Denna artikel av expresident Jimmie Carter har jag fått översatt till svenska av Bertil Carlman. Den publicerades 31/12 i Washington Post Washington Post och 2/1 i år på ”Information Clearing House” InformationClearinghouse: How to Repair the US-China Relationship – and Prevent a Modern Cold War
Han förespråkar en fredlig politik mellan USA och Kina, och samarbete om klimat och andra frågor. Han är givetvis ingen antikapitalist. Politiken är ganska långt ifrån den som ledande kretsar för i USA. Ex-president anses nog stå en bra bit till vänster av etablissemanget i USA.
För den som är intresserad av historia och politik torde artikeln vara intressant.
Under sin tid som president 1977-1981 fullföljde den nu 94-årige Carter USA:s vanliga imperialistiska politik. ”Carterdoktrinen var en uttalad policy av USA:s president Jimmy Carter. Den hänvisade till att USA skulle använda militära medel för att skydda sina intressen i Persiska viken. Doktrinen, som proklamerades i ett tal till nationel 23/1 1980, kan ses som ett svar på Sovjetunionens invasion av Afghanistan.” (Wikipedia). Han hade höken Zbigniew Brzezinski som nationell säkerhetspolitisk rådgivare.
Nyckelmeningen var nog ”Let our position be absolutely clear: An attempt by any outside force to gain control of the Persian Gulf region will be regarded as an assault on the vital interests of the United States of America, and such an assault will be repelled by any means necessary, including military force.”
Jimmíe Carter har faktiskt upprepade gånger påstått att USA inte längre är en demokrati, t.ex. i Oprah Winfreys program i september förra året ”Former President Jimmy Carter thinks the United States is no longer a democracy, calling the nation an ”oligarchy” during an interview with Oprah Winfrey.” Är han ute och cyklar, eller bakom flötet?
Jimmy Carter säger till Oprah Winfrey att USA inte längre är en demokrati; USA:s odemokratiska val
För fyrtio år sedan normaliserade den kinesiska ledaren Deng Xiaoping och jag de diplomatiska relationerna mellan Folkrepubliken Kina och Förenta staterna, vilket fick slut på tre decennier av fientlighet. Detta ledde till en tid som präglades av fred i östra Asien och Stillahavsområdet. Kinas spektakulära ekonomiska tillväxt, i kombination med den fortsatta integrationen med den mycket större amerikanska ekonomin, har gjort det möjligt för de två länderna att bli motorer av globalt välstånd. Vetenskapliga och kulturella utbyten har blomstrat, och USA har sedan dess blivit det främsta utländska resmålet för kinesiska forskare och turister. 40 års jubileum för detta förhållande är ett bevis på förmågan för länder med olika historier, kulturer och politiska system att samarbeta för ett större gott. Men idag är detta mycket viktiga förhållande i fara.
Jag hör personer ur den kinesiska eliten hävda att amerikanerna utför en ”ond konspiration” för att destabilisera Kina. Jag hör framstående amerikaner, besvikna över att Kina inte har blivit en demokrati, som hävdar att Kina utgör ett hot mot den amerikanska livsstilen. Amerikanska regeringsrapporter förklarar att Kina ägnar sig åt att utmana den amerikanska överhögheten och att Kina planerar att driva USA ut ur Asien och minska dess inflytande i andra länder runt om i världen.
Om höga regeringstjänstemän hyser sådana farliga uppfattningar är ett modernt kallt krig mellan våra två nationer inte otänkbart. I det nuvarande känsliga läget kan missuppfattningar, felvärderingar och misslyckande med att följa noggrant definierade regler för engagemang i områden som Taiwansundet och Sydkinesiska havet, stegras till en militär konflikt och skapa en global katastrof.
USA:s införande av tullar på 200 miljarder dollar för kinesiska varor och Kinas motåtgärder bidrar till det försämrade förhållandet och skadar båda länderna.
Den 90-dagars paus för en ytterligare eskalering av tullar, som godkändes vid toppmötet i Argentina för 20-gruppen, innebär en möjlighet att nå ett permanent avtal om handel mellan USA och Kina. Vad kan vi göra för att bygga vidare på denna utveckling och reparera förhållandet mellan USA och Kina?
