Eva Myrdal på Folk och Freds konferens ”Samarbete mot Nato-medlemskap”

Tack för inbjudan att tala här på temat att bygga motstånd mot svenskt Natomedlemskap.

Folk och Freds konferens 2023!

Här ger jag några exempel på motståndet under tioårsperioden 2012 till 2022. Därefter några tankar kring pågående opinionsarbete med sikte på att bygga en enhetsfront. Under de första minuterna kanske ni uppfattar en berättelse om nederlag men budskapet – om jag lyckas – är något annat.

Här diskuteras praktik – teorin ligger underförstådd och kan diskuteras i annat sammanhang.

Vi minns alla hur det var förra året. Ännu den 26 mars kunde jag säga på föreningen Nej till Natos och Folket i Bild/Kulturfronts manifestation på Sergels torg i Stockholm:

”Det är utmärkt att statsminister Magdalena Andersson sagt offentligt att det inte nu är tid för Sveriges regering att ansöka om medlemskap i Nato.”

SAP, landets största parti, hade påbörjat en U-sväng i Nato-frågan och vi ville bidra till en offentlig debatt. Folket i Bild hade tagit initiativ till Nordiska Fredsamtal i Degerfors redan 2012 för att samla intresserade att bli kunnigare och bilda opinion mot Sveriges pågående aggressionskrig i USAs och Natos ledband och mot Värdlandsavtalet med Nato som då började diskuteras offentligt. Föreningen Nej till Nato bildades när frågan om värdlandsavtal hettade till 2014 – och har agiterat troget på gator och torg på många håll i Sverige sedan dess.

Varje initiativ står på föregångares axlar – och talare och skribenter var personer som under många år – och i andra sammanslutningar – drivit frågor mot kolonialism, aggressionskrig och kärnvapen. Stor nytta har vi haft av nätsidan Alliansfriheten.se sedan 2015. Torrt och icke-agitatoriskt har den bl. a hävdat FN-stadgans förbud mot aggressionskrig, benat ut det internationella rättsläget och länkat till publicerade texter av såväl krigsförespråkare, som Peter Hultqvist, som krigsmotståndare. Det är plågsamt att läsa fiendens texter – eller hur? Men känner man inte sin motståndare kommer man alltid att förlora – det är en mycket gammal sanning.

Vi kan se tillbaka på tio år av agitation driven av flera små fredsorganisationer, partier och tillfälliga enhetsfronter mot Sveriges aggressionskrig och Nato-samarbete. Minns demonstrationen mot krigsövningen Aurora i Göteborg 2017 med ambitionen att vara nationell och som organiserades av 33 organisationer och partier – den samlade mellan 3000 och 5000 deltagare. 90 till 151 personer per organisation och parti. Varför så få?

Man kan diskutera paroller och talare – men en fundering vi borde ha är att det inte räcker med att samla föreningar – vi måste också nå utanför respektive förenings begränsade krets av aktiva.

Vi som arbetat på skilda håll men med samma mål eller tillfälligt gemensamt med samma mål kan konstatera att vi inte förmådde stoppa Sveriges aggressionskrig i Natos ledband – de blev bara fler åtminstone fram till sommaren 2022. 20 års krig under Nato’s rules of engagement i Afghanistan har gett oss en officerskår lojal med Natos generaler. Värdlandsavtalet stoppades inte utan blev till en Natoansökan. Men motståndet upphörde inte heller och det är vad fortsättningen handlar om.

Bara en dryg månad efter Anderssons försäkran, i tal på Ung Vänsters m fls demonstration den 7 maj tvingades jag notera att statsminister Magdalena Andersson den 24 april meddelat svenska folket, via Svenska Dagbladet, att det inte kommer att bli någon folkomröstning i frågan om Natomedlemskap: ”Det finns viktiga frågor i en sådan folkomröstning som man inte kan diskutera. Viktiga frågor som inte kan komma upp på bordet”

Budskapet är tydligt. Vi medborgare skall betala och dö för Nato – inte undersöka innebörden i ett medlemskap och inte debattera offentligt.

Riksdagens majoritet var enig. Frågan bannlystes från samtliga riksdagspartiers valrörelse. Det vi medborgare kunde konstatera var att inte något av riksdagspartierna vände sig till oss – vi som försörjer dem – för att söka stöd och för att kunna kombinera motstånd i riksdagen med organiserat motstånd i civilsamhället runt landet.

Från partier och stora organisationer blev det tyst. Men inför SAPs interna slutdiskussion tog Svenska Fredskommittén ett nationellt initiativ och gick ut med ett upprop till över 230 föreningar i Sverige. Ett 40-tal slöt upp för en digital diskussion och det fattades beslut om att genomföra manifestationer runt om i landet i anslutning till det datum som angetts för SAPs interna beslut. Beslutet tidigarelades med kort varsel. Redan den 16 maj fattade den dåvarande regeringen beslut om att ansöka om Natomedlemskap.

Vilka föreningar som anslöt till Svenska Fredskommitténs appell varierade över landet och ingenstans var deltagandet i manifestationerna överväldigande.  I Stockholm togs två skilda initiativ till demonstrationer samma dag, lördag 21 maj- som var och en inte samlade mer än några hundra deltagare.

