EU:s nya armé. Den sista spiken i projektets kista?

En artikel av Martin Jay 20 mars på https://strategic-culture.su/news/2025/03/20/eu-new-army-the-final-nail-in-project-coffin/

Martin Jay. Presentation längst ned.

_________________

Idén om en EU-armé är faktiskt mer komplicerad än man kan tro, skriver Martin Jay.

Det brukade vara ganska vanligt att folk i det välartade samhället sa ”tänk om kvinnor styrde världen … då skulle vi säkert ha färre krig, eller hur?”. Det stämmer inte. Det är kvinnor som styr världen, eller åtminstone EU-världen. Tre kvinnor för att vara exakt. Ursula von der Leyen, chef för EU-kommissionen, Annalena Baerbock, Tysklands utrikesminister och sist men inte minst, EU:s egen utrikeschef Kaja Kallas. Och vad har alla dessa tre kvinnor gemensamt, förutom att de har namn som låter som sexuellt överförbara sjukdomar? Dessa kvinnliga ledande politiker vill alla ha krig.

I linje med ett spektakulärt dåligt beslutsfattande ända sedan början av kriget i Ukraina, med troligen ryska sanktioner högst upp på listan över dumma idéer, har EU bara en väg framåt i Ukraina. Till vilket pris som helst måste det åtminstone inte se ut som om det förlorat. EU-projektet är i mångt och mycket som en gammal man på en cykel som rör sig mycket långsamt längs en holländsk cykelväg. Eliten i EU är rädd för att om han ramlar av cykeln kommer han aldrig att komma upp igen. Den ständiga oron från EU:s toppar är att om EU förlorar sitt momentum med pressbevakning och relevans i allmänhet, så skulle en paus – vilken som helst – kunna vara förödande. Detta är, vilket kanske förvånar er, vad EU-tjänstemännen själva anförtrodde mig när jag var baserad i den belgiska huvudstaden. Ett sådant uttryck ger en uppfattning om hur lite förtroende EU har för sig självt som ett värdigt, stabilt och långsiktigt projekt.

Och så eskalerar galenskapen nu till en sådan punkt att vi faktiskt tittar på att tömma våra egna allra fattigaste människors plånböcker och börsar för att finansiera EU:s ultimata sexleksak: en EU-armé.

Idén om en EU-armé är inte ny. Som begrepp är den gammalt eftersom hårdföra federalister i Bryssel har argumenterat för att EU ska ha sin egen armé i minst tjugo år, men hittills misslyckats. Det främsta skälet till att idén inte blev verklighet är att den skapade alltför många nya, oroande politiska problem för EU att brottas med. I ett nötskal fanns det alltid en risk för en ny politisk kris som en EU-armé skulle skapa när medlemsländerna bråkar om vilket land som ska leda den, vilken nationalitet som ska vara dess chef, var den ska vara baserad och hur den ska styras politiskt, baserat på vilken beslutsstruktur? (befintliga EU-rådet, EU-kommissionen, medlemsländerna själva i en ny uppsättning via försvarsministerier). Farhågan var alltid att Tyskland skulle få för mycket makt och att detta skulle öppna ett gammalt sår om att landet skulle rusta upp och väcka minnen från 1939 till liv igen. Och vi vet alla vart det ledde.

Idén om en EU-armé är faktiskt mer komplicerad än man kan tro. En av anledningarna till att den aldrig blev av trots flera seriösa försök är att både EU och medlemsländerna är både förvirrade och saknar förtroende för en så djärv plan. De är bokstavligen oroliga för att idén kan blåsa upp i ansiktet på dem. Det är vad amerikanerna kallar ”blowback”. Nej, det har inget att göra med den tyska utrikesministern eller ens antydningar. Det är en militär term för när ett vapen kastar tillbaka energi i ansiktet på dig när det avlossas och skadar den som håller i vapnet.

Under en lång tid ville EU att armén i hög grad skulle kontrolleras av Bryssel, men visste att de stora kanonerna inte skulle acceptera det. Så för dem, till exempel de i EU-kommissionen, handlade det om att ge bort makt till ett nytt organ, ett nytt lager av EU-makt, som om det inte fanns tillräckligt med institutioner i Bryssel som redan tar makt från medlemsländerna. Attityden var i viss mån självdestruktiv. ”Om vi (kommissionen) inte skapar denna enhet kan Tyskland mycket väl göra det på egen hand ändå, och då kommer vi att förlora makten”, är mentaliteten i Bryssel.

Tyskland har faktiskt i minst ett decennium lekt med tanken på att ha en egen EU-armé, vilket skapar en verklig huvudvärk för Bryssel eftersom det ger avgörande makt till ett medlemsland som många skulle hävda redan har tillräckligt med makt i första hand. För några år sedan läckte det tyska parlamentet ett dokument som föreslog en ny internationell armé som Tyskland skulle leda, som skulle skickas till oroshärdar runt om i världen och som skulle få sällskap av några allierade som skulle spela en stödjande roll.