Först måste USA:s ständiga klagomål – om handelsobalanser, immateriella rättigheter, tvångsöverföring av teknik och orättvisa hinder för amerikanska investeringar och affärsverksamhet i Kina – hanteras snabbt och effektivt. Inget av länderna ska använda ”nationell säkerhet” som en ursäkt för att hindra den andras legitima kommersiella aktiviteter. Kina behöver konkurrens om sin ekonomi för att förnyas och växa. Att ha ett rättvist och ömsesidigt förhållande är det enda sättet för båda länderna att förbli ekonomiskt starka.
För det andra måste amerikaner erkänna att, precis som Kina inte har någon rätt att störa amerikanska angelägenheter, har vi ingen självklar rätt att diktera för Kina hur man ska styra sitt folk eller välja sina ledare. Även om länder med nära relationer kan kritisera varandra ibland, bör sådana engagemang aldrig bli riktlinjer eller diktat. De borde snarare fungera som en dubbelriktad väg med öppen dialog. Kinas resultat för att upprätthålla ekonomisk tillväxt, lindra fattigdom och ge utvecklingsbistånd till andra länder måste hyllas. Samtidigt kan vi inte ignorera bristerna i Internetcensur, politik mot minoriteter och religiösa restriktioner – dessa bör noteras och kritiseras.
Detta balanserade tillvägagångssätt är nyckeln till att se till att USA och Kina fortsätter att arbeta tillsammans för att lösa några av de mest överhängande globala problemen. Trots nuvarande spänningar i andra frågor har det kinesiska stödet varit viktigt i våra pågående ansträngningar för att göra den koreanska halvön kärnvapenfri. Peking kan också erbjuda betydande hjälp vid återuppbyggnad efter konflikter i Mellanöstern och Afrika, motverka terrorism och extremism och medla i andra internationella tvister.
Förenta staterna bör återvända till Paris-klimatavtalet och arbeta med Kina om miljö- och klimatförändringsfrågor, eftersom den enormt viktiga kampen mot global uppvärmning kräver aktivt deltagande från båda nationerna. Men jag tror att den enklaste vägen till bilateralt samarbete ligger i Afrika. Båda länderna är redan starkt indragna i kampen mot sjukdomar, byggande av infrastruktur och upprätthållande av fred – ibland kooperativt. Ändå har bägge länderna anklagat det andra för ekonomiskt utnyttjande eller politisk manipulation. Afrikaner – som miljarder andra människor runt om i världen – vill inte vara tvungna att välja sida. I stället välkomnar de synergieffekterna som kommer från att samla resurser, dela kompetens och utforma kompletterande biståndsprogram. Genom att samarbeta med afrikaner, kommer USA och Kina också att hjälpa sig själva med att komma bort från misstroende och återskapa ett viktigt gott förhållande.
1979 visste Deng Xiaoping och jag att vi främjade freden. Medan dagens ledare möter en annan värld, är frågan om freden lika viktig. Ledare måste få nya visioner, mod och uppfinningsrikedom till nya utmaningar och möjligheter, men jag tror att de också måste acceptera vår övertygelse om att USA och Kina måste bygga sina framtider tillsammans, var och en för sig och för mänskligheten som helhet.
Intressant läsning men lite märkligt att höra en amerikansk f.d. president låta som en fredsduva för världen. Jag har inte tänkt Afrika men den kontinenten kanske har större betydelse för världsekonomiutvecklingen än man tror?
Hur kan Carter ha mage till att säga att han och Deng Xio Ping främjade freden – när han och hela världen känner till vad de gjorde i Afghanistan FÖRE Sovjetunionens motvilliga intervention? Är det fredligt att beväpna och finansiera mujahedin i Afghanistan så att Sovjetunionen tvingades att ingripa? Z Brzezinski reste titt som tätt till Kina 1978 för att skapa en front mot Sovjetunionen.
USA och Kina var en pakt och de hade en gemensam sak – och det var att störta Sovjetunionen.
USA har alltid sedan 60-talet haft goda relationer med Kina på grund av USAs motstånd till Sovjetunionens socialism. Det var en medveten taktik. Z Brzezinski medger det i en intervju.
https://www.youtube.com/watch?v=WODKun19Zyo&t=224s
Carter förde en imperialistisk politik och proklamerade Carterdoktrinen som tillkännagavs för 38 år sedan (se i artikeln nu). Han kan idag ändå tala för en mindre konfrontativ politik mot Kina. Har troligen föga inflytande.