Här har vi anledning att stanna upp. Praktiken visade oss som svarat på appellen att det ännu inte fanns någon organiserad kraft i Sverige som förmådde mobilisera opinionen att visa samlat motstånd. Vi insåg att huvuddelen av människorna här i Sverige inte är organiserade i föreningar. Digitala bubblor når bara dem som vistas i dem. Vi måste ut på gator och torg – och vi måste var och en i vår vardag arbeta där vi finns. Sven Britton, läkare och mångårig medlem i SAP och i läkare mot kärnvapen har tagit fasta på detta. I SAPs Aktuellt i Politiken den 3 januari kunde vi läsa hans upprop för att skapa nätverket ”Socialdemokrater för militär alliansfrihet”. Han siktar mot det långvariga motståndet och skriver om ett framtida nätverk att det ” kan vara med och påverka utvecklingen av den framtida försvars och utrikespolitiken även i händelse av ett slutligt godkännande av den inlämnade Nato-ansökningen.”

Socialdemokrater för Militär Alliansfrihet- ett upprop

Kanske kan motsvarande initiativ tas av medlemmar i andra riksdagspartier? Det skulle vara en pusselbit i motståndet – men trycket behöver komma från gatan – de många, den allmänna opinionen. Vi behöver arbeta vidare för att hitta en gemensam plattform bortom organisationsegoism och kortsiktiga taktiska vinster.

Svenska Fredskommitténs initiativ utvecklades i augusti till ett nationellt nätverk av föreningar och enskilda för kunskapsuppbygge och opinionsarbete – Nätverket Nej till svensk Natoanslutning som beslutat arbeta fram till ett eventuellt riksdagsbeslut om medlemskap. Ett nätverk utan styrelse med bara en samordningsgrupp som håller kontakt över landet, inga stadgar, ingen budget – allt löses lokalt med inriktning på agitation men grundat i en gemensam plattform som formulerar problem och krav och de sammanfattande parollerna:

• Ja till svensk alliansfrihet – Dra tillbaka ansökan om svenskt NATO-medlemskap
• Inga kärnvapen eller Natobaser på svensk mark – Gör inte Sverige till en måltavla
• Inga svenska soldater till NATO:s krig
• Skriv under FN:s förbud mot kärnvapen – Nej till kärnvapen
• Vi kräver global nedrustning – Ja till fred

Notera den sista parollen. I Nätverket ingår de som är för ett värnpliktsbaserat territoriellt försvar som agerar inom Sveriges gränser och de som är pacifister. Motståndet mot en svensk Natoanslutning är dock av övergripande gemensamt intresse. Och en värld utan vapen är en önskad framtid lätt att enas kring.

Nätverket utgår från: ”Vad kan vi göra?” -dvs. hur kan vi driva frågan för alliansfrihet och mot ett svenskt Natomedlemskap.

1. Nu när en svensk ansökan att bli medlem i Nato lämnats in – men ännu inte bifallits av alla Nato medlemmar. Vi måste hävda Sveriges rätt att besluta enligt svensk lag och de internationella konventioner vi anslutit oss till och motsätta oss Turkiets krav på utlämning av politiska flyktingar i strid med detta. Och makthavarna vilar inte på hanen – de lägger många förslag till beslut i riksdagen för att förbereda Natomedlemskapet – lagen mot utlandsspioneri fick de igenom före jul, nu gäller det Nato-trupps tillgång till Sveriges territorium och en utredning om möjligheten att skicka personer som genomgått värnplikt till Natos krig. Vi måste läsa på nu och formulera krav grundade i fakta.
2. ”Vad kan vi göra?” OM ansökan bifallits av alla Natos medlemsländer och riksdagen står inför att rösta om promemoria Ds 2022:24 med förslag om att riksdagen godkänner Sveriges Natomedlemskap. Nätverket Nej till svensk Nato-anslutning kommer att skicka en appell för en nationell manifestation utanför riksdagen med sikte mot bredast möjlig anslutning – 1/10 bara av Stockholms invånare är 200 000 människor. Vi behöver vara många som förarbetar detta på gator och torg.
3. ”Vad kan vi göra?” OM riksdagens majoritet röstat ja till Sveriges Natomedlemskap? Natoanhängarna kan inte kriga utan soldater och pengar – riksdagsbeslut kommer att vara snubbeltråd för dem inför varje omröstning – pålästa kan vi resa motstånd mot varje beslut – att JAS patrullerar Arktis för USAs räkning, att vi exponerar oss för anfall genom Nato-baser, att värnplikt betyder krigstjänst för USA. Unga som skall mönstra är en viktig grupp att komma till tals med!

Och det räcker inte med analys och genomtänkta argument. En genväg är att gestalta analysen – i bild, dikt eller med sång och scenkonst. Se på initiativet som Karin Sunvisson med flera tecknare tog – Tecknaruppropet mot kärnvapen och Nato som samlat över 130 tecknare att skapa bilder på temat. Utställningen visades en kort tid i Stockholm, och nu i Göteborg, katalogen – vars överskott går till Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen – är nästan slutsåld och flera av bilderna har använts för plakat i demonstrationer och affischer på sta’n.

I sådana initiativ finns stor kraft. Om alla vi som är motståndare till Sveriges Nato-medlemskap förmår fortsätta att arbeta – om inte gemensamt så åtminstone parallellt med insikten om att det som gynnar USAs och Natos krig är det omedelbara hotet och ett större problem för var och en av oss än det vi uppfattar som parallellorganisationernas bristande analys – om vi förmår detta kommer vi att förbereda vägen för kommande generationers kunskapsunderbyggda motstånd. Och ingenting skulle ju bli bättre av att ge upp!