Problemet med detta är tvåfaldigt. För det första skulle ett stort antal tyskar vara mycket missnöjda med detta och anse att Tyskland aldrig bör tillåtas att återgå till sin tidigare militära makt från 1930-talet. För det andra skulle EU lida avsevärt av ett sådant upplägg, eftersom det skulle rikta strålkastarljuset mot dess egen svaghet och understryka hur ineffektivt Bryssel är, med tanke på att det inte har någon militär fördel och att ett medlemsland har blivit oseriöst med en geomilitär politik. På så sätt framträder två scenarier: Tyskland är huvudaktören i en EU-armé som skapats och uppenbarligen styrs från Bryssel – åtminstone till synes – eller så styr Berlin sin egen EU-armé som inte kallas EU-armé men som resten av världen kommer att betrakta som en sådan. Inget av dessa scenarier gynnar egentligen EU.

Men det verkar som om det är detta som dessa tre damer har ögonen på. Det är därför de har lagt så stor vikt vid att 800 miljarder euro ska hittas bland EU-ländernas bidrag, så att det kommer att ha en EU-märkning och dess maktcentrum skulle vara Bryssel. Frankrike, Tyskland, Italien, Polen och Storbritannien skulle ingå i en sådan ny, glänsande EU-pelare i Nato. Och ändå är det Storbritanniens roll, som anses vara avgörande, som kommer att späda ut EU:s dröm om att vara ett vått drömprojekt från Bryssel.

På många sätt följer reaktionen från dessa tre kvinnor förra årets konferens som Macron anordnade för att skapa en koalition av EU:s medlemsländer, plus Storbritannien, för stora utrikespolitiska idéer som skulle löpa parallellt med EU:s utrikesgrej i Bryssel. Försvarsutgifter och att skicka en EU-armé – där Storbritannien och Turkiet ingick – till platser där EU ansåg sig kunna visa sina muskler med självförtroende ingick i hela planen.

Att dessa tre elaka häxor trollar fram en sådan Macbethiansk plan för att döda Macron och hans stora idé är minst sagt oroande på en Shakespeariansk nivå. Det är i skrivande stund svårt att säga om det är en verklig plan, eftersom den redan har blockerats av Nederländerna, eller om det är en plan på papper som är utformad för att imponera på Trump i ett kritiskt skede av förhandlingarna. Tror EU att dessa samtal kan pågå i månader, kanske till och med ett år eller mer, och att det därför bara skulle stärka både Zelenksys och EU:s trovärdighet som spelare att skicka några hundra stridsvagnar till Kiev, när ingen av dem faktiskt ens sitter på reservbänken? Möjligen är det så. Har stridsvagnarna ens byggts? Nej, det har de inte.

En kvick expert på RT, ett före detta nyhetsankare, uttalade sig ganska underhållande om Storbritanniens roll och menade att Londons förmåga att vara en global militär aktör är verklighetsfrånvänd.

”Den brittiske försvarsministern hävdar att behovet av att shoppa vapen i själva verket kommer från en djup, inre hippie”, skrev Rachel Marsden. ”Ukrainarna vill ha fred. Vi vill alla ha fred. Och som försvarsministrar har vi diskuterat och vi arbetar för att stärka trycket för fred, sa John Healey, som förmodligen längtade hem för att klämma på sig ett par ’bell bottoms’ (byxor med utsvängda ben nedtill, ö.a.) och slå på bongotrummorna”.

Det påminde mig om 1980-talets satiriska dockteater i Storbritannien, ”Spitting Images” (se här, ö.a.), som på ett grymt sätt skildrade Ronald Reagan mumlande ” We want peace…a piece of Nicaragua, a piece of El Salvador”.

Red.: (peace=fred, piece=bit. Orden uttalas på samma sätt)

Och vad är det för fel på ’bell bottoms’?

Martin Jay är en prisbelönt brittisk journalist baserad i Marocko där han är korrespondent för The Daily Mail (UK) som tidigare rapporterat om den arabiska våren där för CNN, såväl som Euronews. Från 2012 till 2019 var han baserad i Beirut där han arbetade för ett antal internationella olika media inklusive BBC, Al Jazeera, RT, DW, samt rapporterade på frilansbasis för Storbritanniens Daily Mail, The Sunday Times plus TRT World. Hans karriär har lett honom till att arbeta i nästan 50 länder i Afrika, Mellanöstern och Europa för en mängd stora media. Han har bott och arbetat i Marocko, Belgien, Kenya och Libanon.