immigration.

Men det ändrar å andra sidan inte det faktum att EU-parlamentet förblir politiskt tandlöst. Hela lagstiftningsprocessen – som sker genom ett system med informella trepartsmöten om lagförslag mellan företrädare för parlamentet, kommissionen, rådet – är milt uttryckt ogenomskinlig. Detta, som de italienska forskarna Lorenzo Del Savio och Matteo Mameli har skrivit , förstärks av det faktum att EU-parlamentet är ”fysiskt, psykologiskt och språkligt mer avlägset från vanliga människor än vad de nationella parlamenten är”, vilket i sin tur gör det mer sårbart för påtryckningar från lobbyister och välorganiserade egenintressen. Som ett resultat tenderar även de mest välmenande politikerna, när de först anländer till Bryssel, att sugas in i bubblan.

På en ännu mer grundläggande nivå kommer inget av detta någonsin att förändras, även om Europaparlamentet ges fullständiga lagstiftande befogenheter; av den enkla anledningen att det inte finns några europeiska demos för parlamentet att representera. En sådan demos – en politisk gemenskap som generellt definieras av ett delat och relativt homogent språk, kultur, historia, normativt system – existerar fortfarande bara på nationell nivå. I själva verket är EU fortfarande djupt splittrat längs nationella ekonomiska, geopolitiska och kulturella fellinjer – och detta kommer sannolikt inte att förändras.

Allt detta betyder att även om vi kan förvänta oss en förändring av riktningen i vissa frågor, är det osannolikt att valet kommer att lösa de akuta ekonomiska, politiska och geopolitiska problemen som påverkar EU: stagnation, fattigdom, inre oenighet, demokratiskt befriande av rösträtt och kanske mest avgörande för kontinentens framtid, blockets aggressiva Natoisering och militarisering i samband med eskalerande spänningar med Ryssland. I den meningen är det knappast förvånande att ungefär hälften av européerna inte ens brydde sig om att rösta. I slutändan byggdes EU just för att stå emot sådana här populistiska uppror. Ju tidigare populisterna kommer överens, desto bättre.