Även om Brzezinski var intressant så skall man nog inte läsa hans skryt att han ensam fick Sovjet på fall alltför bokstavligt. Kina och USA var i krig med varandra först i Korea (1 miljon dödade eller skadade kineser) sedan i Vietnam med över 300 000 stridande kineser fram till 1975. Att hävda att de samtidigt var nära allierade sedan -60-talet går inte ihop.
Nordvietnam blev härskna när Kina bjöd in och samtalade med USA mitt under brinnande Vietnamkrig. Så härskna att de efter kriget gav Sovjetunionen hela sitt stöd. Marxistarkivet har en hel del material om detta.
Nej, Brzezinski ensam fick inte Sovjetunionen på fall. Han hade hela USA och väst världen med sig – inklusive vissa berörda partier på vänsterkanten.
Här är en intressant artikel.
https://thediplomat.com/2018/07/nixons-china-sell-out/
Och betydande fel i ledningen för Sovjetunionen, annars hade det inte gått så lätt efter 75 år.
Javisst gjorde Sovjetunionen betydande misstag. De var alla människor, och människor gör misstag. Det största misstaget var att utnämna Gorbatjov till Sovjetunionens ledare. Gorbatjov föll för USA och införde reformer som Reagan och väst applåderade åt.
Jag kan inte förstå vad du menar med ’lätt’. Att ha under 75 år hela västvärlden och från 60-talet Kina – inklusive vissa berörda partier på vänsterkanten – emot sig kan inte ha varit så lätt.
En intervju med en av Vietnams ledare på 70-talet.
https://marxistarkiv.se/indokina/vietnam/khac_vien-78.pdf
Zebrans ränder går inte ur. Även om Carter den äldre har blivit klokare än Carter, presidenten, är det med besk bismak man tar del av hans synpunkter. Visserligen välkomna eftersom de placerar honom i opposition mot krigspartiet.
”Vi har ingen självklar rätt att diktera för Kina hur man skall styra sitt folk eller välja sina ledare”. Jag vet inte vad originaltexten säger för självklar, men elakt tolkat kunde man läsa det som viss rätt i alla fall. Men låt oss godta att undermening saknas, det är bra sagt, dags för bl.a. Sverige att tillämpa denna insikt i sin utrikespolitik, i stället för att medverka i varje drev som NATO piskar upp mot olika staters ledare.
Carter tackar Kina för att bidra till avspänningen i Korea men säger inget om att USA ockuperar Japan och Korea sjuttiofem år efter Andra världskrigets slut. Det är det egentliga problemet.
Sedan var det Nixon som öppnade dörren till Kina och Carter kunde följa efter. Motiven var dubbla, det var orimligt att USA förbisåg Kina till förmån för lilla Taiwan, dels öppnade sig en chans att vidga klyftan i det kommunistiska blocket.
Idag håller jag med dig, Jan Nybondas.
ISA har aldrig haft någon självklar (?) rätt att diktera någon stat eller land. Men det gjorde de i alla fall. USA dikterade USAs ’demokrati’ för Ryssland under hela 1990-talet. Amerikanarna blandade sig in i valet – märk väl demokratiska val – i Sovjetunionen 1996 för att hindra kommunisterna att segra. Motiveringen till detta förfarandesätt var att kommunism inte är demokrati. Men i och med att de gjorde det så hindrade de själva demokratin.
https://nsarchive.gwu.edu/briefing-book/russia-programs/2018-10-02/clinton-yeltsin-relationship-their-own-words
Kapitalet har alltid försökt hindra att folket ska ta över. Kapitalet och borgarna anser att kapitalism är demokrati. Men hur kan det vara demokrati när få ha den riktiga makten?
I den ursprungliga artikeln finns ordet ‘inherent’ som Carlman har översatt som självklar. Men enligt google översättningsprogram översätts inherent som medfödd (eller inneboende). Men kan sannolikt även översättas som ‘självklar’.
https://www.youtube.com/watch?time_continue=3&v=zviYwaVzwLo
Se videon med Mark Weisbrot, där han på 15 min. beskriver den kinesiska ekonomiska modellen ställd mot den nyliberala modellen.
