Europas missriktade interventioner

Vid förra veckans Parismöte för ”koalitionen av de villiga” gratulerade Keir Starmer och Emmanuel Macron sig själva till att ha återinfört Europa i den fredsprocess som president Trump inledde. I praktiken har de gjort sitt bästa för att spåra ur den.

The Realist Review , 4 april 2025.

Ingenting är mer dumt än deras idé att placera brittiska och franska militärer och flygplan i Ukraina, för att tillhandahålla ”försäkring” mot förnyad rysk aggression efter en vapenvila.

Det kan bara inte hända – eftersom både Amerika och Ryssland avvisar det – men försöket att få det att hända distraherar från den allvarliga frågan om att skapa fred. Det är snarare ett desperat försök att göra Storbritannien och Frankrike relevanta för en fredsprocess som de inte initierade och aldrig ville ha.

Det som kan hända, eftersom det möjligen är acceptabelt för både Ryssland och USA, är en FN-övervakad vapenvila med fredsbevarande styrkor som inte kommer från Nato-länder. Men det har inte funnits något europeiskt förslag om detta.

Något mindre dumt är beslutet i Paris att ”påskynda” och ”skärpa” ekonomiska sanktioner mot Ryssland. Att behålla sanktionerna som en påtryckningspunkt är helt logiskt, men att efterlysa deras expansion motverkar fredssamtalen i samma ögonblick som en verklig möjlighet till fred har öppnat sig.

Ekonomiska sanktioner är krigsinstrument, efterföljare till blockader. Deras gradvisa tillbakadragande bör vara en del av fredsskapande.

Projektet att ”försäkra” Ukraina mot förnyad rysk aggression säger ingenting om att försäkra Ryssland mot framtida Nato-aggression.

Detta återspeglar den dominerande västerländska synen att Nato är en rent defensiv allians, att Rysslands attack mot Ukraina var oprovocerad och därför att alla ryska påståenden om försäkran är falska.

Detta motsäger trovärdiga bevis för att Natos ledare, USA, spelade en aktiv, och möjligen avgörande, roll i att destabilisera den valda pro-ryska regeringen i Janukovitj 2014 och installera ett ukrainskt nationalistiskt alternativ.*

Att den ryska invasionen provocerades betyder inte att den var motiverad. Det var ett moraliskt och strategiskt misstag, en av konsekvenserna av det var att lägga till två nya medlemmar till Nato-alliansen. Ändå var fientligheten mot Nato-expansion som låg till grund för den inte bara en produkt av en lång historia, utan av enträget upprepning från Gorbatjov och framåt, som västvärlden, övertygad om sin seger i det kalla kriget, glatt ignorerade. Det var naivt att tro att hämnden skulle dröja efter att Ryssland återtagit sin styrka.

Den andra tråden i västerländskt tänkande är att demokrati är det fredliga, medan autokrati är den krigiska statsformen. Detta beror på att demokratier till sin natur är legitima, medan autokratier måste legitimera sig själva genom erövringskrig. Det är därför alltid demokratier som behöver en försäkring mot autokratier, inte tvärtom.

(Autokrati är en regeringsform där all makt är koncentrerad i en hand eller med en grupp, utan konstitutionella eller institutionella begränsningar. Begreppet härstammar från det antika grekiska namnet på en absolut regering. Det är vanligt att skilja på auktoritär och totalitär autokrati eller diktatur. Red.)

Detta hävdas ofta, men är empiriskt dåligt underbyggt. Diktaturer kan göra hemska saker mot sitt eget folk, men få av dem har varit beredda att riskera sin egen undergång genom att attackera sina grannar.

Hitler, som dominerar den västerländska fantasin i detta ämne, är det paradigmatiska undantaget.

Dessutom, även om demokratier kanske inte har så stor aptit på utländsk erövring, tenderar de att se sina krig som moraliska korståg, vars enda tillfredsställande resultat är att utrota ondskan. AJP Taylors uttalande är träffande här: ”Bismarck utkämpade ”nödvändiga” krig och dödade tusentals; demokratier utkämpar ”bara” krig och dödar miljoner.

Den tredje tråden går tillbaka till det kalla kriget och återspeglar återuppståndelsen av stammen av kalla krigets professionella krigare, vars intellektuella kapital förstördes av utsikten till den normaliserade fred som öppnade 1991. Men historien antyder att deras kapital tveksamt förvärvades.

Två färska böcker av Sergey Radchenko och Vladislav Zubok** ger ett ryskt perspektiv. Amerikanerna såg det kalla kriget som en ideologisk kamp mellan demokrati och totalitarism, medan Sovjetunionen (som aldrig använde ordet ’krig’) främst var intresserade av att etablera en inflytandesfär i Östeuropa. Med erfarenheterna från både första och andra världskriget såg de ett prosovjetiskt Östeuropa som en viktig buffert mot framtida invasioner. USA uppmuntrades av lettiska, ukrainska och polska lobbygrupper i Washington att tro att Sovjet insisterande på att göra Östeuropa till en inflytandesfär bara var ett förspel till försöket att underkuva hela Europa.

Idag används exakt samma bristfälliga resonemang för att motivera Europas upprustning mot Ryssland. Buffertzoner, inflytandesfärer (liksom Monroe-doktriner) kan vara motbjudande mot vår ”regelbaserade internationella ordning”, men de förebådar inte gränslös expansion. Det är rätt att vara misstänksam mot Putins avsikter, utan att falla för tanken att han aldrig kommer att sluta.

Faktum är att Ryssland under Putin är ett mycket mindre hot mot Europa än vad Ryssland var under Stalin, inte minst för att Stalin hade miljontals män under vapen, medan Putin knappt kan samla tillräckligt med styrkor för att underkuva Ukraina. Bilden av ett territoriellt glupskt Ryssland har skapats av västerländska utrikespolitiska etablissemang, med stöd av deras ständigt hungriga militära intressen. Eisenhower varnade för det ”militär-industriella komplexet” . Dagens krigare från kalla kriget erbjuder ett ”försvarsindustriellt komplex ” eller ”militär keynesianism ” för att rättfärdiga att de undslipper sina självpåtagna skatteregler.

Det stora värdet av Trump-interventionen är att bryta ett dödläge av ömsesidigt förstärkande paranoia, och öppna vägen för en ny säkerhetsarkitektur som tillgodoser behoven i både Ukraina och Ryssland.

Även om vår regering har gett upp hoppet om en ukrainsk seger, avvisar den fortfarande allt tal om ukrainska territoriella eftergifter. Orden ”fred genom kompromiss” passerar aldrig läpparna. Syftet med mogen brittisk – och europeisk – diplomati bör nu vara att övertala ukrainare att acceptera verkligheten av begränsad men verklig självständighet, frukten av deras framgångsrika motstånd mot det ryska försöket att återställa sitt lands servila status.

En fred genom kompromiss kommer att lämna efter sig ett mer kompakt, och därför mer hanterbart, land vars väg till Nato kan vara blockerad, men vars väg till EU kommer att öppnas.