Mark Weisbrot kan läsas på cepr.net där han delar på chefsrollen med Dean Baker. De gör utredningar om om amerikansk ekonomi ur ett fackligt perspektiv och Weisbrot är specialist på Latinamerika.
Att kinesiska monopolkapitalister såväl som USA:s monopolkapitalister skulle enas om att gå från imperialism till att hjälpa Afrika är inte lite naivt. Att stärka alla nationalstater i världen genom ett starkt FN utan vetorätter, vore rätt väg för att hjälpa Afrika, anser jag.
När monopolkapitalet utnyttjar nationer med sina handelsavtal så skapar det enbart misär för arbetarklassen i de nationerna. Fåtalet berikar sig, resten förlorar.
Alla pratade och förhandlade givetvis med varandra under kalla kriget, speciellt USA och Sovjet. Sovjets bidrag till vietnameserna var samtidigt minimalt medan Kina gav ett massivt stöd både i form av vapen och trupper. Det senare hemlighölls eftersom det i princip innebar att kinesiska trupper var i krig med amerikanska trupper. Givetvis visste USA om vilka de slogs mot men vi övriga inom vietnamrörelsen hölls okunniga.
Speciellt under och efter Chrustjev betonade Sovjet å andra sidan avspänning och fredlig tävlan med USA. Alla revolutioner och befrielserörelser skulle hållas kort eftersom en ”gnista skulle kunna tända en präriebrand. Därför stöddes varken kubaner eller vietnameser i någon betydande grad. Fidel beskrevs t.om som en småborgerlig äventyrare och det kubanska kommunistpartiet föredrog att sitta i Batistas regering ända fram till månaderna innan revolutionen.
Inte undra på att Che avskydde Sovjet till den grad att Fidel fick gömma undan honom i Bolivia för att inte bli stående helt ensam mot USAs hot. Och Moskvas parti i Sverige VPK följde lydigt instruktionerna. Man skulle inte ta ställning för Vietnam utan vädja om fred mellan parterna. USA och FNL framställdes som lika goda kålsupare.
Sovjet var trots allt den tidens supermakt tillsammans med USA och kan knappast beskrivas som en mobbad stackare. Sovjet hade en inre svaghet vilket sedan ledde till kollapsen precis som att USA har en inre svaghet vilket idag gör att få tror att USA kan behålla sin position som enda supermakt utan det är snarast en fråga när kollapsen kommer. Utifrån USAs sett att se det tog vietnamkriget slut 1973 och 1972 tog USA de första officiella kontakterna med Kina. Det märkliga egentligen är att de dröjde så länge.
Men USA hade varit så totalt förblindade av sin egen propaganda om den ”gula faran” att de inte insett möjligheterna att utnyttja de alltmer ökande motsättningarna mellan Kina och Sovjet. Men till slut insåg amerikanarna sina realpolitiska intressen. Men det var en lång väg från General Mc Arthurs förslag att atombomba Kina tillbaka till stenåldern till att 1979 upprätta diplomatiska förbindelser med Kina.
Och på den vägen är det, ingen stormakt hur stark den än är kan bortse från att man måste utnyttja motsättningar i fiendelägret. Även den mest glödande revolutionär har till sist varit tvungen att inse detta. Att Lenin åkte i en järnvägsvagn genom Tyskland, Sverige och Finland för att hinna i tid till revolutionen, en resa betald av Tyskland, var ett tidigt exempel på hur bägge parter utnyttjade motsättningar inom fiendelägret. Det finns ingen monolitisk enig imperialism eller kapitalism, motsättningar, enhet och kamp är de lagar som styr vårt samhälle om man skall tro Marx och den dialektiska materialismen. Även
Brzezinski inser detta och en av de intressantaste delarna i hans bok om det ”stora schackspelet” handlar just om att USA inte kan dominera världen utan allierade och utan att utnyttja motsättningar hos fienden. Han var därför en av GW Bushs största kritiker som istället ställde USA utan allierade. Bushs religiöst färgade urskiljningslösa korståg mot det onda har tyvärr också sin motsvarighet i en naiv vänster som ser all kapitalism/imperialism som likvärdig med nästan religiösa övertoner.
Det gjorde de offentligt, Sven. Det som betyder något är vad de gjorde bakom lykta dörrar. Brezjnev varnade USA 1978 att spela ut det kinesiska kortet mot dom.
Och vad är minimalt och massivt? Har du någon källa till hur minimalt Sovjetunionens hjälp till Vietnam var? Jag kan inte hitta någon. Men jag hittade den kinesiska. Du säger att det var 30 000 kineser som förlorade livet i Vietnam. Antingen är det du eller Wikipedia som har fel uppgifter. De säger att när Kina drog tillbaka trupperna, i Augusti 1973 hade 1100 kineser dödats och 4200 skadats.
https://en.wikipedia.org/wiki/China_in_the_Vietnam_War
Så du får presentera dina källor till dina uppgifter. Och när du ändå i farten vill jag även ha en källa till ’Att alla revolutionärer och befrielserörelser skulle hållas kort’. Jag anser att detta är tvivelaktigt när Sovjetunionen stödde ANC, Vietnams befrielserörelse, Korea och via mellanhänder IRA (Libyen) och med flera andra befrielserörelser. Jag tror att Kalashnekov är det vapen som oftast användes av befrielserörelser.
USA var inte alls förblindat av den ’Gula Faran’. Inte enligt Brzezinski (se videon ovan), Kissinger (1969 hade Kissinger ett hemligt samtal med Kina), Nixon, Carter och med flera andra högt uppsatta politiker. Inte heller av USA och västvärldens borgare och kapitalister.
Dessa parter som du pratar om när det gäller Lenin var kapitalet som utnyttjade motsättningarna. Ge mig källan till Marx där han säger at det inte finns någon monolitisk enig imperialism eller kapitalism (och etc).
Anders Romelsjö hade en artikel för ett par dagar sedan om ett belgiskt parti som inte ställde upp i det nuvarande politiska systemet. Då var det ingen alls kritik om att detta skulle vara ’nästan religiösa övertoner’.
VPK hade delade meningar rom vi skulle stödja Nordvietnam eller skulle ställa sig neutrala. Egentligen är detta före min tid. På 60- och 70-talet var jag inte politisk aktiv på grund av min låga ålder. Emellertid splittrades VPK och APK bildades delvis och sannolikt på grund av denna fråga.
Sven, jag ber om ursäkt att jag läste fel. Du nämnde att det var 300 000 kineser som deltog i Vietnam kriget. Jag läste det som att 300 000 kineser dog i kriget.
Det är mycket märkligt att Kina som ena sidan stöttade Nord Vietnam också stöttade FULRO (United Front for Liberation of Oppressed Races). FULRO slogs både mot FNL (Viet Cong) och den sydvietnamesiska regeringen. FULRO var en organisation som USA stöttade (Wikipedia, om jag nu läste rätt).
Och det var Che som självmant reste till Bolivia. Här är hans avskedsbrev till Fidel.
https://www.marxists.org/svenska/guevara/1965/04/01.htm
Che reste till Sovjetunionen vid två tillfällen, 1960 och 1965. Visst var Che kritisk till Sovjetunionen men inte i den omfattning att Fidel skulle ’gömma’ honom i Bolivia för att få Sovjetunionens hjälp.
Enligt den amerikanske historikern Gareth Porter som studerat speciellt Kennedyepoken gjorde både Kina och Sovjetunionen sitt bästa för att Vietnamkriget skulle få en förhandlingslösning eftersom de begrep att ett eskalerande krig skulle bli kostsamt. Nordvietnam uppmanades att hålla igen och försöka nå kompromisser. Att denna politik misslyckades stavas med tre bokstäver: USA. Sedan grälar amerikanerna om vem som bär huvudansvaret för att eskaleringen fortsatte: Var det Johnson som framför en frågvis reporter blottade sina könsorgan: ”This is why”, han skulle minsann inte vika sig för små asiater, eller var det Kennedys velande eller Kissinger och Nixon. Seymour Hersh har redogjort för hur Kissinger saboterade Parisförhandlingarna när ett avtal var inom räckhåll så att Nixon kunde fortsätta kriget.
Jag har inte siffror över vem som hjälpte mest, men markstriderna försiggick i Syd och jag har inte hört talas om någon kinesisk medverkan. Sovjetunionen levererade huvudparten av hårdvaran, bl.a. jaktplanen som uppnådde en avsevärd effektivitet, liksom luftvärnet, när bl.a. John McCains plan sköts ned över Hanoi. Samma mekanismer som hindrar Trump att uppfylla sitt vallöfte och ta hem åtminstone delar av trupperna rådde på 60- och 70-talet. Krigen i u-länderna var samtidigt i högsta grad inrikespolitik i USA. Ingen ville bli beskylld för svaghet och fortsatt krig var därför det säkraste alternativet.
Sovjetunionen hjälpte många länder i tredje världen med början från Indien och Kuba skulle inte ha klarat sig utan sovjetisk hjälp. Att hjälpen tärde på den sovjetiska ekonomin är givet och det förklarar att man kunde vara måttligt entusiastisk ibland när man fick förfrågningar om bistånd.
Kerstin
Sovjets förändrade utrikespolitik under Chrustjev innebar att kampen mot imperialismen nu skulle ersättas av ”fredlig tävlan”.
The Soviet theory of peaceful coexistence asserted that the United States and USSR, and their respective political ideologies, could coexist rather than fighting one another.Implicitly, this proclamation meant the end of the USSR’s advocacy of the spread of communist revolution through insurrectionist violence, which some communists around the world saw as a betrayal of the principles of revolutionary communism itself.
Bl.a Che Guevara protesterade mot den nya Sovjetiska politiken bl.a i ett FN-tal:
”As Marxists we have maintained that peaceful coexistence among nations does not encompass coexistence between the exploiters and the exploited, between the oppressors and the oppressed.”
(Che Guevara, December 11, 1964 speech to the United Nations).
Rent konkret så innebar denna försiktighet att Sovjet skickade enbart 3000 soldater till Vietnamkriget i hemlighet medan Kina skickade 320 000.
https://www.google.com/amp/s/www.rt.com/news/ussr-secret-vietnam-soldiers-speak-out/amp/
https://www.washingtonpost.com/archive/politics/1989/05/17/china-admits-combat-in-vietnam-war/6b9cb8a4-4d18-48bf-80d2-bea80f64057c/?utm_term=.59da71c130b4
I Sverige som sagt ville VPK inte ta ställning i konflikten. Den grupp som sedan lämnade och bildade APK lämnade inga synbara bevis på att de var oeniga. Brytningen mellan VPK och APK skedde ju också sedan vietnamkriget redan var slut sedan 2 år.
När det gäller Marx syn på motsättningar inom kapitalismen vägleddes han i alla sina skrifter av den dialektiska materialismen. Lenin fortsatte där Marx slutade och analyserade motsättningar inom imperialismen och kritiserade bl.a Kautsky och hans teori om ultraimperialism: ”that the time is not far off when those magnates of capital will unite into one world trust which would replace the rivalries and the struggle of nationally limited finance capital by an internationally united finance capital. Such a conclusion, however, is just as abstract, simplified, and incorrect as an analogous conclusion”
(https://www.marxists.org/archive/bukharin/works/1917/imperial/intro.htm)
Din tendens Kerstin att vägra att se skillnader mellan olika typer av kapitalism och mellan olika imperialistmakter gör att ditt resonemang mer liknar Kautskys teori om ultraimperialismen än Lenins teori om imperialismen. Hade din inställning fått råda skulle arbetarklassen och de förtryckta folken bli lamslagna i sin väntan på den socialistiska världsrepubliken där alla problem får en lycklig lösning. Det liknar den troende som inte kämpar för att förändra tillvaron här på jorden eftersom allt ordnar sig i himmelriket. All klasskamp för förbättringar är meningslösa för det leder ändå till samma kapitalism. All kamp mot imperialismen där man utnyttjar motsättningar inom imperialismen är också meningslös eftersom ”ultraimperialism” råder. ANC skulle strunta i att utnyttja stödet från det lilla imperialistlandet Sverige för att kunna slå mot USA-imperialismen och dess allierade i Pretoria. Vietnamrörelsen i USA skulle strunta i det stöd de kunde få från de amerikanska kapitalister inom den lätta industrin som förlorade på kriget medan den tunga vapenindustrin berikade sig. All kapitalism och imperialism är likadan! Eller?